Den talande bokens poetik - Doria

151
Grundläggande beskrivning av tolkningsmönster, narrativ 1
Den kvinnliga informanten, som fått lyssna på monologvarianten av novellen
Bonnie engageras av novellens innehåll och går in som tolkare på ett för vår
kultur stereotypt kvinnligt sätt. Hon fokuserar på känslor och
relationsproblematik och fyller ut tomrummen i texten genom att knyta an till
egen livstematik. ”Ensam på julafton” och hur hon personligen skulle hantera
den situationen blir styrande för hennes tolkningsarbete. Genast från början får
hon oförenliga bilder av hur kvinnan i den fiktiva texten är som person och detta
sätter igång hennes reflektion och inre dialog. Hon identifierar ensamhet som ett
existentiellt tema i novellen och när hon reflekterar över huvudpersonens
förhållande till ensamhet fyller hon ut tomrummen i texten på ett djupt sätt. Hon
expanderar på texten och tänker vidare genom evaluering av vad kvinnan säger
och gör. Hon broderar ut, ifrågasätter och misstror, tolkar in, projicerar in egna
värderingar och svar på existentiella frågor. Hon gör perspektivbyten, knyter
ihop berättelsens olika delar, kombinerar början och slut för att få en så koherent
berättelse som möjligt. Hon personifierar hunden och tillskriver honom mänsklig
skepnad och mänskliga känslor. Hon går så långt i sina tolkningar att hon börjar
fundera på vilket förhållande hunden hade till sina ägare. Hennes nyckelutsaga
står att finna i följande mening: Jag antar att hon [kvinnan] behandlade den
[hunden] ungefär som hon behandlar en människa. Den kvinnliga informanten
identifierar en förändring i kvinnans relation till hunden; först var hon skeptisk
och negativ men under kvällens lopp fäste hon sig vid den så mycket att hon
kunde tänka sig att behålla den. I slutet var hon också ambivalent i förhållande
till att mista hunden. Kognitivt förstod hon att hunden hör hemma hos sina ägare
men känslomässigt hade hon gärna behållit den som sällskap. Informanten tolkar
in att kvinnan är svartsjuk på hunden eftersom denna har en familj där den är
önskad. Också hos informanten sker en förändring i hennes inställning till
kvinnan. I början uppfattar hon att huvudpersonen i novellen var sur och
osympatisk, i slutet visar hon kvinnan empati, när hon tycker synd om henne och
tror att fortsättningen av kvinnans julafton inte blev så bra. Den kvinnliga
informanten evaluerar utgående från egen livssyn: en ensam julafton kan inte
kännas bra. Saknaden efter hunden förankrar hon också i självupplevd erfarenhet
av att mista en kär hund.
6.1.2 Hon kände sig tom invärtes när hon skulle bli ensam igen
I tabell 7 återges analysen av tolkningsfrågorna för den fiktiva manliga
informanten ur referensgruppen, som har lyssnat på inläsningen med en röst. Jag
kallar analysen för narrativ 2.