Alla har rätt att känna sig trygga - dokumentation från ... - Boverket

Boverket 

Alla har rätt att känna sig trygga 

Dokumentation från seminarieserien 2009

Titel: Alla har rätt att känna sig trygga – dokumentation från seminarieserien 

2009 

Utgivare: Boverket oktober 2009 

Dnr: 20130-4171\2008 

Omslagsfoto: Susanne Lindholm/Bildarkivet.se 

©Boverket 2009

Förord 

Våren 2009 arrangerade Boverket och länsstyrelserna seminarieserien 

Alla har rätt att känna sig trygga. Syftet var bland annat att öka 

kunskapen om begreppet trygghet ur ett jämställdhetsperspektiv och 

kopplingen till den fysiska planeringen. 

Denna rapport är en sammanställning av ett antal programpunkter 

från seminarierna. Sammanställningen har gjorts av Veronica Brohoff på 

Boverket. 

Kerstin Andersson 

Projektledare, Boverket 

3

4 Alla har rätt att känna sig trygga – dokumentation från seminarieserien 2009

Innehåll 

Inledning......................................................................................... 7 

De jämställdhetspolitiska målen ..................................................... 9 

Trygghet ur ett jämställdhetsperspektiv........................................ 11 

Vad säger statistiken?........................................................................ 11 

Kvinnor kalkylerar med en risk i mycket högre utsträckning än män. 13 

Ökad kunskap leder till lösningar ....................................................... 13 

Genus – ett kunskapsområde....................................................... 15 

Det arkitektiska manlighetsprojektet .................................................. 15 

Betydelsen av genus i stadsplanering ............................................... 16 

Kunskapen finns men blockeras ........................................................ 16 

Tryggare kan ingen vara............................................................... 19 

Pilotprojektet Jämställt transportsystem ............................................ 19 

Processarbete i sex etapper .............................................................. 19 

Erfarenheter ....................................................................................... 21 

Boverkets notering ............................................................................. 21 

Trygghetsvandrin gar med ett jämställdhetsperspektiv ................ 23 

Trygghetsvandringar .......................................................................... 23 

Rutinerna för trygghetsvandringar i Göteborg.................................... 24 

Utvärdering av trygghetsvandringskonceptet..................................... 24 

Kritik riktad mot trygghetsvandringar.................................................. 25 

Trygghetsvandringar med fokus på jämställdhet ............................... 25 

Några viktiga ord på vägen ................................................................ 26 

Rörelse i bostadsområdet – ett sätt att skapa trygghet ................ 27 

Kundvärdar och Tryggve i Rissne...................................................... 28 

Många bäckar små............................................................................. 28 

Bostadsnära idrotts- och fritidsverksamhet........................................ 29 

5


Inledning 

Regeringen har gett Boverket i uppdrag att på nationell nivå leda, 

samordna och i samverkan med länsstyrelserna stödja ett konkret 

utvecklingsarbete för att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer ur 

ett jämställdhetsperspektiv. Utvecklingsarbetet är indelat i fyra delar och 

en av dessa går ut på att Boverket i samverkan med länsstyrelserna ska 

anordna regionala seminarier runt om i landet, för att på så vis inventera 

och sprida kunskap om trygghet i stads- och tätortsmiljö ur ett 

jämställdhetsperspektiv. 

Under våren 2009 genomfördes tio regionala seminarier. 

Seminarieturnén Alla har rätt att känna sig trygga sträckte sig från Luleå i 

norr till Helsingborg i söder och lockade vid de olika tillfällena cirka 700 

deltagare med varierande bakgrunder och professioner. Gemensamt för 

de olika seminarierna är att åhörarna har erbjudits en teoretisk 

kunskapsbas om genus, jämställdhet, trygghet och fysisk planering. 

Denna har varvats med exempel på hur man runt om i landet konkret 

arbetar med trygghetsfrågor i den fysiska miljön. 

Här följer fem sammanfattningar av programpunkter som funnits med 

på vissa av seminarierna. 

7


De jämställdhetspolitiska målen 

En stående programpunkt vid varje seminarium har varit en redogörelse 

för Sveriges jämställdhetspolitiska mål. Gunilla Sterner är särskilt 

sakkunnig i jämställdhet vid Länsstyrelsen i Stockholms län och på 

seminariet i Stockholm presenterade hon ett föredrag kring dessa. 

Det övergripande jämställdhetspolitiska målet i Sverige lyder: Kvinnor 

och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. En 

förutsättning för att kunna uppnå detta är att kvinnor och män har samma 

rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom livets alla områden. Detta 

mål är indelat i fyra delmål, vilka presenteras nedan: 

• En jämn fördelning av makt och inflytande. 

Kvinnor och män skall ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva 

samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. 

• Ekonomisk jämställdhet. 

Kvinnor och män skall ha samma möjligheter och villkor i fråga om 

utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet 

ut. 

• En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. 

Kvinnor och män skall ta samma ansvar för hemarbetet och ha 

möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor. 

• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. 

Kvinnor och män, flickor och pojkar, skall ha samma rätt och 

möjlighet till kroppslig integritet. 

För att uppnå dessa mål arbetar man på den politiska nivån bland annat 

med likabehandlingslagstiftning som innebär lagstiftning för att öka 

jämställdheten. Lagen om förbud mot diskriminering är ett sådant 

exempel. Man utför också aktiva åtgärder för missgynnat kön och ett 

exempel på det är Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot 

kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck, samt våld i samkönade 

relationer. Dessutom arbetar man aktivt med jämställdhetsintegrering, 

vilket innebär att jämställdhetsperspektivet ska förenas med exempelvis 

9

10 Alla har rätt att känna sig trygga – dokumentation från seminarieserien 2009 

samhällsplaneringen. Det är en strategi som även används inom EU. 

Europarådets definition av jämställdhetsintegrering är att den innebär 

(om)organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av 

beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt 

beslutsfattande och på alla nivåer.

