Odd Nerdrum -en avantgardistisk konstnär?

frälsande nyskapandet. Genom att återuppta det klassiska måleriet har han återknutit till den
tradition som modernismen föraktar mest av allt.
Flera kritiker har försökt att förklara det enorma intresse och den publiktillströmning som
Nerdrums utställningar orsakar. En av många norska konstkritiker som omöjligt kan erkänna
Nerdrums konstnärskap är Sverre Dybing, den enda förklaring han kan ge är att de gamla
mästarnas måleri känns igen av de allra flesta och ses som garanti för att verket är äkta, i stil
med de allmänt kända konstnärerna som till exempel Rembrandt och Caravaggio. Dybing
redogör för detta i en artikel i Aftenposten 1976, han menar att det är förhållandet som
Nerdrum har med de gamla mästarna som gör betraktare med ett mindre konstkunnande
positiva, och kritiker och konstnärer, eller andra konstvetare, negativa. Hudmåleriet anses av
kritikern lura betraktaren att tro att målningarna är bra konst eftersom de anspelar på de
konstverk som har en etablerad position som god konst. 98
När den obildade betraktaren förundras över hantverket och de igenkännbara figurativa
motiven (till skillnad från till exempel modernismens abstrakta måleri eller neoavantgardets
happenings), förfäras kritikern över det lättillgängliga och simpla i konstverken.
Nerdrum och Outsidern
Efter ett besök på Nationalmuseum i Stockholm 1962, där han beundrade Claudius Civilis
målad av Rembrandt 1661, gör Nerdrum ett medvetet val att gå ifrån det modernistiska
måleriet och istället måla i de gamla mästarnas mönster. Nerdrum är medveten om att detta
kommer att väcka anstöt hos majoriteten av de intellektuella i Norge, och att valet han gör är
på gränsen till det tillåtna, och av en hel del till och med anses överskrida denna gräns. 99
Nerdrum känner sig dömd på förhand från första stund. På akademin blir han hånad för
sin antimodernistiska hållning och sitt figurativa måleri. Denna behandling av honom
fortsätter under hela hans verksamhet som konstnär. Nerdrum är utstött likt en modernistisk
avantgardekonstnär, med den stora skillnaden att han inte har någon uppbackning från andra
missförstådda genier. Varken det modernistiska avantgardet eller det antimodernistiska neoavantgardet
uppskattar Nerdrum och hans konst. 100
Men utanförskapet är också något som Nerdrum själv aktivt odlar. Han framför i åtskilliga
intervjuer att han känner sig missförstådd och föraktad, en outsider, trots den breda
publikens uppskattning och intresse. Nerdrum gör även andra utfall i pressen och när det
debatteras kring hans konstnärskap, drar han sig inte för att medverka själv och försvara sitt
konstskapande. 101 Nerdrum sticker ut och är ett välkänt ansikte i Norge, i likhet med Ernst
Billgren här i Sverige. 102
Nerdrum indikerar också på outsiderpositionen då han börjar kalla sig själv för kitschmålare,
för i och med detta försöker han aktivt placera sig utanför konstetablissemanget, och
utom räckhåll för kritikernas skymfningar. 103 Detta försök är dock enligt min mening dödfött,
men det ökar onekligen intresset för Nerdrums målningar.
Nerdrum sysselsätter sig även med outsidern som motiv. Under 60- och 70-talet vill han
skapa sympati för människan som avviker från ”det normala”, hans målningar föreställer
homosexuella, knarkare, kriminella och människor med psykiska eller fysiska men. På 80talet
placerar Nerdrum dessa utstötta människor i en annan värld än samtidens, nu tar avvikarna
plats i ett obestämbart, tidlöst landskap och deras position är inte längre självklar som
98
Sverre Dybing, ”Nerdrumianerne – og oss andre”, Aftenposten, 1976-10-19
99
Nordin, 2000-12-21
100
Ebbestad Hansen, 1996, s. 63
101
ibid. s. 188-189
102
Anders Olofsson, Kulturhuset, Stockholm: ”Odd Nerdrum (27/12-25/3 2001)”,
http://www.konsten.net/recensioner/odd_nerdrum.html, 2001-02-17
103
Odd Nerdrum m. fl., Hva er Kitsch?, Oslo 2000, s. 7
22