ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

01 

EUROPA 2005 

BLAND PLATSER, PÅBUD OCH PLANER 

INLANDSVÄGEN 

PÅ RESA LÄNGS VÄG 45 

GOTT NYTT DESIGNÅR 

MUNNAR I MASSOR 

januari 2005 

ARKITEKTEN 

ENGAGEMANG 

Även om arkitekterna inte behöver bevisa 

sin vilja till samverkan och nytänkande 

genom käcka program och seminarier 

måste även arkitekterna på ett handfast 

sätt visa på att man vill vara med och 

dela ansvaret med det goda samfällda 

slutresultatet för ögonen. Vi måste 

alltså tydligt vara med i diskussionen 

om ansvarstagande, rollfördelning och 

helhetssyn. 

LEDAREN SID 62 

KÖPKRAFT INTE ALLT 

Att bara räkna marknad, köpkraft och 

medelålders vuxnas intressen räcker 

knappast som grund för att bygga goda 

städer åt fler än just de grupper som 

redan har störst inflytande och som vi 

arkitekter själva oftast tillhör. 

DEBATT SID 44

ARKITEKTEN 01/05 En gång i tiden brukade man kalla Sverige för ”vår lilla ankdamm”, 

antydande att vi levde i ett skyddat hörn av världen. Det 

har vi med emfas fått erfara att så är det inte längre. Vi är nu en 

del av ett jordklot som känns allt mindre. Det som händer på 

andra sidan klotet berör oss starkt, både direkt och indirekt. 

Men vi är inte bara, i högre grad än tidigare, en del av världen, 

utan också en del av Europa. I det här numret hjälper vi dig 

att tränga in i förslaget till tjänstedirektiv, 

OMSLAGET: Bryssel. Ministerrådet, 

Schumannplatz. 

Foto: Claes Herrlander. 

Läs mer på sidan 10 

ARKITEKTEN 

Medlemstidning för Sveriges Arkitekter 

ISSN 0347-058X Medlem i 

ADRESS 

Ansgariegatan 5 

Box 9225, 102 73 Stockholm 

Telefon 08-5055 7700 

Telefax 08-5055 7705 

E-post: kansli@arkitekt.se 

Webb: www.arkitekt.se 

REDAKTION 

08-5055 7700, arkitekten@arkitekt.se 

Per Lander (ansv utgivare) per.lander@arkitekt.se 

Dan Hallemar dan.hallemar@arkitekt.se 

Annika Jensfelt annika.jensfelt@arkitekt.se 

Nina Gunne nina.gunne@arkitekt.se 

Ina Flygare (layout) bengt.samuelsson@arkitekt.se 

Ina Flygare (tjl) 

Kerstin Persson (tjl) 

Vi är inte bara, i högre grad än 

tidigare, en del av världen, utan 

också en del av Europa. 

PUBLICERINGSPOLICY 

Åsikter som framförs i signerade artiklar står för författaren. 

Redaktionen tar inte ansvar för insänt ej beställt 

material. Allt redaktionellt material i Arkitekten publiceras 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Medarbetare som inte accepterar detta måste meddela 

förbehåll. I princip publiceras inget material med sådant 

förbehåll. 

ANNONSPRISER 2005 

Fullständig annonsprislista finns på www.arkitekten.se. 

Produktannonser, exempel: 

1/1-sida sv/v 17.000 kr, 4-färg 24.000 kr 

Platsannonser, exempel: 




Sättning/originalframställning debiteras extra. 

Moms och reklamskatt tillkommer ej. 

Alla Arkitektens platsannonser införs kostnadsfritt 

på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Annonsering enbart på webben kostar 3100 kr + moms. 

som ska ta bort eventuella kvarvarande hinder 

för arkitektföretag och andra att erbjuda 

sina tjänster i hela Europa på samma villkor 

som de inhemska företagen. 

Vi tar dig också med till byråkratkvarteren i Bryssel, som av 

en forskare kallas ”ett urbant misslyckande”, ett förlorat område. 

Och till den andra ytterligheten inom EU, Dalsland, hela 

Filmsveriges håla. Det senare är början på Arkitektens resa längs 

den så kallade inlandsvägen, väg 45. Den kommer att fortsätta i 

kommande nummer. 

ANNONSBOKNING 

Margareta Karlsson, 08-50 55 77 35 

margareta.karlsson@arkitekt.se 

Eller på www.arkitekt.se/arkitekten/annonsera 

PRENUMERATION 

Helår 450 kr + moms 

UPPLAGA 

TS-upplaga 2003: 9800 

TRYCK 

Tryckindustri Information, Solna 2005. 

UTGIVNINGSPLAN 

Annons- och 

Nummer manusstopp Utgivningsdatum 

1/2005 10/1 27/1 

2/2005 4/2 24/2 

3/2005 4/3 24/3 

4/2005 1/4 21/4 

5/2005 6/5 26/5 

6-7/2005 3/6 23/6 

2 ARKITEKTEN januari 2005

Foto: Rickard Kilström 

”Ekonomin är åt fel håll men verksamheten 

fungerar faktiskt bra. 

Det finns problem men inte värre 

än att de går att lösa.” 

Kerstin Barup, nygammal prefekt på LTH 

Nyheter sid 4 

Hemma hos rådet. Vi besöker 

kansliet för arkitektur, form och 

design. Sid 36 

Gott nytt designår. Många 

projekt blir det. Sid 33 

Arkitekt i hetluften 

Arkitekt Christer 

Malmström är nybliven 

Kasper Salin-pristagare 

för högskolebiblioteket i 

Huddinge. Han är också 

professor på Chalmers. 

Och han sitter styrelsen 

för i den i dagspressen 

nyligen skandalomskrivna arkitekturskolan 

på KTH. Nu har han också blivit engagerad 

av LTH, som lider av ekonomiskt 

underskott, för att göra en utvärdering av 

arkitektutbildningen där. Parallellt är han 

arkitektrepresentant i Statens konstråd och 

ledamot i det statliga rådet för arkitektur, 

form och design, som kämpar på med att 

Tjänstligt EU-direktiv. Tanken är 

god men krångligt kan det bli. Sid 16 

Inlandsvägen. Arkitektens 

resa längs väg 45 

börjar. Sid 38 

tolka det direktiv man fått från regeringen. 

Och så sitter han i styrelsen för STD Svensk 

Teknik och Design, som hamnat i oenighet 

med Sveriges Arkitekter om arbetstiden. 

Känner du av att du är i hetluften? 

– Jag har inte funderat på det. Men jag är 

där det är hett, kan man säga. 

Är det svårt att sitta på så många stolar? 

– Rent praktiskt är det ju inga stora, 

betungande uppdrag. En utvärdering kräver 

en större arbetsinsats under en kortare 

period men att sitta i en styrelse tar inte 

jättemycket tid, det är inte styrelsen som ska 

göra jobbet. Arkitekturrådet har sex möten 

om året och det är kansliet som gör jobbet, 

även om det är svårt att inte engagera sig 

MER I DETTA NUMMER 

4 Nyheter: Bråk på LTH. 

Arkitektutbildningar går 

back. Obekymrad KTHrektor. 

Arkitekturmuseet 

ska spara fem miljoner. 

Stormen fällde fasader. 

22 Nya planer för Ljubljana. 

26 Sett, läst, hört: 

Inför Furniture Fair. Åsikter 

om Stockholm. Beslut i 

slutna rum. Arkitekt som 

brejkar. 

44 Debatt: Arkitekturutbildningarnas 

identitet. Staden 

byggs inte bara av köpkraft. 

Det goda samhället. 

Kortsiktiga upphandlare. 

56 Information från Sveriges 

Arkitekter: När slutar 

dagen – strid om arbetstiden. 

Fråga ombudsmannen. 

Usla tävlingsvillkor. Mer 

tävlingar. Bättre marknad 

men seg uppförsbacke. 

Små arvodesökningar. 

62 Ledare Nytt år brett engagemang. 

64 Naturen är god? 

mer än utöver mötena. Då finns det alltid 

fritid att ta av. Jag har inte upplevt några 

intressekonflikter. Det är inte så långt från 

att sitta på en arkitektskola och se till att vi 

utbildar bra arkitekter, till STD:s styrelse 

och att arkitekterna ska vara så duktiga rådgivare 

som möjligt. Alla tjänar på att hela 

byggbranschen fungerar. Det är lika illa när 

NCC schabblar som när fasaderna blåser 

ner på en kollegas hus. 

Från vilken av dina positioner har du störst 

möjlighet att påverka, tycker du? 

– I rådet. Där kan vi sammanfatta oss 

kring övergripande frågor. Vi kan inte fatta 

några beslut, men vi är ett råd till regeringen. 

Annika Jensfelt 

ARKITEKTEN januari 2005 3

NYHETER 

Nyhetsredaktör: Annika Jensfelt 

annika.jensfelt@arkitekt.se 

Fond för tsunamins offer 

Den internationella arkitektorganisationen UIA 

uppmanar alla medlemsländer i de tsunamidrabbade 

områdena i Sydostasien att informera om hur deras 

kollegor runt om i världen kan hjälpa till i det arbete 

som följer i spåren av den stora katastrofen. 

Sri Lankas arkitektinstitut, SLIA, har redan hört av 

sig och bett om UIA:s hjälp att sprida information om 

SLIA:s hjälpprogram för att skapa nya bostäder för 

tsunamins offer. Hjälpprogrammet är ett nära samarbete 

med Sri Lankas stadsbyggnadsdepartement och 

vattenförsörjning. Ett bankkonto med namnet ”Architects’ 

fund to shelter Tsunami victims” har öppnats i 

Bank of Ceylon i Colombo (004530207698). 

Mer information om fonden kan man få hos 

Sri Lankas arkitektinstitut, sliagen@sltnet.lk eller 

sliasec@slnet.lk. 

För energieffektiva hus 

Sverige behöver en genomtänkt, kraftfull och samlad 

politik för energieffektivisering, anser Miljövårdsberedningen, 

som lämnat promemorian Strategi för 

energieffektivitet i bebyggelsen (MVB 2004:2) till 

regeringen. Beredningen uppmanar bland annat till att 

satsa på teknikupphandling, effektivisera 1,5 procent 

per år i statliga byggnader, sänka skatten för energieffektiva 

hus, skärpa byggreglerna och försvåra för 

elvärme. 

Enligt Miljövårdsberedningen är potentialen för 

energieffektivisering stor. Energiåtgången i bebyggelse, 

som svarar för 40 procent av Sveriges energianvändning, 

kan på sikt halveras, enligt promemorian. 

Regeringen har gett Boverket i uppdrag att konkretisera 

förslagen från promemorian tillsammans med 

Energimyndigheten och Naturvårdsverket. Resultatet 

ska redovisas den 8 september 2005. 

Nytt i PBL om MKB 

Regeringen föreslår ändringar i plan- och bygglagens 

bestämmelse om miljökonsekvensbeskrivning vid 

upprättande av detaljplan. 

Lagändringarna innebär att när en detaljplan 

medger att mark tas i anspråk för vissa projekt, bland 

annat industriändamål eller uppförande av köpcentrum, 

ska kommunen ta ställning till om dessa projekt 

kan medföra en betydande påverkan på miljön. Om 

kommunen konstaterar att så är fallet, ska en miljökonsekvensbeskrivning 

som uppfyller vissa särskilt 

angivna krav upprättas. 

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 

2005. 

Nyordning med bråk på LTH 

Arkitekt Kerstin 

Barup är prefekt 

för den nya, 

sammanslagna 

institutionen på 

arkitektskolan i 

Lund. Det innebär 

att Thorbjörn Laike 

lämar sitt uppdrag 

som prefekt för 

institutionen för 

Arkitektur. 

Rektors sammanslagning av institutioner och tillsättning av 

prefekt har lett till bråk på arkitektskolan i Lund. Budget i 

balans är rektors budskap. 

Institutionen för arkitektur och institutionen för byggande 

och arkitektur vid arkitektskolan på LTH har 

slagits ihop till en. Ny prefekt för den nya institutionen är 

Kerstin Barup, som tidigare var prefekt för byggande och 

arkitektur. 

Bakgrunden till omorganisationen är att LTH, en av 

åtta fakulteter vid Lunds universitet, går med en förlust 

på cirka 40 miljoner kronor. Arkitekten erfar att rektors 

besked om utnämnande av prefekt den 22 december på 

kvällen, lett till bråk på arkitektskolan och tal om överkörning 

av lärarkollegiet på arkitektur. 

– Vi räknade med en sedvanlig procedur där kollegiet pratar 

sig samman om en person man har förtroende för, varefter 

man föreslår det till rektor. Att inte göra så uppfattas som 

en överkörning, säger en lärare på den tidigare institutionen 

för arkitektur till Arkitekten. 

LTH:s rektor Gunilla Jonsson tycker inte att det är en 

särskilt stor omorganisation som genomförts. Hon kallar det 

för ”viss samordning av två institutioner”. De två tidigare 

institutionerna blir nu varsin enhet inom den nya institutionen. 

Lärarkollegiets irritation över prefekttillsättningen 

bygger enligt henne på missförstånd. 

– Det är ett missförstånd att institutionerna själva ska 

välja prefekt. Idag är det rektor som tillsätter prefekten. 

Men institutionen får ge synpunkter och den diskussionen 

började vi i september, säger Gunilla Jonsson. 

Det hon hoppas uppnå med nyordningen är större effektivitet 

samt bättre balans med budgeten. 

– Vi hade god balans för drygt två år sedan, säger Gunilla 

Jonsson. 

Det är framförallt institutionen för arkitektur som gått 

med förlust. Institutionen för arkitektur och byggande, som 

stått för en mindre del av grundutbildningen på arkitektskolan, 

genomförde en omorganisation 1998, med Kerstin 

Barup som prefekt, och har sedan lyckats hålla sig på plus. 

Nu är det meningen att Kerstin Barup, som tidigare varit 

emot en sammanslagning, ska lyckas med det samma för 

den nya, gemensamma institutionen. 

– Det är viktigt att vi har en fungerande arkitektutbildning 

och en fungerande forskning och om detta kräver en 

sammanslagning av institutionerna ställer jag upp på det 

och försöker att göra det så bra som möjligt, säger Kerstin 

Barup. 

Hon ser positivt på arkitektutbildningens framtid. 

– Ekonomin är åt fel håll, men verksamheten fungerar 

faktiskt bra. Det finns problem, men inte värre än att de 

går att lösa, säger hon. 

Lösningen ligger enligt henne i att skapa balans mellan 

grundutbildning, forskning, och den tredje uppgiften, det 

vill säga vidareutbildning och annan utåtriktad verksamhet, 

och att medarbetarna behåller en positiv inställning, men 

att man hela tiden är medveten om ekonomin. 

– Vi måste göra det bästa och hålla hög kvalitet med den 

budget vi har. Sedan tycker både jag och många andra att 

arkitektutbildningen borde få bättre resurstilldelning. Men 

det får vi jobba med parallellt, säger Kerstin Barup. 



Arkitektutbildningar går back 

Arkitektskolorna i Sverige går 

back. Skolornas siffror är inte 

direkt jämförbara, men har gemensamt 

att de ligger på minus. 

Grundutbildningen på arkitekturskolan 

på LTH gick 9,6 miljoner 

minus 2003 medan grundutbildningen 

på arkitektursektionen 

på Chalmers har ett resultat på 

minus 2,7 miljoner 2004. På LTH 

har omstruktureringarna redan 

påbörjats, se artikel intill, och 

på Chalmers satsade man under 

2004 12 miljoner kronor på att 

minska personal och lokaler för 

arkitektursektionen. 

Den administrativa chefen 

på Chalmers, Björn O Eriksson, 

berättar att det pågår en diskussion 

om fortsatta neddragningar 

av personal och lokaler på arkitektursektionen. 

För Chalmers 

del så beror minusresultatet till 

stora delar på minskade forskningsanslag. 

Grundutbildningen 

har tvingats ta en större andel 

av de fasta kostnaderna sedan 

forskningsanslagen minskat. 

– Med det ökande ekonomiska 

trycket på skolorna har redovisningen 

blivit noggrannare och 

KTH:s rektor obekymrad trots hård kritik 

Arkitekturskolan på KTH har varit under Dagens 

Nyheters lupp. I slutet av december publicerades 

en serie artiklar som innebär hård kritik. Men KTH:s 

ledning avfärdar artiklarna som icke sanningsenliga. 

”Arkitekturskolan på väg mot konkurs”, ”Envälde 

och jäv urholkar elitbygget”, ”Styrelse bröt mot 

KTH:s egna regler”. Detta är rubrikerna i Dagens 

Nyheters granskning av Arkitekturskolan på KTH 

i slutet av december. Artiklarna tar upp det ekonomiska 

krisläget på skolan, intervjuar studenter 

som är missnöjda med kvaliteten på utbildningen, 

redovisar dekanus Staffan Henrikssons otillåtna 

spritrepresentation och brytande av jävsregler och 

bristen på jämställdhet i styrelsen samt ifrågasätter 

upphandlingen av en utredning om skolans fl ytt 

som kostat 750.000 kronor. 

Liksom för drygt ett år sedan, när Arkitekten rapporterade 

om studenters missnöje och Högskoleverkets 

kritik mot skolans ledning och organisation, tar 

KTH:s rektor Anders Flodström det hela med ro och 

meddelar att han inte blivit särskilt bekymrad över 

artiklarna, som han tycker innehåller halvlögner. 

nu kan man tydligare se vart 

pengarna går. Det blir då tydligt 

att statliga forskningsanslag 

använts för att fi nansiera grundutbildningen 

på olika sätt, säger 

Klas Eckerberg, som är prefekt på 

Institutionen för landskapsplanering, 

Ultuna. 

En sådan fi nansiering är inte 

tillåten enligt Högskoleförordningen. 

Flera av skolorna som Arkitekten 

talat med pekar på orimligt 

höjda lokalkostnader som orsak 

till underskotten. Samt ökande 

personalkostnader. Samtidigt 

som det statliga grundutbildningsbidraget 

bara höjdes med 

en procent 2005. 

Men kan man inte kräva av en 

skola, också en arkitekturskola, 

att den ska leverera en utbildning 

för de pengar som fi nns och 

inte bara ropa på mer pengar 

från staten? Hans Lindgren är 

prefekt på Arkitektursektionen 

på Chalmers: 

– Den pedagogik som vi tillämpar 

på skolan är handledningsintesiv, 

det handlar om kvalitativa bedömningar 

och en ständig dialog. 

Det är ett annat sätt än tentamen 

i stor skala, säger han. 

Men Hans Lindgren inser också 

att de måste förändra sin pedagogik 

för att kunna få ihop budgeten 

i framtiden. Det kommer inte att 

komma lika mycket pengar som 

det fanns för tjugo år sedan. 

– Det handlar inte bara om att 

spara utan också om att vi inom 

utbildningarna måste utveckla 

vår pedagogik, skapa en verksamhet 

som kan jobba med en 

annan resursbild än vi är vana 

vid, säger han. 

Men samtidigt, menar han, måste 

statsmakterna satsa mer pengar 

på arkitektutbildningarna: 

– Jag skulle vara bekymrad om 

vi ska tillhandahålla en kvalitativ 

utbildning med den resursbild vi 

har idag. Det skulle kräva en väldigt 

radikal omställning. 

Situationen för utbildningarna 

kommer också att engagera Sveriges 

Arkitekter under året. Den 

nya styrelsen diskuterade läget på 

sitt fösta möte i januari. Sveriges 

Arkitekter kommer inom kort att 

skicka ett brev till skolorna där 

man skriver att man bistår sko- 

– Den kritik som det är någon substans i 

har vi vetat om och åtgärdar, säger han. 

Vad är det ni åtgärdar? 

– Vi har just genomfört en omorganisation 

av KTH där arkitektutbildningen får en 

fortsatt självständig status och forskningen 

blir förstärkt genom samarbete med samhällsbyggnad. 

Styrelsen för arkitektutbildningen 

får en annan sammansättning med bättre 

förankring gentemot studenter och lärare 

samt praktiskt verksamma arkitekter. 

Vad kommer man att kunna läsa om arkitektutbildningen 

på KTH i tidningarna om ytterligare 

ett år? 

– Utbildningen är på det hela taget väldigt bra 

med många duktiga lärare. Hittills har jag inte sett 

några resonemang kring utbildningens innehåll som 

kräver några drastiska åtgärder. Jag betraktar varken 

Arkitektens eller DN:s artiklar som sanningar 

och välkomnar er att göra ett journalistist arbete som 

ger en sannare bild av utbildningen. 


SKOLORNAS RESULTAT, 

GRUNDUTBILDNING. 

Siffrorna är inte direkt jämförbara, 

redovisningsmetoderna 

skiljer sig åt. 

KTH: –12,8 miljoner (2003) 

LTH: –9,6 miljoner (2003) 

CTH: –2,7 miljoner (2004) 

SLU, Alnarp: –1,4 miljoner (2003) 

SLU, Ultuna: –2,1 miljoner (2003) 

BTH: +351.000 (2003) 

Det statliga tilldelningssystemet 

för designhögskolorna Konstfack 

och HDK är annorlunda, cirka 

200.000 per student och år. Vid 

de tekniska högskolorna och SLU 

är den statliga tilldelning per arkitektstudent 

cirka 77.000 kronor 

per år. Inredningsarkitektutbildningen 

på Konstfack, med cirka 

13 studenter per årskurs, visar ett 

plusresultat på 308.000 kronor år 

2004. Designutbildningen på HDK 

har nollresultat. 

lorna i deras önskemål vad gäller 

större tilldelning från staten. Men 

det handlar inte om något villkorslöst 

stöd. Sveriges Arkitekter vill 

också få en bättre uppfattning om 

det ekonomiska läget på skolorna 

och hur organisation och ekonomiskt 

ansvarstagande ser ut. 

Dan Hallemar 

DN:s artiklar om Arkitekturskolan 

på KTH 

publicerades den 10, 21 

och 29 december. 


NYHETER 

Nyhetsredaktör: Annika Jensfelt 

annika.jensfelt@arkitekt.se 

White sjua i Europa 

White har hamnat på tio-i-topp-listan över Europas 

största arkitektföretag. Företaget ligger sjua. SWECO 

FFNS ligger åtta. Det visar STD Svensk Teknik och 

Designs branschöversikt. 

Branschöversikten visar också att teknikkonsultbranschen 

under större delen av 2004 upplevt en 

påtaglig förbättring av beläggning och orderingång. 

Tillväxten kommer att fortsätta, men branschen får 

troligen vara beredd på en mer måttfull utveckling 

på hemmamarknaden under 2005 och inledningen av 

2006, skriver STD. 

På White förutspår man en ny storhetstid för arkitekturen. 

– Jag är övertygad om att arkitekturen är på väg in 

i en ny guldålder. Om vi svenskar vill vara med i matchen 

måste vi dock våga ta ut svängarna betydligt mer 

än tidigare, säger företagets nya vd Anders Svensson i 

ett pressmeddelande. 

Han säger att White nu ska söka fler utmaningar 

på den internationella arenan. Mer känsla, djärvare 

lösningar och bättre koll på budget och ekonomi är 

vad svensk arkitektur behöver, anser han. 

Holm i Tengbom 

Sedan den 1 januari 2005 ingår Holm arkitekter i 

Tengbomgruppen. Birgitta Holm, ansvarig arkitekt 

i företaget, kommer att verka för en utveckling av 

områdena skola/utbildning samt kultur- och byggnadsvård 

inom Tengbomgruppen. 