Trygghet ur ett 

jämställdhetsperspektiv 

Vid flera seminarietillfällen medverkade Birgitta Andersson från 

JämKomp, med ett föredrag som syftade till att klargöra vad trygghet ur 

ett jämställdhetsperspektiv egentligen innebär. 

Det finns stora skillnader vad gäller otrygghetsupplevelser mellan 

kvinnor och män, skillnader som måste beaktas i all form av 

trygghetsarbete inom den fysiska planeringen. Exempelvis känner både 

kvinnor och män oro inför, och undviker, miljöer som de uppfattar som 

farliga. Skillnaden är att kvinnor gör detta i mycket större utsträckning än 

män. Det kan för en kvinna bland annat räcka med att hon möter en 

okänd man på en folktom plats för att hon ska känna sig otrygg. Om en 

man möter en okänd man på en folktom plats är det emellertid inte 

särskilt vanligt att han upplever någon oro. Att beakta i sammanhanget är 

också att varken kvinnor eller män känner sig otrygga då de möter en 

okänd kvinna på en enslig plats. 

Både kvinnor och män är rädda för att bli rånade och misshandlade då 

de vistas i det offentliga rummet, men till skillnad från män så beaktar 

kvinnor allra främst risken för att också utsättas för sexuellt våld. 

Kvinnors upplevda otrygghet i det offentliga rummet bottnar i 

problematiken gällande mäns våld mot kvinnor. 

Vad säger statistiken? 

Statistiska resultat visar att de som känner sig minst otrygga i det 

offentliga rummet samtidigt är dem som i störst utsträckning utsätts för 

våld och hot om våld, nämligen män tillhörande åldersgruppen 16–24 år. 

De som känner sig mest otrygga är kvinnor tillhörande åldersgruppen 75– 

84 år, samtidigt som dessa drabbas minst av våld och hot våld. 

Utifrån denna statistik är det lätt att konstatera att män egentligen 

borde vara mer oroliga och försiktiga än kvinnor, men resultaten beror på 

flera andra bakomliggande faktorer som man måste ta hänsyn till. Unga 

män vistas exempelvis mycket i det offentliga rummet och riskerar då att 

11


bli föremål för bland annat misshandel och rån. Äldre kvinnor tenderar 

däremot att på grund av rädsla, men även på grund av hög ålder och 

åldersrelaterade funktionsnedsättningar, undvika att gå ut, i synnerhet på 

kvällarna, varpå överfallstillfällen riktade mot dem minimeras. 

Dessutom spelar massmedia en stor roll vad gäller kvinnors över lag 

upplevda otrygghet. I exempelvis kvällstidningar och dagspress 

presenteras så gott som dagligen artiklar med rubriker som ”Tre 

misstänkta våldtäkter anmälda i natt”, ”Våldtäktsförsök på joggande 

kvinna”, ”Kvinna misshandlad och sexuellt ofredad” och ”Man på buss 

onanerade inför flickor”. Mediernas ensidiga fokusering vid just denna 

typ av brott, tenderar att ha en uppskrämmande effekt. Samtidigt inträffar 

ju faktiskt dessa händelser och bör med andra ord också uppmärksammas, 

men uppmärksamheten ger ringar på vattnet och påverkar också dem som 

inte själva blivit utsatta. 

Kvinnors relativt stora oro över att utsättas för överfall är också en 

inlärd kunskap. Flickor får förklarat för sig av sin omgivning, redan i de 

tidiga tonåren, att de exempelvis måste akta sig och inte gå ensamma hem 

från kompisar eller ta vägen genom parker efter mörkrets intrång. Flickor 

lär sig att själva ta ansvar över sin säkerhet och sina kroppar, vilket i sin 

tur inverkar på anmälningsfrekvensen. Endast 17 procent av dem som 

uppger att de utsatts för sexualbrott har anmält händelsen. Detta innebär 

att mörkertalet är mycket stort och statistiken blir en bristfällig källa att 

förlita sig på. 

Förutom ovan nämnda är det mycket viktigt att koppla samman 

kvinnors upplevelser av risk i stads- och tätortsmiljöer med kvinnors 

erfarenheter av mäns våld. Många kvinnor utsätt för olika former av mer 

eller mindre grova övergrepp (till exempel missaktning, oönskade 

närmanden, sexuella trakasserier och våldtäkter) framför allt i hemmet, 

men också i skolan och på krogen. Dessa olika erfarenheter av vad som 

kan hända, gör sig påminda i det offentliga rummet. Kvinnors upplevelser 

av otrygghet är en konsekvens av den övergripande problematiken mäns 

våld mot kvinnor. 

Statistiken kan med andra ord inte förklara ifall kvinnors stora 

upplevda otrygghet är obefogad eller ej, men den och andra 

undersökningar visar att kön är den mest avgörande faktorn för om en 

människa upplever otrygghet i det offentliga rummet. Hänsyn måste 

emellertid tas till att kön också samverkar med andra villkor. Studier har 

visat att utrikesfödda kvinnor är mer oroliga för att utsättas för brott när 

de vistas i det offentliga rummet, än vad svenskfödda kvinnor är. 

Aspekter så som inkomst, ålder, utbildning, boende, eventuell 

funktionsnedsättning och möjlighet till delaktighet i samhället har 

betydelse för hur pass hög den upplevda tryggheten hos en kvinna är. 

Dessutom bör man fundera över hur våra 

offentliga rum egentligen tapetseras. Ofta syns mycket lättklädda kvinnor 

poserandes på stora reklampelare runt om i våra städer och det kan 

upplevas som otryggt att som kvinna eller tjej, tvingas vänta i en busskur 

bredvid en stor plansch på vilken en kvinna i bikini ligger utsträckt och 

objektifierad.

