arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

01 

➤ HIT ME HARD! 

MÖT EN KREATIV MÖBELKROSSARE 

➤ UTAN SPANING INGEN ANING 

FÖLJ ARKITEKTEN IN I FRAMTIDEN 

➤ INGEN RINGER ROSS 

FRAMTIDSBILEN VÄNTAR I SKISSBLOCKET 

januari 2006 

ARKITEKTEN 

MER SPANING 

De flesta professioner är utsatta för 

ett accelererande förändringstryck. 

Inte minst gäller det arkitekterna. 

Yrkets tekniska hjälpmedel uppgraderas 

ständigt och ger nya möjligheter. Jakten 

på tid är här för att stanna. Jakten på 

kostnader likaså. Rollerna i planeringens 

och byggandets processer är inte längre 

vad de varit. 

LEDAREN SID 78 

BEDRÖVLIG STANDARD 

Svenska skolor ligger pinsamt långt 

efter när det gäller att utbilda arkitekter, 

och det märks framförallt på den 

slätstrukna arkitektur som produceras 

i Sverige idag. I dagsläget är kraven 

alldeles för låga och ur en internationell 

synvinkel är standarden rent ut sagt 

bedrövlig. 

DEBATT SID 54

ARKITEKTEN 01/06 

OMSLAGET: Samir Alj Fält, aktuell 

med vandringsutställningen UNG06/07 

som visas första gången på Stockholm 

Furniture Fair den 8–12 februari. 

Foto: Jonte Wentzel. 

Läs mer på sidan 4 

ARKITEKTEN 

Medlemstidning för Sveriges Arkitekter 

ISSN 0347-058X Medlem i 

ADRESS 

Ansgariegatan 5 

Box 9225, 102 73 Stockholm 

Telefon 08-5055 7700 

Telefax 08-5055 7705 

E-post: kansli@arkitekt.se 

Webb: www.arkitekt.se 

REDAKTION 

08-5055 7700, arkitekten@arkitekt.se 

Per Lander (ansv utgivare) per.lander@arkitekt.se 

Nina Gunne nina.gunne@arkitekt.se 

Kerstin Persson kerstin.persson@arkitekt.se 

Tomas Lauri tomas.lauri@arkitekt.se 

Bengt Samuelsson bengt.samuelsson@arkitekt.se 

Ina Flygare (tjl) 

Annika Jensfelt (tjl) 

PUBLICERINGSPOLICY 

Åsikter som framförs i signerade artiklar står för 

författaren. Redaktionen tar inte ansvar för insänt ej 

beställt material. Allt redaktionellt material i Arkitekten 

publiceras på Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

Medarbetare som inte accepterar detta måste 

meddela förbehåll. I princip publiceras inget material 

med sådant förbehåll. 

ANNONSPRISER 

Fullständig annonsprislista finns på www.arkitekten.se. 

Produktannonser, exempel: 

1/1-sida sv/v 17.000 kr, 4-färg 24.000 kr 

Platsannonser, exempel: 




Sättning/originalframställning debiteras extra. 

Moms och reklamskatt tillkommer ej. 

Alla Arkitektens platsannonser införs kostnadsfritt på 

Sveriges Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. Annonsering 

enbart på webben kostar 3100 kr + moms. 

Det är svårt att sia, särskilt om framtiden. Så brukar det 

heta. Men Arkitekten gör i detta årets första nummer ändå 

ett försök att blicka framåt. Vilka utmaningar står arkitekterna 

inför, detta år och på längre sikt? 

Våra hypoteser handlar om att byggprojekten blir mer 

spektakulära, om att det hållbara samhället ställer nya krav 

på arkitekterna, om vad kårens kommande kvinnodominans 

kan föra med sig, om att smarta 

byggprocesser blir viktigare än 

industrialiserat byggande och om 

att den ökade internationaliseringen 

kommer att leda till att även 

arkitektföretagen köper tjänster i låglöneländer. 

Såväl Sveriges Arkitekters förbundsdirektör som dess akademi 

för arkitektur ägnar sig också åt att spana mot framtiden. 

