arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

More documents

Recommendations

Info

Spaning i yttre och inre rum Staffan Carenholm spanar in vad 2006 bär i sitt sköte. Omvärldsspaning utgår nästan regelmässigt från yttre omständigheter, sådant som sker eller förväntas ske och som man berörs av utan att själv kunna påverka. Inför det nya året ställs därför frågan Vad förväntar du dig av 2006? Mer sällan ställs frågan Vad tänker du göra för att påverka ditt liv och din verksamhet under 2006? Den första frågan är både enklare och bekvämare än den andra. Genom att fokusera på sådant man tror kommer att inträffa kan man hänge sig åt allmänt, inte personligt förpliktigande, framtidstyckande. Den andra frågan är knepigare. Den förutsätter något slags personligt ställningstagande. Det som sker runt omkring mig påverkar mig förvisso, men det jag själv väljer att aktivt göra påverkar mig i än större utsträckning. När man väljer att försöka bilda sig en uppfattning om den allra närmaste framtiden kan man välja vid att stanna vid den första frågan och spana i det yttre rummet. Det ska jag göra väldigt kortfattat för att därefter försöka mig på att spana på det som är mer intressant, det som dväljs i det inre rummet. Det är nämligen där framtiden bestäms. En framtidsspaning tar alltid avstamp i en redan pågående utveckling och i redan identifierade tendenser och trender. När vi kikar in i året 2006 är det inte bara en spaning in i en delvis obekant framtid utan spaningen är till lika stor del en sammanfattning av sådant vi redan vet pågår, kommer att fortgå och utvecklas på olika sätt. Det är möjligen något hädiskt att påstå att arkitekternas omvärld det närmaste året är tämligen lättprognosticerad, men jag gör ändå den förutsägelsen. Så här blir alltså, när vi spanar i det yttre rummet, år 2006 för arkitekterna: Marknaden kommer att vara fortsatt bra. Det kommer för de allra flesta vara ganska lätt att få och byta jobb. Arbetslösheten fortsätter att sjunka. Det går bra för de svenska arkitekterna som inte heller under 2006 (men väl så småningom) i någon egentlig utsträckning behöver låta sig påverkas av det faktum att det går omkring tiotusen och åter tiotusen arbetslösa arkitekter ute i Europa. De flesta arkitektföretag går för högtryck och tjänar mer pengar, inte dock genom att göra bättre affärer utan genom ett bättre resursutnyttjande (= kränga mer tid). Lönerna kommer att öka med någon eller några procent mer än under ett normalår. Det går att höja arvodena en del, men företagens allmänna försiktighet gör att ökningarna blir måttliga. Vinsterna blir alltså enbart temporära, när marknaden så småningom viker nedåt suddas vinsterna ut. Det mesta återgår då till ett normalläge, svag lönsamhet och ryckig marknad. Bostadsbyggandet ligger kvar på en hög nivå och investeringarna i stora infrastrukturprojekt skjuter fart. Diskussionen om arkitekturens profil- och visionsskapande betydelse, city branding och behovet av en framkantsarkitektur också i Sverige fortsätter, men de synliga initiativen blir få eftersom det inte finns en arkitekturpolitik som är tillräckligt förankrad i vare sig samhället i stort eller i dagspolitiken. Det just avslutade designåret gjorde knappast några avtryck och nu proklameras istället mångfaldens år och det politiska intresset fokuseras helt på de frågor det går att vinna val på. Dit hör knappast arkitekturen. Byggentreprenörerna fortsätter, utifrån sin maktposition, att leda diskussionen om nya förtroendebaserade samverkansformer och en mer industrialiserad byggprocess. Byggherrarna är fortsatt osynliga i diskussionen och visar inte tydligt att de vill ta förarplatsen. Arkitekterna har fullt upp med sina projekt och hinner heller inte delta i diskussionen om bättre framtida, helhetspräglade byggprocesser. Företagen köper alltmer byggmaterial utomlands och sätter press på de svenska byggmaterialtillverkarna. Le plombier polonais har dock svårare att få fotfäste i Sverige, Byggnads är fortsatt på sin vakt. Lite mer svensk