Trygghet ur ett jämställdhetsperspektiv 13 

Kvinnor kalkylerar med en risk i mycket högre 

utsträckning än män 

Begreppet rädsla är problematiskt att använda när det handlar om 

kvinnors upplevelser av och föreställningar om att röra sig i det offentliga 

rummet. Långt ifrån alla kvinnor beskriver sig själva som rädda, de 

upplever kanske oro, frustration eller uppgivenhet istället. Dessutom kan 

begreppet rädsla bidra till en onyanserad bild av kvinnor som svaga och i 

behov av beskydd. 

Det är istället mer fruktbart att tala om att kvinnor ständigt kalkylerar 

med en risk, vilket inte män gör i lika stor utsträckning och framför allt 

inte kopplad till sexualiserat våld. Det handlar ofta om en tyst kunskap 

som bygger på det självklara i att det finns en risk att som ensam kvinna 

exempelvis röra sig i en park efter mörkrets intrång och att man därför 

utan att reflektera över det tar till någon form av strategi för att hantera 

denna risk. Dessa strategier kan bestå i: att man väljer att ta en taxi hem 

från krogen i stället för att cykla; att man drar cykeln över den 

trafikosäkra vägen, istället för att cykla under den genom den otrygga 

men trafiksäkra tunneln; eller att man går en omväg runt parken istället 

för att välja den snabbaste vägen genom den. 

Mer än en fjärdedel av alla kvinnor vittnar om att de känner sig 

otrygga när de går ut ensamma en sen kväll i sitt bostadsområde. Detta 

visar att kvinnors upplevda otrygghet är en fråga om demokrati. Det 

offentliga rummet ska vara tillgängligt för alla och att röra sig fritt och 

tryggt är en rättighet, både för kvinnor och för män. 

Ökad kunskap leder till lösningar 

Den byggda miljön är alltså inte i sig den grundläggande orsaken till att 

kvinnor upplever en mer eller mindre stor risk för att utsättas för sexuellt 

våld och det är inte möjligt att helt ”bygga bort” otryggheten. Det finns 

emellertid flera faktorer att beakta, som bidrar till att en plats upplevs 

som trygg och säker, för både kvinnor och män: 

• Platsen är överblickbar 

• Platsen ger kontakt med omgivningen 

• Platsen är befolkad 

• Platsen är orienterbar 

• Platsen blandar kommunikationsstråk och bebyggelse 

• Platsen är välskött 

För att öka tillgängligheten till det offentliga rummet efter mörkrets 

intrång, är också alternativa vägar något som är bra att erbjuda. Den 

lummiga busk- och trädfyllda parken som fungerar som en god 

mötesplats och förflyttningsled på dagen, kan behöva kompletteras med 

en alternativ förflyttningsväg intill för att människor på så vis inte ska 

tvingas passera genom den nattetid då den upplevs som otrygg. Det är 

med andra ord fullt


möjligt att skapa tryggare och behagligare stadsmiljöer, vilket i sin tur 

främjar en socialt hållbar stadsutveckling. Ökad kunskap och spridd 

medvetenhet gällande kvinnors upplevda otrygghet, möjliggör för fysiska 

planerare att ställa nya frågor, uppmärksamma förändringar och därmed 

hitta lösningar på svårigheter.

Genus – ett kunskapsområde 

Micael Nilsson är doktor i kultur och samhälle och arbetar som 

integrationsexpert på Boverkets analysenhet. Vid flera seminarietillfällen 

föreläste han om betydelsen av begreppet genus och vikten av att betrakta 

detta som ett kunskapsområde. 

Begreppet genus används för att synliggöra att ”kvinnlighet” och 

”manlighet” inte har något med könens personliga egenskaper att göra. 

Idéer om vad som uppfattas som typiskt kvinnliga och manliga drag 

existera i all mänsklig erfarenhet och verksamhet. De olika 

förväntningarna på kvinnor och män, varierar mellan olika kulturer och 

tider. Istället för att födas till flickor och kvinnor, pojkar och män, 

påminns vi dagligen från vaggan till graven om hur en ”riktig” kvinna 

eller en ”riktig” man bör vara enligt stereotypa bilder. För 150 år sedan 

ansågs det exempelvis inte kvinnligt att klä sig i byxor och endast män 

tilläts förvärvsarbeta. Fortfarande kläs nyfödda flickor i rosa och nyfödda 

pojkar i blått så att omgivningen ska kunna förstå vilket kön bebisen 

tillhör och kunna bemöta den lilla därefter. 

Ett genusperspektiv utgår alltså från att det inte är biologin som är 

grunden för hur vi uppfattar kvinnor och män, utan behovet av att 

framhäva olikheter mellan könen och tolka dem i en social struktur som 

brukar kallas för genusordningen. Med det menas att kvinnligt och 

mangligt genus kan förstås som en sorts identiteter, vilka skapas, 

upprätthålls och förändras i relation till varandra. 

Problemet är att detta genusskapande som ständig pågår även formar 

maktrelationer som tenderar att underordna kvinnor som grupp, medan 

männen (och olika former av manligheter) historiskt sett har utgjort 

normen för det mänskliga. 

Det arkitektiska manlighetsprojektet 

Den moderna stadens historia kan betraktas som en historia om gränserna 

mellan könen. För 100 år sedan skulle inte kvinnor vistas i staden utan en 

manlig eskort. Kvinnans rätta plats ansågs vara i hemmet och en kvinna 

som ensam uppehöll sig i stadsrummet antogs vara prostituerad. Under 

15


det sena 1800-talet tog ett så kallat arkitektiskt manlighetsprojekt vid i 

Sverige – enorma och väldigt pampiga rådhus byggdes och städerna 

planerades utifrån mannen som ensam nyttjare av stadsrummet. Delar av 

detta förhållningssätt lever kvar än i våra dagar. 

