arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

Foto: Samir Alj Fält
”Jag är som en kameleont. Nu utnyttjar jag förvirringen till
att skapa något – det är själva drivkraften i det jag gör. ”
Vandalism är
något som
formgivare
måste ha med
i beräkningen.
Möblerna
kommer inte att
användas exakt
som planerats.
Samir Alj Fält
tar in vandalism
och slitage som
ett moment i designprocessen.
Nedan till höger
Samir Alj Fält i
sin studio.
bollslag att heja på. Jag är som en
kameleont. Nu utnyttjar jag förvirringen
till att skapa något – det är
själva drivkraften i det jag gör.
Med ett nytt uttryck kunde han
också ge avtryck i designhistorien.
– Oavsett bakgrund är vi här och
nu och skapar vår historia.
Han berättar om sitt uppdrag för
Stockholms läns museum där han
nu formger den nya permanenta
utställningen som invigs i museets
nya lokaler i Dieselverkstaden i
Nacka. Uppdraget var att på en
rätt liten yta få in både utställning,
bokshop och café. Samir lämnade
in ett skissförslag där han tvärtemot
uppdraget lät smälta ihop de olika
delarna. Samtidigt som man fikar
kan man sitta intill en monter. Bilder och pekskärmar
finns infällda i borden där man ställer kaffekoppen.
Tio berättelser och tio personer ur historien presenteras.
Det gör objekten mer laddade, anser Samir som
har varit involverad i urvalet och haft totalansvar för
utställningsarkitekturen. Han har lämnat det traditionella
sättet att beskriva historien kronologiskt och visar
istället fragment.
– Det intressanta är när man känner igen sig i människor
och blir berörd. Man blir nyfiken och vill veta
mer. Man behöver inte dra alla fakta omkring också.
En av de personer som lyfts fram i utställningen är en
ung kvinna som kom till Sverige från forna Jugoslavien
för över tio år sedan. Hennes berättelse läses av en skådespelare
på band i utställningen. Men montern är tom.
– Vi ville visa ett föremål som representerade hennes
flykt till Sverige, men hon hade inte sparat något från
den tiden eller från Jugoslavien.
En annan monter visar en kortlek som tillhörde en
italiensk man som kom till Sverige på 1960-talet under
arbetskraftsinvandringen. En tredje monter visar små
stenar från den första bosättningen i Stockholm på stenåldern.
Han valde de mest fängslande berättelserna och
tanken är att de ska öppna dörrar för att vilja ta reda på
mer i museets bibliotek eller hemsida.
Att det går så bra för honom just nu tror han beror på
att han alltid utgår från sig själv, och bjuder på det.
– Ibland till hundra procent, ibland bara till tre. Sen
tror jag att det är viktigt att vara uthållig och hålla fast
vid sin grundidé även när ekonomin gör att man måste
tänka om.
– Det kan vara svårt att komma in på arbetsmarknaden
och att alls komma på intervjuer när man har
utländskt namn. Nu är det ibland därför de ringer. Det
kan jag bli förbannad över, men om jag kan förändra
något och hjälpa mig och andra så, so what?
Vi har suttit ett par timmar i Riksutställningars personalrum.
Projekten är hemliga. Ateljén är stängd för
besökare och alla dörrar bevakas strängt. Men Samir
plockar fram modeller och ritningar av utställningsarkitekturen
till vandringsutställningen UNG06/07 som
har sin första anhalt i Greenhouse på möbelmässan i
Stockholm i februari. 32 podier visar lika många objekt
och formgivare och ska ställas samman i nio grupper
som besökarna kan kretsa kring. Han har byggt in den
flexibilitet i projektet som behövs för en vandringsutställning.
I större lokaler kan podierna dras isär och det
bildas fler ”gator” i ”kvarteren”. Att Samir har arbetat
med en sorts stadsstruktur är tydligt, men han vill inte
betona det. Istället berättar han hur hans son Vincent
har hjälpt honom i projektet.
– En utställningsarkitektur ska i första hand visa upp
föremålen och min uppgift är att få folk att se. När jag
är ute och går med min son stannar han ofta inför något
han aldrig sett förut. Kanske en underligt formad pinne.
Tar upp den och känner på den. Eftersom jag är intresserad
av form får han mig också att se och bli nyfiken. Så
vill jag hitta ett sätt att få folk att upptäcka det som står
på podierna.
Han plockar fram en liten skalgubbe för modeller och
modelljärnvägar ur fickan.
– Vi kommer att ställa ut hundratals gubbar på podierna.
Kanske kan de få besökarna att se föremålen ur
ett annat perspektiv? Det är ett knep – vi får se om det
funkar.
Nu längtar Samir mest efter att arbeta med sina egna
projekt i studion på Artillerigatan. Där syr han väskor,
designar objekt och bygger möbler. För flera år sedan
formgav han en klocka tillsammans med sin sambo
Camilla Engberg som också är inredningsarkitekt.
– Det känns splittrat att flänga omkring mellan olika
projekt och uppdragsgivare. Jag vill jobba mer koncentrerat
och på en fysisk plats för att förstärka min identitet
och kunna säga: Det här är Samir! Att kunna livnära
mig på det, det är min dröm. Och jag tror det kommer
att funka. ■
8 ARKITEKTEN januari 2006
Foto: Samir Alj Fält