arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

Norska cowboys
visar vägen
På tio år har Norge blivit en arkitekturmakt att beundra.
Utan belastande historiska referenser kan de göra som de har lust.
Text: Sissil Morseth Gromholt
Som nyanländ invandrare har jag överraskats
av en sak under tiden jag har
blivit lite mer bekant med den svenska
arkitekturmiljön. Svenska arkitekter har
börjat titta på Norge för att se vad som händer
inom skandinavisk samtidsarkitektur. Norsk arkitektur
har tydligen nått en nivå som gör den
värd att snegla på. Hur kan man förklara den här
nyvunna statusen och vilken riktning har den nya
norska arkitekturen?
För några år sedan kommenterade Winy Maas
– från det nederländska kontoret MVRDV – norsk
arkitektur: ”[Norway’s] relative peripheral situation
within Europe and the endless nature-continuum
seems to lead to a certain degree of self
complacency that blinds experimentation and
transgression, that kills challenges and distances
itself from upcoming courage.” I utställningen som
texten hörde till föreslog MVRDV en avveckling
av Oslo som vi känner den. Skogen skulle återta
staden. Som skämt och som straff. Maas avslutade
med att konstatera: ”the architectural situation
is exemplary following Alvar Aalto and others
into an incestuous exercise.[…] It starts to deny
self-criticism. It closes the eyes for slow emerging
urban processes that are part of that emerging
global society.”
Så, hur mår norsk arkitektur i dag egentligen?
Svaret beror som alltid på hur man läser situationen.
Är det ur Maas perspektiv, från samtidsarkitekturens
epicenter de sista femton åren, är
bilden inte särskilt imponerande. Det finns nog
stater som hade kunnat få lite mer arkitektonisk
kvalitet ur en nationell oljerikedom.
Trots det har norsk arkitektur fått en betydligt
ökad uppmärksamhet de senaste tio åren. De norska
arkitekterna märker ett större intresse från interna-
tionella arkitekturtidningar, och den norska pressen
har under en längre tid skrivit positivt om arkitektur
och design. Optimismen bland arkitekterna är stor;
man gläder sig över kollegernas resultat och ser att
det går att skapa god arkitektur trots ekonomiska
och strukturella hinder.
Man kan som Winy Maas beteckna delar av
den nya arkitekturen som incestuös: visst går
det en tydlig linje från Pritzkervinnaren Sverre
Fehn till delar av den nya generationen arkitekter.
Samtidigt har det varit ett fruktbart förhållande.
Den sista generationen Fehn-elever som Jensen och
Skodvind och Carl Viggo Hølmebakk har levererat
arkitektur av en kvalitet som väcker beundran hos
många, både nationellt och internationellt.
De exempel på bristande mod och vilja att
experimentera som Maas påpekar kan man se
över hela landet. Privata byggherrar i bostads- och
fastighetsbranschen är inte bättre i Norge än på
andra ställen. Detsamma gäller för de offentliga
stadsplanerarna, som inte klarar av att utnyttja
utvecklingspotentialen i centrala urbana stråk.
Samtidigt finns det gränsöverskridande och experimenterande
arkitekter som får och kan bygga.
Arkitekter som Snøhetta, Space Group och Helen
& Hard kan inte lika lätt placeras in i en kontinuerlig
norsk arkitekttradition, och ser knappast
på sig själva som särskilt ”norska” kontor. Men
de är verksamma i en norsk kontext, och kan
använda sig av de möjligheter som har öppnat
sig de senaste åren.
Vad är det då som har skapat bättre möjligheter
för den norska arkitekturen? Självklart är den
goda norska ekonomin en avgörande faktor. Med
kontinuerliga injektioner från oljeekonomin har
man lyckats undvika de långvariga konjunktursvackorna.
Det har producerats en jämn ström
ARKITEKTEN januari 2006 41
>>>