Betydelsen av genus i stadsplanering 

Micael Nilsson lyfte fram staden Irvine som har utsetts till USA:s fjärde 

bästa stad att leva i. Bostäder och skolor anses vara mycket bra, 

arbetsmöjligheterna goda, medianinkomsten bland innevånarna är hög, 

staden har den lägsta våldsbrottsligheten enligt FBI. Föreställningarna om 

genus och kön påverkar dock innevånarnas verklighetsuppfattning om 

staden. 

Forskaren Kristen Day har i en genusstudie frågat 80 manliga 

studenter i Irvine om de kände sig rädda när de vistades ute på offentliga 

platser. Flertalet män svarade att de i princip aldrig kände sig otrygga 

eller rädda för att bli utsatta för våld när de rörde sig i ute kvälls- eller 

nattetid. Som en förklaring till varför staden kändes trygg lyfte många av 

männen fram att det varken fanns en bargata eller gängkriminalitet. Men 

på frågan om Irvine var en trygg stad för kvinnor svarade nästan samtliga 

män nej. Trots att männen kände sig trygga ansåg de flesta att kvinnor 

inte bör vistas ensamma ute vid vissa tidpunkter eller på vissa offentliga 

platser. 

Days undersökning visar att dessa mäns manliga identitet var 

beroende av att kvinnor uppfattas som potentiella offer för andra mäns 

våld. Genom att männen berättade om alla risker för sexuella övergrepp, 

som kvinnor som vistas ute på kvällen kan möta, skapade de en bild av 

sig själva som ridderliga. 

På samma sätt som kvinnligt genus påverkade kvinnors rörlighet i 

staden mot slutet av 1800-talet vittnade många av männen i Irvine om att 

de kände stor oro när flickvänner eller kvinnliga vänner rörde sig 

ensamma ute på kvällen eller natten. Precis som männen i slutet av 1800talet 

hyllade ett gentlemannaideal, skapade studenterna i Days 

undersökning en manlig genusidentitet baserad på en bild av män som 

antingen beskyddare eller förövare. Utifrån denna logik är det naturligt att 

flertalet av männen berättade att de ofta eskorterade flickvänner och 

kvinnliga bekanta. 

Poängen med detta är att en jämställd stadsplanering måste synliggöra 

genus betydelse i den bebyggda miljön för att kunna tackla problemet 

med att fler kvinnor än män förhåller sig till risken att bli överfallen när 

de vistas på gator och torg. 

Kunskapen finns men blockeras 

Genusskapandet är både ett tillstånd och en pågående 

förhandlingsprocess! Detta finns det väldigt mycket forskning som 

styrker, vad som nu krävs är att denna kunskap omsätts till handling. I 

Micael Nilsson egen avhandling Genusregim i förändring finns ett 

exempel från Norrköpings kommun, där en nyvald kommunpolitiker i 

Norrköping ville understryka att långpendling är ett jämställdhetshinder i

Genus – ett kunskapsområde 17 

den nya översiktsplanen. Bosättning på landsbygden kan verka negativt 

för jämställdheten, eftersom det ofta är kvinnan i en relation som ger upp 

sin karriär i tätorten för en lägre avlönad anställning på den lilla 

bostadsorten. Detta skapade kalabalik bland de övriga politikerna det 

kunde absolut inte skrivas in i översiktsplanen. Motiveringen var att det 

kunde hindra barn från möjligheten att få växa upp på landet. Politikerna 

valde helt enkelt att blunda för problemet istället för att belysa det och 

göra något åt det. 

Detta exempel visar att genus är ett kunskapsområde och att 

kunskapen finns runt om i landet, men att den blockeras. Om problemen 

uppmärksammas och individer skrider till handling, kommer 

samhällsplaneringen att ta ett steg framåt istället för att cementera gamla 

könsroller och planerarideal.


Tryggare kan ingen vara 

Jenny Jernström är planeringsarkitekt och arbetar på 

samhällsbyggnadsförvaltningen i Östersunds kommun. Under seminariet 

i Sundsvall berättade hon bland annat om hur man i Östersund under en 

längre tid, har drivit ett pilotprojekt som syftar till att föra in ett 

jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen. 

Pilotprojektet Jämställt transportsystem 

Östersunds kommun, samhällsbyggnadsförvaltningen och Vägverket 

Region Mitt, har under åren 2006 till 2009, arbetat för att kunna erbjuda 

medborgarna ett jämställt, tillgängligt och tryggt transportsystem. Det rör 

sig om ett pilotprojekt med syfte att arbeta fram och pröva en metod för 

integrering av jämställdhetsperspektivet i den ordinarie verksamheten. 

Genom att integrera jämställdhetsperspektivet i den ordinarie 

verksamheten ville man uppmärksamma och tillgodose både kvinnor och 

mäns behov vad gäller resande. Projektet byggde på det sjätte 

transportpolitiska delmålet vilket lyder: 

Målet ska vara ett jämställt transportsystem, där transportsystemet är utformat så att 

det svarar mot både kvinnors och mäns transportbehov. Kvinnor och män ska ges 

samma möjligheter att påverka transportsystemets tillkomst, utformning och 

förvaltning och deras värderingar ska tillmätas samma vikt. 

Projektets utgick från två grundtankar: att man skulle arbeta för ett 

transportsystem som möter både kvinnor och mäns behov och som 

upplevs som tillgängligt och tryggt av både kvinnor och män och att man 

ville pröva och utvärdera en metod för hur jämställdhetsfrågorna kan 

integreras i en kommunal förvaltnings ordinarie verksamhet. 

Processarbete i sex etapper 

Arbetet med projektet skedde i processetapper. Den första etappen bestod 

i att fatta beslut om att projektet skulle gå av stapeln och att förankra det 

hos alla medverkande. Den andra etappen bestod av kunskapshöjande 

19


insatser, bland annat seminarier om vad jämställdhet egentligen innebär. 

Därefter skulle sen tre utvecklingsområden inom transportsystemet 

identifieras, som man ansåg vara relevanta att arbeta med i projektet. 

