våtmarker, skyddszoner och naturlig mångfald i jordbruksområden

5.3 Skötselprinciper för vårdbiotoper och mångfaldsobjekt
Röjning
Röjning av buskar och träd rekommenderas ofta som den första åtgärden på objekt som ska restaureras.
Slyröjning kan i många fall betesdjuren ta hand om. Om iståndsättningen förutsätter kraftig röjning, är det
bäst att genomföra den lite i sänder. Kraftig röjning frigör nämligen mycket näringsämnen, som gör växtlig-
heten frodig. Röjningen utförs vanligen så att det återstående busk- och trädbeståndet samlas i grupper
med öppnare ytor mellan. Målsättningen är mångfald i både struktur och artbestånd. När det gäller skogs-
14
Stora, fristående träd, så
kallade landskapsträd, ger
variation åt landskapet.
bryn eftersträvas en övergångszon som från åkern sett
stegvis blir tätare och mera högvuxen, och där lövträd
dominerar. Ett parkliknande område där träden står med
jämna mellanrum är inte målet. Enstaka träd som är stora
och ståtliga, har fin form eller annars värda att lyfta fram
kan däremot med fördel friläggas. För viltets skull kan
man lämna några täta busk- eller trädgrupper kvar. Träd
och buskar som får bär, såsom rönn, hägg och måbär
gynnas vid röjningen. Enar passar också bra i skogsbry-
net. Om det finns mycket enar, som det ofta gör i igen-
växande vårdbiotoper, kan en del gärna tas bort. De som
är bäst i skick och har finast form sparas. Stora stenar
och traditionella jordbrukskonstruktioner, såsom stengär-
desgårdar, rösen eller lador, kan lyftas fram. Förutom
deras självklara kulturhistoriska värde är de ofta livsmiljö
för både lavar, ödlor, insekter och många fler organismer.
Murkna och döda träd är viktiga för mångfalden och bör om möjligt
lämnas kvar.