Tengbomgruppen är samlingsnamnet för åtta arkitektföretag 

och ett byggadministrativt företag, med 

sammanlagt cirka 100 anställda. 

Arkitekter årets företagare 

Bergfjord & Ivarson Arkitekter har utsetts till årets 

företagare i Karlstad. Företaget har bland annat ritat 

Löfbergs Lila Arena. 

”Formgivning och design spelar en allt större roll i 

våra liv. Funktionella och attraktiva miljöer skapas av 

arkitekter som därmed blir en viktig del i samhällsutvecklingen. 

Tack vare stor kreativitet och lyhördhet, 

kombinerat med införande av ny teknik, har det vinnande 

företaget nått stor framgång.” skriver Företagarnas 

jury. 

Koll på pensionen 

Staten och pensionsbolagen har startat en ny sajt där 

enskilda kan få en bild av sin pension. Adressen är 

www.minpension.se. 


drar ner på personal 

Endast fem procent av Arkitekturmuseets 

anslag kan idag användas för 

museets verksamhet. Nu ska de fasta 

lönekostnaderna minskas med fem 

miljoner kronor per år. 

– Det blir en hård start på året efter 

succén med fri entré, säger Arkitekturmuseets 

chef Bitte Nygren. 

Sedan det blev fri entré för ett år 

sedan, redovisar Arkitekturmuseet mer 

än fördubblade besökssiffror, 296.000 

personer. Men nu måste verksamheten 

omorganiseras för att klara att hålla 

budgeten. 

– Vi hade hoppats på mer kompensation 

för fri entré. Men det har vi fått 

besked från kulturdepartementet att vi 

inte får. Nu måste vi dra ner på de fasta 

kostnaderna, säger Bitte Nygren. 

Idag går cirka 40 procent av pengarna 

i budgeten till 

lönekostnader och 

lika mycket till lokalkostnader. 

Efter 

kostnader för bevakning, 

städning, 

och annat är det 

bara fem procent 

kvar för att bedriva 

verksamhet. 


på Skeppsholmen i 

Stockholm. 

Små arvodesökningar 

Medeltimarvodet för arkitekter i Sverige ökade under 

2004 från 603 kronor i timmen till 618 kronor i timmen, 

en ökning med 2,5 procent. I Stockholm ökade medeltimarvodet 

med 2,2 procent, från 644 kronor i timmen till 

659 kronor i timmen. 

Det visar den arvodesenkät som Sveriges Arkitekters 

ArkitektService genomfört i december 2004, där uppgifter 

från 522 arkitektföretag studerats. 

– Det kan möjligen tyckas att arvodesutvecklingen stått 

sig bra i förhållande till prisutvecklingen generellt. Men 

man ska komma ihåg att under en stor del av nittiotalet 

var den allmänna prisutvecklingen i samhället betydligt 

snabbare än utvecklingen av arkitekternas arvoden, kommenterar 

förbundsdirektör Staffan Carenholm. 

Han menar att medeltimarvodena måste öka med fyra 

till fem procent vart och ett av de närmaste åren för att de 

med säkerhet ska innebära chans till återhämtning av vad 

som tidigare förlorats. 

–Det är för lite, konstaterar Bitte 

Nygren. 

Personalstyrkan på idag cirka 40 

anställda ska minskas med ungefär 

tio personer för att få loss pengar till 

verksamheten. Bitte Nygren säger att 

det handlar om att skapa en helt ny 

organisation som är anpassad till de nya 

förutsättningarna som gäller i och med 

förra årets återflytt till de nyrenoverade 

lokalerna och den fria entrén. 

– Arkitekturmuseet är ett annat museum 

idag. Personalen ska vara färre, 

men kompetensutvecklad och även 

nyrekryterad, säger Bitte Nygren. 

I februari ska Arkitekturmuseets 

presentera en konsekvensbeskrivning 

av besparingarna och inleda förhandlingar 

med facket. 


6 ARKITEKTEN januari 2005 

Foto: Åke E:son Lindman



Stormen 

fällde fasader 

I den enorma storm som drabbade 

västra och södra Sverige efter helgerna 

förstördes många byggnader. 

Entréfönstren i Universeum av Gert 

Wingårdh sprack. Bland de förstörda 

byggnaderna finns också högskolebiblioteket 

i Halmstad. Två väggar slets 

av. Arkitekten bakom huset, som stod 

klart 1997, är Stellan Eriksson på White 

i Halmstad. 

Vad hände? 

– Det vågar inte jag säga. Rent fysiskt 

lossnade väggpartierna i hela sin höjd. 

Varför? 

– Det vet jag inte, det utreds nu. 

Hur känns det? 

– Vad tror du? Det är traumatiskt. 

Det var ju risk för liv där. Du ska se 

hur det ser ut här nere. Jag hade en halv 

skog på tomten som försvann. 

Dan Hallemar 

ARKITEKTEN FRÅGAR: 

Vad är ekonomi 

för arkitekter? 

Arkitekt Björn Elinder 

är ansvarig för 

BFAB:s kurs i fastighetsekonomi 

för 

arkitekter. Bakom 

BFAB står STF 

Ingenjörsutbildning 

tillsammans med 

ByggherreForum, 

Fastighetsägarna, 

Svensk Teknik och 

Design och Sveriges 

Byggindustrier. 

Högskolebiblioteket i Halmstad 

efter stormen. 

Den 24 februari anordnar BFAB, i samarbete med 

Sveriges Arkitekter, en endagskurs i fastighetsekonomi 

för arkitekter. Björn Elinder på BFAB är ansvarig för 

kursen. 

Varför denna kurs? 

– Sveriges Arkitekter har fått önskemål från flera arkitektföretag 

om vidareutbildning i ekonomi. Företagen vill 

bli mer affärsmässiga och bättre på att tala om ekonomi 

med sina beställare. Jag och Kerstin Kärnekull här på 

BFAB träffade Staffan Carenholm på Sveriges Arkitekter 

och vi beslöt oss för att ordna en sådan kurs. 

Vad är fastighetsekonomi för arkitekter? 

– Det gäller att förstå hela affären och förstå på vilket 

sätt arkitekturen kan förbättre ekonomin. Kursdeltagarna 

kommer att få göra praktiska beräkingsexempel. Vi kommer 

att ha föreläsare från bland annat en revisionsbyrå 

och Centrumfastigheter. 

Vad kommer arkitekten att ha lärt sig efter en dags kurs? 

– Att kunna hänga med i ekonomidiskussionerna kring 

ett projekt och se projektet med ekonomiska ögon, inte 

bara estetiska och sociala. Arkitekten blir en mer uppskattad 

partner i projekten. 


Europa Nostra mot 

höghus i Köpenhamn 

Europa Nostra, den europeiska federationen för kulturarv, 

protesterar mot planerna på sex nya bostadshöghus, det 

högsta 55 meter högt, vid Krøyers Plads i Christianshavn. 

Husen är ritade av den holländska arkitekten Erik van Egeraat. 

I ett brev till myndigheterna i Köpenhamn uttrycker 

Europa Nostras president Otto von der Gablentz sin oro 

över det beviljade bygglovet, som innebär avsteg från den 

50 år gamla regeln att det inte får byggas hus som är högre 

än 20,5 meter i området. 

”Trots att Europa Nostra till fullo stödjer samtida arkitektoniska 

skapelser och erkänner att modern arkitektur 

kan ge betydande tillskott till skönheten och kvaliteten i 

stadsmiljön, är vi övertygade om att vissa historiskt och 

estetiskt värdefulla kulturarvsområden, som Christianshavn, 

bör få högsta möjliga skydd”, skriver han. 

Redan tidigt i höstas hade 8.000 personer skrivit på protestlistor 

mot de 

nya husen, bland 

dem arkitekten 

Jørn Utzon. 


Bostäder i Köpenhamn. 

Arkitekt: 

Erick van Egeraat. 

ARKITEKTEN januari 2005 9 

Foto: Roger Larsson, Scanpix 

Illustration: Erick van Egeraat

Planlöst i 

Europas hjärta 


De europeiska kvarteren i Bryssel har aldrig planerats. En kombination 

av privata initiativ, europeisk eufori och myndigheternas hållningslöshet 

har byggt denna monokulturella öken. Vi bad fotografen Claes Herrlander 

ta reda på vart parlamentsledamöterna tar vägen när de vill fly sin stora 

och viktiga uppgift för att möta solen eller människorna. 

Text: Dan Hallemar Foto: Claes Herrlander 

Stora bilden: Framför Regionkommittén, som representerar 

regionala och lokala intressen i EU. De flyttade in den 1 juli i 

år. Parkering vid Rue Belliard. Överst: På Place du Luxembourg. 

Mellan: Öl på Place du Luxembourg. Nederst: Promenad 

på Place du Luxembourg med EU-parlamentet bakom. 


Sedan Bryssel blev den europeiska unionens 

huvudstad i slutet av 1950-talet har 

det gått utför med den arkitektoniska och 

urbana kvaliteterna i det så kallade Leopold-Schuman-distriktet. 

Det konstaterar 

utgivarna bakom arkitekturtidskriften A+ i 

Belgien som i sitt specialnummer om Bryssel 

2003 kallar Leopoldkvarteren för en monokulturell 

öken. Orsakerna till det urbana 

misslyckandet i Leopold kvarteren är väl 

kända konstaterar de: ”political direction 

has been cruelly lacking, no administrative 

continuity, no operational coordination, no 

long term vision of urban development.” 

– Det är ett förlorat område, på ett sätt, 

säger François Thiry, oberoende forskare på 

Polaris arkitekter i Luxemburg, och tidigare 

chefredaktör för tidskriften A+. 

– Vi befinner oss sent i historien, den 

mesta kontorsvolymen är redan byggd, 

liksom de viktigaste byggnaderna: kommissionen 

och parlamentet. Det kommer 

att byggas mer nu när unionen utökas, men 

det mesta är gjort och det utan någon slags 

övergripande planering. 

Samtidigt är inte området unikt: 

– Om du tittar på det och tänker bort de 

smutsiga byggarbetsplatserna, så ser du ett 

”superbanalt” urbant landskap. Det är ingen 

katastrof men det är kanske inte heller vad 

man skulle förvänta sig av en så symbolisk 

plats. 

En del av kritiken har handlat om att 

kvarteren är så isolerade från resten av 

staden: 

– De som säger det är retoriska, menar 

François Thiry och fortsätter: 

– Det är ett monofunktionellt område 

helt klart, men på ett sätt är det kopplat till 

resten av staden, folk kommer hit och rör 

sig sedan ut i övriga Bryssel. 

Som Vaticanstaten i Rom. Den är helt 

klart en del, en viktig del, av Roms identitet, 

integrerad på så sätt, men om du åker dit 

kommer du bara att se turister och allehanda 

funktionärer i kyrkans tjänst. 

– Du hittar knappast några väljare i det 

här området, säger François Thiry med ett 

leende. Här finns bara fastighetsutvecklare 

och institutioner som leker ihop. 

Vem äger marken? 

– Den är privat, förutom att det förstås 

finns flera typer av offentlig mark: parker 

och torg, men om vi talar om mark för 

byggnader så är allt privatägt. Mest investeringsbolag 

från Frankrike och Belgien. 

Men det offentliga hade en del mark att 

göra något bra av. När man överdäckade 

järnvägen. Men det blev ett köpcentrum 

av det, den så kallade ”Esplanade du 

Parlament”. Det här tolkar Disturb, en 

aktionsgrupp inom samtida arkitektur 

och stadsbyggnad i Bryssel, så här: ”This 

is townplanning fortress-style, preventing 

any contact with the world outside. It is a 

disastrous image for Europe and a far cry 

from democracy”. 

Men vad säger brysselborna. Bryr de sig 

eller är det här en akademisk diskussion 

inom stadsbyggande? 

François Thiry skrattar. Nej, de flesta 

bryr sig nog inte så länge det handlar om 

stadsbyggandet, men när det blir en fråga 

om ekonomi då händer något. 


När skandalerna kring till exempel Barlaymont-byggnaden, 

”The Barlay Monster” 

i folkmun, där Europakomissionen ska 

arbeta men där ingen arbetat på tretton år. 

Byggnaden har nu slutligen asbestsanerats 

för enorma summor. Förseningen har bland 

annat handlat om vem som ska betala. Notan 

för de belgiska skattebetalarna blev till 

sist 400 miljoner pund. 

I en ironisk kommentar i en engelsk tidning 

skrev Geoff Meade: ”I kommissonens 

ambition att komma närmre de europeiska 

medborgarna har arkitekterna konstruerat 

ett bensträckarområde för dem och dess 

personal, ett område som nu bara skiljs åt 

från de passerande gångtrafikanterna med 

en hög glasvägg.” 

– Avsaknaden av koordination, korruption, 

inget ledarskap, är till fördel bara för 

ett fåtal. För medierna här är de europeiska 

kvaretern mer en ekonomisk fråga än en 

rumslig, säger François Thiry. 

– De europeiska institutionerna agerar 

som fastighetsägare som agerar på en öppen 

marknad. De exploaterar alla marknads- 

strategier för att få vad de vill ha. De är 

långtifrån någon offentlig institution i den 

meningen, med en särskild etik eller ambition. 

De vill ha effektivitet, bekvämlighet 

och säkerhet, menar han. 

Vad kan man göra för att förbättra situationen 

i kvarteren, göra det mindre statiskt? 

– Det beror på vilken skala du talar om. 

Om du talar om arkitektonisk kvalitet så 

skulle man kunna göra mycket och snabbt. 

Det handlar bara om att sätta samman mer 

kvalificerade tävlingar eller upphandlingar. 

Det finns förslag att komma tillrätta med 

ad hoc-planeringen genom att tillsätta en gemensam 

”byggmästare” för kvarteren. Men 

det kommer inte att räcka menar François 

Thiry: 

– Det handlar om hur Beligen är organiserat. 

En pragmatisk, decentraliserad, mångspråkig, 

individualistisk och fortfarande 

mycket konfliktfylld demokrati. 

Det är inget man ändrar med en ”stadsbyggnadschef” 

över den här planeringen. I 

det här decentraliserade landet är det svårt 

att skapa förutsättningar för en så centra- 

Fler bilder på nästa uppslag 

Stora bilden: Italiensk parlamentariker med barn, söndag, 

framför parlamentet. En udda syn. Ovan vänster: EU 4. 

Leopoldparken. Västra hörnet. Ovan höger: Ministerrådets 

byggnad. Schumannplatsen. Brandlarm. Vänster: Schumannplatsen. 

Kinesiska turister på besök framför Barlaymont 

byggnaden, ”The Barlay Monster” i folkmun, som stått tom 

sedan 1991 på grund av asbestproblem. Nyligen återöppnad. 

liserad plats som de europeiska kvarteren. 

Om nu intresset skulle finnas. 

Ett bra exempel på hur byggandet går till 

är den ovala byggnaden som idag inrymmer 

parlamentet. Byggandet av den var en 

alltför het politisk potatis att ta i slutet av 

1980-talet. Den belgiska regeringen kunde 

inte själva tillskapa förutsättningarna för 

en central parlamentsbyggnad eftersom 

man då riskerade att trampa andra länders 

regeringar på tårna. Lösningen var kreativ. 

Ett privat initiativ att bygga en konferensanläggning 

(CIC) förvandlades genom 

deltagande från politiskt håll, där den 

ansvarige belgiske politikern både lämnade 

in och godkände bygglovet, till ett parlamentsbygge. 

Konferensanläggningen hade 

aldrig kommit till stånd så snabbt om inte 

den politiska makten hade bistått med sitt 

stöd. Snart var konferensbyggnaden istället 

ett EU-parlament. 

Lästips: 

A+184, 2003. ”BRU/EU”. 

L’Architecture d’aujourd’hui n°347, August 2003.: “Chape de plomb, 

activisme et silence de l’architecture”. 



Motstående sida 

ovan: Cyklande 

EU-parlamentariker 

från England, 

vindjacka över 

kostymen. På Rue 

Wiertz mot Rue 

Belliard. 

Motstående sida 

nedan: Besökare 

från Frankrike. 

Hållplatsskylten 

slängd i gräset. 

Jaques Delors 

i bakgrunden. 

Denna sida: De 

gröna affischerar 

inför EU-valet. 

Place du Luxembourg, 

framför 

parlamentet. 


Nya regler 

om färre regler 

i Europa 

I Sverige blir det inga större förändringar för arkitekter om och 

när ett nytt gemensamt tjänstedirektiv börjar gälla. Arkitektyrket 

är oreglerat här. Andra europeiska länder får räkna med att 

ändra sina regler för arkitektarbete. 

Text: Nina Gunne 

Illustrationer: Gabriel Wentz 

– I framtiden kommer arkitekter att arbeta mer över gränserna 

inom Europa. Det tror Katarina Nilsson, arkitekt på 

Sveriges Arkitekter. 

Just nu diskuteras ett nytt tjänstedirektiv, som ska 

undanröja de hinder som finns kvar för tjänsteutbyte över 

nationsgränserna inom EU. 

Vad detta kommer att innebära, vilka hinder och 

förutsättningar som finns har diskuterats under flera 

år inom ACE, Architects’ Council of Europe. Där var 

Katarina Nilsson ordförande under 2003 och hon är 

fortfarande styrelsemedlem. Organisationen, som bland 

annat arbetar med att påverka lagstiftningen inom EU, 

är i princip positiv till ett genomförande av det nya 

tjänstedirektivet. 

– De yngre arkitekterna har ofta studerat utanför Sverige 

och arbetar mer internationellt. De har personliga kontakter 

utanför sitt eget lands gränser, bland annat genom 

Erasmusutbytet som många av Europas arkitektstudenter 

utnyttjat. 

Katarina Nilsson tror inte att det nya direktivet kommer 

att innebära något hot mot svenska arkitekters marknad. 

Tvärtom ser hon möjligheter för en vidgad marknad i 

Europa. 

Det nya tjänstedirektivet ska göra det enklare att ta uppdrag 

i andra europeiska länder och att köpa och sälja tjänster 

över gränserna genom att konkurrenshinder ska undanröjas. 

– Arkitekter får inte så stora problem genom tjänstedirektivet 

eftersom det redan finns ett arkitektdirektiv som 

förenklar proceduren kring exempelvis registrering i de 

olika länderna. Däremot finns det en del praktiska problem 

att lösa, förklarar Katarina Nilsson. 

Hon berättar att man inom ACE har diskuterat att viss 

reglering i de olika länderna bör accepteras som undantag 

eftersom de utgör ett konsumentskydd. Det hänger bland 

annat ihop med ansvaret för den byggda miljön, som ibland 

är delegerat till arkitekterna. EU-kommissionen har också 

svarat att vissa av dessa skillnader ska kunna få finnas kvar 

inom arkitektyrket. 


Ett annat praktiskt problem som behöver lösas är arkitektförsäkringen 

utanför hemlandet. Det är svårt och dyrt 

att teckna försäkringar som gäller inom hela EU. 

– Avsikten med tjänstedirektivet är god, säger Katarina 

Nilsson: Tanken är att det ska bli enklare för konsumenterna 

och lättare att förstå reglerna. Grundregeln är 

ursprungslandsprincipen. Den som levererar en tjänst till 

ett annat land tar med sig reglerna från sitt hemland till det 

land de utför sina tjänster i. 

– Men frågan är om inte det istället blir krångligare för 

konsumenten, säger Katarina Nilsson. Konsumenten vill ju 

slippa behöva sätta sig in i ett annat lands regler. Dessutom 

finns det så många undantag att till slut blir det inte så lätt 

för konsumenten i alla fall. 

– Konsekvensen av tjänstedirektivet kan mycket väl bli 

att man tvingar fram en harmonisering. Man kan spekulera 

i om det inte är ett av de bakomliggande motiven till 

förslaget. 

”Konsekvensen av tjänstedirektivet 

kan mycket väl bli att man tvingar 

fram en harmonisering. Man kan 

spekulera i om det inte är ett av 

de bakomliggande motiven till 

förslaget.” 

Katarina Nilsson, Sveriges Arkitekter 

Tjänstedirektivet: Gemensamt direktiv för 

att underlätta handel av tjänster inom EU. 

Förutom lagstiftning och reglering så bidrar skillnaderna 

mellan roller och ansvarsfördelning till att det är 

svårt att komma in på marknaden. I Frankrike finns regler 

som gör det svårt att sälja tjänster från så kallade multidisciplinära 

företag. Landets lagstiftning säger att arkitekttjänster 

bara får utföras av företag som har en arkitekt som 

vd och ledande person. Det är en förklaring till att landets 

arkitektkontor är så små. Större projekt måste alltid utföras 

i olika former av nätverk och dessa är det svårt att ta sig in 

i som utomstående. 

Tjänstedirektivet kan tvinga Frankrike att förändra sin 

lagstiftning, men hittills kämpar den franska arkitektorganisationen 

emot tjänstedirektivet. 

Yves Chantereau är vd för Equator i Sverige. Företaget är 

en del av ett paneuropeiskt nätverk; Equator som bildades 

1989 med kontor i Dublin, Paris och Stockholm. 

– Egentligen är tjänstedirektivet bara en bekräftelse på 

de regler som redan gäller inom EU, menar han. 


Ändå möter han motstånd i flera länder, bland annat 

i Frankrike, för att kunna genomföra uppdrag och samarbeten 

mellan Equators kontor i de olika länderna. Han 

har engagerat sig för genomförandet av tjänstedirektivet 

och bland annat talat inför svenska EU-parlamentariker ur 

arkitekternas synvinkel. 

– I Frankrike finns fortfarande en struktur som har sitt 

ursprung i den reglering som gjordes på 40-talet efter tysk 

modell: Den enskilda firman med den store arkitekten i 

centrum. Arkitektyrket idag kräver helt andra resurser, 

kompetens och kontinuitet. 

När nätverket Equator startade kring 1989/90 fanns idén 

om ett EU-inträde redan med i planerna. Men fortfarande 

skapar skillnader mellan Sverige och Frankrike hinder för 

att Equator i Stockholm ska kunna fusionera med Equator 

Paris. 

– Om vi gick till Europadomstolen skulle vi efter mycket 

tvistande få rätt att köpa Equator i Paris. Inget land har 

idag möjlighet att stoppa arkitekter som vill arbeta i ett annat 

EU-land. Men de kan däremot ställa så krångliga krav 

att det blir för svårt. 

I Frankrike har arkitekter monopol på att utfärda 

bygglov. En svensk arkitekt som vill verka i Frankrike 

måste därför registrera sig i Frankrike. 

– Franska arkitekter vill inte utsättas för konkurrens. 

De är vana vid att ha monopol på sin marknad, säger Yves 

Chantereau. Men det gynnar ingen. Varken landet eller 

investerarna. 

I Sverige finns inga regleringar för arkitektyrket. De 

länder som däremot har mycket regleringar kommer att 

tvingas genomföra större förändringar för att komma fram 

till en gemensam standard. 

– Marknaden kommer att vara europeisk. Det är oundvikligt. 

Den lokala aktören kommer givetvis alltid att sitta 

inne med den bästa informationen. Investerare i Europa 

kommer att vilja kunna köpa samma tjänst i hela Europa. 

I Dublin ritar Equator kontor i Amsterdam, Köpenhamn 

och Milano för ett amerikanskt företag baserat i London. 

– Det är samma tjänst som utförs i alla städer. Det hand- 


lar om samma miljöer. Den lokala arkitekturen är en myt. 

Tyskland och Österrike beskriver han som ännu mer 

konservativa än Frankrike och han tror att de länderna 

kommer att få stora problem. De tyska arvodesskalorna 

tycker han bör avskaffas eftersom de hämmar den fria 

konkurrensen. 