Det första området behandlade demokrati och samråd. Målet med 

detta område var att kvinnor och män ska vara delaktiga i 

samrådsprocessen i lika höga grad. Det andra området fokuserade på 

trygga gång- och cykelvägar med målet att Östersunds gång och 

cykelvägar både ska vara trygga och upplevas som trygga av alla. Det 

tredje området var kollektivtrafik och jämställdhet. Här var målet att 

kunna erbjuda en kollektivtrafik av hög kvalité som både kvinnor och 

män är nöjda med. 

I den tredje processetappen kartlades områdena och man gjorde en 

nulägesanalys. Vad gällde området för demokrati och samråd frågade 

man sig bland annat vilka kanaler som användes för att sprida 

information, vem som var mottagare av informationen och hur 

könsfördelningen såg ut vid möten och yttranden. Inom området för 

trygga gång- och cykelvägar analyserade man bland annat den 

brottsstatistik som fanns tillgänglig och man utförde enkätundersökningar 

och trygghetsvandringar. Inom området för kollektivtrafik och 

jämställdhet studerade man könsfördelningen bland de personer som 

nyttjade färdtjänst och kollektivtrafik. 

Resultatet inom samtliga utvecklingsområden var bättre än väntat. 

Könsfördelningen var nämligen relativt jämn och deltagarna vittnade om 

trygga och nöjda upplevelser. 

I den fjärde etappen formulerades områdenas mål om och 

handlingsplaner för att nå målen togs fram: 

• Området för demokrati och samråd: kvinnor och män ska vara 

delaktiga i samråd i lika hög grad. 

Detta mål ska nås genom att informationsspridning utförs på ett 

attraktivt och tilltalande sätt, med hänsyn både till kvinnor och till 

män. De mest effektiva kanalerna ska identifieras och nyttjas för att så 

många som möjligt ska kunna och få ta del av information 

• Området för trygga gång- och cykelvägar: Östersunds gång- och 

cykelvägar ska vara attraktiva, tilltalande och i lika hög grad 

upplevas som trygga av både kvinnor och män. 

Detta mål ska nås genom att ett särskilt förhållningssätt för växtlighet 

och belysning ska anammas för hela kommunen, vid nybyggnationer 

och ombyggnationer. Allmänheten ska också informeras om att det 

finns en telefon och en e-postadress till vilka skador och andra värden 

vad gäller gång- och cykelvägnätet kan rapporteras in 

• Området för kollektivtrafik och jämställdhet: kollektivtrafiken ska i 

lika hög grad upplevas som kvalitativ av kvinnor och män. 

Detta mål ska nås genom att kriterierna rörande beaktning av 

jämställdhetsfrågor vid upphandling av kollektivtrafiken ses över. 

Syftet är att säkerställa att aktörerna arbetar aktivt för att tillgodose 

såväl kvinnors som mäns behov och värderingar

Tryggare kan ingen vara 21 

I processetapp fem var det tänkt att åtgärderna i handlingsplanerna skulle 

genomföras och i processetapp sex skulle åtgärderna följas upp. Detta 

kom emellertid inte att rymmas inom projektets tidsram. 

Erfarenheter 

Projektet har bidragit till många erfarenheter, Man har bland annat 

kommit underfund med att den långa projekttiden ökade medvetenheten 

kring frågorna. Detta ledde till att jämställdhetsfrågorna beaktades även i 

den ordinarie verksamheten som löpte parallellt med projektet, vilket fick 

positiva effekter. Kartläggningen framkallade flera ”aha-upplevelser” och 

väckte nyfikenhet kring könsfördelningen inom ett flertal områden. 

Jämställdhet är ett komplext begrepp och den ökade förståelsen kring 

frågorna har bidragit till ett stort engagemang såväl inom projektgruppen 

som i hela förvaltningen, samt i miljö- och samhällsnämnden. Projektet 

har lett till positiva diskussioner i ämnet på alla nivåer och inte enbart 

bland projektgruppmedlemmarna. 

Den långa projekttiden medförde ett stort utbyte av personal på alla 

nivåer i projektet. Tidsbristen var ett problem och projektgruppen 

upplevde att de tilldelats en extra arbetsuppgift som ingen tid avsatts till. 

Dessutom har det varit svårt att förstå betydelsen av ett ”jämställt 

transportsystem”. Begreppet och hur man ska angripa det för att kunna 

arbeta med det, har varit mycket svårt att formulera. 

Eftersom arbetsbelastningen varit hög hos alla 

projektgruppsmedlemmar och ämnet svårt att ta till sig har det varit svårt 

att förmå alla i gruppen att träffas och engagera sig. Att projektets budget 

inte rymde genomförandet av åtgärder har upplevts som tråkigt och man 

hade gärna arbetat vidare med projektet. 

Boverkets notering 

I våras ansökte Östersunds kommun om medel till åtgärder som syftar till 

att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljö ur ett 

jämställdhetsperspektiv hos länsstyrelsen i Jämtland. Syftet är att kunna 

fortsätta projektet Jämställt transportsystem och dra nytta av gjorda 

erfarenheter. Länsstyrelsen beviljade ansökan och kommer att bidra med 

en summa om 

288 000 kronor. 

Den första juli 2009 fattade Boverket beslut om att Östersunds 

kommun ska beviljas ytterligare medel. Boverket kommer att betala ut ett 

stöd om 400 000 kronor. Projektet ingår i den grupp av principiellt 

viktiga projekt som Boverket prioriterar inom ramen för regeringens 

uppdrag att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljö ur ett 

jämställdhetsperspektiv.


Trygghetsvandringar med ett 

jämställdhetsperspektiv 

Seminariet i Helsingborg gästades av Mia Andersson Ek från Tryggare 

och Mänskligare Göteborg, som är Göteborgs centrala 

brottsförebyggande råd. Hon delade med sig av sin kunskap om vad den 

trygghetsskapande metoden trygghetsvandringar innebär och hur man 

kan genomföra trygghetsvandringar som tar hänsyn till genus och 

tillträde till det offentliga rummet. 

