Den talande bokens poetik - Doria

108
Ett genomgående grepp är att ljudeffekterna föregriper handlingen i texten
genom att presenteras några sekunder före orden. När huvudpersonen t.ex. i ett
upprört tillstånd lämnar socialbyrån och kommer ut på gatan hör man ett
genomträngande pipljud tre sekunder innan uppläsaren säger att ”han gick mot
rött ljus fast han inte hade bråttom”. Pipljudet fortsätter så länge huvudpersonen
har kvar sin upprörda känsla. När han är på flykt undan vakterna i slutet av
berättelsen kommer ett genomträngande pipljud före uppläsaren säger att ”larmet
började tjuta”. Ljuden i bakgrunden varierar i styrka, de blir svagare och starkare
beroende dels på var huvudpersonen rör sig men också beroende på hur han
känner sig: ju mera upprörd desto starkare och snabbare ljud.
Vid två tillfällen tonar ljudmattan ut och det blir helt tyst i bakgrunden. Det är
när Robert, huvudpersonen, tänker på flickan i kaféet, flickan som han blivit
förtjust i och börjat fantisera om. Den första gången kommer ungefär mitt i
berättelsen (efter sju minuter och tolv sekunder). Robert märker att flickan har
en pojkvän, och han känner sig besviken och frustrerad över att livet känns
hopplöst och orättvist. Tystnaden i bakgrunden varar under knappt två minuter
medan texten berättar om hur Robert funderar över hur det kommer sig att han
alltid känner sig svartsjuk och orättvist behandlad när han ser förälskade par.
Även om det inte sägs ut explicit kan man förstå att frustrationen inom honom
gör att han beslutar sig för att råna kafékassan för att hämnas på flickan, som han
inte har någon relation till, för att hon ”svikit” honom. Mitt i den ”tysta”
sekvensen bryts tystnaden av att man hör prasselljud när texten berättar om att
Robert känner på stiletten, som han har i fickan. Att Robert tänker på flickan och
känner på stiletten öppnar för freudianska fantasier. Den andra gången
ljudmattan tystnar är efter elva minuter. Vid det laget har Robert gjort sig
skyldig rån och han tänker åter på flickan och att hon säkert känner igen honom
och kan ge hans signalement till polisen. I slutet av berättelsen sitter Robert på
en kaj i hamnen och stirrar ner i det svarta vattnet samtidigt som han tänker på
vad han gjort. I bakgrunden skriker måsarna och en ensam mistlur tutar.
Texten Rånet har 1 529 ord och uppläsningen tog 15 minuter och 11 sekunder.
Läshastigheten var i medeltal 99 ord per minut men lästempot ökade mot slutet
av berättelsen. Under de första tio minuterna var läshastigheten ca 95 ord per
minut och något snabbare, ca 111 ord per minut, under de fem sista. I slutet av
berättelsen jagas Robert både av sin egen rädsla för att bli upptäckt och av
butiksvakter. Tempot i slutet av berättelsen färgar av sig på uppläsarens sätt att
läsa: snabbare och mera dramatiskt. Den andra minuten har det långsammaste
lästempot (85 ord). Det beror på att Ö Engström har satt in tankepauser och läser
långsammare för att man skall hinna tänka på vad som sägs. Den sista minuten
har ett lika långsamt tempo. Här beror det på att man gett utrymme åt
ljudeffekterna, dvs. de skrikande bromsarna, som indikerar att Robert nästan
blev påkörd. Den snabbaste minuten hade en läshastighet på 122 ord per minut. I
den effektsatta versionen fortsatte ljudmattan 15 sekunder efter att Ö Engström
slutat läsa.