PDF version för utskrift - Christian Assemblies International

Det finns två sorters
medel som erfodras för
att befrämja en
väckelse: det ena
påverkar människor,
det andra påverkar
Gud. Sanningen
används för att
påverka människor
och bön för att röra
Gud. När jag talar om
att röra Gud, menar
jag inte att Guds sinne
ändras utav bön, eller
att Hans läggning eller
karaktär ändras. Men
bön åstadkommer en
sådan förändring i oss,
att det för Gud blir
förenligt att handla så
som det annars inte
vore förenligt med
Honom att handla. När
en syndare omvänder
sig, gör det känslosamma
tillståndet att
Gud finner det för gott
att förlåta honom. Gud
har alltid varit beredd
att förlåta honom på
det villkoret, så när
syndaren ändrar sina
känslor och omvänder
sig, så behövs ingen
förändring av Guds
känslor för att förlåta
honom. Det är
syndarens omvändelse
som gör att Hans
förlåtelse blir rätt, och
som är det tillfälle när
Gud agerar som Han
gör.
Så även när Guds barn
ber ivrigt, har de den
rätta inre attityden som
gör att Gud kan höra
CHRISTIAN ASSEMBLIES EUROPE
BOX 840
114 79 STOCKHOLM
SVERIGE
Kategori A2 Blad 2006/0103
Ingen Väckelse Utan Bönens Ande
CHARLES GRANDISON FINNEY var troligen den
största väckelsepredikant som någonsin funnits.
Han började som advokat och efter sin
omvändelse till evangelist, pastor, professor i
teologi och författare, blev han under hela sitt liv
använd som ett instrument för nya väckelser.
Hans utdrag i denna artikel är tagna från det
andra och fjärde av hans berömda anföranden om
väckelse, vilka hölls i New York vintern 1834/35.
Dessa tal publicerades senare och utgör troligen
en av de mest systematiska beskrivningarna av
väckelse.
dem. Han har alltid varit
beredd att välsigna dem
som har en rätt
inställning i hjärtat och
som ber på rätt sätt.
Bön ingår i en kedja av
orsaker som leder till en
väckelse, och är en
orsak som är lika viktig
som att göra sanningen
känd. Många har
målmedvetet predikat
evangeliet för att få
människor att vända om,
men har lagt för liten vikt
vid bönen. De predikade
ivrigt, pratade med
enskilda personer, och
delade ut traktat, men,
till deras överraskning,
med liten framgång. Anledningen
till att de inte
kunde åstadkomma mer
var att de negligerade
den andra formen av
uppbackning, vilken är
ivrig bön. De glömde att
sanningen i sig själv inte
har någon effekt utan
Guds Ande.
Ibland händer det att de
som är mest involverade
i att sprida sanningens
ord inte är hängivna till
bön i samma utsträckning.
Detta är
fruktansvärt, såvida de
inte har en bönens ande,
eller om ingen annan
uppehåller dem i bön;
om inte, tjänar predikan
av Sanningen endast till
att förstärka
hedningarnas attityd att
motstå omvändelse.
* * *
sa2006se Sida 1

Kategori A2 "INGEN VÄCKELSE UNTAN BÖNENS ANDE"
En väckelse kan förväntas komma när de
kristna har en bönens ande för väckelse. Det vill
säga, när de ber som om deras hjärtan var fast
beslutna om det.
Ibland är de kristna
inte helt och fullt
engagerade i bön
för väckelse, inte
ens när de är varma
av bön.
Deras tankar upptas
av något annat; de
ber för någonting
annat - frälsning av
hedningarna och
liknande - och inte
för en väckelse mitt
ibland dem. Men
när de känner en
längtan efter
väckelse, då ber de
för den; de känner
för sina egna
familjer och
grannskap; de ber
för dem som om de
inte kunde nekas.
Vad består en
bönens ande av? Är
det många böner och varma ord? Nej. Bönen är
ett hjärtats tillstånd. Bönens ande är ett tillstånd
i sinnet av kontinuerlig ivran och längtan efter
syndares frälsning. Det är någoting som tynger
ner dem. Det är det samma, vad beträffar
förståndets filosofi, som när en människa längtar
efter något av världsligt intresse. En kristen
som äger bönens ande känner oro för själar.