Trygghetsvandringar 

Trygghetsvandringar är en dialogmetod för trygghetsfrämjande 

förbättringar i ett närområde. Kortfattat utförs en trygghetsvandring 

genom att boende, aktörer och sakägare tillsammans vandrar runt i 

närområdet och diskuterar kring vad som upplevs som tryggt respektive 

otryggt och trivsamt respektive otrivsamt. På vandringen tar man också 

upp frågor om vem som rör sig var och var människor tenderar att 

samlas. 

Denna metod utvecklades under åren 2001 och 2002 av Gerd Cruse 

Sondén från Tryggare och Mänskligare Göteborg och Eva Holm från 

stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Deras arbete har fått stor 

uppmärksamhet och trygghetsvandringar har blivit en relativt populär 

metod att nyttja vid förändring av otrygga områden. 

I grunden handlar trygghetsvandringarna bland annat om att ge 

medborgarna större möjlighet att sätta sig in i arbetet på förvaltningarna, 

så att de därmed får bättre verktyg för att förstå och kunna påverka 

samhällsutvecklingen. Detta kan i sin tur höja tilltron till systemet och 

stärka statens och myndigheternas handlingslegitimitet. 

På Göteborgs Stads webbplats finns manualen Steg för steg för ett 

tryggare Göteborg att ladda ned för den som vill läsa mer. 

23


Rutinerna för trygghetsvandringar i Göteborg 

I Göteborg ansvarar stadsförvaltningen för alla trygghetsvandringar och 

vid var vandring bjuds en särskild grupp aktörer alltid in. Denna grupp 

består av park- och naturförvaltningen, trafikkontoret, 

lokalförsörjningsförvaltningen (LFF) och Västtrafik. Dessutom ska minst 

fem lokalboende delta vid var vandring. 

Det räcker emellertid inte med att gruppen är jämnt fördelad, de 

ansvariga för trygghetsvandringen måste vara engagerade och ha kunskap 

för att kunna uppmärksamma eventuella maktstrukturer i gruppen och ta 

till vara på allas åsikter. Alla måste ges möjlighet att säga sin mening, 

vilken också ska tas på allvar. Det krävs också en vana vid att leda samtal 

på ett respektfullt och integrerande sätt. 

Senast två veckor efter vandringen får alla deltagare ett protokoll. 

Senast två veckor efter att protokollet sänts ut ska park- och 

naturförvaltningen, trafikkontoret, LFF och Västtrafik lämna in en 

lägesrapport för var synpunkt i protokollet. 

Utvärdering av trygghetsvandringskonceptet 

Våren 2008 gjordes en mindre utvärdering av det praktiska arbetet med 

trygghetsvandringar i Göteborg. Denna bestod av djupintervjuer med sex 

personer som anordnar trygghetsvandringar i sina respektive 

stadsdelsförvaltningar. Utifrån utvärderingens resultat och med 

regeringens satsning på jämställdhet inom den fysiska planeringen i 

åtanke fick Gerd Cruse Sandén en idé om att utveckla en metod för att 

genomföra trygghetsvandringar ur ett genusperspektiv. Tillsammans 

utformade Eva Holm och Gerd Cruse Sandén en ansökan om medel för 

att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljö ur ett 

jämställdhetsperspektiv och i våras fick de besked om att 375 000 kronor 

skulle betalas ut i syfte att utveckla metoden. 

Metodutvecklingen kommer att ske i samarbete med stadsdelarna Högsbo 

och Lärjedalen i Göteborg, där testvandringar ska genomföras. I 

dagsläget är Eva Holm och Gerd Cruse Sandén i planeringsstadiet för hur 

testvandringarna ska gå till. 

I utvärderingen framkom att trygghetsvandringar har en stor potential. 

När de nyttjas på bästa sätt kan de fylla flera viktiga funktioner. Dels 

skapar de en arena för dialog, både mellan medborgare och mellan 

medborgare och tjänstemän, och dels utgör vandringarna en möjlighet för 

medborgarna att göra sin röst hörd och uppleva att de blir lyssnade på. 

Dessutom kan medborgarna sätta sig in i förvaltningsarbetet och enklare 

förstå och påverka samhällsutvecklingen. Omvänt så erbjuds politiker och 

planerare att tillägna sig ett brukarperspektiv av det aktuella närområdet. 

Upplevelsen av otrygghet kopplat till specifika platser och tidpunkter av 

dygnet kan också motverkas. 

För att trygghetsvandringarna ska fylla dessa funktioner, måste man 

hela tiden ta hänsyn till nyckelbegreppen makt, tillgång och demokrati.

Trygghetsvandringar med ett jämställdhetsperspektiv 25 

Frågorna som presenteras nedan, är fruktbara att hela tiden ha i åtanke: 

• Vilka deltar och vilka deltar inte? 

• Vem lyssnas på, vem har exempelvis tolkningsföreträde när det gäller 

definitionen av trygghet? 

• Vem representerar civilsamhället/medborgarna/allmänheten? 

• Hur ser olika gruppers tillgång, upplevelse och erfarenhet av det 

offentliga rummet ut? 

• Vad satsar man på och vad satsar man inte på? 

Att enbart se till att dialoggruppen är väl blandad, räcker med andra ord 

inte. Man måste ha kunskap om maktstrukturer och vara väldigt 

uppmärksam för att kunna motverka dessa. 

Kritik riktad mot trygghetsvandringar 

Utvärderingen visade att mycket skiljde sig mellan olika stadsdelar, men 

två tämligen generella drag framträdde. Det var svårt att få med många 

olika grupper på vandringarna och det var främst redan marginaliserade 

grupper som saknades. Det saknades också ett aktivt arbete med frågor 

om makt och olika gruppers tillgång till det offentliga rummet. 