– Det kommer att ta åtskilliga år innan vi jobbar på 

samma sätt i hela Europa. 

Samtidigt tycker han att man i debatten fokuserar alltför 

mycket på skillnaderna mellan länderna och att vi istället 

borde betona gemenskapen mer. 

– Arkitekter i Europa ställs inför liknande uppgifter och 

har samma problematik. Det finns en gemensam europeisk 

diskussion. 

Alla arkitekter som arbetat ute i Europa har inte stött på 

samma hinder och problem. Bengt Ahlqvist har lång erfarenhet 

av att ta uppdrag utanför Sveriges gränser. Redan 

på 1970-talet arbetade han hos Ralph Erskine med uppdrag 

som skissades i Sverige och projekterades i England. Sedan 

dess har kontoret, numera Ahlqvist Almqvist, arbetat i 

Belgien, Holland, Norge och Tyskland. Ett projekt är under 

byggnad i Spanien och kontoret har påbörjat två projekt i 

Kina. 

I alla europeiska uppdrag har Ahlqvist Almqvist samarbetat 

med lokala arkitektkontor. 

– Det är en förutsättning för att beställaren ska känna 

trygghet och för att man ska klara av de lokala reglerna. 

I de uppdrag som kontoret hade i Bryssel kring 1989 - 91 

och i Oslo under samma period, ritade de fram till bygglov 

i samarbete med de lokala arkitekterna. Under denna period 

blev Ahlqvist Almqvist medlem i ett europeiskt nätverk 

för arkitekter: Perspective, med en medlem från vardera nio 

olika europeiska länder. 

– Det är ett nätverk där vi samarbetar och förmedlar 

kontakter. Själva har vi förmedlat kontakter mellan svenska 

byggherrar och europeiska arkitekter. 

Ahlqvist Almqvist fick i uppdrag att rita ett helt bostadskvarter 

i Madrid genom den spanske medlemmen i Perspec- 

”Marknaden kommer att vara europeisk. 

Det är oundvikligt. Den lokala 

aktören kommer givetvis alltid att 

sitta inne med den bästa informationen. 

Men man kommer att kräva 

att den tjänst som produceras har 

likvärdig kvalitet.” Yves Chantereau, Equator Stockholm 

tive, som fungerat som den lokala arkitekten i uppdraget. 

Annars har jobben till en början kommit till honom genom 

kontakter och sedan lett vidare till nya uppdrag. 

– Arbetet i Holland började med att jag mötte Ralph 

Erskine på planet ner för ungefär tio år sedan. Han hade 

fått ett uppdrag som han egentligen inte ville ta och vi kom 

fram till att samarbeta om det. Vi gjorde 3-4 jobb tillsammans. 

Sedan dess har Ahlqvist Almqvist gjort en serie uppdrag 

varav två är färdigbyggda och tre är under byggnad. 

– Under de senaste tio åren har jag rest till Holland 

säkert 100 gånger. 

Projekten har handlat om bostäder, äldreboende och 

en byggnad för holländska invandrarverket på 20.000 

kvadratmeter. Det senare fick han genom en enkel skiss i 

ett parallellt uppdrag för en beställare som var intresserad 

av att jobba med utländska arkitekter. Under hela tiden har 

kontoret haft en kontaktman i Holland, en holländsk arkitekt 

som fungerar som projektfixare. Dessutom har man 

hela tiden samarbetat med holländska arkitektföretag. 

Bengt Ahlqvist har också viss erfarenhet av att arbeta i 

Tyskland. Där gjorde kontoret en inbjuden tävling och har 

också gjort en utredning för en hotellombyggnad. 

Visst finns det skillnader mellan de olika länderna och 

Sverige, men Bengt Ahlqvist har inte stött på några större 

hinder under sina uppdrag utanför Sverige. 

– Jo, jag har varit tvungen att lära begripa holländska. 

Alla kontrakt och all korrespondens är på holländska. 

Dåliga språkkunskaper i byggbranschen kan väl sägas vara 

ett hinder. 

Men förhandlingarna i Holland har fungerat som i 

Sverige. Där finns en viss rekommenderad taxa men den 

är mer en argumentsamling att utgå ifrån. I Spanien finns 

däremot en fast taxa som bygger på en viss procent av 

byggkostnaden. Tidigare fanns ett system där arvodet betalades 

ut till arkitektorganisationen som tog en viss procent 

innan det betalades ut till arkitekten. 

Belgien har enligt Bengt Ahlqvist en märklig adminis- 


tration genom att landet består av så många regioner och 

kommuner som talar olika språk. 

– Ett bygglov ska godkännas av 14 olika politiska organisationer 

och tar två år att få igenom. 

I Holland sker en omständlig bygglovsprövning där 

obligatoriska skönhetsråd ska bedöma varje projekt av viss 

storlek och lämna rekommendationer till byggnadsnämnden, 

som oftast följer dessa. 

– Holländarna har också tuffa och krångliga byggregler 

och finansieringsregler som det är bra att sätta sig in i. 

Ursprungslandsprincipen, att de regler som gäller i den 

arbetstagandes land ska gälla, tror Bent Ahlqvist inte på. 

Särskilt inte vad gäller arvoden. 

– Det kan man glömma. Man får nog tänka sig att jobba 

på lokala villkor. 

Den stora skillnaden mellan Sverige och dessa länder 

menar han är sammansättningen av kontoren. Där ser 

arkitektkontoren ut som de svenska gjorde på 1960-talet, 

med många byggnadsingenjörer och projektledare på varje 

kontor och kanske enbart 30 procent arkitekter. 

Någon större konkurrens från utländska arkitekter i 

Sverige tror han inte att vi kommer att få se. Däremot tror 

han att allt mer projektering kommer att förläggas i länder 

där det finns billigare arbetskraft. 

– Det är ju något som har pågått länge. När jag samarbetade 

med ett tyskt kontor för många år sedan så 

reste en av de anställda varje fredag med en skissrulle 

till Tjeckien och kom tillbaka på måndagen med färdiga 

ritningar. 

de Citadel. Kontorshus 

på 20.000 m2 för Holländska 

invandrarverket 

i s´Hertogenbosch. 

Arkitekter Bengt Ahlqvist 

och Sven Söderlind, 

Ahlqvist&Almqvist arkitekter. 

Byggår 2002. 

”När jag samarbetade med ett tyskt kontor för många år sedan så reste en av 

delägarna varje fredag med en ritningsrulle till Tjeckien och kom tillbaka på 

måndagen med färdiga ritningar. Det finns en språkbarriär, men de är duktiga 

på att rita och gör det billigare. Det kanske kommer att öka i framtiden.” 

Bengt Ahlqvist, Ahlqvist Almqvist Arkitektkontor 

– Det finns en språkbarriär, men de är duktiga på att rita 

och gör det billigare. 

Tror han då att svenska arkitekter har möjlighet att 

konkurrera på den europeiska arkitektmarknaden? 

– Svenska arkitekter har inte samma tekniska kompetens 

som många av deras europeiska kollegor. I de flesta länder 

ritar arkitekter alla byggdetaljer. Byggkonstruktörerna ritar 

enbart statiken. Att den svenska arkitektutbildningen blir 

allt mer teoretisk hjälper ju inte till. 

Överhuvudtaget rekommenderar han att man läser på 

och förbereder sig på ett lands byggregler innan man tar 

uppdrag. 

– Dessutom ska man ha tillräckliga kunskaper om byggkonstruktioner 

eftersom det krävs i större utsträckning 

utanför Sverige. 

Han tror inte att man bör ta totalansvar för ett projekt i 

ett annat europeiskt land utan rekommenderar kontakt och 

samarbete med en lokal arkitekt. 

Om han skulle ge några fler råd till svenska arkitekter 

som vill ta uppdrag i Europa så är det att försöka knyta 

samman nätverk. 

– Det viktigaste är nog de personliga kontakterna för 

att komma igång med ett första projekt. Det finns internationella 

upphandlingar men jag tror att det är svårare att 

komma in den vägen. 

– Ursprungligen var det ju samarbetet med Ralph 

Erskine, som redan var etablerad i sina kontakter, som 

gav mig det första uppdraget i Europa. Det har varit kul. 

Det har gett oss perspektiv och också lite draghjälp till att 

jobba i Sverige. 


Foto: Raoul Suermondt

Hinder kvar för fri marknad 

Genom det tjänstedirektiv som nu diskuteras inom EU-kommissionen vill man undanröja 

de hinder som motverkar den fria marknaden för tjänster inom EU. 

Text: Nina Gunne 

Illustration: Gabriel Wentz 

Egentligen garanteras fri rörlighet 

inom EU ända sedan 1958 genom 

ett fördrag. Men i praktiken finns i 

alla länder olika regler som hindrar 

tjänsteföretag från att verka i andra 

EU-länder. Eftersom en av EU:s 

grundtankar är en marknad där varor, 

tjänster, människor och pengar ska 

kunna röra sig fritt vill man nu avskaffa 

de regleringar som hindrar den 

fria konkurrensen. Samtidigt inser EU 

att man behöver en del gemensamma 

regleringar, bland annat för att skydda 

konsumenterna. 

Nu diskuteras inom EU-kommissionen 

ett nytt gemensamt tjänstedirektiv. 

Egentligen handlar detta om ett förtydligande 

av de principer om fri rörlighet 

som redan gäller. Men man har ansett 

att en ökad tydlighet skulle kunna ge 

bättre grund för en fri rörlighet än det 

system som gäller idag. 

Det föreslagna tjänstedirektivet 

innebär att alla hinder för fritt flöde av 

tjänster inom Europa ska tas bort. För 

vissa yrkesgrupper och vissa länder kan 

det betyda att man tvingas att förändra 

sin nationella lagstiftning. 

Huvudregeln i tjänstedirektivet är 

ursprungslandsprincipen. Den innebär 

att det är reglerna i ett företags hemland 

som ska gälla även när tjänster utförs 

i ett annat land. Och det är i första 

hand denna princip som diskuteras och 

ifrågasätts. 

Det finns en hel del undantag i 

förslaget. Vissa nationella regler ska 

fortsätta få gälla. Detta för att en helt 

fri konkurrens inom vissa områden, till 

exempel sjukvården, inte gynnar konsumenterna. 

För arkitekter har vissa frågor 

större relevans än andra. En sådan är 

de hinder som kommissionen vill bli 

av med på tjänstemarknaden i form 

av arvodesskalor som man anser är 

konkurrenshindrande. I Belgien har de 

redan tagits bort och i Tyskland håller 

de på att avvecklas. EU-kommissionen 

ifrågasätter också de monopol som 

arkitekter har på vissa arbetsuppgifter i 

en del länder. 

Förslaget till tjänstedirektiv är 

omstritt. Inom EU råder stor oenighet. 

Och det kommer troligtvis att ta 

tid innan direktivet helt kan införas. 

Arkitektorganisationerna i bland annat 

Frankrike har motsatt sig förändringar. 

I Sverige diskuteras vilken status kollektivavtalen 

kan komma att få när 

direktivet genomförs. 

LO, TCO och SACO motsätter 

sig inte att ett tjänstedriektiv införs 

– SACO direkt förespråkar det – men de 

är kritiska till delar av innehållet. De 

svenska facken menar att de anställdas 

villkor riskerar att försämras om 

ursprungslandsprincipen tillämpas på 

löner och anställningsvillkor. De vill 

därför att tjänstedirektivet ska slå fast 

att löner och villkor normalt ska regleras 

i kollektivavtal i arbetslandet och 

att alla utländska arbetsgivare måste ha 

en arbetsgivarrepresentant i arbetslandet. 

Också den svenska regeringen 

vill se ett förtydligande om att det som 

gäller på arbetsrättens område idag ska 

gälla även med tjänstedirektivet. 

Hittills har kommissionen bland 

annat sagt att strejkrätten inte ska 

påverkas av tjänstedirektivet utan även 

i fortsättningen bestämmas nationellt. 

I januari 2005 bestämde sig Europaparlamentet 

för att föreslå ändringar i 

förslaget om tjänstedirektivet och nu 

ska kommissionen komma med ett nytt 

förslag. Det kan ta ytterligare ett par år 

innan direktivet är färdigutarbetat. 


Nya planer 

för Ljubljana 

Det är dags för en ny plan för det nya EU-landet Sloveniens huvudstad 

Ljubljana. Den gamla planen från 1980-talet håller inte längre. 

En explosionsartad uppkomst av externa shoppingcentra och urholkning 

av stadskärnan är nya företeelser som man har att förhålla sig 

till. Ljubljanas stadsbyggnadsdirektör Igor Jurancic vill styra om mot 

en hållbar utveckling. 

Text: Annika Jensfelt 

”Vi tycker inte om dem. Men de här områdena 

lever i allra högsta grad. För det är ekonomin som 

styr nu för tiden.” 

Så beskriver en slovensk arkitekt de externa 

köpcentra som poppar upp i utkanten av Sloveniens 

huvudstad Ljubljana. De är en ny företeelse 

och de ändrar stadens struktur i snabb takt. 

Flera kritiker menar att landets myndigheter 

blivit allt för marknadstillvända och att de har 

tappat kontrollen över stadsplaneringen. Men de 

ansvariga på stadsbyggnadskontoret i Ljubljana 

vittnar om ett intensivt pågående arbete, med 

bred demokratisk förankring, för att dra upp nya 

strategier och en ny plan för staden. I ryggen har 

man en statlig strategi för hållbar utveckling, som 

antogs år 2002, och en helt ny plan- och bygglag 

från 2003. 

– Efter mer än 15 år, en tid då hela grunden 

för Sloveniens socioekonomiska utveckling har 

förändrats, försöker vi nu få till stånd en omfattande 

omorganisation och omstyrning av stadsplaneutvecklingen 

i huvudstaden, i regionen och i 

hela landet, säger Igor Jurancic, stadsplanechef i 

Ljubljana. 

Mycket har hänt sedan järnridåns upplösning 

1989 och sedan Slovenien blev först ut till självständighet 

ur det forna Jugoslavien 1991. 

– Den gällande långsiktiga planen för Ljubljana 

och närkommunerna baserar sina villkor och 

föreskrifter på den tidens kunskap och på de 

prognoser och värderingar som fanns på 1980-talet. 

De senaste 15 åren har dock landet, det sociala 

och ekonomiska systemet, kommungränserna och 

delvis också allmänna värderingar förändrats, 

konstaterar Igor Jurancic. 

Ljubljana har gått från industristad till utpräglad 

service- och postindustriell stad. År 1980 

dominerades Ljubljana av statligt ägande och en 

statligt reglerad fastighetsmarknad. Planerare 

skapade föreskrifter för en jämn fördelning av 

bostäder och kontor, kopplade till det kommunala 

transport- och servicenätet. 

– De kunde lita på tillströmningen av medel för 


kommunal service och infrastruktur i hela staden, 

både för billiga och dyrare områden, säger Igor 

Jurancic. 

Med nya sociala och ekonomiska förutsättningar 

och, enligt Igor Jurancic, avsaknad av tillräckliga 

planeringsverktyg, har den gällande gamla 

planens föreskrifter inte efterlevts. 

– Ett särskilt hemskt exempel på konsekvens 

av detta är utspridd och delvis olaglig bebyggelse 

som saknar tillräcklig infrastruktur. Denna 

bebyggelse behöver idag stora investeringar för att 

fungera, samtidigt som vi konstaterar att utspridd 

bebyggelse är den minst hållbara metoden för ny 

bebyggelse och en tung belastning på kommande 

generationer, säger Igor Jurancic. 

Han vill samtidigt gärna framhålla några 

projekt som, med tillräcklig budget och organisation, 

kunnat förverkligas i enlighet med den gamla 

planen. Detta gäller till exempel den 35 kilometer 

långa ringleden runt stan som han säger är en förutsättning 

för att dagens Ljubljana ska överleva. 

Men samtidigt är satsningarna på privatbilismen 

något som givit problematiska konsekvenser, på 

grund av bristande insatser på andra punkter. 

– Med större öppenhet för privata initiativ, folks 

påhittighet och önskan om mobilitet, har vi tappat 

kontrollen över transporterna. Vi moderniserade 

inte kollektivtrafiken i tid för att den skulle kunna 

konkurrera med privatbilarna. Tills nyligen hade 

vi inget fungerande system för att motverka fortkörning. 

På grund av detta har stadens centrum 

tappat mycket av sin charm, säger Igor Jurancic. 

Enligt honom är detta en av de huvudsakliga 

anledningarna till att många butiker givit sig 

ut till de spontant uppkomna shoppingcentren i 

stadens utkanter. Idag finns flera sådana externa 

handelscentra. Det största är 300.000 kvadratmeter 

stort. 

Men samtidigt som innerstaden har förlorat sin 

attraktionskraft på Ljubljanaborna och 10.000 

personer har flyttat därifrån till stadens utkanter, 

har stadskärnan fyllts av turister och kulturverksamhet. 

På tre år har antalet turister ökat med 

Centrum av Sloveniens huvudstad Ljubljana. 

På tio år har antalet turister i 

stadskärnan ökat med 100 procent. 

Men Ljubljanaborna söker sig till 

stadens utkanter. (Ljubljana har cirka 

250.000 invånare.) 


Foto: Stadsbyggnadskontoret Ljubljana

”Med större öppenhet 

för privata initiativ, 

folks påhittighet och 

önskan om mobilitet, 

har vi tappat kontrollen 

över transporterna. 

Vi moderniserade 

inte kollektivtrafiken 

i tid för att den skulle 

kunna konkurrera 

med privatbilarna.” 

över 100 procent och det pågår ständigt 

olika kulturevenemang. Nu pågår också 

olika projekt för att återupprätta innerstadens 

konkurrenskraft. 

– Just nu jobbar vi med ett nytt resecentrum 

vid järnvägsstationen, som ska 

innehålla cirka 200.000 kvadratmeter 

affärer, kontor, konferenscenter, biograf, 

hotell och även bostäder. Samtidigt 

uppkommer flera projekt med blandad 

bebyggelse med ambitionen att öka antalet 

permanentboende i innerstaden, säger 

Igor Jurancic. 

Enligt befolkningsprognoserna finns 

det inga indikationer på något behov av 

ny mark för stadsbebyggelse. Men Igor 

Jurancic menar att från andra analyser 

kan man dra slutsatsen att Ljubljana behöver 

över 10.000 bostäder för att ersätta 

olämpliga och övergivna lägenheter, och 

att det behövs mer mark för universitetet, 

sport och rekreation. 

– Vi har hittat den mesta marken för 

dessa behov i vad vi kallar förfallna 

områden, övergivna grustag, soptippar 

och annan olämpligt använd mark innanför 

eller längs med ringleden eller längs 

stadens andra huvudstråk, där kollektivtrafik 

är möjlig, säger Igor Jurancic. 

”Hållbar utveckling” är ledorden som 

ska genomsyra den nya planen för Ljubljana, 

den som ska få kritikerna att ta 

tillbaka sina anklagelser om att det bara 

är pengarna som styr. 

– I vårt fall handlar det om att vända 

utvecklingen inåt, att använda inom staden 

befintlig mark, skapa ny bebyggelse 

av hög kvalitet för alla typer av hushåll, 

vidmakthålla kontakten med naturen och 

på andra sätt skapa rumsliga möjligheter 

för hög livskvalitet för stadens människor, 

säger Igor Jurancic. 

Ovan: Externhandelcentret BTC 

Ljubljana. Mitten: Gammalt bostadskvarter 

i centrala Ljubljana. Underst: 

Nya bostadskvarter i Ljubljana. 


Foto: Veronica Egart Sulich 

Foto: Stadsbyggnadskontoret Ljubljana


SETT, LÄST, HÖRT 

Redaktör: Nina Gunne 

nina.gunne@arkitekt.se 

Dan Hallemar: 

Staden byggs i kulisserna 

Många beslut fattas i slutna rum. De allra fl esta 

förmodligen. Inte minst gäller detta beslut om hur 

samhället ska byggas. De slutna rummen kan vara allt 

från en bastu till ett konferensrum med en fruktkorg 

och småkakor på Vandelay Industries. Så har det 

alltid varit. Landet och företagen byggs bakom kulisser. 

I den amerikanska fi lmen ”Wag the dog” bygger 

en producent upp ett krig som inte fi nns för att rädda 

en president som vänsterprasslat. De kan inte asvluta 

mitt krig, skriker producenten, spelad av Dustin Hoffman, 

när kriget mot Albanien enligt TV-nyheterna är 

slut. 

Som medborgare är skillnaden mellan ett uppfunnet 

krig och ett verkligt ibland smärtsamt liten. Vad 

är sant? Hur gick det till? Och det viktigaste av allt: 

”Om de viktiga besluten fattas i slutna rum, vad 

tjänar det då till att försöka förstå hur staden 

blir till? Vi kommer bara att se det byggda resultatet, 

inte drivkrafterna bakom det. Vem var 

det som höll i spakarna när det tidiga 2000talets 

stad byggdes?” 

vem hade makten? Vem bestämde? När en stad byggs 

är det samma historia. Hur vet vi vem som fattade 

det avgörande beslutet? Vem kan man lita på? Är det 

viktigt att chefen för en institution spelar tennis med 

chefen för ett stort företag? 

Till sist kommer det att koka ner till tillit. Att vi 

litar på dem som ska bygga vårt samhälle. Att vi litar 

på att de kan se skillnad på egen vinning och en sorts 

solidaritet. Det är inte alltid lätt att ha den tilliten. 

Om de viktiga besluten fattas i slutna rum, vad tjänar 

det då till att försöka förstå hur staden blir till? Vi 

kommer bara att se det byggda resultatet, inte drivkrafterna 

bakom det. Vem var det som höll i spakarna 

när det tidiga 2000-talets stad byggdes? 

Det kommer vi att få veta först när dörrarna till 

de slutna rummen slås upp. Det brukar ta tio, kanske 

tjugo år. Dustin Hoffmans karaktär i ”Wag the dog” 

vill ha ”credit” för sitt krig. Det kan han inte få. Han 

måste vara tyst. Ingen får veta. Han dör mystiskt i en 

hjärtattack intill poolen när han solbadar. Han hade 

inte förstått att dörrarna till deras slutna rum skulle 

förseglas för alltid. 

Vem har varit i Bredanö? 

Stockholm at 

Large – Handbok 

om Stockholms 

framtid 

Färgfabriken 2004 

ISBN 91-973787-7-1 

På Färgfabriken har det under 

fl era år pågått en diskussion om 

Stockholms utveckling och framtid. 

Projektets största förtjänst har varit 

dess roll som arena för en demokratisk 

debatt om staden och att den har 

fungerat som en kontaktpunkt med 

de som innehar makten över Stockholms 

framtid. Nu har dokumentationen 

över projektet med tillägg 

i form av nya texter och intervjuer 

kommit ut som bok. 

Redan tidigt i projektet var 

huvudteserna för projektledarna Jan 

Åman från Färgfabriken och arkitekt 

Ola Andersson färdigformulerade: 

Stockholm är en onödigt glesbebyggd 

stad. Stockholm är en onödigt grön 

stad. Stockholm behöver förtätas 

för att bli en kosmopolitisk stad. En 

sådan behöver Sverige. 

Den täta staden är för många 

idealet och allt man reagerade på under 

1900-talets första 70 år är glömt. 

Den täta stadens nackdelar: buller, 

dålig luft, stress, dålig tillgänglighet 

för barn och äldre. 

