Den talande bokens poetik - Doria

160
int’ tycktes hon veta hur mänskor pratar och leker
med sina hundar heller (16MD) så därför tyckt hon
väl att det var fånigt (16MD).
Fortsättningen av hennes julafton blev knappeligen
så bra (13MD). Hon fortsatt’ väl som hon hade
planerat (15MD) men säkert tänkte hon på hunden
nästan hela tiden, att, ja det gjorde hon säkert,
tänkt’ på honom, vad han gör där hemma nu hos
dom, att ”undrar om jag ser dom nån mera gång”
(14MD). Sen läst’ hon väl sin bok och drack glögg
och håksa på hunden igen efter en stund (14MD).
Hon saknade den. Och kanske fick hon så mycket
att tänka på, så hon kanske int’ alls behövd’ läs’
boken, hon fick bara sitt’ och tänk’ på ... (16MD)
Grundläggande beskrivning och tolkningsmönster, narrativ 4
Evaluering. Hur mötet med
hunden inverkar på kvinnans
livsupplevelse.
Glögg och bok ett försvar
mot ensamhet och
utanförskap.
Mötet hade gett tillgång till
känslor, som kvinnan inte
hade haft tillgång till
tidigare, nämligen längtan
och saknad.
Den manliga informanten som fått lyssna på dialogvarianten av novellen Bonnie,
gör också en estetisk läsning. Han producerar text på text och fortsätter så att
skriva på novellen genom att fundera vidare, skriva om med andra ord, förstora
och förminska, evaluera, göra perspektivbyten. Han tillskriver både hunden och
kvinnan olika slags känslor. Han identifierar ensamhetstemat men förhåller sig
mera objektivt till det än de kvinnliga informanterna. Den manliga retoriken är
mera saklig, men han gör tolkningar som tyder på att novellens tema ändå berört
honom på ett existentiellt plan. Han använder många målande ord för att
beskriva kvinnans humör (butter, inte allt för glad, småpessimistisk, martyrisk),
han tillskriver kvinnan ambivalenta känslor (glad–ledsen, hoppfull–besviken)
och har förståelse för hennes svårigheter att få kontakt med hunden. Han
definierar kvinnan som en som inte var van med att bry sig om andra, inte
förstod sig på känslor och som inte heller, på kvinnors vis, var van med att
bekräfta relation och känslor genom socialt prat.
Nyckelutsagan rörande detta uttrycker informanten på följande sätt: ”Det verka’
int’ som om hon sku va’ van att ha nån att bry sig om, int’ hundar eller folk över
huvudtaget. Int’ var hon van med något onödigt pratande heller och int’ tycktes
hon veta hur mänskor pratar och leker med sina hundar.” Hunden personifieras
(”han” kände igen sina egna ”föräldrar”), tillskrivs höra till en ”bättre familj”
eftersom han kom från Helsingfors och tillskrivs också känsla av att ”inte vara
inbjuden”. Informanten kopplar samman olika ställen i texten och gör
jämförelser mellan nutid och det tidigare skedda (parallellitet). Den manliga
informanten, som lyssnat på dialogvarianten av Bonnie använder också direkt
anföring när han återberättar vad kvinnan sagt eller tänkt. Han hoppar mellan