Liknande kritik har tidigare framförts mot 

trygghetsvandringskonceptet. Bland andra har Carina Listerborn och Erik 

Amnå påpekat bristen av en feministisk och en intersektionell 

maktanalys. 

Trygghetsvandringar med fokus på 

jämställdhet 

Med hjälp av Boverkets medel ska nu Tryggare och mänskligare 

Göteborg utveckla en metod för att genomföra trygghetsvandringar med 

fokus på jämställdhet och intersektionalitet. Arbetet har just påbörjats och 

de två stadsdelarna Högsbo och Lärjedalen i Göteborg, kommer som sagt 

att vara föremål för testtrygghetsvandringarna. 

I Högsbo har dialoggruppen varit öppen för alla, men de flesta boende 

i området är äldre och de medverkande är främst äldre människor. I 

Lärjedalen har man valt att enbart bjudit in somaliska kvinnor och deras 

tonårsdöttrar till en sluten dialoggrupp. Respektive grupp kommer att 

träffas vid tre tillfällen. Vid det första tillfället kommer tankar och fakta 

om olika gruppers tillgång och upplevelse av det offentliga rummet att 

introduceras. Detta kan exempelvis ske genom en kortare föreläsning, 

eller en bild- eller filmvisning med exempel på olika gruppers 

upplevelser. Det är också tänkt att diskussioner i smågrupper ska gå av 

stapeln. Grupperna ska prata om och reflektera kring föreläsningen och 

sina egna erfarenheter i relation till den. De ska också få arbeta med en 

karta över det aktuella området. 

Cirka två veckor efter det första mötet är det meningen att det andra 

mötet ska äga rum. Upplägget för det andra mötet är eventuellt att ha en 

kort samling med sakägarna, innan de övriga deltagarna anländer.


Därefter blickar man tillsammans med alla deltagare tillbaka på det första 

mötet och vad som då sades, innan det är dags för en förbestämd 

gemensam vandring i området. Exempel på frågor som deltagarna 

uppmanas att fundera över under vandringen är: 

• Vem använder platsen? 

• Vem använder inte platsen? 

• När används platsen (årstider, dygnstider)? 

• Är platsen utformad med någon särskild grupps intressen i fokus? 

• Har någon grupp satt stark prägel på platsen? Hur påverkar det i 

sådana fall andra gruppers tillgång till platsen? 

Cirka tre till fyra veckor efter det andra mötet, är det meningen att det 

tredje mötet ska gå av stapeln och detta kommer då att bestå av två delar. 

Den första delen är tänkt att fungera som ett samtal mellan deltagarna 

och sakägarna, där sakägarna ska bemöta och ge respons på de 

synpunkter som framkom vid det andra mötets vandring. Under den andra 

delen ska de boende stå i fokus och en diskussion föras kring vilka tankar 

som har väckts hos dem, samt vad de själva kan göra för att det offentliga 

rummet ska upplevas som mer trivsamt och inbjudande. Frågor som kan 

tas upp under den andra halvan av det tredje mötet är: 

• Hur har processen fungerat? 

• Finns det saker som skulle ha kunnat göras bättre? 

• Har jag själv ändrat min syn på användandet av det offentliga rummet 

i allmänhet? 

• Har jag ändrat inställning till lokalområdet i synnerhet? 

• Känner jag att jag har fått större förståelse för hur det offentliga 

rummet är organiserat och de olika sakägarnas 

ställningstaganden/bevekelsegrunder? 

• Känner jag att jag har lyssnats på i samtalet med andra deltagare, 

sakägare och av dem som har lett mötena? 

• Har jag har fått större kunskap om var jag kan vända mig med 

åtgärdsförslag och initiativ? 

Några viktiga ord på vägen 

Det är viktigt att hela tiden kritiskt granska sig själv och sina egna 

föreställningar om de frågor man arbetar med. Man måste även arbeta 

aktivt med att alla ska inkluderas och höras. Redan på planeringsnivå är 

det viktigt att skapa rum för alla olika grupper i samhället. Det är viktigt 

att alltid fråga sig vilka som inte medverkar och som inte representeras i 

dialoggruppen.

Rörelse i bostadsområdet – ett 

sätt att skapa trygghet 

Marie Önnevall är socionom och arbetar på Sveriges allmännyttiga 

bostadsföretag (SABO) i Stockholm. Vid seminariet som hölls i 

Stockholm, delade hon med sig av sina erfarenheter av 

trygghetsskapande åtgärder och aktiviteter gällande bostadsområden. 

Vikten av rörelse och mänsklig närvaro i ett bostadsområde är stor om 

man vill att det ska uppfattas som tryggt och säkert. Levande stadsdelar 

med uterum och trafikstråk som används hela dygnet, gör att ett område 

känns tryggt och säkert. Liv och rörelse uppnås genom att stadsdelen 

genomsyras av mångfald – olika sorters bostäder och arbetsplatser, 

varierande serviceutbud och möjlighet att utöva olika kultur- och 

fritidsaktiviteter i ett och samma område, gör att både besökare och 

boende förflyttar sig och uppehåller sig i området och det för med sig en 

naturlig övervakning. 

Det är givetvis inte helt lätt att ta hänsyn till alla dessa aspekter och 

bostadsområden har på många ställen tenderat att fungera enbart som just 

områden för bostäder och bland annat kommunal service och affärer har 

kanske aldrig funnits där eller lagts ned. I ett område där man 

koncentrerat olika trafikslag i form av både bilburna och cykelburna 

trafikanter samt fotgängare så att de uppehåller sig i parallella stråk intill 

varandra, ökar närvaron av människor. I exempelvis många 

miljonprogramområden skapades bilfria miljöer på markplan med hjälp 

av underjordiska parkeringshus. Dessa bjuder besökaren en ganska 

obehaglig miljö med en stark otrygghets känsla, då bland annat ögonen i 

lägenheternas fönster inte har någon överblick över eller insikt in i de 

karga parkeringshusen. Dessutom minskar antalet människor i rörelse 

ovan jord, då de personer som går till och från sina bilar istället vistas i 

parkeringshusen. 