Många skribenter, åsikter och 

idéer framförs i boken. Men kanske 

är det de förslag som framställdes 

under workshopdagarna som kan ge 

mest bränsle och idéer till politiker. 

Den grekiske arkitekten Andreas 

Angelidakis grupp föreslog att bygga 

ett alternativt Gamla stan, en ny 

stadsdel på vattnet i Mälaren, som 

förbinder Mälarhöjden och Bromma. 

En lite väl yvig idé kanske: Oops 

– där försvann en bit av Mälaren och 

framkomligheten för både lastfartyg 

från Västerås till Saltsjön och för 

nöjesseglare. Men ett förslag om en 

förbindelselänk mellan Bromma och 

Mälarhöjden fi nns redan. 

Grönska och vatten är det som 

fångat de utländska besökarna 

i workshopen och många andra. 

Utnyttja städernas individuella attraktionskraft 

tyckte den grupp som 

handleddes av den norske arkitekten 

Nils Mjaaland och föreslog en ny 

typ av naturnära, nordisk urban och 

kompakt parkstruktur och att satsa 

på att återuppfi nna en ny vattennära 

arkitektur. 

Att Stockholm är en ovanligt segregerad 

stad var utgångspunkt i fl era 

grupper. Under projektet Stockholm 

at Large lades en jättelik karta ut på 

golvet i Färgfabriken. Den gav en 

bra överblick för hur Stockholm ser 

ut – och hur segregerat det är. Men 

det är också det som genomsyrar 

boken och projektet. Ett ovanifrånperspektiv. 

Det torftiga förortslivet är 

utgångspunkten (och då menar man 

oftast inte Danderyd och Lidingö) 

och ska byggas bort, förslagen hur 

varierar något. Det ifrånperspektiv 

som fi nns handlar om att blicka 

inifrån innerstaden och ut i förorten. 

I en av texterna har Bredäng blivit 

Bredanö. 

Förorterna kring tunnelbanelinjerna 

planerades utifrån en karta och 

en modell. Vackra vita husmodeller 

reste sig likt skulpturer ur det gröna. 

Misstaget med ovanifrånperspektivet 

riskerar att upprepas. 

Vem har egentligen varit i Bredanö? 

Boken ska inte läsas som ett 

manifest skriver Jan Åman: ”Inse att 

det inte fi nns en lösning.” Samtidigt 

använder Ola Andersson i efterordet 

orden ”ska” och ”måste” väldigt 

många gånger. (Under rubriken ”så 

här tycker jag”). 

Men jag vill läsa boken som ett 

tvärsnitt, en paus i debatten. Förhoppningsvis 

fortsätter Stockholm at 

Large. 

Nina Gunne 


Danskt biennalbidrag 

inom räckhåll 

Too Perfect: Seven New Denmarks 

Dansk Arkitektur Center, Köpenhamn 

Första utställningen av tre under huvudtiteln ‘Rethink’. 

Nästa del heter ‘Re-think Business’ och öppnar 

i april, sista delen heter ‘Re-think Utzon’ . 

”Brev till socialminister Torben M 

Andersen. Problem: Nativiteten är 

katastrofalt låg. Folk har inte tid, 

tycker att det är för dyrt med barn 

och att de inkräktar på deras frihet 

och livsstil. Blir Köpenhamn Europas 

pensionärshuvudstad? Lösning: 

Child Inc erbjuder 24-timmars barnpassning 

med bland annat barnlådor 

till kontoret, barnvaktsjour och 

GPS-kontroll av barn på sta’n. Child 

Inc. tar hand om det tunga jobbet, 

det blir inne att ha barn.” 

Låter det som arkitektur? Dansk 

Arkitektur Center har uppdragit åt 

Bruce Mau, kanske mer känd som 

Rem Koolhaas grafiske adjutant, med 

feta design- och arkitekturbiblar som 

S, M, L, XL och Life styles på sitt 

samvete, att röra om i dansk arkitektur. 

Och då överraskar man med en 

provokation fjärran vad mångdubbelt 

stora Arkitekturmuseet i Stockholm 

kan åstadkomma. Utställningen 

var Danmarks bidrag till Arkitekturbiennalen 

i Venedig 2004. Den 

som inte lyckades ta sig till Italien 

kan nu alltså se hela utställningen 

på närmare håll. Detta är den första 

utställningen av tre under huvudtiteln 

Re-think. 

Tillsammans med det unga arkitektkontoret 

Plot drar Bruce Mau 

slutsatsen att Danmarks storhetstid 

inom design och arkitektur är förbi. 

Det är dags för nya lösningar, presenterade 

av 7 unga arkitektkontor med 

bland andra Søren Robert Lund (han 

med konstmuseet Arken i Ishøj) och 

kuratorerna själva. 

Och det är bara att instämma. 

Det står väl utom allt tvivel att 

arkitekterna behöver återuppfinna 

arkitekturen. Vem vill se mer av 

dansk nymodernism? Och hur länge 

kommer egentligen dansk möbelindustri 

att kunna överleva på de 

gamla mästarna? Danmark är alltför 

perfekt, det är dags att öppna ögonen 

och gå i clinch med samtiden och 

dess globala utmaningar. Men även 

om utställningen på Gammel Dok 

är upproriskt yster, är det hela lite 

väl lättvindigt. Förslagen, som också 

omfattar en enda gigantisk hamn för 

hela Östersjön och husleveranser med 

zeppelinare, är dessvärre lika orealistiskt 

ironiska som Paolo Soleris 

Arcosanti eller MVRDV:s Pig City. 

Leo Gullbring 

Det danska bidraget till 

arkitekturbiennalen i 

Venedig satte samhällskritiska 

frågor i relation 

till arkitekturen och 

arkitekternas roll. 


Foto: Leo Gullbring




KALENDERN 

8 februari. Seminarium om CAD-strategier. Är valet 

av CAD-strategier en viktig konkurrensfaktor? Ett 

seminarium för företagsledare och beslutsfattare inom 

förvaltning och arkitektur. Cad-Q Bygg & Fastighet: 

www.cad-q.com/se/beslutsfattare 

8 mars. Prickfria färger – finns de? Seminarium om 

den senaste tidens mögelproblem på husfasader, för 

tillverkare, beställare och användare av färg. Anornas 

av projekt Grön Kemi i Göteborg. Plats: Stadsmuseet, 

Norra Hamngatan 12, Göteborg. För information: 

www.gronkemi.nu eller ulf.duus@telia.com, 031/ 

7332708. 

9–10 februari. Arbeta smart i planering och 

byggande. Seminarium anordnat av Svenska Kommunförbundet, 

för praktiskt verksamma handläggare 

och chefer i kommuner, länsstyrelser och företag. För 

information: Katrina Lindgren: 08-313333, e-post: 

katarina.lindgren@eken-arken.se 

Möt Sveriges Arkitekter på 

Stockholm Furniture Fair 

Sveriges Arkitekter 

kommer att finnas 

på mässan den 9-13 

februari. Kom gärna 

till vår monter i Challen 

(C22:35). Vår 

nya Guide till Sveriges 

arkitektföretag 

kommer att presenteras 

och montern är 

bemannad både med 

personal från kansliet 

och arkitekter. 

Mönster av Catharina 

Edlund och Eva Marmbrandt. 

Samarbeten på 

Greenhouse 

I år deltar fler designers än tidigare 

i utställningen Greenhouse på Stockholm 

Furniture Fair. 60 designers och 

22 skolor ställer ut. Utställningshallen 

är den enda som formges på mässsan, 

också detta år är det Damian 

Williamson som har fått uppdraget. 

– Layouten varierar varje gång. I 

år har vi kvar trappan från förra året, 

men har också byggt en upphöjt yta i 

mitten för en utställning om samarbete, 

berättar Charlotte Melander, 

projektledare för Stockholm Furniture 

Fair. 

– Det vi har sett av de sökande i år 

är att de ofta samarbetar, och vi vill 

betona hur viktigt det är och hur det 

kan lyfta designen. 

Ett exempel är det norska kontoret 

Permafrost, fyra industridesigners 

som arbetar i ett brett fält av inredningar, 

industri- och grafisk design. 

De har samarbetat i fem år men ser 

sig fortfarande som oetablerade inom 

de uppdrag de vill syssla med. 

– Vi ställer ut på Greenhouse för 

att få möjlighet att arbeta med mer 

spännande uppgifter, berättar Tore 

Vinje Brustad på Permafrost. 

– Som ny designer får man annars 

ofta ta de uppdrag man får. 

Charlotte Melander delar ansvaret 

som projektledare för Greenhouse 

med Marc Isitt på tidskriften Forum, 

som också i år håller i de intervjuer 

som i år flyttas tillbaka till Greenhouse. 

– Att skapa koncentration kring 

samtalen är en utmaning men tanken 

är att samtalen ska ske i ett öppet 

Det norska designkontoret Permafrost består 

av fyra industridesigners som samarbetar i 

utformningen av möbler, inredning, industri- och 

grafisk design. 

rum med mycket kaos och spring, berättar 

Marc Isitt. Att man ska kunna 

grabba tag i någon av besökarna och 

göra en spontan intervju och att man 

lätt ska kunna gå förbi och lyssna 

en stund. Många av besökarna är ju 

antingen designers eller producenter 

av design. 

Greenhouse är också den enda del 

av mässan där ett urval sker av en 

jury. 

– Det mesta rensas bort, säger 

Marc Isitt. 

Kvar blir det mest högintressanta 

och nyskapande. 

Utställare kommer från hela världen, 

och Japan har varje år varit väl 

representerat. Men de flesta formgivarna 

är fortfarande från Sverige. 

Louise Bankander, Beatrice 

Fägnell och Peter Nylander gick ut 

Beckmans Formlinje våren 2004. och 

delar monter på Greenhouse där de 

visar självständiga arbeten. 


Foto: Linus Hallgren 

– Jag arbetar gärna med ljus 

och arkitekturlinjer som flirtar 

med brukaren. Jag vill att 

formerna ska överraska och 

att det ska finnas något kvar 

för brukaren att upptäcka, 

berättar Louise Bankander 

som skapar möbler i veckad 

plåt. Här ett bord med 

fruktskål. 

Bild: Permafrost

Helen Högberg och Johanna Lindgren gjorde draperiet ”Cirrus” för utställningen ”Design for 

everybody” i Aten hösten 2004. 

– I montern kommer vi att leka 

med hemmet som utgångspunkt med 

en lite surrealistisk sagolik anda, 

berättar Louise Bankander. 

Hon arbetar med möbler i veckad 

plåt och ställer ut en pall och en hylla 

som veckas ut från väggen. 

Målsättningen för Greenhouse 

är att den ska vara en arena där 

fristående, oetablerade designers kan 

knyta kontakter med producenter. 

– De producenter som ställer ut 

på mässan passar ofta på att bevaka 

Greenhouse. Och många av de tidigare 

utställarna har fått sina arbeten 

i produktion, berättar Charlotte 

Melander. 

Ett exempel är Johanna Lindgren 

och Helen Höglund som ställde ut 

Pausgympa för arkitekter 

Idétorka, har datorn hängt sig eller 

känner du dig bara lite stel? Ta några 

varv på golvet med huvudet före. 

Testa breakdance som pausgympa. 

Det gör Teres Selberg, arkitekt på 

Wilhelmson Arkitekter. Hon vann 

SM i breakdance i november 2004 

och tränar sex dar i veckan. Hon 

tänker mycket på golv när hon ritar 

hus. Hur de kan vara att dansa på. 

– Dansen och arkitekturen påverkar 

varandra, de är båda kreativa 

uttrycksformer. Breakdance handlar 

om att hitta nya rörelser, nya 

vändningar. Det gör arkitektur också, 

menar Teres Selberg. 

– Och jag behöver både och. Det 

blir en explosion av dansenergi när 

jag har suttit stilla hela dan. Nina Gunne 

textila verk på Greenhouse förra året. 

Det resulterade till att de fick armaturen 

”POC” i produktion hos det 

belgiska belysningsföretaget Dark. 

I år deltar de båda textilformgivarna 

i utställningen ”Soft Walls” på 

mässan. Inredningsarkitekt Synnöve 

Mörk har bjudit in fem textilformgivare 

att ställa ut textila arbeten 

i Area Modern. Johanna Lindgren 

och Helen Höglund visar tre arbeten 

vardera. De arbetar i industrifilt, en 

typ av ull, som fungerar både ljus- 

och ljudavskärmande, och i polyesterväv. 

De håller sig liksom de andra 

textilformgivarna i utställningen till 

en svart-vit färgskala. 

Nina Gunne 





UTSTÄLLNINGAR 

27 januari–6 mars. Masonit: Material i utveckling 

– tävlingsförslag i urval. En utställning med tävlingsbidrag 

om bästa design i masonit. Tävlingen anordnades 

i samband med Masonite AB:s. Arkitekturmuseet, 

Stockholm. 

8 februari–23april . Accidentism. Utställning om 

Josef Franks fantasihus, Svenskt Tenn, Stockholm. 

9 februari–27 februari. Ung svensk form 04. Röhska 

Museet, Göteborg. Juryvalda produkter från unga 

svenska designers. 

11–13 februari. Onedotzero, världens största festival 

för digital rörlig bild, gästar Stockholm i samarbete 

med Moderna Museet och Popcorn. Trender och 

kreatörer från olika verksamhetsområden inom design, 

konst, arkitektur, reklam, musik, mode, dataspel m.m. 

Biografvisningar, diskussioner, bar och klubbkvällar. 

Se www.onedotzero.com 

12 februari–20 mars. Change. Smyckeskonst av 

holländske Ruudt Peters. Formatet på Ruudt Peters 

arbeten har skiftat under årens lopp, från smycken till 

skulpturer. Idag arbetar Peters med att skapa smycken 

och producera konstverk för allmänna platser. Kulturhuset, 

Foajé 3. Stockholm. Tisd–sönd 11–19. 

17 februari–22 maj. Our Nature. De åtta samtida 

byggnader från Sverige, Norge och Finland som presenterades 

i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 

visas i utställning på Arkitekturmuseet. 

26 februari–15 maj. Isolarion. Sophie Tottie på 

Lunds konsthall. Om de 1500-talskartor som beskrev 

specifika områden, men som inte erbjöd översikt om 

hur platserna förhöll sig till varandra. 

12 mars–1 maj. Claesson Koivisto Rune. Röhska 

Museet, Göteborg. Claesson Koivisto Rune är idag ett 

av våra mer uppmärksammade arkitekt- och designkontor, 

både nationellt och internationellt. Ett stort 

urval av deras produktdesign och arkitektur visas. 

19 mars–8 maj. Mattias Bengtsson. Röhska Museet, 

Göteborg. Avancerad möbeldesign av den danskfödde, 

men idag Londonbaserade designern Mattias Bengtsson. 

Tensta konsthall. Pågående. Designgruppen front 

har byggt om och inrett ett Tensta konsthall. De har 

skapat en länk, ett rum som börjar redan utanför 

konsthallen och sträcker sig in i utställningen. 

Möbelcirkus tolkar nya behov 

– Cirkusen som form 

tilltalar oss. Det är 

en arena för både det 

folkliga och udda och 

framförs på ett rätt 

skitigt podium. En glad 

värld som passade oss 

och vårt sätt att se på 

möbler. 

Det var under en fri 

termin från Konstfack 

förra året som Katrin 

Greiling och Lisa 

Grape arbetade fram 

sin möbelcirkus. Nu 

går de sitt femte år på 

linjen för inredning och 

möbelformgivning. 

– Vi har båda ett konstnärligt 

förhållningssätt till formgivning och 

vi funderade hur vi skulle presentera 

vårt förhållningssätt, berättar Katrin 

Greiling. Vi ville personifiera möblerna 

och ge dem roller i en föreställning. 

I april förra året hade Möbelcirkus 

premiär på Moment i Gubbängen 

och den 12 februari uppträder cirkusen 

på Kulturhuset i Stockholm. 

De två formgivarna visar tre 

möbler var och varje möbel har fått 

var sitt nummer och ett specialskrivet 

musikstycke. 

– Möbler är alltid mer än sin funktion. 

Om man vill kan man tillåta sig 

att se hur ett bord kan göra piruetter 

med sina smala ben. 

Möblerna är stjärnorna i showen, 

de framställs tredimensionellt medan 

människorna bakom dem – som 

domptörerna som får hästarna att 

hoppa – bör kartongkläder för att 

framstå som tvådimensionella. 

Efter föreställningen på Kulturhuset 

är tanken att den ska börja turnera 

runtom i små orter i Sverige för 

att så småningom hamna i Milano. 

Men turnéplanen är fortfarande öp- 

Barnpallarna ”fury” är 

cirkushästar som får 

morötter när de lyder 

domptören Katrin Greiling 

iklädd lejonkartongkostym. 

Design: Katrin Greiling. 

Lisa Grape dirigerar ormkvinnan att röra sig över 

”Kulbänk”. Design: Lisa Grape. Foto Elin Grape 

pen. Formgivarna vill nå människor 

som vanligtvis inte intresserar sig 

för design. Mellan föreställningarna 

vilar möblerna upp sig. 

Katrin Greiling betonar att de inte 

ser sina möbler som enbart skulpturer 

och konstobjekt, utan att de alla 

har en funktion. De är prototyper till 

möbler som de hoppas få producera. 

– Men det ena behöver inte utesluta 

det andra, menar hon. 

Designåret kan vara ett bra tillfälle 

för unga formgivare att komma 

fram och att få kontakt med olika 

företag, tror Katrin Greiling. 

– Men annars betyder det inte 

så mycket i vårt arbete. Alla år är 

designår för oss. 

Hon tycker aldrig att design kan 

vara överflödigt. Och helst vill hon 

inte kalla sig designer. Hellre formgivare 

och samhällstolkare. 

–Vår roll är att tolka samhället 

och de behov som finns och uppstår. 

Människors behov förändras hela 

tiden och det är en viktig uppgift att 

se och tolka det. 

Nina Gunne 

Foto: Elin Grape 


Maktrockad i 

Designsverige 

Please Disturb 

Svensk Form, Skeppsholmen, Stockholm 

13 januari – 6 mars 

Demokrati, delaktighet och design. 

Så vill vi gärna att Designåret 2005 

ska se ut och många av projekten 

bygger på större tillgänglighet, delaktighet 

och bredd. Alla gör design…eller 

vilka är det egentligen som 

designar Sverige? Vem är inbjuden 

och vem är utesluten? 

Ett av de allra första evenemangen 

under Designåret vill rucka om lite 

i maktpositionerna i design-Sverige 

och bland design- och konstbegreppen. 

Utställningen ”Please Disturb” 

invigdes den 13 januari på Svensk 

Form och ska sedan ut på turné runt 

Sverige med Gävle konsthall som 

första anhalt. 

För projektgruppen Same Fame 

som har jobbat med projektet har 

högskolornas mål om att bredda rekryteringen 

till design- och konstskolorna 

varit en av utgångspunkterna. 

I projektet ingår också ett magasin, 

en informationsaffisch och en 

film om designyrketsom har spridits i 

landets gymnasieskolor. 

– Sammansättningen på högskolorna 

ska spegla sammansättningen 

i samhället och där är konst- och 

designskolorna sämre än andra, berättar 

Lina Sjölund i projektgruppen 

Same Fame. Vi kan inte påverka hur 

professorerna på skolorna väljer ut 

de antagna, men vi kanske kan locka 

nya sökande. 

Men språket är ofta en barriär för 

tillgänglighet till informationen. Johan 

Lundh skrev ett personligt brev 

om hur han själv blev intresserad 

av, sökte och kom in på Konstfack. 

Brevet är översatt till tio olika språk 

och uppsatt på anslagstavlor runtom 

i Stockholms förorter. Fotografier 

av anslagstavlorna visas på utställningen. 

Dialogen avdokumenterad 

och återförd. 

Please Disturb har vuxit till ett 

stort samarbetsprojekt. Mellan 

konstnärer, designers och allmänhet 

och med studerande på Konstfacks 

curatorutbildning som har fått 

handleda varsitt projekt. Och utställningen 

har som mål att spridas långt 

utanför de kretsar som vanligtvis 

besöker Svensk Form, allt i enlighet 

med Designårets stora mål: att visa 

att design berör alla. 

Ett budskap att avläsa ur utställningen 

är också att alla medverkar 

till att skapa design. 

Samir Alj Fält har i projektet 

”Less design more vandalism” ställt 

ut stolar med texter som ”Deform 

me to perfection” och ”Less design. 

More vandalism”, fastkedjade på 

olika platser. Han visar på brukarnas 

roll i designprocessen där vandalism 

och klotter kan vara en del. Objektet 

genomgår en transformation genom 

användning och mötet med brukarna. 

Så länge funktionen finns kvar finns 

objektet kvar. 

Men är kulturvärlden verkligen 

så liberal och demokratisk? Det frågar 

sig Felice Hapetzeder och Dejan 

Antonijevic som har tryckt upp de 

kulturpolitiska målen prydligt uppsatta 

likt sju svarta budord på väggen 

jämte ett foto av konstnärernas möte 

med kulturminister Marita Ulvskog. 

På bilden representerar kulturministern 

makten inom kulturvärlden 

i Sverige, samtidigt det blonda och 

svenska. De två konstnärerna representerar 

invandraren. Det främmande. 

Ett spännande, kanske exotiskt 

inslag i kulturen. 

Ska konst och design beröra alla 

måste alla också delta. Med olika 

uttrycksformer. Det syns som en röd 

tråd igenom Please Disturb. 

Alejandra Lundén flyttade ut sin 

ateljé till Karlaplan och till Telefonplan 

under några dagar. Målade, 

Alejandra Lundén flyttade ut sin ateljé till Karlaplan och telefonplan för att 

samtala om konst. I utställningen Please Disturb visas dokumentationen av 

dessa möten och nya samtal görs. 

tecknade och samtalade med människor 

om konst på plats. Samtalen 

är filmade och kommentarerna de 

ger i filmen kan fungera som en 

vägledning genom hela utställningen. 

Alejandra Lundén själv säger under 

samtalen att hon hoppas kunna ta 

makten ifrån konstvetarna och ge 

den till alla människor. Hon diskuterar 

med besökarna vad som egentligen 

är konstverket. Är det frågorna 

hon ställer om konsten, är det samtalen 

kring konst och dialogen? Eller 

är det dokumentationen av samtalen 

som kan ses av andra människor i 

utställningen som är verket? 

Synskadade 

och rörelsehindrade 

saknas 

nästan 

helt på 

konst- 

och designskolorna, 

trots att 

mycket av 

konsten 

inte är 

bildbaserad. Vilken plats de rörelsehindrade 

har i konsten har Dorinel 

Marc frågat sig och hon lät synskadade 

konstnärer skulptera i lera utifrån 

levande modell. Fem skulpturer står 

nu uppställda på ett podium, alla olika, 

men med ett gemensamt uttryck; 

alla har de fångat en lätt hopsjunken, 

lite trött kvinnlig modell. 

Nina Gunne 

Brukarnas närvaro 

ska synas i de stolar 

som Samir Alj Fält 

ställer ut på olika 

platser i Stockholm. 

Klotter eller 

vandalism, så länge 

objektets funktion 

finns kvar finns 

dess design kvar. 



Det händer under Designåret 

Designåret, med den glada logotypen, har börjat. Arkitektens redaktion har botaniserat 

bland de hittills 700 anmälda projekt som ska genomföras under 2005. 

Möbelcirkus. 12 februari. Föreställning, 

bar och mingel. Kulturhuset, Läsesalongen 

kl 19 - 21. Mattan Constanza slukar bollar, 

Kulbänk slingrar sig med ormkvinnan, 

bordet Ballerina gör sina piruetter och 

stolarna Rocky öppet visar sin 

kärlek! 

