Avaa tiedosto - Doria

taten av elevens målmedvetna aktivitet. Mitt mål är att bättre förstå elevernas skriftliga
kommunikationskunskaper utgående från en teoribaserad referensram, som sålunda
utformar analysens förståelsehorisont. (Alvesson & Sköldberg 1994: 165; Sajama 2004: 87.)
Referensramen representerar min förförståelse av problematiken. Denna förståelse
möjliggör själva tolkningen av materialet, och genom den processen ökar också min
förståelse av materialet och problematiken (da Silva 1996: 181). Referensramens funktion
diskuteras i avsnitt 2.3 Analysmetoder.
Den hermeneutiska processen illustreras traditionellt genom en spiral. Den har väckt
diskussion, och därmed är uppfattningarna om processen varierande och även motstridiga
(Alvesson & Sköldberg 1994: 160). Tolkningsprocessen kan anses representera det
som Føllesdal, Walløe och Elster (2001: 146) kallar en dialog med texten genom frågor och
svar. Frågorna ställs på basis av ett tolkningsmönster som utformas och preciseras under
tolkningsprocessens gång (Alvesson & Sköldberg 1994: 172). Hermeneutisk tradition inom
disciplinen diskursanalys, som tillämpas på skrivna texter, kombinerar texters lingvistiska
aspekter med specifika sociala och historiska kontexter. På det viset skapas en unik
tolkningsmöjlighet för varje läsare. (Grabe & Kaplan 2002: 193.)
2.2 Tvärvetenskapligt sammanhang
I studien möts två vetenskapsområden, nämligen ämnesdidaktiken inom vetenskapsområdet
pedagogik och den tillämpade lingvistiken inom vetenskapsområdet språkvetenskap.
Jag inleder med att diskutera didaktikens roll för att sedan närma mig och
övergå till att redogöra för den tillämpade lingvistikens uppgift i studien. Avslutningsvis
presenteras studiens tvärvetenskapliga fokus genom en figur.
Ur ämnesdidaktikens synvinkel besvaras frågan hur inlärningen av finska under den
grundläggande utbildningen syns och kommer fram i elevens skriftliga kommunikationsfärdigheter.
Enligt Egidius (1986: 88) handlar forskning i ämnesdidaktik teoribildning om
inlärningens hur-frågor. Didaktik är det vetenskapsområde som forskar i undervisning
och koncentrerar sig på dess samtliga former. Dess centralaste uppgift är att komma på
det lättaste och säkraste sätt att lära sig. I allmänhet är didaktikens uppgift att "föreslå hur
en bättre undervisning bör se ut" (Jank & Meyer 1997: 47), och i dess intresse befinner sig
studier i och utveckling av lärarens arbete (Åhlberg 2004: 37).
Skolpedagogikens kärna utgörs av didaktiken som i sin tur utgör läraryrkets vetenskapliga
bas (jfr Kansanen 1989: 17, 19) eller vetenskapsgrund (Tella & Harjanne 2004: 30,
33). En didaktisk process består enligt Uljens (1997: 52) av undervisning, studier och
inlärning. Ämnesdidaktiken kombinerar för sin del kunskapen i ifrågavarande ämne och
kunskapen i att lära ut dess innehåll (Kansanen 2004: 9, 17, 73–74). Språkdidaktik kan
med anda ord uppfattas som en pedagogisk vetenskapsgren som forskar i undervisnings-,
studie- och inlärningsprocessen av ett språk (Teaching–Studying–Learning Process / TSL
process). Sålunda är språkdidaktik språklärarens vetenskapsgrund, som uppstår av en
syntes av lingvistik och pedagogik (Östman & Halmari 2000: 34) och innehåller jämförande,
tillämpande samt utvecklande forskning (Tella & Harjanne 2004: 25). Ur ett teoretiskt
perspektiv strävar språkdidaktiken efter att skapa teori om språkundervisning, och
ur ett praktiskt perspektiv strävar den efter att ta reda på vad man bör undervisa och på
vilket sätt man bör undervisa (Takala 1981: 92). I språkdidaktikens fokus existerar undervisningen
i ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv. Målet med den språkdidaktiska
forskningen är att få till stånd resultat, inte att testa teorier. (Takala 1987b: 125.) Om
29