arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

hade varit i jämn nedgång. Norges Turistråd och
statliga vägverket bildade därförde de Nasjonale
Turistveiene 1996. Natursköna vägsträckningar
i landet valdes ut och mindre kontor fick i uppdrag
att utforma utsikts- och rastplatser med
tillhörande anläggningar. Också här valde man
modellen med arkitekturråd. Arkitekturråden för
varje enskild sträckning valde ut arkitekter eller
initierade tävlingar där yngre och oetablerade
arkitekter fick chansen att visa upp sig. Detta
skapade en bra grogrund för unga arkitekter på
90-talet och projektet pågår fortfarande och utökas
ständigt med fler vägsträckningar. Espen Ralff
från kontoret 3RW i Bergen har just nu färdigställt
fyra olika rastplatser i Møre- och Romsdal. Han
understryker hur viktiga arkitekturråden är för
slutresultatet: ”Medan byggherrarna i många
projekt är professionella på teknik och ekonomi,
så är arkitekturkompetensen låg. Arkitekturrådsmodellen
ökar den kompetensen och projekten blir
arkitektoniskt bättre från skisstadiet till färdigt
projekt. Ett samarbete vi hade med ett nederländskt
kontor lärde oss att en liknande modell
används i nästan alla viktiga projekt i Nederländerna,
i det som kallas quality-teams.”
Inom innovationsteori är ”krävande kunder” en
central förutsättning för innovation och konkurrenskraft
i en bransch. OS-projektet, Gardermoen
och turistvägsprojektet är fysiska exempel på att
detta också gäller för arkitektur.
Parallellt med en ökad offentlig satsning på arkitektur
har de mindre privata bostadsuppdragen
banat väg för den nya generationen arkitekter.
Bostadsmarknaden i Norge skiljer ut sig i
ett europeiskt sammanhang genom att den är
ägarbaserad och att andelen villor och småhus
är hög – två av tre norrmän bor i friliggande
enfamiljshus, och åtta av tio bor i en ägd bostad.
Historiskt kan detta förklaras med en medveten
politik från Arbeiderpartiet under efterkrigstiden,
då norrmännen uppmanades att äga sina
egna bostäder för att undgå att bli utnyttjade
av giriga privatvärdar. Staten subventionerade
därför bostadslån både till bostadsrättsföreningar
och privatpersoner.
Samtidigt har det ända till helt nyligen funnits
tillräckligt med mark att exploatera inom ett
rimligt avstånd från stadskärnorna. Byggandet
av enfamiljshus har därför varit ett betydande
uppdrag för norska arkitekter. Även byggandet av
fritidshus har varit ett litet men viktigt uppdrag
i Norge.
Men på 1970- och 80-talen tappade arkitekterna
en stor del av småhusmarknaden till typhusproducenterna,
både på landsbygd och i storstadsområdena.
Kataloghusen från 70-talet erbjöd
rationella lösningar, och arkitektritade hus ansågs
vara dyra. I katalogerna fanns så snart mycket av
det folk kunde önska sig; pelare, småspröjsade
fönster och träsniderier i drakstil. Ofta kunde det
vara så att även om kunden hade god ekonomi
använde han sig inte av arkitekt, han beställde
bara ett större hus.
Men under 1990-talet byggdes det flera prisbelönade
enfamiljshus, detta trots att antalet
nybyggda småhus halverats i jämförelse med de
två föregående decennierna. På den första ”20
under 40”-utställningen i Oslo 1998 var en stor
andel av de utställda projekten enfamiljshus. Både
Lund Hagem och Jarmund/Vigsnæs har haft enfamiljshus
som viktiga uppdrag, och Knut Hjeltnes
har i stort sett bara ritat sådana projekt. De nya
bostäderna är ofta små och gjorda med snäv
budget och byggda på resttomter i centrumnära
villaområden.
Men inte alltid: Space Group arkitekter färdigställde
i fjol en villa på en av stadens bästa tomter
till en av arvingarna till Varner-koncernen, bland
annat ägare till Dressmann-kedjan. Det unga paret
var en bra uppdragsgivare. Budgeten var generös
Omkring 1990 var stämningen bland landets arkitekter allt annat
än positiv. Yuppietiden tog hastigt slut och den ekonomiska
kraschen 1989 ledde till en våldsam nedgång i byggbranschen.
Arbetslösheten bland arkitekter i huvudstaden var under en
period uppe i 40 procent.
och de visade stor öppenhet för arkitektens förslag.
Bara stålkonstruktionen i den spektakulära villan
har hittills givit huset både ett norskt och ett
internationellt stålpris. Gro Bonesmo, en av tre
delägare i Space Group, tror att den ökade efterfrågan
på arkitektritade bostäder är en del av en
generell trend: ”Under de senaste åren har intresset
för design ökat. Man kan märka en motsvarande
önskan i arkitekturen som i en customized bil; en
önskan om en skräddarsydd ram runt personliga
val, ideal och livsstil.”
Några arkitekter har även varit med om att
mer bemedlade uppdragsgivare arrangerar privata
arkitekttävlingar om den egna bostaden eller
fritidshuset, där man gärna beställer förslag i
varierade ”stilar” från olika arkitekter. Einar Jarmund
i Jarmund/Vigsnæs berättar att han deltagit
i flera sådana privata tävlingar, men utan att det
gör uppdragsgivaren till någon dålig beställare
när projektet väl är valt.
”
ARKITEKTEN januari 2006 43
>>>