Odd Nerdrum -en avantgardistisk konstnär?

Modernismens ständiga jakt på det nya blev, paradoxalt nog, till en tradition och denna
tradition fördes vidare av de neoavantgardistiska rörelserna som hade för avsikt att bryta med
modernismen genom att utvidga det konstnärliga fältet. I och med postmodernismen, som
utgör ett starkare brott mot modernismen, ses inte längre nyskapandet som ett värde i sig
självt, utvecklingstanken har nu ifrågasatts.
Antitraditionalism
Antitraditionalismen hänger samman med framstegstanken inom modernismens avantgarde.
Uppfattningen att allt som komma skall är bättre än det som varit medförde att allt som
tenderade att hålla kvar det gamla, till exempel bruk av äldre tiders värderingar och antika
föremål, helst av allt skulle förintas. Ju äldre konstverk, desto sämre ansågs det i regel vara.
Konstverk som anknöt till äldre målartraditioner utgjorde på så sätt ett hot mot alla modernismens
ideologier. Endast i marknadsföringssyfte tilläts ibland att återgå till det förhatliga
realistiska måleriet, även om detta inte uppskattades av avantgardet. Då makthavare som
Stalin, Hitler och Mussolini behövde den stora massans stöd, tog de fram det realistiska och
föreställande konstverken, vad Clement Greenberg kallar kitsch. 70
Avantgarderörelserna använde sig av olika vetenskapliga upptäckter och uppfinningar,
bland annat relativitetsteorin, psykoanalysen och kameran. Dessa teknologiska upptäckter
användes i konsten för att hitta nya lösningar på representationsproblem. 71
Outsidern
Donald Kuspit beskriver avantgardistens komplexa utanförskap ingående i boken The Cult of
the Avant-Garde Artist. Han menar att den avantgardistiske konstnärens vilja under modernismen
var att positionera sig utanför samhället och dess normer, vilket både var ett medvetet
val från konstnärens sida och ett resultat av hans roll i samhället. Då konstnären kritiserade
samhället han levde i, fick han finna sig i att bli utstött. De vanliga medborgarna i samhället
såg upp till konstnären på grund av mystifieringen av honom, men samtidigt hade de flesta
svårt att förstå och ta till sig hans konst. 72
Zygmunt Bauman ger i Vi vantrivs i det postmoderna, först utgiven 1997, en bild av de
problem som omringar det modernistiska avantgardet. Ett direkt uppskattande innebär att
distinktionen mellan avantgarde och övriga riskerar att försvinna. Denna åtskillnad är nödvändig
för bevarandet av konstnärens auktoritet. Anledningen till eventuell framgång antas
bestå i att konstnären inte varit tillräckligt radikal, att han förlorat sin vaksamhet eller att han
kompromissat för mycket med den rådande smaken. Avantgardet ansåg att framgång var ett
tecken på misslyckande. Detta gjorde att avantgardisten mer eller mindre medvetet placerade
sig i det missförstådda geniets situation. 73
Denna vaksamhet som anses vara ett privilegium för avantgardekonstnären, behandlas
också utförligt av Kuspit. Han redogör bland annat för modernismens fetischering av
konstnären. Skillnaden mellan avantgardet och ”vanliga” människor antas vara att avantgardisten
inte erfar verkligheten genom konventioner och symboler, utan att han varseblir på ett
mer ursprungligt vis och därför har en mer direkt kontakt med innebörden i konstverket. Det
är därför bara en äkta konstnär som kan skapa ett autentiskt verk med en immanent mening.
Kuspit menar att det finns två avantgardekonstruktioner kring konstnären, dels denna
speciella förmåga till varseblivning och dels den att konstnären är den ende autentiska personen
i en oautentisk värld. Det är på grund av den specifika perceptionsförmågan och den mer
70 Greenberg, s. 19-22
71 Bauman, s. 134
72 Kuspit, s. 2
73 Bauman, s. 134-135
17