Design/365. Varje dag under året sänder Svt1 och Svt2 korta designprogram 

med exempel ur de senaste 100 årens svenska designproduktion. 

Under 30 sekunder presenteras dagligen ett föremål, från 

rena industriprodukter till konsthantverk. Veckans program visas 

tillsammans varje söndag och alla 365 kommer att finnas samlade 

på DVD – totalt över tre timmars programtid. Dessutom finns 

programmen på svt.se/design365 där tittarna kan rösta fram 

1900-talets främsta svenska designprodukt. Alla de 

stora formgivarna är representerade liksom en och 

annan doldis som av någon anledning inte 

behagade sin samtid. 

Stora Designpriset 05. Dags att 

nominera till Stora Designpriset 

05. Sista anmälningsdag är den 

28 februari 2005. Anmälan på 

www.teknikforetagen.se under 

rubriken ”Om Teknikföretagen”. 

Konstens hus i Luleå: 

Ung svensk form 

– design. 9 april–8 

maj. 

19/3-22/5 Det designade barnet. Borås 

Konstmuseum En utställning med fokus på 

DESIGN och BARN i ett samarbete med 

THS textilhögskolan i Borås, BHS Bibliotekshögskolan 

i Borås samt HDK 

Konsthögskolan för design och 

konsthantverk i Göteborg. 

SMYGDESIGN. Designad för att inte synas. Statens Försvarshistoriska 

Museer, Statens Maritima Museer och Saab AB ska under 

Designåret 2005 skildra döljandets och förvillandets historia i utställningen 

SMYGDESIGN. En stor del av försvarets design är rent 

funktionell, men smygdesign handlar om formgivning och färgsättning 

som skapats för att dölja soldater, fordon och installationer 

för fienden. Det kallas signaturanpassning eller, i dagligt tal, 

kamouflage. Utställningen visas samtidigt på Armémuseum 

i Stockholm, Flygvapenmuseum i Linköping 

och Marinmuseum i Karlskrona. Öppnandet 

sker lagom till sportloven 2005. 


Vårsalongen Formbart. 28 januari – 20 mars 

2005. Liljevalchs konstsalong, Stockholm. Vårsalongen 

visar i år formgivning, mode, konsthantverk, 

design, slöjd och andra föremål som formar vår vardag. 

I övrigt fungerar Vårsalongen som vanligt, 

vem som helst kan ansöka med sin formgivning 

och en jury kommer med samma 

skärpa som tidigare år välja 

bland insända bidrag. 

Konferens/kick off – omfOrma. 29 februari. Silvanum, 

Gävle. Kl 13-18. Kan design bidra till utveckling 

och tillväxt i Gävleborg och Sverige? En halvdags designkonferens 

för att inspirera, intressera och skapa ett större 

engagemang kring design i Gävleborg. Arrangör: 

Design X, Länsstyrelsen, Svensk Industridesign. 

Kontaktperson: Håkan Carlberg, E-post: 

hakan.carlberg@x.lst.se, webbadress: 

www.lst.se 

Bättre tillsammans - ett projekt om användarmedverkan. Till 31 oktober 2005. Projektet 

arbetar för att användare med funktionsnedsättning ska få större inflytande vid design och utveckling 

av IT. Användarnas behov står i centrum för att skapa design med hög användbarhet. Hur kan 

personer med olika former av funktionshinder delta i designprocesser och bidra med sina synpunkter 

och önskemål? Workshopserier för att hitta gemensamma svårigheter i vardagen och arbeta fram 

lösningar i form av tekniska hjälpmedel. Användarträffar som samlar användare, forskare och utvecklare 

till diskussioner om användarnas behov och teknikens möjligheter. Kartläggande undersökningar 

av erfarenheter av brukarmedverkan i olika sammanhang. En särskild satsning kring 

medverkan av barn med funktionshinder. Resultaten från projektet förväntas bli råd och 

riktlinjer för brukarmedverkan i processer som rör design, utveckling eller utvärdering. 

Målgruppen är utvecklare, designer, forskare och personer inom hjälpmedelverksamheten. 

Projektet drivs av Hjälpmedelsinstitutet i nära samverkan med handikapporganisationerna 

och Vinnovas kompetenscentra vid KTH, CID (Centrum 

för användarorienterad IT-design) och CTT (Centrum för 

talteknologi). Kontaktperson: Margita Lundman. Telefon: 

08-620 17 00, E-post: margita.lundman@hi.se, 

www.hi.se/tillsammans 

Nationalmuseum. Craft in Dialogue 6. Ett utställningsprojekt som 

pågår under hela Designåret 2005. Projektet är ett samarbete mellan 

Nationalmuseum och Craft in Dialogue/IASPIS. Sex internationella 

designer har utifrån museets samlingar skapat en kollektion 

föremål speciellt för Designåret 2005. Fri entré. Utställarna får 

även möjlighet att klä sina tankar i ord i föreläsningar, samtal, 

performance eller debatter, som arrangeras i museets Hörsal 

varje öppningsdag. Först ut är Ineke Hans, Holland, 

1 februari - 3 april. Hon arbetar i olika material 

och tekniker med fokus på processer. 

Seminarium/föreläsning 1 februari 

kl 18. 

Minnen från H55. 26 februari - 27 november. Dunkers 

kulturhus, Helsingborg. Stads- och kulturhistoria. 

Dunkers Kulturhus gör en tillbakablick på sommaren 

1955 då denna stora folkfest ägde rum. H55 var en manifestation 

över den moderna arkitekturen, formgivningen 

och boendet. Men den var också ett 

uttryck för den svenska modellen; folkhemstanken 

med syfte att sprida det goda 

livet till massorna. 


Regeringens råd 

för arkitektur, 

form och design 

har sitt kansli 

i regeringens 

kommittéhus 

på Regeringsgatan 

i centrala 

Stockholm. De 

sitter på samma 

våningsplan som 

Digital-tv-kommissionen 

och 

Medierådet. En 

trappa ner sitter 

PBL-utredningen. 

Hemma 

hos rådet 

Arkitekten knackade på hos regeringens råd för arkitektur, 

form och design för att kolla läget och fråga 

vad som är på gång. Ännu är inte rådets uppgifter 

färdigformulerade. 

Text och foto: Annika Jensfelt 

När regeringen förstår att det finns 

ett problem, men inte vet riktigt vad 

det är, då tillsätter man ett råd. Så 

förklarar Lisa Daram, projektledare 

för rådet för arkitektur, form och 

design, vad ett råd kan vara. 

– Till skillnad från många andra offentliga 

utredningar har rådet inte en 

enskild fråga att utreda, utan snarare 

hela fält, en problembild, som måste 

förtydligas, säger hon. 

Men liksom andra utredningar ska 

även ett råd leverera slutrapport. För 

arkitektur-, form- och designrådet är 

det december 2007 som är deadline. 

Lisa Daram är en av dem som 

arbetar vid rådets kansli i regeringens 

kommittélokaler på Regeringsgatan 

i centrala Stockholm. Det gör hon 

tillsammans med Pia Erson som är 

kanslichef. Dagen för vårt besök håller 

Pia Erson och rådets ordförande, 

Catharina Gabrielsson, anställningsintervju. 

Ytterligare en projektledare 

ska anställas. Tio intervjupersoner 

har plockats ut bland hela 150 ansökningar. 

– Det är ett spännande jobb att 

vara projektledare, konstaterar Lisa 

Daram. 

Hon är arkitekt och det är meningen 

att den nya anställningen ska 

vara mer åt designhållet. Rådet ska 

ju täcka allt, från stadsplanering till 

konsthantverk. 

Rådets första uppgift har varit att 

formulera sina egna uppgifter. Det 

arbetet pågår fortfarande. Rådet har 

dock redan hunnit med sin första stora 

utåtriktade aktivitet, en hearing om 

lagen om offentlig upphandling, LOU, 

i november 2004. Nu håller man som 

bäst på att samla ihop erfarenheterna 

från hearingen. 

– LOU-hearingen var en uppstart, 

ett sätt att väcka en fråga. Det var 

en avscanning av bredden. Nu ska vi 

analysera vad man ska borra djupare i, 

säger Lisa Daram. 

Under tiden är det nya händelser 

som väcker frågor. Catharina Gabrielsson 

och Pia Erson har anslutit 

efter avslutad anställningsintervju 

och Catharina Gabrielsson visar 

ett brev från arkitektutbildningen i 

Lund, där man ber om hjälp för att 

få mer pengar till utbildningen. Detta 

tillsammans med Dagens Nyheters 

skandalartiklar om läget på KTH:s 

arkitekturskola i slutet av december, 

aktualiserar frågan om huruvida 

rådet på något sätt ska agera i akuta 

frågor eller uteslutande ägna sig åt 

mer långsiktig verksamhet för att 


främja arkitektur, form och design. 

Catharina Gabrielsson vill köra hela 

racet. 

– Vår verksamhet måste vara flerfilig. 

Vi måste ha en långsam, utredande 

fil och en snabbare för akuta 

frågor. Vi måste ha kapacitet på bägge 

körfälten, säger hon. 

Nu är det Designår. Pia Erson, Catharina 

Gabrielsson och Lisa Daram är 

noga med att påpeka att rådet för arkitektur 

form och design inte är formellt 

RÅDET FÖR ARKITEKTUR, 

FORM OCH DESIGN 

Uppdrag, enligt direktivet som 

beslutades i februari 2004: 

”Rådet skall driva på arbetet med 

arkitektur, form och design med 

utgångspunkt i målsättningarna 

i handlingsprogrammet Framtidsformer. 

I rådets uppdrag ingår att 

stärka och bredda intresset för 

arkitektur, form och design samt 

att fördjupa kunskapen inom området 

genom kunskapsspridning 

och opinionsbildning. 

Rådet skall inrikta sitt arbete på 

bl.a. formgivningens betydelse 

för att skapa ändamålsenliga 

arbetsplatser, vardagslivets be- 

kopplat till designåret, utan har en mer 

långsiktig uppgift. Men de har bestämt 

sig för att under 2005 på allvar försöka 

att reda ut kvalitetsbegreppet. 

– Vad är bra? Vi ska föra ett resonemang 

och våga ta diskussionen om 

vad som är kvalitet. Det är ju ingen 

annan som gör det, säger Pia Erson. 

Som svar på frågan om det går att 

komma överens om vad som är kvalitet 

refererar Catarina Gabrielsson till 

filosofen Kant och säger att en del av 

svaret på frågan är just diskussionen. 

hov och för våra gemensamma 

miljöer ur ett medborgar- och 

brukarperspektiv, design- och 

arkitektutbildningarnas inriktning, 

offentliga inomhus- som 

utomhusmiljöer där främst barn 

och ungdomar vistas samt på 

konceptet Design för alla. 

Rådet skall främja en långsiktigt 

hållbar samhällsutveckling. I 

uppdraget ingår också att följa 

och förmedla den internationella 

forskningen och debatten på 

området. Frågor om offentlig 

upphandling och lokalbruk, dvs. 

hur offentliga lokaler används, 

är en viktig del av uppdraget. 

Den offentliga upphandlingen 

uppgår till omkring 400 miljarder 

– Men alla kan vara överens om att 

kvalitet är något exakt, konstaterar 

hon. 

I februari ska rådet för arkitektur, 

form och design lämna en delrapport 

till regeringen. I den ska rådets egen 

tolkning av regeringens direktiv från 

februari förra året formuleras. I rapporten 

ska det framgå vilka frågor från 

LOU-hearingen man ska fördjupa sig 

i. Och kanske har rådet till dess tagit 

ställning till hur man ska agera när det 

gäller utbildningarna. 

kronor per år och rymmer varor 

och tjänster med ett betydande 

arkitektur-, form- och designinnehåll. 

I uppdraget ingår att 

analysera kommunernas arkitektur 

och planeringskompetens och 

stadsarkitektens roll samt att undersöka 

möjligheterna att inrätta 

ett forum för erfarenhetsutbyte 

mellan kommunerna. Rådet skall 

arbeta med frågor som rör rollen 

som offentlig byggherre och 

gestaltningen av den offentliga 

miljön. 

Rådet skall arbeta för att främja 

en samhällsutveckling som kännetecknas 

av social jämlikhet, 

jämställdhet mellan kvinnor och 

män och tillvarata etnisk, kulturell, 

Arkitekt Lisa 

Daram (tv) är 

projektledare 

och jobbar deltid 

på kansliet. 

Kansliets chef 

är Pia Erson (th), 

som är civilekonom. 

Catharina 

Gabrielsson 

(mitten) är 

arkitekt och 

ordförande i 

rådet. 

språklig och religiös mångfald. Rådet 

skall ha ett genusperspektiv 

och ett barnperspektiv på sitt 

arbete. ” 

Rådets ledamöter: Catharina 

Gabrielsson (arkitekt, ordförande), 

Louise Nyström (arkitekt), 

Christer Malmström (arkitekt), 

Jonas Bohlin (inredningsarkitekt), 

Monika Gora (landskapsarkitekt), 

Päivi Ernkvist (keramiker), Tom 

Hedqvist (formgivare) och John 

Grieves (industridesigner). 

Webbplats: Rådet har sedan i 

november en egen webbplats, 

www.rafd.se. Där ska man inom 

kort kunna få mer information 

om rådets verksamhet. 


Gäst hos 

verkligheten 

Text: Kristiina Kyander. Foto: Kasper Dudzik 

Åmålsfors 


Dalsland har blivit hela Filmsveriges håla. Här finns det där landet 

som vi trodde försvunit, den där sanna bilden av ett ganska sömnigt 

men igenkännbart och äkta land. Smala Sussie, Hans och Hennes, 

Kopps, Grabben i graven bredvid har alla spelats in i Dalsland. Arkitektens 

resa längs väg 45, den så kallade inlandsvägen, börjar i drömmen om ett svunnet 

Sverige och vilken betydelse den får för en bygd. Och fortsätter in i Värmland där 

fiktionen sedan länge präglat landskapet. Från Selma Lagerlöf till Göran Tunström. 

Smala Sussie är krönt till Miss Motor och åker 

kortege genom småstadens typiska storgata. Den 

är kantad av hundratals jublande människor. I 

filmens eftertexter tackar filmteamet Bengtsforsborna 

för att de ställde upp. I verkligheten ville 

fler vara med än vad som behövdes. Smala Sussie 

utspelas i Värmland men spelades in i Dalsland, 

där den svenska filmhålan har sitt geografiska centrum 

sedan några år. Bengtsfors spelar rollen som 

arketypen för den genomsnittliga småstaden. Och 

det är inte första gången, Bengtsfors debuterade 

redan för fem år sedan i Lars von Triers Dancer in 

the Dark. 

Dalsland norr om Trollhättan är invaderat 

av filmskapare sedan Lucas Moodysons Fucking 

Åmål med temat tonårsångest och bortlängtan 

gjorde storsuccé. Nästan undantagslöst tilldrar 

sig svenska filmer i det lilla landsortssamhället. 

Kopps, Grabben i graven bredvid, Fröken Sverige 

och senast Krama mig är några exempel där man 

håller till på mindre ort. I årets publikdragare Så 

som i himlen kommer Michael Nykvist till det 

småtrista samhället och förhöjer livsandan genom 

körsång. Och många fler är på gång. I en kommande 

film om fotboll, är platsen för dramat än 

en gång Bengtsfors. 

– Filmen är en bra motbild till kriskommunen. 

Bengtsfors är en av de svenska kommuner som 

varit utsatt för den största omstruktureringen. Vi 

är vana vid att ha stora företag här. Det tar många 

år innan läget stabiliseras, säger kommunchefen 

Solveig Andersson. 

Billingsfors 


Brålande 

– Det finns ett stort massmedialt intresse 

knutet till filmen som är positivt. Det har stärkt 

självkänslan och identiteten. Och det är bra marknadsföring. 

Catherine Deneuve, Björk och Lars von Trier 

bodde på hotellet i Bengtsfors under inspelningen 

av Dancer in the Dark. Renoveringen av hotellet 

är det största planerade byggprojektet. Turismen 

har ökat, men hur intresset är knutet till filmen är 

kommunstyrelsens ordförande Sven-Åke Gustafsson 

osäker på. Men i somras kom många från 

Danmark för att se inspelningsplatserna i den 

danska tv-serien Midsommar. 

– Jag hoppas att det fortsätter med filmerna 

här. Det har påverkat oss mycket. Samhället har 

återupplivats. Och det är möjligt att man vill hit 

när man ser miljöerna. 

Filmens lilla samhälle är idylliskt; husen har glada 

färger, fåglarna sjunger och vegetationen frodas. 

Årstiden är ständigt praktfull sommar, utom 

i Masjävlar där en av tre systrar är på väg till 

hembygden för spritdränkt släktkalas i midvintern. 

Den fiktiva hålan är hel och ren som i en Pippi 

Långstrumpfilm. Alla är innerst inne godhjärtade, 

inte minst poliserna. Såvida inte genren är action. 

Konceptet är det samma; någon från storstaden 

kommer till landsbygden. Kulturerna krockar, och 

klichéerna. När 2003 års storfilm Kopps spelades 

in i Bäckefors i Bengsfors kommun, bättrades 

färgerna på. 

Kommunalhuset som spelade hotell i filmen 

har återgått till sin ursprungliga funktion. Men 

vandrarhemmet är öppet året om. På ett ställe vid 

granskogen där Fares Fares kör fram och tillbaka 

i sin polisbil, upplyser en skylt om inspelningen 

av Kopps. På en annan skylt inne i samhället står 

”Nattpatrull vaktar”. För precis som i den ystra 

komedin Kopps försvann polisen från orten, i 

verkligheten redan på 60-talet. 

– Även om ingenting byggts på mycket länge, 

håller folk efter sina hus och trädgårdar, ifall filmteamet 

skulle komma tillbaka. Tidigare var många 

ganska avståndstagande. Filmen har hjälpt till att 

man blivit mer öppen för nya saker, man stänger 

inte in sig på samma sätt. 

Och alla vill bo kvar påstår Gunnar Mattsson, 

ortens talesman under filminspelningen och ordförande 

i Bäckefors Hembygds och Framtidsförening. 

Han betonar ordet framtid i föreningsnamnet, 

och Kopps stärkte förhoppningarna. Själv är han 

polisman i Mellerud några mil bort, och ganska 


ointresserad av medlemskap i Bäckefors nattliga 

vaktstyrka. Av någon anledning väcktes intresset 

att delta efter filmen, 600 av 900 invånare är med. 

Namnet Bäckefors är lite bleknat på stationshuset 

som nu verkar vara bostadshus, det var ett 

tag sen tågtrafiken drogs in. Det växer gräs på 

järnvägsspåren och torget framför känns större 

utan sin tänkta funktion, och filmens korvkiosk. 

På ett av husen känner jag igen neonskylten. 

Bäckefors och Kopps påminner om storyn i Ellen 

Matssons nya roman Splendorville. Där en liten 

stad i kanten av Sahara lever upp under en stumfilminspelning. 

När filmtruppen försvinner är allt 

borta, men ändå förändrat. 

Intresset för småsamhällen är en trend, även 

internationellt sett. Och den verkar hålla i sig, tror 

Calle Jershed på Film i Väst i Trollhättan. 

– Många inbillar sig att det beror på regionaliseringen 

av filmindustrin, att så många filmer 

utspelar sig i landsorten. Men till exempel filmen 

Storm som har premiär 2005 spelas delvis in i 

Stockholm, men handlar om Vänersborg. Även 

om fler filmer skulle produceras i Stockholm är det 

inte säkert att de skulle utspela sig där. 

Och initiativen från Stockholms Näringslivs- 

kontor att få tillbaka filmen genom nybildade 

Stockholm Film Commission känns inte som 

något större hot på Film i Väst. 

Med filmnäringens explosiva utveckling i Västsverige 

har Trollhättan fått en mildare framtoning. 

Öknamnet Stålhättan, för alla skinheads, gäller 

inte längre. Filmen betyder en hel del för varumärket, 

tror kommunchefen Stig Fredriksson: 

– Filmen har blåst liv i hela regionen. Men effekterna 

kan mätas först på lång sikt. Vi hade förväntningarna 

högt ställda 1996, på tre filmer om 

året. Allt blev oerhört mycket större än visionerna. 

– Det har inte resulterat i så mycket byggande, 

förutom filmstudior. Men kultur- och nöjeslivet 

har fått ett uppsving. Och sannolikt kommer man 

att vilja satsa på djärvare arkitektur, folk vågar 

mer. För tio år sedan hade vi ett slutet samhälle 

här med liten benägenhet till förnyelse, nyföretagande 

var uteslutet. Med nya människor kommer 

nya tankar. 

Det närmsta Hollywoodkänsla i Dalsland är 

en sträcka av Storgatan i Trollhättan med ett eget 

Walk of Fame, anlagt av lokala näringsidkare. 

Tolv större och mindre filmstjärnor, den största 

Nicole Kidman, sätter guldkant med autografer 

ingraverade i stjärnformade stenplattor. Och 

Väg 45 rastplats Torsby 


Quality Spa Selam Lagerlöf, Sunne 

turistbyrån tillhandahåller en karta över inspelningsplatser 

för 30 kr. Man kan vandra runt till 

gathörn som synts i Lilja for ever, Jalla Jalla, 

Tillsammans. 

Polisuppbådet nära riksväg 45 ser ut att ingå i 

någon filminspelning. Elden fyller ladan men har 

ännu inte tagit över helt, stommen är tydlig och 

svart. Branden är vacker som i en Tarkovskijfilm, 

men den är anlagd av tonårspojkar på jakt efter 

spänning i lördagseftermiddagen. Lokalpressen 

ställer frågor och tar bilder. 

På Konsumbutikens anslagstavla sitter en lapp 

om Per-Olof Ekströmsällskapet. Brålanda har blivit 

ett mycket stillsamt samhälle. Bara under den 

årliga tomteparaden fylls gatorna av folk och lokaltv. 

Britt-Marie Andersson tror att den är världens 

största. Hon är en av Per-Olof Ekströmsällskapets 

50 medlemmarna, och administrerar visningen 

av rummet med ett skåp fyllt av manuskript i 

stationshuset. Sällskapet försöker hålla liv i minnet 

av Dalslands store författare som skrev boken 

Sommardansen, filmad under titeln ”Hon dansade 

en sommar”. Den gjorde den svenska synden till 

efterfrågad exportvara i stora delar av världen. 

Miljöerna i den självlärde bonden och författaren 

Ekströms många romaner finns i Brålandatrakten. 

– Man kan känna igen en del beskrivningar och 

personer, om man är tillräckligt gammal. Många 

läser in platserna, och miljöerna. Då var Brålanda 

vitalt, nu gapar butiksfönstren tomma. 

Två tonårskillar står utanför stationshuset, de 

känner inte till Per-Olof Ekström. Men i biblioteket 

är alla exemplar av hans böcker utlånade. 

Fiktionen i filmens egenskap har hittat tillbaka 

till Västsverige, i Sunne genererar Selma Lagerlöf 

och Göran Tunström sedan länge mängder av 

symboliskt kapital. Sunne formas efter föreställningen 

om sina litterära giganter, och fiktionen är 

motorn i samhällsutvecklingen. 

Selma Lagerlöfhotellet är en 80-talstolkning 

av Mårbacka. Den enorma SPA och konferensanläggningen 

en bit bortom hotellet, har också namn 

efter Selma. På en av de toppiga taken står det 

1991, och byggstilen för tankarna till alperna. 