Detta är vad han tänker på hela tiden och det
får honom att se ut och agera som om han hade
en börda att bära. Han tänker på det på dagen
och drömmer om det på natten. Detta är egentligen
att "bedja oavlåtligen." Hans böner verkar
att flöda från hans hjärta som flytande vatten:
"O Herre, återuppliva ditt arbete!"
Ibland är denna känsla mycket djup; människor
har blivit nedböjda så att de varken kunde stå
eller sitta. Känslan är inte alltid så stark som
detta, men sådana saker är mycket vanligare än
man kan tro. I de stora väckelserna 1826 var de
vanliga. Detta är inte alls entusiasm. Det är helt
enkelt vad Paulus kände när han sade: "I mina
barn, som jag nu åter med vånda måste föda..."
Denna själens vånda är den djupa plåga en
person känner då de griper tag i Gud för denna
välsignelse, och inte släpper Honom förrän de
får den. Detta menar jag inte skall tolkas som
att det är nödvändigt för en bönens ande att
våndan måste vara så stor som denna. Men
denna djupa, kontinuerliga, uppriktiga längtan
efter syndares frälsning är det som bönens ande
I denna Väckelse, liksom i tidigare, rådde en uppriktig
bönens ande. Vi hade bönemöten i olika hus varje dag
klockan elva.
Jag minns att en Herr S., som var kassör i stadens
bank, under ett av dessa möten, var så tyngd av
bönens ande att han efter mötets slut (vi hade alla
knäböjt medan vi bad) inte kunde stiga upp från knäna.
Han förblev på sina knän, gråtande av vånda för själar.
Han sade "Bed för Herr.....", som var bankdirektör i
banken där han arbetade. Direktören var en rik,
oomvänd man.
När de andra såg att hans själ led födslovåndor för
denna man, knäböjde de andra och brottades i bön för
hans omvändelse. Så snart som Herr S sinne hade
tillräckligt med frid så att han kunde gå hem, drog vi
oss alla tillbaka; kort därefter uttryckte bankdirektören
sitt hopp i Jesus Kristus. Dittills tror jag att han aldrig
varit på några möten, och det var inte känt att han
någonsin var orolig för sin frälsning.
Men bönen tog över och snart tog Gud det hela i Sina
händer.
för väckelse består
av.
När denna känsla
existerar i en kyrka,
och såvida inte
Anden är bedrövad
genom synd,
kommer det ofelbart
att ske omvändelser
till Gud. Denna
brinnande längtan
tilltar mer och mer
tills en väckelse
kommer...
Generellt sett är det
endast några få
religiösa bekännare
som känner till
någonting om denna
bönens ande, vilken
segrar med Gud.
Jag har förvånats
över att se sådana
berättelser om
väckelser som ofta
publicerats, där det
verkar som om väckelsen började utan orsak -
ingen visste hur eller varför. Ibland har jag gjort
förfrågningar om sådana fall, då det angavs att
ingen visste någonting, förrän de en Sabbat såg
på människornas ansikten i församlingen att
Gud var där; eller de såg det i sitt konferensrum,
eller i bönemötet, och blev förvånade över
Guds mystiska suveränitet i att starta en
väckelse utan det skulle ha något uppenbart
samband med orsaker.
Denna anmärkning gjorde Finney i samband med sin
berättelse om väckelsen i Troy, som började 1826, i hans
"Memoarer". (London, 1876, sida 104-5).
Sanna mina ord! Gå och fråga bland de obemärkta
medlemmarna i kyrkan och du kommer
att finna att någon har bett för en väckelse, och
förväntade sig det - någon man eller kvinna
hade våndats i bön för syndares frälsning till
dess att välsignelsen kom. Denna person
kanske väckte upp alla ur sömnen så att de steg
upp, gnuggade ögonen och inte riktigt kunde
förstå varifrån den plötsliga upprymdheten kom.
Även om väldigt få vet vilket ansvar en
väckelse innebär, så kan du vara försäkrad om
att någon höll vakt i tornet och upphörde inte
med att tigga till dess att välsignelsen var där.
Generellt sett är en väckelse mer eller mindre
omfattande beroende på om det finns många
eller få personer som har bönens ande.
av Charles Finney
Taget från Revival Movement Association
CHRISTIAN ASSEMBLIES INTERNATIONAL, P.O. BOX 888, COFFS HARBOUR NSW 2450, AUSTRALIA
sa2006se Sida 2