projektering upphandlas i lågkostnadsländer, men det är fortsatt bara på marginalen. Summering: Ett ekonomiskt och sysselsättningsmässigt bra år. Några för framtiden bestående vinster av detta goda år är dock svårare att se. Någon gång framöver stagnerar marknaden i gen och jag kan inte se, från ett yttre betraktningssätt, att så mycket resultat av det goda året 2006 då kommer att återstå. Året 2006 blir ett bra år, som kompenserar ett antal dåliga år, inte mer. Inga bestående positionsvinster, ingen ny högre plattform att kunna ta nya avstamp ifrån. Det låter ju lite dystert men vi har ju ännu inte, nota bene, börjat spana i det inre rummet, där nycklarna till framtiden finns. Så låt oss titta på det vi faktiskt rår över och sådant vi kan påverka, individuellt och som kollektiv. Under 2005 utkom två publikationer som utgör en utmärkt utgångspunkt för en spaning in i arkitekternas inre rum. Året började med att Lisa Wingård på Chalmers den 8 januari publicerade sitt examensarbete ”Om att bli arkitekt” och avslutades den 16 december med att Kristina Grange, likaså på Chalmers, lade fram sin avhandling ”Arkitekterna och byggbranschen – om vikten av att upprätta ett kollektivt självförtroende”. Lisa Wingårds examensarbete borde vara obligatorisk litteratur för att få ut sin examen. Kristina Granges avhandling 34 ARKITEKTEN januari 2006
”Vad som sades för 50 år sedan kan läggas i byggarnas mun även idag. Att tidigare decenniers debatt nu går i repris ger arkitekterna åter en chans att ta del i diskussionen. Den här gången måste den chansen tas.” borde likaledes läsas av var yrkesverksam arkitekt. Under rubriken Bilden av en arkitekt skriver Lisa Wingård: ”Bilden av vårt yrke är avgörande för dess utveckling. Bilden vi skapar utåt, bilden vi har inom kåren och bilden vi har av oss själva som en del av kåren. Som serien på nästa sida illustrerar, ligger sanningen i betraktarens öga. Det kommer man inte ifrån, men den sanningen går helt klart att påverka om man vill”. Just så, bilden av yrket är avgörande för dess utveckling. Tre bilder handlar det om, först och främst den bild vi ger omvärlden eller kanske snarare, omvärldens bild av oss grundad på våra egna göranden och låtanden. Därefter internkulturens kollektivt uppburnas bilder och som en tredje bild, självbilden, bilden av mig själv inom professionens egenkulturella ramverk. Hur arkitekterna framgent hanterar dessa bilder har sannolikt en större betydelse för arkitektyrkets framtidsutsikter än hur byggandet utvecklas eller om våra politiker skriver det ena efter det andra debattinlägget med förhoppningar om en fräckare och djärvare arkitektur. I arkitekternas framtids- eller omvärldsanalys måste frågan om hur dessa bilder hanteras vara ett centralt moment. Bilderna, och föreställningarna, om yrket utgör grunden för de val och ställningstaganden som görs, i den dagliga yrkesutövningen och sett i ett längre perspektiv. Som visas i Kristina Granges avhandling har vi en hel del att lära av historien. Det är ofrånkomligt att mycket då kretsar kring byggandets processer, eftersom det är vad som primärt grundar villkoren för arkitektutövningen, och frågan hur arkitekterna under årens lopp hanterat dessa frågor. I Kristina Granges avhandling visas, med en besvärande tydlighet, hur arkitekterna, med ett fåtal undantag, i årtionde efter årtionde avstått från att delta i diskussionen om byggandets processer och utveckling. Redan på 50-talet väckte de allt starkare entreprenörerna krav på en projektering anpassad till produktionens villkor. På 60-talet lanserades totalentreprenaden på bred front, både av entreprenörerna och i en rad offentliga utredningar, syftande till ett effektivare och mer kostnadseffektivt byggande. Under 60- och 70-talen övergick den administrativa ledningen av projekten till en ny yrkeskår av projektledare. Arkitekterna försvarade sig med att mer tid nu skulle ges för kärnuppgiften, men bortsåg från det faktum att man i vågskålen lade sin traditionella roll som byggherrens särskilda förtroendeman. När