Texten på stadens logga ,”Sagolika Sunne”, 

har dubbelbottnad betydelse, förklarar stadsarkitekten 

Rolph Johnsson. Och Selma säljer bra i 

världen, bäst av Nobelpristagarna, upplyser han. 

– Det är ingen tvekan om att satsningen på 

Selma Lagerlöf är medveten. Någon gång har man 

diskuterat om det inte blir för mycket. Men det är 


svårare att hitta en annan nisch. Turisterna känner 

till henne. 

En vattenpark nedanför hotell och kongressanläggningen 

är det stora byggprojektet just nu i 

Sunne, i 80-miljonersklassen. Skara Sommarland 

är förebild för badanläggningen med jättelika 

rutschkanor, och den invigs 2006. Selma och Mårbacka 

är dragplåstret för de 80.000 besökare per 

år man hoppas också ska hitta till badet. 

– Badanläggningen hade inte kunnat byggas 

utan den besöksstruktur vi har. Också handelsutbudet 

är rikt jämfört med invånarantalet. 

Från stationen går nästa tåg till Torsby. Kyrkan 

syns en bit bort och där finns Göran Tunströms 

gula hem från Prästungen. Längs Långgatan vårdar 

man storhetstiden, det tidiga 1900-talet. Restaurangnamn 

refererar till Gösta Berlings saga. Man 

satsar på gatsten och milda gula och vita färger i 

kvarteren från Juloratoriet. Ett aktuellt bostadsförslag 

med trähus i sekelskiftesstil diskuteras. 

– När hotell Selma Lagerlöf byggdes på 80-talet 

blossade en diskussion upp bland arkitekter att 

man borde ha valt en mer modern förebild, säger 

Rolph Johnsson. Men han håller inte med om att 

de på sin tid nyskapande författarna har en konserverande 

verkan på det som byggs, och visar upp 

en bild på en nybyggd skola i neofunkis. 

– Men det finns en allmänt utbredd uppfattning 

att ”det passar bättre med sansat”. Det är drömmen 

om den traditionella röda stugan som lever 

starkt hos folk här. 

– Indirekt flyttar folk till Sunne för Selma 

Lagerlöf, genom de möjligheter som skapas. Det 

byggs, men det finns ett ekonomiskt problem. Kreditgivarna 

är inte lokala, och kräver mer kontantinsats 

än av entreprenörer i storstadsregionen. Det 

är ingen bra modell. 

I lobbyn på Quality SPA Selma Lagerlöf står 

ett ställ med pocketböcker. Av Lisa Marklund, 

EdMcbain och Steven King, men konstigt nog 

ingen bok av Selma. Bandet spelar i den enorma 

Gösta Berlingsalen i källarplanet. Soffan längs 

väggen i baren är en uppförstorad variant av den 

Selma sitter i på ett foto i hotellkorridoren. Dans 

var inte Selma Lagerlöfs starka sida; hon var 

halt och uppfattade sig ful. I Ett barns memoarer 

skriver hon om Sunnebalen som en plågsam 

upplevelse. Dansgolvet gungar. Folk har åkt långt 

för att dansa på Quality Hotel Selma Lagerlöf, 

precis som alla andra lördagar. Julgranen utanför 

svajar lite, en bit från gässen och Nils Holgersson 

i skulpturform. 

Väg 45, resan fortsätter... 

Resan längs väg 45 

fortsätter i nästa 

nummer. 


DEBATT 

Debattredaktör: Dan Hallemar 

dan.hallemar@arkitekt.se 

Tel 08-5055 7732 

Nytt år. Årets nyårslöfte: engagera sig mer, ta ställning, 

provocera, utmana, tänka nytt, skjuta skarpt, 

vilja, kunna. Göra. Välkomna. 

Pressgrannar 

Dan Hallemar, debattredaktör 

”Design är utan tvekan en lönsam investering för 

många producenter. Frågan är om den automatiskt 

är det för konsumenten? Det är ytterst tveksamt om 

mänskligheten verkligen behöver mer design, snarare 

är behovet av bättre funktionalitet stort inom många 

områden. För oss konsumenter borde det vara viktigare 

att produkten håller vad designen och marknadsföringen 

lovar. I en värld som håller på att svämmas 

över av produkter och varumärken är det kanske inte 

först och främst designens ställning som behöver stärkas 

– utan konsumentens” 

Ledare i Vår Bostad med rubriken ”Mindre design, tack” apropå 

Designåret. Vår Bostad Nr 2005. 

”Trots alla vackra presentationer i facktidskrifter, Kasper 

Sahlin-pris och entusiastiska recensioner i dagspressen, 

upplever jag den nya byggnaden som en sluten 

monolitisk kloss utan den arkitektoniska fantasi som 

präglar det närliggande Universeum. Den grå fasaden 

och den kantiga utformningen ger byggnaden en 

bunkerliknande karaktär som i sin slutenhet snarare 

avvisar än lockar till besök. ” 

Ronny Reinholdsson tycker inte att Världskulturmuseet i Göteborg 

lever upp till ambitionen att vara ett museum för alla. GP 050109 

”Why has the landscape architectural profession 

always been too weak to change direction on its own? 

Is it because the profession is so small that it lacks 

the critical mass required to start a discussion? Is it 

becaus landscape architects are loners, run small-scale 

practices, and are not keen on participating in group 

discussions? I would argue that it is because we, as a 

profession, lack critical discussion about the quality of 

our work” 

Thorbjörn Andersson i Topos nr 49 2004 med temat ”Landskapsarkitektur 

och kritik”, med anledning av att han noterar att de riktningsförändringar 

som skett inom landskapsarkitekturen historiskt inte 

skett genom en kritisk diskussion inom professionen, utan snarast 

genom en anpassning till större förändringar i samhället. 

”Uppdelningen av 

arkitektutbildningen är 

en farlig väg att gå.” 

Leif Bernholdtsson är orolig över Sveriges Arkitekters 

utbildningspolicy. 

En liten grå skrift, benämnd Sveriges 

Arkitekters utbildningspolicy, 

har legat på mitt bord ett tag. Jag 

har inte inspirerats att öppna den 

trots att ämnet ligger mej varmt om 

hjärtat. Jag har undrat vad det berott 

på att jag inte öppnat den. Var det 

en obehagskänsla som härrör från 

en konfliktladdad omvälvning inom 

arkitektkåren då en stor del blev 

överkörda när SAR blev Sveriges 

Arkitekter? Eller var det avsaknad av 

inspirerande utformning av skriften? 

Sent omsider fick jag tid att öppna 

den. 

Allteftersom jag läste vaknade 

mitt engagemang. Jag insåg att man 

var på väg åt fel håll. När Sveriges 

Arkitekter bildades såg jag risker med 

att försöka samla så olika yrkeskategorier 

i en förening. Inredare och 

landskapsarkitekter har alltid varit 

viktiga samarbetsparter för arkitekter 

liksom flera andra, men det har 

varit en styrka att de olika yrkesgrupperna 

utvecklat sin egenart i skilda 

föreningar. Jag försökte att se fördelarna 

med ett närmare samarbete i 

en gemensam förening. Man kanske 

kunde behålla fördelarna med den 

gamla strukturen och samtidigt få 

fördelarna med en större och kraftfullare 

grupp. 

Risken fanns också för snuttifiering 

av arkitektyrket. Utomlands 

används begreppen arkitekt och 

designer för att skilja yrkesgrupper 

åt. Arkitekt arbetar med byggande 

och planering utifrån en helhetssyn 

designer arbetar med utformning av 

klart avskilda enheter som möbler, 

inredning mm. 

I Sverige används beteckningen 

arkitekt vårdslöst. Inredningsarki- 

tekter och landskapsarkitekter är 

två exempel. Beteckningen kan lika 

gärna utvidgas till socialarkitekter, 

juridikarkitekter, demokratiarkitekter, 

väg – och vattenarkitekter, 

konstruktionsarkitekter, konstarkitekter, 

elanläggningsarkitekter och 

rörläggningsarkitekter, som är några 

av våra andra samarbetsparter. 

Uppdelningen av arkitektutbildningen 

i byggnadsarkitekter och 

planarkitekter är en farlig väg att gå. 

Självklart skall de studerande kunna 

specialisera sig, men då utifrån en 

helhetssyn. Designutbildningen sker 

ju inom sammanhållna utbildningsenheter 

vad jag vet. Byggnad och plan 

är intimt sammankopplade och kan 

inte skiljas åt i utbildningen. Kreativiteten 

i stadsplaneringen måste få 

blomma ut i en helhetssyn som kräver 

kunskap i båda disciplinerna. 

Vi måste kräva att utbildningen av 

arkitekter vid våra högskolor säkrar 

kompetens i stadsbyggandet med 

en helhetssyn och kreativitet. Alla 

regioner bör alltså erbjuda utbildning 

som innebär kompetens både i 

planering och byggnadsutformning. 

Specialisering åt någondera hållet 

skall självklart kunna väljas utifrån 

en gemensam grundutbildning. 

I den grå skriften ordas om hur 

viktigt det är att arkitekter får möjlighet 

till vidareutbildning. Detta utmynnar 

dock inte i konkreta förslag. Skall 

det bli något av detta så måste varje 

högskola i storstadsregionerna kunna 

erbjuda en sådan. 

I skriften nämns Konstakademin 

och KTH, båda i Stockholmsområdet. 

Ett viktigt krav är att vidareutbildningen 

sker regionalt (detta gäller 


även Sveriges Arkitekters verksamhet, 

media och mycket annat). Det är onödigt 

och miljöförstörande att dra till 

Stockholm 50 – 60 mil bort. Dessutom 

är det fullständigt omöjligt för många 

att vidareutbilda sig om det måste ske 

i Stockholm. 

Själv har jag vidareutbildat mej 

på KKH och Nordplan. Vidareutbildning 

som jag uppskattat men 

det beror inte på lokaliseringen till 

Stockholm. Tvärtom det var en stor 

uppoffring. Grundutbildningen fick 

jag på Chalmers Arkitektursektion. 

Arkitektur, husbyggnad, formlära 

och stadsbyggnad var huvudämnen. 

Utbildningen kunde ha varit bättre. 

Miljö-, sociokulturella-, och demokratifrågor 

kunde ha fått ett större 

utrymme, men helhetssyn, kreativitet 

och samarbete betonades i undervisningen. 

Jag har hittills i mitt yrkesliv 

arbetat med byggnadsutformning, 

detaljplanering och översiktsplanering. 

Översiktsplaner för hela Göteborg 

och delar av centrala Göteborg, 

bland annat Norra Älvstranden har 

varit tyngdpunkten under de senaste 

tjugo åren. 

Beskrivningen av ”planeringsarkitektutbildningen” 

och ”byggnadsarkitektutbildningen” 

i slutet på skriften 

är båda torftiga och ansträngt 

åtskilda. De kan med fördel slås ihop 

till en utbildning. Kräv av högskolorna 

i storstadsregionerna Lund 

– Malmö, Göteborg och Stockholm 

en arkitektutbildning med möjlighet 

till specialisering och vidareutbildning. 

Ledstjärnor skall vara kunskap, 

helhetssyn och kreativitet! 

Leif Bernholdsson 

Arkitekt SAR/MSA 

Kritikgenomgång 

på KTH-A 2003. 

Personerna på bilden 

har ingenting 

med artiklarna att 

göra. 

”Vi ska värna de olika 

arkitektutbildningarnas 

identiteter!” 

Sveriges Arkitekters nya ordförande Klas 

Brunnberg svarar Leif Bernholdtsson. 

Grunden för Sveriges Arkitekter är 

den kunskapsmässiga intressegemenskap 

som finns mellan de olika 

arkitektutbildningarna i Sverige. Utbildningspolicyn 

utgör ett försök från 

förbundet att så sakligt som möjligt 

definiera vari denna gemensamma 

kompetensgrund består. Den är 

inte avsedd att vara en broschyr för 

värvande av nya arkitekter, utan ge 

stöd för förbundets diskussion med 

utbildningarna och samhället. 

Med gemensam examen menar 

vi inte gemensam utbildning, men 

att hävda arkitekturämnet som 

gemensam angelägenhet för alla 

utbildningarna med deras karaktär 

av yrkesförberedande utbildning på 

både praktik- och forskningsgrund. 

Utbildningarna har alltid överlappat 

varandra och vi menar att detta 

bör bejakas utifrån ett ömsesidigt 

erkännande av de olika arkitektkompetenserna 

med utgångspunkt i att 

det för alla medlemmar i Sveriges 

Arkitekter handlar om gestaltning av 

den byggda miljön utifrån en helhetssyn 

på både process och resultat. 

Som en konsekvens av den svenska 

utbildningspolitiken att utvidga och 

fördela den högre utbildningen över 

hela landet ser vi nu hur mångfalden 

ökar av olika alternativa utbildningsvägar 

även inom vårt område. Införandet 

av Bolognasystemets modell 

med två examensnivåer kandidat 3 

år samt master 2 år kommer att öka 

mångfalden, och är ett redskap för 

att hantera situationen på ett flexiblare 

sätt även för arkitektutbildningarna. 

Detta vill Sveriges Arkitekter 

bejaka samtidigt som vi vill värna 

arkitektutbildningarna som sammanhållna 

5-åriga utbildningar som ger 

en fördjupad yrkeskompetens inom 

de etablerade arkitektprofessionerna 

utan ytterligare specialisering. 

Specialisering av arkitektyrkena 

bör ske i yrkeslivet så att den flexibelt 

kan anpassas till marknadens 

skiftande behov. Utbildningen ska 

ge den långsiktigt hållbara generella 

grundkunskapen. Hur en vidareutbildning 

kan stödja detta på bästa 

sätt kommer utbildnings- och forskningsutskottet 

att arbeta med under 

den kommande verksamhetsperioden. 

Klas Brunnberg 

Ordf. Sveriges Arkitekter 


DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Staden byggs inte 

av köpkraft allena 

Det är svårt att förstå att den som 

beskriver resultat av sin forskning 

om barns uppväxtmiljöer kan ses 

som en taliban. Talibaner har jag 

uppfattat som raka motsatsen till den 

som lyssnar till barns och föräldrars 

syn på sina livsvillkor. När Maria 

Nordström utifrån en rubrik i DN 

anklagas för att döma ut stadsbyggandet 

på NV Kungsholmen undrar 

jag också över hur Jerker Söderlind 

såväl som redaktören har det med 

källkritiken. Som ni båda vet är det 

inte den intervjuade som råder över 

texten och ännu mindre över rubriken. 

Alltså, vill man gå i polemik 

mot någon bör det rimligen vara mot 

något som denna/denne själv skrivit 

eller yttrat. Annars sysslar man med 

ryktesspridning. När nu Arkitektens 

upplåtit utrymme för sådant känner 

jag mig som berörd ändå tvungen att 

försöka svara. 

I vårt gemensamma forskningsprojekt 

har Maria Nordström, Pia 

Björklid, Kerstin Nordin och jag 

gjort omfattande studier av 11-12åriga 

barns uppväxtmiljöer i Stockholms 

innerstad (Kungsholmen) respektive 

ytterstad (Sätra och Bredäng). 

Barnen själva, deras föräldrar och 

lärare har fått komma till tals. Resultaten 

visar på både goda och dåliga 

förhållanden sett ur barn- och föräldraperspektiv. 

Att redovisa dessa 

resultat är vår skyldighet. Däremot 

driver vi som forskare inga ideologiska 

teser. Så här skriver Maria själv 

i ett e-brev till mig apropå vad hon 

ville få fram när DN intervjuade: 

”Vad vi kan visa är att barns fria 

rörlighet på olika sätt begränsas 

i en miljö där de på grund av olika 

förhållanden inte kan röra sig på 

egen hand. Detta har konsekvenser 

för barn. Städer - och andra miljöer - 

kan erbjuda barn goda uppväxtmiljöer 

om de planeras så att denna 

rörelsefrihet finns.” 

Man kan också fråga sig vad ett 

särintresse är. Barns uppväxtmiljö 

är enligt FN:s barnkonvention ett 

gemensamt ansvar för alla vuxna och 

kan därmed knappast betraktas som 

ett särintresse. Den arkitekt som på 

allvar menar att den fysiska miljön är 

oväsentlig för barn kan förstås bortse 

från den delen av barns miljö. Men 

i så fall borde rimligen fysik miljö 

vara oviktig också för vuxna. I själva 

verket är det väl känt att barndomens 

miljöer är väsentliga för såväl barns 

liv som barn som för deras utveckling 

till vuxna människor. Det är just 

därför vi fått medel att forska inom 

detta fält med målet att beskriva 

barns tillgång till och användning av 

stadens fysiska miljö. 

Vårt projekt syftar också till att 

ge barnen möjlighet till inflytande 

i sin närmiljö, vilket barnkonventionen 

ger dem rätt till. Vi har många 

belägg för att barn har relevanta 

kunskaper om fysisk miljö, som de 

både kan och vill förmedla. För den 

som betraktar människor i gemen 

som NIMBYs (NIMBY: Not in my 

back yard, reds anm) eller särintressen 

i den mån de inte delar ens egna 

åsikter är det kanske utmanande 

att barn skulle kunna ha en talan i 

frågor om närmiljön. 

Speciellt som det är klarlagt att 

barn många gånger har andra intressen 

än vuxna. Alltså, barn har som 

grupp egna intressen som kan avvika 

från vuxnas. I den meningen har 

både barn, unga, medelålders och 

äldre särintressen. Och som planerare 

och arkitekter har vi att försöka 

åstadkomma en god byggd miljö för 

alla dessa intressen. 

Att bara räkna marknad, köpkraft 

och medelålders vuxnas intressen 

räcker knappast som grund för att 

bygga goda städer åt fler än just de 

grupper som redan har störst inflytande 

och som vi arkitekter själva of- 

I Arkitektens oktobernummer skrev 

Jerker Söderlind om ”arkitekttalibanerna: 

”Alla särintressen har en 

poäng. Men om en grupp får bestämma 

över alla andra får vi en hel 

hop talibaner som bara slåss för sin 

egen smala version av sanningen”. 

Här är två reaktioner på hans inlägg. 

tast tillhör. Som forskare påstår vare 

sig Maria Nordström eller jag att allt 

ska byggas efter barnens önskemål, 

Men jag hävdar bestämt att kunskap 

om barns villkor i stadens utemiljö är 

något som vi alla planerande arkitekter 

bör ta till oss och beakta. Barns 

fysiska uppväxtmiljö är till stor del 

vårt ansvar. Den som vill bygga ”bra 

städer” som inte tar hänsyn till barn 

bör åtminstone deklarera detta öppet. 

Definitionen av en ”bra stad” lär vi 

inte komma fram till i denna debatt. 

Som jag ser det bör i alla händelser 

de som bebor städerna ha en talan i 

den frågan, en talan som baseras på 

mer än köpkraft. 

Ulla Berglund 

TeknD i stadsbyggnad, 

landskapsarkitekt LAR/MSA 

Lektor vid institutionen för 

landskapsplanering Ultuna, SLU 

Läs hela Jerker Söderlinds inlägg på 

www.arkitekt.se/arkitekten/0411 

”Att bara räkna 

marknad, köpkraft 

och medelålders 

vuxnas intressen 

räcker knappast 

som grund för att 

bygga goda städer 

åt fler än just 

de grupper som 

redan har störst 

inflytande och som 

vi arkitekter själva 

oftast tillhör”, skriver 

Ulla Berglund i 

sitt debattinlägg. 


Foto: Dan Hallemar

Alla kan inte välja 

Jerker Söderlind har tydliga poänger 

när han visar på engagemanget 

för särintressen, som är så typiskt 

för vår tid. Alla vill ha sina önskemål 

uppfyllda, utan att se till ett större 

sammanhang. Men jag tycker att Jerker 

Söderlind själv har missat några 

grundläggande väsentligheter. 

Jerker Söderlind jämför stadstyper 

med bilmodeller; vi ska inte 

bara ha rätt att välja bilmodell utan 

också stadstyp, allt kan inte vara 

likadant. Det som är skrämmande 

i Jerker Söderlinds argumentation 

är hur vilt han skjuter omkring sig 

för att hitta ”kompromissmakarna”, 

de som han anser ser till att staden 

inte kan vara en syntes. 

Hur roligt det än är menat att 

vara så blir det mest arrogant och 

respektlöst när taxichaufförers in- 

tressen hamnar jämte handikappades, 

eller när Jerker Söderlind trivialiserar 

behovet av billigt boende. 

Jag tror inte att Jerker Söderlind 

har reflekterat över att vissa inte kan 

välja. Jerker Söderlind representerar 

normen, därför kan han välja. Detta 

blir ett privilegium, idag är det nämligen 

inte en rättighet. Jag tycker att 

Jerker Söderlind skall tänka över sina 

prioriteringar. Kanske kommer han 

fram till att vi måste kompromissa 

inom vissa områden för att staden 

överhuvudtaget skall kunna vara en 

syntes. 

Jag vill ha en integrerad och 

jämlik stad. Det tror jag vi kan få om 

vi anpassar stadsplaneringen efter de 

svaga grupperna i samhället. 

Jonathan Wolfe 

Arkitektstudent, LTH 


DEBATT 



Tel 08-5055 7732 

Pressgrannar 

”Traditionellt finns en tydlig distinktion mellan å ena 

sidan arkitektens uppgifter och konstnärens. Konstnären 

har varit den som stått för ’utsmyckningen’, medan 

arkitekten planerat själva stadsrummet och strukturen. 

Även om båda yrkesgrupperna i grunden förenas av en 

estetisk ambition, har ändå arkitekten och stadsplaneraren 

mer styrts av funktionella och rationella krav. 

Det offentliga rummet ska ju trots allt ’fungera’...” 

Patrick Moreau skriver i Hallans Nyheter om Kalmar Torg, 050111. 

”I Barcelona används höga byggnader som katalysatorer 

för att förnya mer utsatta områden. 1,5-miljonersstaden 

arbetar målmedvetet sedan 1980-talet med att 

skapa ett Barcelona med många centrala punkter och 

att minska den för övriga staden krampaktigt starka 

dragningskraften från Las Ramblas” 

Timothy Tore Hebb om Jean Nouvels Torre Akbar i Barcelona, som är 

början på en ny stadsdel kallad 22@. SvD 050109 

”Tillsammans med Kim Herforth hos 3x Nielsen vann 

Kristine Jensen en tävling om Tronholmen i Randers. 

I detta tidigare hamnområde handlade det om att hitta 

en ny identitet till ett stadsnära område med ett fantastiskt 

läge nära Gedenån. Planen blev ganska enkel, 

ett antal pilplanteringar anger flera rum som vänder 

sig mot fjorden och staden. När västsolen slår in får 

man en mycket fin upplevelse av ett grönt sydvästvänt 

rum.” 

Det senaste numret av danska Landskab handlar om arkitekten 

Kristine Jensen, som bland annat vunnit en tävling om Tronholmen. 

Annemarie Lund har samtalat med huvudpersonen. 

Det goda samhället 

planerar vi tillsammans 

I polemiken om Stockholms stadsbyggnadskontor 

menar Dan Hallemar, 

tidningen Arkitektens redaktör, 

angående Liljeholmen att ”en borgerlig, 

stadsmässigt konservativ stadsbyggnadsnämnd 

och markägaren JM 

har i stor utsträckning formulerat 

planen”. 

Jag häpnar! Uppenbarligen utan 

att ha satt sig in i detta komplexa 

ärende anser sig Hallemar ha rätt 

att kasta ur sig vad som helst! Det är 

nonchalant och okunnigt! 

