Odd Nerdrum -en avantgardistisk konstnär?

Den avantgardistiska grundtanken som har fått stå som modell för essensen i modernismen,
konstens utveckling och förnyelse till det bättre genom en liten grupp konstnärers
förmåga att kunna påverka framtiden, var fortfarande högaktuell ända in på 80-talet, speciellt
i de nordiska länderna som tenderade att isolera sig från den internationella konstdebatten. 42
Samtidigt som avantgardet proklamerades dött, ansågs de konstnärer som sysslade med just
detta nedmonterande, på ett avantgardistiskt vis, vara framtidens frälsare. Vissa konstkritiker,
till exempel Peter Bürger och Donald Kuspit, insåg visserligen det självmotsägande i detta,
men istället för att fråga sig om avantgardet verkligen var så dött som det själv påstod, så
ansågs det så kallade neoavantgardet som renodlat patetiskt. 43
De första som tog ett kliv ur det modernistiska konsttänkandet, och istället försökte förnya
sig på ett nytt sätt, började ifrågasätta modernismens föreställning om konst (och ickekonst).
Vad kan vara konst? Vad kan konst vara? Detta resonemang liknar visserligen det som den
tidiga modernismen drev i början av seklet, men istället för att försöka nå upplösning av
konstinstitutionen och införliva konsten i samhällets vardag, försökte neoavantgardet att nå en
upplösning inom konstinstitutionen. 44
Hal Foster är en av de som vill visa att neoavantgardet lyckats åstadkomma denna
permanenta upplösning inom institutionen. 45 Man kan idag hitta alla möjliga underliga föremål,
och icke-föremål, både inom och utom museets väggar, som förvärvat den eftertraktade
konstetiketten. 46
Den konst som idag endast vill ifrågasätta eller konstituera en konstdefinition, framstår
dock knappast som särskilt intressant. Postmodernismen under 70- och 80-talen var ett
tillstånd av reaktion mot modernismen och den har idag spelat ut sin roll. 47 Detta innebär
naturligtvis inte att några andra stilepoker eller avantgardegrupper i den äldre skolan kommer
ta över konstscenen igen, eller att avantgardet, som vi känner det, kommer att återvända.
Det som problematiserades på 80-talet, den mest aktiva antimodernistiska perioden var,
trots modernismens föresatser om total förnyelse, ett arv från tidigare målartraditioner. Detta
arv bestod i; synen på konstverket som en homogen helhet, bildplanet som representerande
det vertikala synfältet och tron på en absolut given verklighet vilken konstverket refererar
till. 48 Modernismen attackerade de etablerade reglerna och symbolerna och den sökte bättre
sätt att representera verkligheten för att på så sätt komma så nära "sanningen" som möjligt.
Däremot ifrågasatte modernismen aldrig värdet av representationen i sig, och inte heller
antagandet om den absolut givna verkligheten. 49
Det som postmodernismen åstadkommit är en förändring av möjligheterna för den konst
som kan komma efter. 50 Sökandet efter universella svar på frågor om konstbegreppet har visat
sig lönlöst och de utopiska målen är därför omöjliga att nå. Konstskapandet avmystifieras och
begränsas inte längre till ett elitförband, detta har gjort att konsten har förts ut till marginaliserade
grupper. 51
42
Ericsson, 2001, s. 9-10
43
Peter Bürger, Theorie der Avantgarde, Frankfurt am Main 1974, s. 85 & Kuspit, s. 14-27
44
Hal Foster, The Return of the Real, London 1996, s. 24-25
45
ibid.
46
Ericsson, 2001, s. 142-143
47
ibid. s. 128
48
ibid. s. 20-22
49
Zygmunt Bauman, Vi vantrivs i det postmoderna, övers Sven-Erik Torhell, Göteborg 1999
(Postmodernity and its Discontents, 1997), s. 144
50
ibid. s. 152
51 Ericsson, 2001, s. 140-142
13