Odd Nerdrum -en avantgardistisk konstnär?

finns också ett återbruk av stil av just denna anledning, där återbruket är det centrala, eller i
alla fall en del av konstverkets mening. 108
Vad händer när man tar ett sedan länge övergivet formspråk och återanvänder det på
samtida konst? I vilken benämning är detta eklekticism och pastisch? Att göra en målning
idag med Pollocks ”stänkmetod” framstår, anser jag, som närmare kitsch (i betydelsen, inte
konst, utan ett försök att likna konst eller använda sig av konstens effekter, som är Greenbergs
definition av kitsch 109 ) än vad ett återbruk av Caravaggios chiaroscurostil applicerad på
ett samtida motiv, till exempel Andreas Baaders död. Även om jag i denna mening använt
mig av Greenbergs tolkning av begreppet kitsch, har jag svårt att tänka mig att Greenberg
skulle ha hållit med mig i detta exempel.
För Greenberg finns det ett absolut och avgränsbart fenomen som är konst, inte kallas
konst eller uppfattas som konst i specifika sammanhang, utan ett fenomen som består av en
metafysik som är konst och ingenting annat. Konstnärens främsta uppgift, enligt Greenberg,
är att nå så nära det absoluta i konstarten som möjligt. Greenberg anser sig ha bevisat att ett
abstrakt måleri, oberoende av kontexten, alltid är närmre konsten än ett föreställande måleri
som rör sig över konstartens gränser, de föreställande målningarna är hybrider och de besitter
inte lika mycket av den äkta konsten. 110 Därför skulle Greenberg troligtvis ha föredragit det
Pollockinspirerade måleriet, trots dess inaktualitet, och han skulle med all säkerhet ha hållit
med Nerdrum om att hans målningar är kitsch och inte har något med den äkta konsten att
göra.
Till skillnad från Greenberg tror jag inte att det är kitschen som tvingar avantgardet till
ständig förnyelse, snarare anser jag att avantgardet är lika beroende av kitschen som kitschen
är av avantgardet. Den ständiga förnyelsen beror inte på att kitschen ”smutsar ner” den äkta
kulturen. Förnyelsen utgör istället det som anses fint och högre stående i den moderna
kulturen. En utveckling för konsten, i den mening som Greenberg uppskattar, skulle inte vara
möjlig utan kitschen som motvikt och sporre för avantgardisten att skapa rörelse. Precis som
kitschen skapas av parasiterande på avantgardet, är avantgardet aldrig ett avantgarde, i alla
fall inte i den modernistiska betydelsen, utan kitschen som följeslagare.
En annorlunda version av betydelsen av termen kitsch förespråkas av Matei Calinescu,
en amerikansk litteraturvetare, som 1987 skrev boken Five Faces of Modernity (en omarbetad
nyutgåva, med ett nytt kapitel om postmodernism, till Faces of Modernity som
skrevs 1977). Calinescu hävdar bland annat i denna bok att kitsch är en produkt av modernismen
och att spridningen bara begränsas av marknaden. Kitsch används dels av människor
som söker status, men också av de som vill fly från det moderna vardagslivets tristess. Rent
begreppsmässigt innebär kitsch imitation, förfalskning, efterapning och i stort sett allt som
utgör ett bedrägeriets estetik. Kitschen regleras helt av ekonomiska normer och har inget
krav på sig att vara unik. Kitsch är, anser Calinescu, ett negativt laddad värdeord, det
används huvudsakligen för att underkänna något som osmakligt och frånstötande och betecknas
ofta som en synonym för dålig smak. Begreppet kitsch används aldrig utanför det
estetiska bedömandet. 111
Kitschproducentens vilja är att göra intryck på och behaga de som är beredda att köpa
produkterna. När det personliga och den egna övertygelsen får ge vika till förmån för det
enkla etablerade estetiska föredömet, det är då konsten övergår från att vara konst till att bli
108 Ett exempel på ett sådant återbruk är neo-expressionisterna under 80-talet, som genom återbruket uppfyller
ett reaktionärt behov hos publiken, neo-exp. har senare beskyllts för att vara ett ”falskt” avantgarde. Nilsson,
s.182
109 Greenberg, s.17
110 ibid. s. 8-9
111 Calinescu, s. 203-212
25