Hallemars två inlägg i tidningen 

visar på en dålig kunskap om vad 

som är en plan- eller bygglovhandläggares 

uppgift på ett stadsbyggnadskontor. 

Jag frågar mig av vilken anledning 

jag ska kvarstå i ett förbund 

där medlemstidningen tillåter sig 

sådana okunniga uttalanden. Känner 

tidningen ”Arkitekten” inte till att 

arbetet på ett stadsbyggnadskontor 

går ut på på att ge förutsättningar 

för våra politiker att skapa det goda 

samhället. Att skapa vackra byggnader 

är bara en del av uppgiften! 

Samhällets behov är många och 

behoven måste prioriteras. Arbetsplatser, 

kollektivtrafik och vägar ska 

skapas, sjukhus, daghem och skolor 

behövs, ledningar av olika slag 

ska dras. Ekonomi, miljöpåverkan, 

integrationsfrågor och tillgänglighet 

för funktionshindrade ska följa 

uppställda mål och ges en optimal 

sammanvägd lösning. Markägarens, 

byggherrens, hyresgästernas och 

andras enskilda intressen ska vägas 

mot samhällets och slutprodukten 

ska bli en långsiktigt hållbar och 

vacker stad. 

Kontoret tar fram förslag till ny 

stadsbygd i framför allt de stora 

nybyggnadsområdena, men får också 

olika förslag till nya projekt från 

byggherren. Förslagen är upprättade 

av byggherrens arkitekt och bär 

inte alltid professionalismens prägel. 

Kontorets handläggare har att gå 

igenom förslagen ur alla tänkbara 

aspekter. Planarbetet innebär att alla, 

oftast motstående intressen, dras 

fram i ljuset. Det är handläggarens 

unika uppgift att utifrån alla behov 

och intressen skapa goda förslag för 

politikerna att ta ställning till. 

Det är en grannlaga och svår 

uppgift att väga de olika behoven och 

intressena mot varandra. Uppgiften 

kräver ett stort samhällsansvar, 

en förmåga att sätta sig in i olika 

tänkbara behov och en förmåga 

att reflektera över möjliga lösningar 

och kompromisser. Det gäller att 

utifrån en uttalad politisk vilja skapa 

ett förslag där skönhet, trivsel och 

ändamålsenlighet förenas. Resultatet 

kan innebära att några intressen får 

ge vika för exempelvis ett särskilt 

viktigt samhällsintresse. De som inte 

fått sina intressen tillgodosedda blir 

ofta missnöjda och riktar kritik mot 

kontoret. 

Såväl byggherrens arkitekt som 

kontorets plan- och bygglovhandläggare 

är utsatta för påtryckningar. 

Påtryckningarna på kontorets 

handläggare och chefer är dock 

många fler, eftersom det är fråga om 

stora pengar och intressen i vår miljö. 

Påtryckningarna rör sig om allt från 

telefonsamtal till chefen fram till i 

något fall hot om livet. Motstående 

intressen och förmågan och inlevelsen 

att bearbeta dessa till en harmonisk 

lösning är vår vardag. 

Jag tror att alla arkitekter var och 

en i sin roll behöver tänka igenom på 

vilket sätt han/hon kan bidra till det 

goda samhället. Mycket kan självklart 

bli bättre och som jag ser det 

är det omtanken om det långsiktigt 

hållbara och om samhällets svaga, 

som borde uppgraderas. För dessa 

intressen finns inte tillräckligt starka 

krafter. 

Jag välkomnar en debatt om samhällsfrågor, 

men med en respekt för 

arkitektens olika roller som grund. 

Carin Stenberg 


Offentliga upphandlare tänker kortsiktigt 

Vi har i Sverige idag en offentlig sektor 

som utnyttjar sin situation i egenskap av 

stor inköpare genom att bilda så kallade 

upphandlingsbolag för att bland annat köpa 

tjänster från det privata näringslivet. 

Det finns regler för hur denna upphandling 

skall gå till väga. Bland annat används 

ett poängsystem för att bedöma kvalitetssäkringssystem 

och relevanta erfarenheter. 

Det som oftast fäller avgörandet är ändå 

priset. Bra, tycker många, (speciellt de som 

arbetar inom den offentliga sektorn) ”vi kan 

använda pengarna till bättre än att köpa in 

dyra tjänster”. 

Men hur långt får det egentligen gå? 

Genom att i många fall vara den dominerande 

inköparen kan man diktera sina egna 

villkor och pressa ”marknaden” långt mer 

än den tål. 

Detta får återverkningar på i huvudsak 

två sätt. För det första blir standarden på 

dessa tjänster i många fall undermålig. 

Många av de problem som bl.a. finns inom 

byggsektorn kan härledas till alltför snäva 

kostnadsramar, något som i slutändan också 

drabbar beställaren. För det andra drabbar 

det de som utför arbetet. Att ständigt 

arbeta under stor tidspress och med knappa 

resurser sliter hårt och ger inte utrymme för 

varken arbetsglädje eller yrkesstolthet. 

För att en marknad skall vara långsiktigt 

uthållig måste den ges möjlighet att bibehålla 

sin kompetens och utveckla den. Det 

är idag vanligt att överföringen av kunskaper 

från äldre till yngre är mycket bristfällig. 

När de äldre tackar för sig och går i pension 

tar de med sig sin kompetens som de förvärvat 

under sin yrkesbana. Ett stort och växande 

problem är att en del av denna är så 

kallad tyst kunskap som är svår att överföra 

på annat sätt än genom att arbeta tillsammans 

i det traditionella mästare/lärling 

konceptet. Något som är svårt att förena 

med dagens krav på produktivitet och de 

olika typer av ”behovsanställningar” som 

blir allt vanligare inom det privata näringslivet 

där marknadens villkor styr utan några 

som helst hänsyn till lagar och avtal. 

Slutsatsen måste bli att den som köper 

varor och tjänster måste ta ett ansvar 

för att den man köper ifrån skall kunna 

fortleva under drägliga arbetsförhållanden 

på samma sätt som när som när man köper 

rättvisemärkt kaffe och kravodlade bananer. 

Olle Andersson, arkitekt SAR/MSA Göteborg 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

När slutar dagen? 

När vanligt folk åker hem från 

jobbet lyser det fortfarande på arkitektkontoren. 

När samma vanliga 

människor är på väg hem med sina 

barn från fotbollsträningen eller på 

väg till kvällsbion, lyser det fortfarande 

på många arkitektkontor. Det 

är inte helt ovanligt att det också 

lyser en lördag eller en söndag. Det 

gör det om det är inlämning, om det 

tävlas eller om man bara måste leverera 

de där timmarna som måste 

göras, men som det inte går att få 

betalt för. 

Arkitektbranschen har sina 

speciella kännetecken. Det arbetas 

mycket och en inte ringa det av 

det arbete som utförs är oavlönat 

övertidsarbete, ett arbete som inte 

redovisas, men som många gånger 

behöver göras för att få projektekonomin 

att gå ihop. Gratisarbete, dvs 

tid som företaget inte kan debitera 

sina kunder och följaktligen den anställde 

inte får betalt för, har alltid 

förekommit i arkitektbranschen. 

Gratisarbetet har inte blivit mindre 

med tiden. 

Mindre har heller inte de anställdas 

lojalitet med sina företag blivit. 

Arkitektföretagen har en fantastisk 

tillgång i den lojalitet de anställda 

visar med sina företag. Man vet att 

konjunkturerna svänger och att konkurrensen 

i branschen är hård. Man 

vet också att affärsutvecklingen i 

branschen är rätt klen och att ett 

resultat av att företagen har svårt 

att trimma sig affärsmässigt är att 

man måste jobba mycket. 

I arkitektföretagen, med sina 

lojala medarbetare och där det 

redan jobbas mycket, vill nu Svensk 

Teknik och Design (STD) inom 

arbetsgivarorganisationen Almega 

att det ska arbetas ännu mer. STD 

informerar sina medlemsföretag om 

hur man kan gå tillväga för att öka 

arbetstiden ytterligare. Sveriges 

Arkitekter har reagerat häftigt 

på försöken att ensidigt förlänga 

arbetstiden. En av arbetsgivaren 

ensidigt bestämd arbetstidsförlängning 

är ju liktydigt med en lönesänkning, 

eftersom man då får arbeta 

fler timmar för samma lön. 

Centralt är arbetstiden i 

arkitektbranschen inte reglerad på 

annat sätt än att det i avtalet sägs 

att arbetstiden inte får överstiga 

40 timmar per helgfri vecka. Lägger 

man ut 40 timmar per helgfri 

vecka under 2005 får man (sedan 

midsommar-, jul- och nyårsaftnarna 

plockats bort) en årsarbetstid om 

2024 timmar. Det är en årsarbetstid 

som STD nu, innovativt får man 

säga, valt att kalla tillgänglig. Med 

begreppet tillgänglig tid avses uppenbarligen 

den tid som STD menar 

att arbetsgivaren ensidigt kan lägga 

beslag på, oberoende av hur lång 

arbetstiden har varit tidigare år i 

företaget. 

Nästan alla arkitektföretag har i 

många, många år, genom lokala kollektivavtal 

eller sedvänja, antingen 

haft en fast årsarbetstid om 1980 

timmar eller tillämpat den årstimplan 

som Sveriges Arkitekter rekommenderar. 

Även denna, mer flexibla 

årstidplan, ger under 2005 just en 

årsarbetstid om 1980 timmar. Nu 

anser alltså STD, oberoende av 

sedvänja och inarbetade rutiner, att 

ytterligare 44 timmar är tillgängliga 

för arbetsgivaren under 2005. Annorlunda 

kan man förstås uttrycka 

det hela så att en dryg veckas fritid 

inte längre skulle vara tillgänglig för 

de anställda. Den faktiska lönesänkningen 

för genomsnittsarkitekten 

uppgår till 8.000 kr, även om det 

faktiska priset för en veckas utebliven 

fritid nog värderas betydligt 

högre än så av flertalet anställda. 

STD säger nu att man inte längre 

avser publicera den årstimplan om 

1980 timmar som gällt som norm 

i branschen i 30 år. Istället säger 

man att lagstadgad maxarbetstid 

per vecka om 40 timmar ger en 

tillgänglig tid om 2024 timmar år 

2005. Det underliggande budskapet 

är solklart: kräv mer arbetstid av de 

anställda, inget formellt hinder finns 

för det. Skulle det finnas ett lokalt 

kollektivavtal om lägre arbetstid informerar 

nu STD om hur ett sådant 

kan sägas upp för nå den önskvärda 

tillgängliga arbetstiden. 

Informationen från STD grumlas 

i alla fall inte av aspekter som 

samarbetsklimat på kontoren och 

respekt för de anställdas vilja till en 

rimlig balans mellan arbetsliv och 

fritid. Istället handlar det om formaljuridisk 

information om hur man 

kan krama ut så mycket arbetstid 

som möjligt ur de anställda. I takt 

med tiden är kanske inte budskapet, 

men det är åtminstone tydligt. 

Att STD blåst till strid i arbetstidsfrågan 

är obegripligt. Om det, 

ur arbetsgivarsynpunkt, skulle 

finnas några uppenbara arbetstidsproblem 

i arkitektbranschen, 

kan man begripa att frågan får aktualitet. 

Nu finns det dock inte en 

tillstymmelse till sådana problem, 

tvärtom är företagen redan idag 

gynnade av det faktum att många 

anställda lojalt gör sina oredovisade 

övertidstimmar eftersom det 

är ett underförstått "måste". 

STDs föregångare SPA och AIföretagen 

hade ett helhetsperspektiv 

på arkitektbranschens situation. 

Tillsammans med ArkitektFörbundet 

gjordes många gemensamma satsningar 

kring branschens prissättningsproblematik, 

affärsutveckling 


och upphandlingsfrågor. Gemensamt 

informations- och studiematerial 

gavs ut och gemensamma kurser 

hölls, allt baserat på en samsyn 

kring behovet av en värdeorienterad 

prissättning och nödvändigheten av 

ökad lönsamhet. 

Sveriges Arkitekter har övertagit 

det tidigare ArkitektFörbundets 

helhetssyn på dessa frågor och 

kommer att bära det med sig 

i det fortsatta arbetet. Sedan 

branschorganisationen AI-företagen 

avvecklades och STD bildades som 

en integrerad del av arbetsgivarorganisationen 

Almega, har dock 

perspektiven från den kanten till 

synes blivit snävare. Det tidigare så 

fruktbärande gemensamma arbetet 

i viktiga branschfrågor har i mångt 

och mycket stannat av. Detta är 

beklagligt. Om arkitektbranschen 

ska utvecklas affärsmässigt och nå 

lönsamhetsnivåer som kan ge goda 

arbetsvillkor krävs ett samarbetsklimat 

av det slag vi en gång haft. 

Nu har det istället bjudits upp till 

konfrontation i den dummaste av 

alla frågor, arbetstiden. Svårbegripligt 

är det, som sagt, med tanke på 

att vägen till bättre betingelser för 

arkitektföretagandet går via bättre 

affärsmässighet och ett marknadsarbete 

som lyfter fram betydelsen 

av det värdeskapande arkitektarbetet, 

inte via en försämring av de 

anställdas villkor. 

Sveriges Arkitekter måste 

förstås svara med att bevaka att 

det överhuvudtaget inte blir några 

ensidigt beslutade förlängningar 

av arbetstiden i arkitektbranschen. 

Varje sådant försök kommer att 

både motarbetas och uppmärksammas. 

Resultatet blir att de företag 

som ensidigt försöker sig på att 

öka arbetstiden på sikt kommer att 

brandskattas på attraktiv personal 

och få svårigheter med sin framtida 

rekrytering. Branschen är liten och 

företagens inställning i dessa frågor 

blir snabbt kända. 

STD är en organisation som leds 

av en styrelse. Vad organisationen 

företar sig är förstås ett resultat 

av vad dess styrelse beslutar sig 

för. I STDs styrelse sitter arkitekterna 

Magnus Borglund (White), 

Inger Lindberg Bruce (Scheiwiller & 

Svensson) och Christer Malmström 

(Malmström och Edström). Vad 

säger dom? Tycker dom att personalen 

i de egna företagen jobbar för 

lite? Tycker dom att en ännu längre 

arbetstid är vad arkitektbranschen 

främst behöver för att kunna förbättra 

sina villkor? 

Staffan Carenholm 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Har jag rätt till 

övertidsersättning 

när jag arbetar 

deltid? 

Fråga: Jag är anställd på ett privat 

arkitektkontor och arbetar 75 procent. 

Vi har under den senaste tiden 

haft mycket att göra i ett stort 

projekt. För att inte bli försenade 

med en inlämning har min chef sagt 

att alla måste hjälpa till och vi har 

FRÅGA 

OMBUDSMANNEN 

Här inleder vi en ny serie i Arkitekten, där Sveriges Arkitekters 

jurister svarar på fråfor från medlemmarna. 

alla arbetat över under denna period. 

Jag har arbetat 100 procent och har 

väl rätt till övertidsersättning? 

Svar: För dig som arbetar deltid 

gäller att arbete utöver din vanliga 

arbetstid kan vara antingen mertid 

eller övertid. 

Mertid är den tid som du arbetar 

utöver din ordinarie arbetstid inom 

ramen för den ordinarie arbetstid 

som gäller för heltidsanställda på 

företaget. För den tiden får du enligt 

gällande kollektivavtal mertidsersättning 

med 1,24 x timlönen. 

Övertidsersättning får du om du 

jobbar utöver den ordinarie arbetstid 

som gäller för heltidsanställda på 

företaget. Enkel övertid, som ersätts 

med 1,93 x timlönen, är övertid 

vardagar efter sex på morgonen 

men före åtta på kvällen. All annan 

övertid är kvalificerad övertid och 

ersätts med 2,41 x timlönen. 

Om du måste delta i ett möte på 

kvällstid eller av annat skäl måste 

arbeta efter den ordinarie arbetsdagens 

slut på företaget, är det alltid 

övertidsersättning som ska utgå. 

För att få ersättning för mertid 

eller övertid gäller generellt att det 

extra arbetet ska vara beordrat eller 

godkänt i efterhand. 

Reglerna om mertid och övertid 

gäller oavsett om du har en deltidstjänst 

eller om du med stöd av lag 

minskat din arbetstid (till exempel 

enligt föräldraledighetslagen). 

Rita Georgiadis 

Guiden klar till 

möbelmässan 

Sveriges Arkitekters Guide till Sveriges 

arkitektföretag har blivit något 

försenad. Men den kommer att finnas 

klar i början av februari, lagom 

till årets möbemässa i Stockholm. 

Sök produkter på 

www.arkitekt.se 

Fram till den sista mars kommer du 

kostnadsfritt åt den fullständiga 

Byggkatalogen från Svensk Byggtjänst 

om du söker via Sveriges 

Arkitekters webbplats. (På grund 

av ett misstag fungerade inte detta 

som utlovat under årets två första 

veckor. Men nu är felet åtgärdat.) 

www.arkitekt.se/teknik är adressen 

till detta och andra projekterings- 

och planeringsstöd. 

Usla villkor 

Under den senaste månaden har 

marknaden presterat några riktiga 

lågvattenmärken vad gäller hur man 

värderar arkitektarbete. 

Jag kommenterade i förra 

numret av Arkitekten en tävling 

på västkusten med ”det sammantaget 

sämsta tävlingsprogram 

jag sett”. Möjligen sporrade detta 

uttalande ännu en västkustkommun 

att åstadkomma något ännu 

sämre. I alla fall har kommunala 

bostadsbolaget Tanumsbostäder 

utlyst en tävling om utformning av 

ett 20-tal bostäder i Fjällbacka som 

nog måste sägas vara unik. Eller 

vad sägs om en allmän tävling med 

en månads tävlingstid, presentation 

på max sex A1-planscher, anbud på 

projektering för en totalentreprenad 

och en prissumma på totalt 30.000 

kr? Samt inledningsvis ett försåtligt 

påpekande att ”arkitekter som är 

medlemmar i Sveriges Arkitekter är 

företrädda i juryn”. Jo jag tackar! 

Tävlingen är naturligtvis inte 

godkänd av Sveriges Arkitekter, 

och efter kontakt visar det sig 

att åtminstone en av dessa våra 

medlemmar i juryn, stadsarkitekten, 

alls inte har godkänt tävlingsprogrammet. 

Trots kraftiga propåer 

från Sveriges Arkitekter om att 

stoppa tävlingen har arrangören valt 

att låta tävlingen löpa på, låt vara 

med något längre tävlingstid och 

minskad inlämning. 

Gislaveds kommun annonserar 

för intresseanmälan till ”parallella 

uppdrag” om om- och tillbyggnad av 

en skola. 

Kommunen tänker sig att 2-3 

arkitektkontor skall upprätta: 

• Lokalbehovsanalys fram till år 

2012 samt 

• Skisser på planer, fasader, 

sektioner och illustrationsplan 

på om- och tillbyggnadsbehovet 

efter 2012. 


 

Nya regler om sjukersättning 

Den 1 januari 2005 trädde nya 

regler ikraft för sjuklön och sjukpenning. 

Den tredje sjuklöneveckan har 

slopats och arbetsgivaren betalar 

endast sjuklön de två första veckorna. 

Därefter ska arbetsgivaren 

”medfinansiera” sjukpenningen med 

15 procent. 

De sociala avgifterna kommer 

 

 

 

 

 

 

att sänks med 0,24 procent för att 

kompensera arbetsgivarna för de 

ökade kostnaderna. 

Ett nytt högkostnadsskydd införs 

som består av ett fribelopp på 

12.000 kr för alla arbetsgivare och 

ett tak för medfinansieringskostnader 

på fyra procent av företagets 

lönesumma.

saboterar 

Kommunen vill därefter ha rättten 

att lägga det fortsatta uppdraget 

hos andra än det ”vinnande” 

kontoret. 

För detta är man villig att betala 

25.000 kr. 

För att över huvud taget komma 

på fråga skall det intresserade 

kontoret ställa samman lika mycket 

material och företagsinformation 

som för ett stort uppdrag, dvs: 

Allmän företagsbeskrivning; 

Senaste bokslut; Policy för Kompetensutveckling, 

Kvalitetssystem; 

Miljösystem. Erfarenhet och Kompetens, 

Rutiner, kompetens 

och utrustning (!) avseende 

CAD mm , Referensprojekt med 

fotografier och ritningar. 

Referenspersoner på byggföretag 

som producerat det man ritat , 

Referenspersoner från kommuner 

som man arbetat åt. Om man klarar 

tidsplanen som angivits. Ett 

flertal påskrivna intyg om ekonomisk 

och rättslig skötsamhet 

samt 

uppskattad kostnad för ev. projektering 

av det man ännu ens ej 

analyserat, skissat på eller ens fått 

en ytuppgift om! 

Att professionella beställare 

erbjuder ekonomiska villkor som i 

dessa båda fall beror naturligtvis 

på att de har fått uppfattningen 

att arkitekter är villiga att arbeta 

på sådana villkor. Sveriges Arkitekter 

för en ständig kamp med att 

gentemot beställare hävda rimliga 

ekonomiska ersättningar och övriga 

villkor i tävlingar och parallella 

uppdrag. Deltagande i tävlingar som 

den i Fjällbacka, eller parallella uppdrag 

som i Gislaved, är ett mycket 

effektivt sätt att stärka dem i denna 

uppfattning och att sabotera vårt 

arbete. 

Thomas Nordberg 

KOMMANDE 

ALLMÄNNA 

TÄVLINGAR 

Västervik – Visans Hus 

Starten av den sedan länge aviserade 

tävlingen om ett Visans Hus i 

Västervik har blivit ytterligare något 

försenad. I skrivande stund är ännu 

inget startdatum fastslaget, varför 

intresserade rekommenderas att 

hålla koll på Sveriges Arkitekters 

hemsida (du vet väl att du på hemsidan 

kostnadsfritt kan prenumerera 

på önskvärd information, t ex om 

nya tävlingar), där tävlingsprogrammet 

kommer att finnas för nedladdning 

så snart tävlingen har startat. 

Visans Hus, som ska inrymma 

Visfestivalens kansli, utbildningsverksamheter, 

visutställningar, 

vissamlingarna, Visans sal, inspelningsstudio, 

café/restaurang och ett 

företagscentrum, totalt ca 2.800 

kvm bruttoarea, placeras på Slottsholmen 

strax intill Stegeholms ruin, 

där sedan 40 år den årliga Visfestivalen 

äger rum. 

ALLMÄNNA 

TÄVLINGAR UNDER 

BEDÖMNING 

Taxinge och Tisslingeplan i 

Tensta, Stockholm 

Sista dag för inlämning var den 13 

januari 2005. Antalet inlämnade 

förslag är i skrivande stund ännu 

okänt. Sveriges Arkitekter representeras 

i juryn av Anders Bergkrantz 

och Per Glembrandt. 

Eskilstuna – Fristadstorget 


november 2004. 34 förslag har 

lämnats in. Prof. arkitekt LAR/MSA 

Carola Wingren representerar Sveriges 

Arkitekter i juryn. 

Hamn- och strandområdet i 

Mariestad 


december 2004. 44 förslag har 

lämnats in. Arkitekt SAR/MSA Ola 

Kjellander och arkitekt LAR/MSA 

Agneta Persson representerar Sveriges 


Tävlingsförslagen är utställda 

16/12 – 26/2 2005 i f d Domuslokalen, 

Nygatan 16, Mariestad. 

