arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

Hans design mötte verkligheten i ett nyligen
avslutat projekt för Farsta stadsdelsnämnd där
han ritade en ungdomsgård. Ungdomarna och
fritidspedagogerna var med i alla led och var
också med och byggde.
– Jag tillbringade mer tid på plats än i min
egen studio. Det kanske inte blev världens bästa
inredning men det viktiga var den kontakt
jag fick med den generationen och att alla var
delaktiga.
Han märkte att ungdomarna var nyfikna
– men först lite misstänksamma – på honom och
att han var inredningsarkitekt.
– Jag tror de tänkte att, jaha som arkitekt
kan man jobba med frågor som är viktiga för
mig. De ser att jag kan livnära mig på att vara
kreativ och ha tokiga idéer. Och det finns ett
stort värde i skaparkraften som jag inte tycker
lyfts fram i skolorna idag.
Är det formgivning eller konst eller både
och?
– Det där har jag funderat mycket på – och
inte kommit fram till något. Jag bara kör. Kanske
är det oansvarigt att svara så, men jag orkar
inte bry mig. Andra får avgöra det.
Han beskriver sin bakgrund som komplex
och splittrad. Född i Paris med marockansk
pappa och finsk mor. Uppvuxen i Skärholmen.
– När jag kom in på Konstfack tyckte jag inte
att jag behövde min bakgrund längre. Jag vände
ryggen till den. Andra på Konstfack verkade
så säkra på sin identitet. Det var inte jag. Jag
var vild och påstod saker. Jag tyckte inte att jag
hade något att försvara eller förlora. Nu märker
jag att människor lyssnar mer på mig när jag är
mig själv.
Nu har han börjat få ihop sina olika liv, sin
bakgrund och sin yrkesroll till en ny identitet
och ett sätt att arbeta som formgivare. Det
tog sig först uttryck i projektet ”Den förlorade
sonen” som han gjorde på uppdrag av konstinstitutionen
Konst2 i Skärholmen 2004. Han
valde att ställa sig på torget och formge möbler
av fruktlådor. Människor stannade, frågade
och ville hjälpa till. Möblerna har senare ställts
ut på möbelmässorna i Stockholm och i Milano.
En fåtölj är uppköpt av Skärholmens stadsdelsdirektör
och står i hans väntrum.
– Liksom den förlorade sonen i historien i
Bibeln kände jag skuldkänslor när jag kom
tillbaka till Skärholmen. Jag hade inte gjort av
med något arv, men däremot med ett kulturellt
kapital. Jag drog från min bakgrund när jag
kom in på Konstfack och hade inte satt min fot
i Skärholmen sedan dess. Nu återvände jag hem.
Och jag ville ge något tillbaka.
Det var första gången han använde sin
kulturella bakgrund i sin designprocess och sitt
konstnärskap och omvandlade det till ett nytt
uttryck.
– Min komplexa bakgrund förvirrade mig.
Jag hade ingen tradition att följa, inget fot-
>>>
6 ARKITEKTEN januari 2006