våtmarker, skyddszoner och naturlig mångfald i jordbruksområden

Slåtter
Slåttern ökar öppenheten och ljustillgången i det område som sköts, och då den slagna växtligheten av-
lägsnas ökar inte markens näringshalt. Slåttern gynnar växter som trivs i sol och värme, och med dem blir
också fjärilar, skalbaggar och andra insekter rikligare. Slåtter är den primära skötselmetoden för ängar, men
används ibland på betade områden som komplement till betet. Med hjälp av slåtter upprätthåller man också
andra öppna platser såsom väg- och dikesrenar och ängslyckor i skogsbryn.
Den vanligaste tidpunkten för slåtter är i månadsskiftet juli-augusti, då de flesta växter har hunnit fröa av sig
och djurens förökningstid är över. Restaureringsobjekt med mycket frodig vegetation kan till en början slås
två gånger per sommar. Om man känner till några ovanliga eller hotade växter i området kan man beakta
deras frösättning när man bestämmer slåttertidpunkt. Områden med ovanliga växter som inte gynnas av
slåtter kan lämnas utanför skötseln.
Vid ängsslåtter ska man helst använda redskap med skärande bett. Lie kan användas på små områden.
Trimmer är mindre lämplig eftersom den trasar sönder växterna, men kan användas på oönskad växtlighet.
De slagna växterna måste tas bort efter slåttern. Om det inte finns så mycket oönskade arter kan man låta
växterna ligga och torka och fröa av sig först. Efterbete rekommenderas efter slåttern om möjligheten finns.
Torra, karga ängar kan slås med längre mellanrum, vid behov.
Bete
Målsättningen för betesmarker är att utan gödsling eller kultivering skapa en hållbar och produktiv grässvål
med ett smakligt och näringsrikt bete jämnt fördelat över säsongen. Bete är mera selektivt än slåtter. Olika
djurslag föredrar olika växter, och biter av växterna på olika höjd. En del av växtmassan återförs till betes-
marken via gödseln. Trampet blottar marken punktvis, vilket är gynnsamt för en del arter och ogynnsamt för
andra. Sambete med olika djurslag, eller att olika djurslag byter betesmark med varandra, ger ofta goda
resultat. Ett djurslag äter växter som ett annat har ratat, och risken för parasitproblem minskar. Få har ändå
möjlighet att välja fritt vilket djurslag som ska beta marken, utan de befintliga resurserna sätter ramarna.
Rätt betestryck är viktigt, och man bör följa med under sommaren att det hålls på rätt nivå. Vid för lågt be-
testryck fås inte den önskvärda växtligheten, och om betestrycket är för högt hinner inte växterna blomma
och sätta frö och marken kan slitas för mycket. På vårdbiotoper får man inte ge tilläggsfoder åt djuren, ef-
tersom det ökar mängden näringsämnen som är i omlopp. Mineraler kan ges på en plats där växtligheten är
mindre representativ, med tanke på slitaget.
Betesmarker kan vara helt öppna eller skogbevuxna och allt däremellan. Även i ett skogsbete syns spåren
av betet tydligt, och marken täcks av örter och gräs vid sidan av ris. När man planerar iståndsättning
och/eller skötsel av en betesmark har man god nytta av att bekanta sig med den lokala betestraditionen.
15