man så småningom blev varse den ändrade rollfördelning som inträffat, vände man sig under 70-talet från byggherrar och entreprenörer och sökte en ny position som brukarintressets främste värnare. Dessa tvära rollkast gav under de stökiga 80- och 90-talen ingen vidare fast position att verka ifrån när det gällde framtidsdiskussionen. Inte så konstigt då att arkitekterna, som profession och förvisso nyckelaktör i byggsektorn, bara berördes perifert i Byggkommissionens rapport Skärpning Gubbar, det tidiga 2000-talets skarpa vidräkning med utvecklingen inom byggsektorn. Nu är förändringstrycket i byggsektorn åter starkt. Diskussionen om processer, roller och ansvarsfördelning ligger öppen. Nya förtroendebaserade samarbetsformer och partnering diskuteras. Argumenten är idag exakt desamma som under 50-, 60- och 70-talen. Inget nytt har tillkommit. Vad som sades för 50 år sedan kan Illustration: Gabriel Wentz läggas i byggarnas mun även idag. Att tidigare decenniers debatt nu går i repris ger arkitekterna åter en chans att ta del i diskussionen. Den här gången måste den chansen tas. Arkitekterna har alltså all anledning att bestämma sig för vilken roll man vill ha i framtidens byggprocesser. Att åter ta en självklar position vid byggherrarnas högra sida är dock inte så lätt. Vem som är byggherre idag är inte lika entydigt som förr. Rollupplösningen är här för att stanna. Byggherreintresset är inte på sätt som tidigare entydigt och byggherrarna väljer därmed, istället för att kliva fram, processer som utgår från ett större inslag av egenkontroll än beställarstyrning. Att leverera processer som svarar mot dessa förutsättningar är vad entreprenörerna nu koncentrerar sig på. Om jag personligen får önska mig något om utvecklingen i arkitekternas inre rum så är det en aktiv medverkan i diskussion i dessa process- och rollfrågor. Mindre av individuell och kollektiv tystnad och ett aktivt deltagande i den öppna debatten om utvecklingen inom byggsektorn. Som sagt, bilden av vårt yrke är avgörande för dess utveckling. Hur vi hanterar bilderna avgör framtiden. För det är väl inte så att vi inbillar oss att samhällelig arkitekturpolitik och politiker som skriver glada tillrop om en mer utmanande arkitektur ska vara det som hjälper oss till nya positioner för arkitektprofessionen? Det är bra att ha både brukare och politiker som vänner, men ingendera kan erbjuda den hävstång som många kanske letar efter. Den finns närmare än vi tror, i bilden av yrket och oss själva. Staffan Carenholm ARKITEKTEN januari 2006 35
Page 1: 01 ➤ HIT ME HARD! MÖT EN KREATIV
Page 5 and 6: ”Vad innebär det att tolka best
Page 7 and 8: Mindre design - mer vandalism Han u
Page 9 and 10: Foto Jonte Wentzel ARKITEKTEN janua
Page 11 and 12: MYT: ”Om vi ska bygga billigt kan
Page 13 and 14: Värmdö först med bygglovsmedlare
Page 15 and 16: Boendekoncept av nätverket Bettan
Page 17 and 18: ARKITEKTEN januari 2006 15
Page 20 and 21: Vänster, lampa Geon, för Tyamigan
Page 22: - Jag är inte anonym, min design
Page 26 and 27: ”Turning Torso är bara början
Page 28 and 29: ”Projektering flyttar till lågl
Page 30 and 31: ”Alla vill jobba som Toyota” AR
Page 32 and 33: ”Om tio år är oljan glömd” A
Page 34 and 35: ”Kvinnorna tar över - statusen s
Page 38 and 39: 2025? Vad gör arkitekten Sveriges
Page 40 and 41: Thomas Fischer, rektor för arkitek
Page 42 and 43: Foto: Jeroen Musch Villa V-house. A
Page 44 and 45: av bostäder, kontor och offentliga
Page 46 and 47: Under samtalet med Jarmund kommer h
Page 48 and 49: SETT, LÄST, HÖRT Redaktör: Nina
Page 54 and 55: Varning för mellanstora landskap D
Page 56 and 57: DEBATT Debattredaktör: Kerstin Per
Page 62 and 63: S V E R I G E S A R K I T E K T E R
Page 64 and 65: Att starta eget - att vara arkitekt
Page 66 and 67: Deyan Sudjic, internationell arkite
Page 68 and 69: halvåret 2005 Olika verksamheter o
Page 70 and 71: Stämmoombud 2006-2007 Val till Sve
Page 72 and 73: och sammanfattningar ge underlag oc

arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?