arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

tillräckligt med utrymme för experiment utanför
fackinterna teman som form, konstruktion,
(natur)landskap och (natur)material. Sedan 2000talets
början växer ännu en generation arkitekter,
som inte har sin uppkomst i Fehn-skolan, fram.
Geir Brendeland (f. 1971) är delägare i Brendeland
og Kristoffersen, som tidigare i år firat
tillkomsten av ”världens högsta trähus”, ett kollektivhus
i massivt trä i Trondheim. Brendeland
menar att arkitekturskolorna har varit viktiga
för utvecklingen: ”Man kan se ett ökat intresse
för process, informationsinhämtning och programkritik.
För många i vår generation är det
viktigt att bedriva en slags forskning kring våra
uppdrag för att komma fram till smarta lösningar.
Arkitekturen som verk är mindre intressant. Intresset
för urbanism har också ökat. Influenserna
från den nederländska samtidsarkitekturen, med
kontor som OMA, MVRDV och West 8, har varit
betydelsefulla. Detta har nog förstärkts genom att
AHO och till en viss del andra skolor har bjudit
in gästlärare och föreläsare som har haft kontakt
med dessa miljöer.”
Siv Helene Stangeland (f. 1966) leder det Stavangerbaserade
kontoret Helen & Hard tillsammans
med Reinhard Kropf. Hon har precis kommit
hem från London och New York där kontoret har
ställt ut och föreläst tillsammans med de unga
norska kontoren Space Group och Code. Inget
av dessa kontor har en tydlig förankring i Fehn-
skolan – medarbetarna i Code kommer från den
första kullen som utexaminerades från BAS, i
likhet med 3RW. Alla Space Groups tre delägare
har tidigare arbetat på OMA.
Helen & Hard har också nyligen haft utställningar
i Paris och Berlin. ”Utomlands märker vi
att man lägger märke till de sociala aspekterna i
våra projekt. Vi gillar att jobba med lokala förmågor
och förhållanden och med det motstånd
och oförutsägbarhet detta ger. Vi har jobbat
mycket med installationer och anläggningar från
oljeindustrin i Stavanger, och är intresserade av
den specialisering och höga kompetens som den
lokala industrin besitter. Samtidigt har vi projekt
som restaurang Stim där vi låter lokala konstnärer
och resurspersoner påverka utformningen i stor
utsträckning”, säger Stangeland.
Process och information, experiment och programkritik,
intresse för sociala sammanhang och
för planläggning samt ett mer lekfullt och avspänt
förhållande till arkitekturtraditionen. Detta kännetecknar
delar av den yngre generationen norska
arkitekter.
Hur var det med Snøhetta, som med sitt bibliotek
i Alexandria har stått for Norges kanske största
arkitekturexport genom tiderna? En tillfällighet,
menar rektor Karl Otto Ellefsen: ”Snøhetta kan
inte förklaras lika lätt utifrån en norsk kontext.
De är långt ifrån norsk tradition. Snøhetta är
en lycklig slump som kan skyllas på att några
extrema talanger möttes, klarade att sälja in sig
på en internationell marknad och därefter valde
att arbete med Norge som bas.”
Winy Maas kritiska kommentar till norsk arkitektur
till trots; det är tydligt att Norge har
fått ökad uppmärksamhet på den internationella
arkitekturscenen. I samtalen som den här texten
bygger på, svarade de flesta att det har skett en
positiv utveckling de senaste åren och att den
ökade uppmärksamheten är välförtjänt. Samtidigt
är det tydligt att utvecklingen inte bara
kan förklaras av en god ekonomi. Även politiska,
kulturella och strukturella förhållanden spelar
en viktig roll.
Kommer vi återigen att få se en ny generation
som skapar anmärkningsvärd arkitektur? Inte
nödvändigtvis. Jämför man ”20 under 40”-utställningen
2005 med den som hölls 1998, är
tendensen negativ. Antalet genomförda projekt
’Svenskarna och danskarna kallar oss cowboys’, säger han, ’men
det har vi inget emot!’. Kanske har bristen på äldre kulturellt kapital
och avsaknaden av historiska förebilder skapat en viss frihet för
den yngre generationen arkitekter. Den nuvarande stämningen i
Norge kan kanske bäst beskrivas med ett ’har du lust har du lov’.
är färre. Prekvalificeringar, större krav på dokumentation,
kapacitet och referensprojekt sätter
en press på de unga som den äldre generationen
slapp. Dessutom har byggbranschen förändrats
mot färre och större aktörer. Man vet inte heller
hur länge till villabyggarna kommer att knacka på
arkitekternas kontor – om intresset för samtidsarkitekturen
bara är ett mode, kan modet snabbt
förändras och uppdragen ta slut.
För att det även i fortsättningen ska skapas ny
norsk arkitektur på en hög nivå är det många faktorer
som måste vara uppfyllda. En god ekonomi
är möjligen nödvändig, men aldrig tillräcklig. Det
behövs självständig och fruktbar yrkestradition
och duktiga arkitekter. Men inte minst krävs
professionella och krävande uppdragsgivare i
den privata och den offentliga sfären. Och ett
system som låter de unga arkitekterna komma
fram. ■
”
Sissil Morseth Gromholt (f. 1974)
är sivilarkitekt MNAL, diplom
Arkitekthögskolan i Oslo 2001. Hon var
till 2005 anställd hos Jarmund/Vigsnæs
AS. Nu studerar hon vid Kungliga
Konsthögskolan i Stockholm och driver
eget företag i Oslo. Hon har tidigare
skrivit bl.a. för Byggekunst i Norge.
ARKITEKTEN januari 2006 45