27


Kundvärdar och Tryggve i Rissne 

I Rissne har man sedan år 2000 arbetat utifrån tanken att bostadsföretaget 

ska vara närvarande i området dygnet runt, som en trygghetsskapande 

åtgärd. Mellan klockan 07.30 och 16.00 cirkulerar kundvärdar i området 

och dessa kan de boende ringa till då de behöver hjälp med saker som rör 

boendet. En kundvärd är knuten till cirka 300 lägenheter och ska fungera 

just som en värd för de boende, mer än enbart som en fastighetsskötare. 

Trygghetsskapandet består i vetskapen om att de välkända 

kundvärdarna alltid är närvarande och att de har till uppgift att överblicka 

och uppmärksamma vad som händer i området. Dessutom ska de fungera 

som förebilder och brobyggare mellan generationer och kulturer och 

främja gemenskap i bostadsområdet. 

I samband med skolavslutningen år 2001, startades dessutom projektet 

Tryggve i Rissne. Dess effekter visade sig vara så goda att projektet år 

2003 blev en permanent verksamhet. Mellan klockan 16.00 och 24.00 

från måndag till torsdag, mellan klockan 18.00 och 04.00 på fredagar och 

lördagar, samt från klockan 16.00 till klockan 23.00 på söndagar, byts 

kundvärdarna ut mot tryggvevärdar, vilka fungerar som eskorter 

exempelvis till och från tunnelbanan. Personer som upplever att vägen 

mellan förslagsvis bostaden och tunnelbanan är otrygg, kan ringa direkt 

till tryggvevärdarna och bli följda av dessa längs den sträckan. 

Tryggvevärdarna arbetar alltid två och två och tar vid när kundvärdarna 

går hem. På så vis kan de boende i Rissne få kontakt med 

förvaltningspersonal dygnet runt. 

Trygghetsarbete och jämställdhet 

Målet med ett jämställt trygghetsarbete måste vara att alla ska kunna 

känna sig trygga då de vistas utomhus, oavsett vilken tid på dygnet det 

rör sig om och oavsett vilket kön man tillhör. Att skapa liv och rörelse i 

bostadsområdet är ett av sätten att öka den upplevda tryggheten. Tryggve 

fyller i detta sammanhang två funktioner – dels fungerar det hela som en 

symtomlindrare med ledsagningen till dörren och dels fungerar Tryggve 

som en aktör i processen att skapa levande bostadsområden även under 

kvälls- och nattetid. Genom sin närvaro lockar tryggvevärdarna ut fler 

boende som i sin tur lockar ut än fler boende. Tryggve hjälper alltså både 

den enskilde individen som känner sig otrygg och vill slippa gå ensam 

hem, samtidigt som det hela bidrar till rörelse i området. 

Många bäckar små 

En annan åtgärd som främjar tryggheten i ett bostadsområde, är dess 

ljussättning. Man kan exempelvis ta hjälp av en ljusarkitekt för att få till 

en trygghetsskapande ljussättning. Dessutom bör man se över ett 

bostadsområdes gröna inslag och eventuellt beskära träd och buskar så att 

sikten förbättras och ytor öppnas upp. Att anordna diverse aktiviteter som 

exempelvis sommarkollo, tornerspel och nationaldagsfirande, gör att de 

boende träffas och lär känna varandra vilket ökar upplevelsen av att 

området är tryggt att bo i. Är man bekant med sina grannar så känner man 

sig inte så ensam och utelämnad i sitt boende om exempelvis något skulle 

inträffa. Att dessutom kunna knyta ett namn och en identitet till den tuffa

Rörelse i bostadsområdet – ett sätt att skapa trygghet 29 

ynglingen som ofta står och röker nere på hörnet, gör att denne känns 

familjär istället för hotfull. Många olika trygghetsåtgärder, skapar 

tillsammans en helhet och maximerar trygghetsupplevelsen av ett 

bostadsområde. 

Bostadsnära idrotts- och fritidsverksamhet 

Bostadsnära Idrotts- och Fritidsverksamhet (BIF) är ett samarbete om 

verksamhetsutveckling inom Korpen, Hyresgästföreningen och 

bostadsföretag. Det syftar bland annat till att utveckla fler aktiviteter som 

är inriktade på rörelse och friskvård i eller nära bostadsområden. Genom 

samverkan på lokal nivå mellan Korpen, Hyresgästföreningen och 

bostadsföretagen kan utbudet av aktiviteter i ett bostadsområde öka. Detta 

stärker hälsan och förbättrar de sociala nätverken i området. 

Bostadsföretaget bidrar i första hand med lokaler i bostadsområdena, 

medan Korpen och Hyresgästföreningen i första hand bidrar med 

personella resurser. Aktiviteterna inom BIF, med stavgång, gympa 

utomhus och tomtesmyg med mera innebär att människor rör sig utomhus 

i området på kvällstid och även under den mörka årstiden. 

Tryggheten ökar tack vare dessa positiva aktiviteter, vilka i grunden 

inte är ämnade att vara trygghetsskapande. Ord som trygghet, säkerhet 

eller brottsförebyggande verksamhet undviks i dessa sammanhang, vilket 

resulterar i att fokus flyttas från behovet av trygghetsskapande åtgärder. 

De boende påminns inte om att sådana åtgärder är nödvändiga i det 

område de bor i.

Rörelse i bostadsområdet – ett sätt att skapa trygghet 31

Box 534, 371 23 Karlskrona 

Tel: 0455-35 30 00. Fax: 0455-35 31 00 

www.boverket.se

Alla har rätt att känna sig trygga - dokumentation från ... - Boverket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?