Kalmar – Konstmuseum 


december 2004. Ca 300 förslag 

har lämnats in. Arkitekt SAR/MSA 

RIBA Alexis Pontvik och arkitekt 

SAR/MSA Ulrika Bergström representerar 

Sveriges Arkitekter i juryn. 

KOMMANDE 

INBJUDNA 

TÄVLINGAR 

Naturum Höga Kusten – Inbjudan 

till prekvalificering 

Länsstyrelsen i Västernorrland ska 

i samarbete med Naturvårdsverket 

uppföra ett naturum – upplevelsemuseum 

Höga kusten. Projektet 

genomförs med stöd av EU-medel 

och det kommer att ske invid Skuleberget 

norr om Docksta. 

Arkitekter inbjuds att lämna in 

intresseanmälan att vara med i en 

prekvalificeringsfas inför en inbjuden 

arkitekttävling. Vinnaren i tävlingen 

får uppdraget att slutprojektera 

byggnaden och markområdet. 

Tävlingen kommer att genomföras i 

samråd med Sveriges Arkitekter. 

Intresseanmälan ska vara inlämnad 

till länsstyrelsen senast den 3 

februari 2005. 

De handlingar som behövs för att 

lämna in intresseanmälan finns på 

www.arkitekt.se/tavlingar 

SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR: 

TÄVLINGAR 

PÅGÅENDE 

INBJUDNA 

TÄVLINGAR 

Bolanders bäck, Nybro 

Arrangör: Nybro kommun. Inbjudna: 

Nyréns, Nivå landskapsarkitekter 

samt Mellanrum. Arkitekt LAR/MSA 

Johan Paju representerar Sveriges 


Kunskapens Hus i Östersund 

Arrangör: Landsarkivet i Östersund, 

tillsammans med Föreningsarkivet 

och länsmuseet Jamtli. Inbjudna: 

Arkitekt Rolf Bergsten Östersund, 

GF Konsult Göteborg samt Nyréns, 

Stockholm. Representant för Sveriges 

Arkitekter i juryn är arkitekt 

SAR/MSA Tina Wik. 

Gävle – Bostäder på Alderholmen 

Arrangör: Kommunala bostadsbolaget 

Gavlegårdarna. Inbjudna: 

Brunnberg & Forshed, Södergruppen, 

Wilhelmson arkitekter samt 

FFNS. Representant för Sveriges 

Arkitekter i juryn är arkitekt SAR/ 

MSA Johannes Tovatt. 

Gävle – park och kajmiljö på 

Alderholmen 

Arrangör: Gävle kommun. Inbjudna: 

Landskapslaget, Tema, Nivå samt 

White. Representant för Sveriges 

Arkitekter i juryn är arkitekt LAR/ 

MSA Gunnar Ericson. 

Kristinebergs nya strandpark 

på Kungsholmen i Stockholm 

Arrangör: Stockholms Stad, genom 

Gatu- och Fastighetskontoret. Inbjudna: 

Jeppe Aagaard Jensen (Danmark), 

Sydväst, NOD, Andersson 

Jönsson samt Carl Bro. Av Sveriges 

Arkitekter utsedda juryledamöter: 

Peter Becht och Gunnar Mattsson. 

Thomas Nordberg 

thomas.nordberg@arkitekt.se 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Under 2004 bröts den sysselsättningsnedgång 

som fortgick 

under hela 2003. Såväl beläggning 

som framförhållning för arkitektföretagen 

blev bättre. Det visar den 

sysselsättningsenkät som Arkitekt- 

Service genomfört bland anslutna 

företag i december 2004. Samtidigt 

visar enkäten tydligt att uppförsbacken 

är lång efter en konjunkturnedgång. 

Det går fort att falla men 

betydligt långsammare att kravla 

sig upp. 

Totalt medverkade 534 arkitektföretag 

i undersökningen, nästan 

100 fler än föregående år då 444 

företag ingick i underlaget. 

Av företagen uppgav 46 procent 

att de per den 1 december 2004 

hade en bättre uppdragsvolym än 

vid motsvarande tidpunkt ett år 

tidigare, 21 procent att de hade en 

sämre uppdragsvolym. Motsvarande 

siffror i 2003 års undersökning var 

31 procent respektive 40 procent. 

Betydligt fler har alltså en bättre 

inneliggande orderstock och en 

enbart hälften så många som ett år 

tidigare hade en sämre uppdragsvolym. 

Även beläggningsgraden (faktisk 

beläggning i förhållande till normal 

beläggning) är bättre, men det är 

för många fortfarande långt till 

vad som i ett längre perspektiv 

kan ses som normal beläggning. 

Av företagen hade 64 procent i 

december 2004 en beläggningsgrad 

som var 75 procent eller mer av 

normal beläggning. Ett år tidigare 

var den siffran 55 procent. Dock var 

siffrorna för 2002 78 procent och 

2001 83 procent. Lågkonjunkturens 

effekter gör sig alltså fortfarande 

påminda. 

Företagens framförhållning, eller 

planeringshorisont om man vill kalla 

det så, har blivit bättre under året. 

28 procent av företagen ansåg att 

framförhållningen var bättre den 1 

december 2004 jämfört med förhållandena 

ett år tidigare. Motsvarande 

Bättre marknad 2004 

Men seg uppförsbacke. 

siffra i 2003 år undersökning var 19 

procent. Andelen som nu bedömer 

att framförhållningen försämrats 

var 22 prcent. I tidigare undersökning 

uppgick den andelen till 40 

procent, dvs i det närmaste dubbelt 

så många. 

Fortfarande är dock framförhållningen 

totalt sett kort i branschen. 

Det framgår tydligt när man ser 

uppgifterna om företagens beläggning 

två respektive fyra månader 

framåt i tiden. 

Endast fyra av tio företag 

(41 procent) uppgav att de den 1 

december 2004 räknat två månader 

fram i tiden (dvs per den 1 februari 

2005) hade en säker beläggning om 

minst 75 procent. Nästan lika stor 

andel (39 procent) uppgav att de 

hade en känd beläggning om högst 

50 procent två månader framåt 

i tiden. I undersökningen 2003 

uppgav 33 procent att beläggningen 

två månader framåt var säkerställd 

till minst 75 procent. Lite bättre har 

alltså framförhållningen blivit, men 

inte markant. 

Ser man till framförhållningen 

fyra månader framåt uppgav ett 

av fem företag (21 procent) bättre 

beläggning än 75 procent. Det 

är en förbättring jämfört med 

2003 års siffra (16 procent) men 

fortfarande långt från 2002 års 

siffra, 42 procent. Drygt fyra av 

tio företag (44 procent) uppgav 

säker uppdragsvolym fyra månader 

framåt om högst 25 procent. Det 

är visserligen en liten förbättring 

jämfört med föregående mätning då 

andelen uppgick till 49 procent, men 

visar ändå att en mycket stor del 

av företagen lever med en väldigt 

osäker arbetssituation fyra månader 

framåt i tiden. 

Siffermaterialet bekräftar tydligt 

marknadsförbättringen men visar 

också de långsiktiga effekterna av 

en konjunktursvacka. 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ovan: Hur är företagets beläggningsgrad (faktisk beläggning i relation till normal 

beläggning)? 

Nedan: Hur har företagets uppdragsvolym förändrats om du jämför läget den 1 

december med situationen den 1 december året innan?

Måttliga arvodesökningar 2004 

Men en förbättring från året innan. 

Under 2003 ökade arkitektföretagens 

timarvoden ytterst marginellt. 

Medelvärdet ökade med 0,8 procent 

i hela landet och med 1,1 procent i 

Stockholm. Även under 2004 rörde 

sig timarvodena måttligt. Medeltimarvodet 

sett över hela landet 

ökade från 603 kr/tim till 618 

kr/tim, en ökning med 2,5 procent. I 

Stockholm ökade medeltimarvodet 

under 2004 från 644 kr/tim till 658 

kr/tim, en ökning med 2,2 procent. 

Allt detta framgår av den 

arvodesenkät ArkitektService 

genomfört under december 2004. 

Inom ArkitektService frågar vi 

varje år i december företagen hur 

arvodesnivåerna sett ut under året. 

Mättidpunkten är den 1 december 

och jämförelse görs med värdet den 

1 december ett år tidigare. 

Totalt har uppgifter från 522 

arkitektföretag bearbetats. I 2003 

års undersökning redovisades 

uppgifter från 428 arkitektföretag. 

Enkäten i december 2004 baserade 

sig alltså på uppgifter från ca 100 

fler företag än föregående år. 

Under 2004 lättade trycket en 

aning på arkitektbranschen. Tidigare 

års nedåtgående trend bröts och 

marknaden både stabiliserades och 

förbättrades påtagligt under andra 

hälften av året. Samtidigt var priskonkurrensen 

i branschen fortsatt 

tuff, inte minst i den offentliga 

upphandlingen. 

Under de senaste åren har inflationstakten 

pressats ned avsevärt 

och ligger nu med god marginal 

under Riksbankens långsiktiga 

inflationsmål på två procent. För 

närvarande ligger inflationstakten 

på rullande 12-månadersbasis väl 

under en procent. Inflationen mätt 

med KPI uppgick i november till 

sensationellt låga 0,5 procent. Visserligen 

spår Konjunkturinstitutet en 

högre inflation under 2005, men det 

är helt uppenbart att det inte finns 

något egentligt underliggande inflationstryck 

i den svenska ekonomin. 

Det kan ju då möjligen tyckas att 

arvodesutvecklingen stått sig bra i 

förhållande till prisutvecklingen generellt. 

Då ska man emellertid komma 

ihåg att under en stor del av nittiotalet 

var den allmänna prisutvecklingen 

i samhället betydligt snabbare 

än utvecklingen av arkitekternas 

arvoden. Det finns en eftersläpning 

som ackumulerats under många år. 

Jämfört med andra kunskapssäljare 

inom andra verksamhetsområden, 

som inte påverkas lika mycket av 

återkommande konjunktursvackor, 

har arkitekternas läge uppenbart 

försämrats. För att kompensera för 

tidigare stillastående och eftersläpning 

måste arvodena under 2005 

och 2006 höjas betydligt mer än 

vad som nu kan antas bli allmän 

inflationstakt. 

Endast årliga höjningar av 

medeltimarvoden de närmaste åren 

på 4–5 procent kan med säkerhet 

sägas innebära en reell chans till 

återhämtning av vad som tidigare 

förlorats. 

Det medeltimarvode som 

redovisas här är det genomsnittliga 

timarvodet av samtliga tjänster 

ett arkitektföretag tillhandahåller. 

I underlaget för medeltimarvodet 

inräknas därför allt från enklare utskriftsarbete 

till det arbete ansvarig 

arkitekt utför. 

De arkitektföretag som deltagit 

i undersökningen är i huvudsak 

små, även om ett betydande antal 

medelstora arkitektföretag också 

finns med i underlaget. De cirka 10 

största arkitektföretagen ingår dock 

inte i undersökningen. Hur prisbilden 

där ser ut är svårt att distinkt uttala 

sig om. Något högre priser återfinns 

normalt hos branschens största 

företag, mer erfarenhetsmässigt är 

inte prisdifferenserna särskilt framträdande. 

Vi har påstått det förr och 

vi gör det igen: Sannolikt rör det 

sig om en prisskillnad i storleksordningen 

fem procent. 


Prisbilden 2004 

Så här såg prisbilden ut i december 2004. Siffrorna inom parantes avser 

motsvarande uppgifter i december 2003. 

HELA LANDET STOCKHOLM 

Timarvode Ökning Timarvode Ökning 

Medelvärde 618 (603) 2,5 % 658 (644) 2,2 % 

Medianvärde 600 (588) 2,0 % 650 (640) 1,6 % 

Undre kvartil 550 (548) 0,4 % 600 (583) 2,9 % 

Övre kvartil 680 (650) 4,6 % 700 (700) 0 

Antal svar 522 (428) 248 (204) 

Arvodesnivåer 2005 

Av ArkitektService bedömda normala arvoden för olika ansvarsnivåer 

2005 

Kategori kr/tim 

1) Expert, särskilt sakkunnig, specialutredningar 

2) Projektansvarig i omfattande projekt 

med kostnadsansvar och administration 

eller 

Chefsarkitekt som leder arbetet 

översiktligt och redovisar få timmar per 

uppdrag eller 

Uppdragsansvarig arkitekt 

3) Ansvarig handläggare/arkitekt för 

uppdrag eller 

Handläggare för utredningar/program 

och skissarbeten eller 

Projektansvarig i normalprojekt 

4) Medverkande arkitekt med skissuppgifter 

och delansvar eller 

Ansvar för delar av utredningar, program 

och skissarbeten 

5) Medverkande projekterande arkitekt 

eller ingenjör eller 

Medverkan vid projektering, skissarbeten 

och utformning av arbetshandlingar 

6) Ritarbete, utskriftsarbete, övrig biträdande 

personal 

1000–1500 

850–1100 

750–900 

650–750 

600–700 

450–500 

7) Praktikant 400–450 


LEDARE 

Sveriges Arkitekter är 

intresseorganisation för Sveriges 

arkitekter, inredningsarkitekter, 

landskapsarkitekter och fysiska 

planerare med över 9.000 medlemmar. 

Sveriges Arkitekter 

Wirwachs Malmgård 

Ansgariegatan 5 

Box 9225,SE-102 73 

Stockholm,Sweden 

Te l +46(0)8 5055 7700 

Fax +46(0)8 5055 7705 

kansli@arkitekt.se 

www.arkitekt.se 

Ordförande: 


klas.brunnberg@fojab.se 

vice ordförande 

Laila Strunke, 

laila.strunke@temagruppen.se 

Förbundsdirektör: 

Staffan Carenholm, 

staffan.carenholm@arkitekt.se 

Vi berörs, vi stannar 

upp, men det 

går ändå vidare. 

Nytt år, 

fortsatt brett engagemang 

Vi har gått in i ett nytt år, skakade av en 

katastrof som påmint oss om vår litenhet 

och utsatthet. Sveriges Arkitekter har bidragit 

till hjälp och återuppbyggnad och 

vi hoppas att många medlemmar följer 

uppmaningen att göra detsamma. 

För oss i vår egen, relativt trygga, miljö 

är det också en tankeställare att den 

största nationella katastrof som drabbat 

oss i modern tid har skett långt utanför 

landets gränser. Vi lever i en värld där, 

även om vi har knivskarpa gränser mellan 

fattigt och rikt, ändå andra sorters 

gränser suddas ut. 

Vi berörs, vi stannar upp, 

men det går ändå vidare. 

Även för Sveriges Arkitekter 

börjar ett nytt verksamhetsår, 

fyllt av utmaningar 

i form av både gamla och nya arbetsuppgifter. 

En ny styrelse har tillträtt och 

tar över efter den styrelse som lotsat 

fram det nya förbundet under de första 

verksamhetsåren. Nystart blir det även i 

övriga centrala förtroendemannaorgan, 

som många får en delvis ny bemanning. 

Nya förtroendemän blandas med dem 

som sitter kvar i utskott, akademier, 

nämnder och arbetsgrupper. Listan 

över dem som har förtroendeuppdrag 

i Sveriges Arkitekter är längre än vad 

någon kan föreställa sig. Att så många 

vill engagera sig i förbundets olika verksamheter 

är en tillgång långt utöver det 

vanliga, men också nödvändigt för att 

Sveriges Arkitekter ska klara bredden i 

sitt åtagande. 

Under året kommer utbildningsfrågorna 

har fortsatt mycket hög prioritet. Det 

har i dag på många av arkitektskolorna 

kommit att handla om kostnadskris, besparingar, 

omorganisationer och förändrad 

intagning. Förbundets engagemang 

i dessa frågor är en självklarhet. Lika 

självklar är förbundets fortsatta satsning 

på det egna professionaliseringsprogrammet, 

där vi räknar med att lansera det 

andra utbildningssteget under året. 

Förnyelse- och förändringsarbetet 

inom byggsektorn drivs vidare. Det 

är många som vill vara bäst i klassen i 

ämnet förändringsbenägenhet. I så måtto 

har Byggkommissionen och det som 

kommit därefter varit lyckosamt. Även 

om arkitekterna inte behöver bevisa 

sin vilja till samverkan och nytänkande 

genom käcka program och seminarier 

måste även arkitekterna på ett handfast 

sätt visa på att man vill vara med och 

dela ansvaret med det goda samfällda 

slutresultatet för ögonen. Vi måste 

alltså tydligt vara med i diskussionen 

om ansvarstagande, rollfördelning och 

helhetssyn. 

Att ta vara på det helhetsgrepp som 

åstadkommits genom bildandet av ett 

samlat samhällsbyggnads- och miljödepartement 

blir självfallet en viktig uppgift 

för Sveriges Arkitekter det närmaste 

året, liksom kontaktbyggandet generellt 

med den politiska sfären. 

Under året kommer utredningen 

om en ny plan- och bygglag närma 

sig målgång. Utredningens resultat är 

fortfarande till stor del fördolda, men det 

förefaller uppenbart att Sveriges Arkitekter 

har haft god framgång i det arbete 

som bedrivits genom öppna hearings 

med PBL-kommittén och i olika referensgrupper 

till kommittén. 

Mer oklart är vad som händer i översynen 

av lagen om offentlig upphandling, 

en nog så viktig fråga. De privata 

arkitekternas uppdrag är till 50 procent 

offentliga och regelverket för upphandling 

har därmed mycket stor betydelse. 

Bristerna i den nuvarande lagen, men 

kanske ändå främst i tillämpningen, är 

uppenbara. Sveriges Arkitekter har mycket 

aktivt försökt påverka lagstiftningsar- 


etet. Med vilken eventuell framgång är 

ännu oklart. Det kan bli förändringar i 

lagen i positiv riktning, men vi kan också 

i värsta fall landa i status quo, med stelbenta, 

fortsatt prisfixerade, regler för den 

kvalificerade tjänsteupphandlingen. 

Marknaden för arkitekterna blir 

uppenbart bättre under 2005. Efter 

några förlorade lågkonjunkturår är det 

nu viktigt att frågan om den affärsmässiga 

utvecklingen i arkitektbranschen åter 

kommer på dagordningen. Arkitektföretagen 

har inte den lönsamhet som gör att 

man på ett uthålligt sätt klarar konjunktursvackorna. 

Prissättningen måste bli 

mer offensiv och värdeorienterad och 

rent allmänt måste större vikt läggas vid 

att betona den värdeskapande betydelsen 

av arkitektarbetet. Här har förbundet en 

gigantisk opinionsskapande uppgift, mot 

omvärlden med även i dialogen med de 

egna medlemmarna. 

Den offentliga sektorn kläms alltmer 

mellan stora uppgifter och mindre 

resurser. Effekterna på personalsidan blir 

mer och mer uppenbara. Omorganisationer 

och neddragningar lär vi få se mer av. 

Samtidigt börjar nyrekryteringsbehoven 

bli alltmer uppenbara i takt med att den 

största arkitektgruppen i offentlig tjänst, 

40-talisterna, successivt försvinner ut. Allt 

detta kräver Sveriges Arkitekters engagemang. 

Listan över uppgifter för Sveriges 

Arkitekter kan lätt göras mycket längre. 

Det får räcka så här. Allt som ovan sagts 

är sådant som adderas till det fortlöpande 

arbetet i form av stöd och hjälp till medlemmarna, 

daglig rådgivning och annan 

service. Det pratar vi sällan om, kanske 

för att det framstår som så självklart att 

det är en given kärna i verksamheten. 



STUDENT- 

SPALTEN 

Mångfald eller enfald? 

Nyligen krävde SACO studentråd i ett pressmeddelande 

att högskolorna tar ansvar för en breddad rekrytering med 

ökad mångfald på utbildningarna. Bakgrunden – som alla 

säkert känner till – är den särskilda kvotgrupp som juristutbildningen 

på Uppsala universitet inrättade. För att öka den 

etniska mångfalden på juristutbildning inrättades en kvotgrupp 

för sökande med båda föräldrarna födda utomlands. 

Efter att två studenter med svenskfödda föräldrar stämde 

universitetet togs frågan upp i tingsrätten som slog fast 

att det inte var tillåtet att särbehandla studenterna utifrån 

etnesitet. 

SACO studentråd menar att nya antagningsmetoder är 

viktiga för att öka mångfalden men att det även krävs stora 

insatser för att nå ut till underrepresenterade grupper. 

– Det är viktigt att högskolorna inte låter sig lamslås av 

domen utan istället utvecklar nya urvalsmetoder som är 

begripliga och förutsägbara för den enskilde studenten, säger 

SACO studentråds ordförande Ludvig Larsson och fortsätter: 

– Vi får inte stirra oss blinda på själva antagningen. Den 

stora utmaningen är att få människor med ickeakademisk 

bakgrund att söka sig till högskolorna. 

Hur ser det då ut på de olika arkitektutbildningarna? Det 

är knappast bättre än på juristutbildningen. Jag vågar påstå 

att inredningsarkitekt-, arkitekt-, landskapsarkitekt- och 

planeringsarkitektutbildningarna, ungefär i nämnd ordning, 

är bland de sämre vad gäller mångfald. 

Det finns en hel del utländska studenter på flera av utbildningarna 

men nästan enbart från den så kallade västvärlden. 

Och hur många rullstolsburna eller andra funktionshindrade 

studenter eller för den delen lärare har vi på utbildningarna? 

Om man sen kollar hur många som kommer från en arbetarbakgrund 

eller vilka som är uppvuxna i hyreslägenhet tror 

jag inte det blir så många heller. Varför? 

Att våra utbildningar visar så lite intresse för mångfaldsfrågor 

är förvånande. Vi ska ju på olika sätt kunna utforma 

miljöer som alla ska trivas och fungera i. Det borde vara 

en självklarhet att sträva efter ett så brett studentunderlag 

som möjligt. Det tycker i alla fall ArkitektStudenterna som 

kommer uppmärksamma mångfaldsfrågorna under det kommande 

året. 

– När jag började på utbildningen hade vi en kurs där vi 

skulle diskutera kring ämnet bostadsmiljöer utifrån egna erfarenheter. 

I denna diskussion visades det sig att spridningen 

var minimal och de enstaka personer som växt upp i lägenhetsområden 

blev näst intill exotiska. Hur skall vi få bra och 

utvecklande diskussioner om alla har liknande referenser, 

frågar sig Emma Nilsson, ArkitektStudentrenas ordförande. 

Rickard Wallgren, studenthandläggare Sveriges Arkitekter 


Jag har tänkt på det varje gång jag har öppnat ett 

nyköpt Bregottpaket. Att det har varit något konstigt 

med den där meningen som står på den guldgula 

fliken man drar undan från smöret. Det här är långt 

innan smöret förvandlats till en blandning av brödsmulor, 

marmelad och smör. På guldpappret över det 

perfekta släta smöret står: ”Naturen är god”. Det 

är inte bara det djupt filosofiskt problematiska i en 

sådan utsaga. Kan naturen alls ha en egenskap? Om 

den har det, är den då god? Det är också känslan av 

att det är ett tecken på något mer. En tanke att naturen 

på något sätt är förebildlig. Och nu, om någonsin, 

är den ännu konstigare. Flodvågor, stormar. För om 

naturen nu är god så måste den också kunna stå till 

svars för sina handlingar. Naturen måste i så fall ha 

ett samvete och en plan. Men det har den inte. Naturen 

är bara en spegling av vad vi vill att den ska vara. 

En smörtillverkare vill att den ska vara god. Alla vi 

andra vet bättre än så. Eller? 

Dan Hallemar

ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?