Men framtiden finns kanske i Norge? Läs om det norska 

arkitektundret. 

Även det som sker de närmaste dagarna eller veckorna hör 

också till framtiden. Den allra närmaste framtiden handlar 

bland annat om årets möbelmässa. I vårt inledande reportage 

får du träffa inredningsarkitekten som inte bara designat en 

av utställningarna på mässan, utan som också slår sönder 

möbler och sätter ihop nya av spillrorna. 

Och så bjuder vi på ett reportage om en av designvärldens 

mesta kändisar, som gästade Arkitekturdagen härförleden, 

nämligen Ross Lovegrove. Han avslöjar att det han längtar 

mest efter är att få formge en bil. Tyst, lätt, utan avgaser. Så 

vill han möta en av nutidens – och framtidens – utmaningar. 

Det är svårt att sia, 

särskilt om framtiden. 

ANNONSBOKNING 

Margareta Karlsson, 08-50 55 77 00 

margareta.karlsson@arkitekt.se 

Eller på www.arkitekt.se/arkitekten/annonsera 

PRENUMERATION 

Helår 450 kr + moms 

UPPLAGA 

TS-upplaga 2004: 10.000 

TRYCK 

Intellecta Tryckindustri, Solna 2006. 

UTGIVNINGSPLAN 

Annons- och 

Nummer manusstopp Utgivningsdatum 

2.2006 3/2 23/2 

3.2006 3/3 23/3 

4.2006 31/3 24/4 

5.2006 5/5 26/5 

6/7.2006 31/5 22/6 

8.2006 11/8 31/8 

9.2006 8/9 28/9 

ARKITEKTEN januari 2006 1

”Vad innebär det att tolka beställarens 

förväntningar och önskemål i en 

marknadsekonomisk värld? Att vara 

följsam i ett krasst ekonomiskt perspektiv 

tar man inte ledningen på.” 

Jonas Olsson, arkitekt SAR/MSA Debatt sid 55 

Spaning framåt 

Fem påståenden om framtiden 

kommenteras av femton personer. 

Sid 23 

Arkitekt i hetluften 

…är Jonas Bohlin, 

som på UD:s uppdrag 

sitter med i den 

internationella juryn 

för ”Tsunami Memorial 

Competition”, 

en internationell 

tvåstegstävling om en 

minnesbyggnad över 

tsunamins offer i ett 

naturreservat utanför Kao Lak i Thailand. 

Första steget avgjordes före jul under stor 

mediabevakning i Thailand. 

– Vi fick in 379 förslag från 58 länder. 

Fyra var från Sverige. Fem förslag gick 

vidare till nästa omgång, som avgörs i maj. 

De fem finalisterna kommer från Australien, 

Spanien, USA, Kina och Finland. Tio 

Han kollar hur naturen gör. 

Ross Lovegrove vill fånga formen 

hos rörelsen under fjädrarna. Sid 16 

Ett steg före. 

Svenska arkitekter sneglar på Norge. 

Sid 40 

förslag fick hedersomnämnande, de flesta 

konstnärligt intressanta men orealistiska. 

Vad har du bidragit med i juryarbetet? 

– Jag var en av sju manliga juryledamöter, 

alla arkitekter. Jag förde fram lite andra perspektiv 

än de andra. Som att byggnaden ska 

vara ett monument över mänsklighet och 

kärlek, inte över arkitekten. Och jag ställde 

frågor om ekologi, tillgänglighet, ljus och 

interiöra perspektiv. Dessutom begärde jag 

att juryn till nästa omgång ska utökas med 

två kvinnor, gärna icke-arkitekter. Det var 

uppskattat, jag kände mig både hedrad och 

värdefull. 

Vad tog du med dig för tankar hem till 

Sverige igen? 

– Existentiella tankar. Tankar om 

thailändarnas generositet och värme. Efter 

MER I DETTA NUMMER 

10 Nyheter: Staffan Henriksson 

rektor i Århus. Värmdö 

först med bygglovsmedlare. 

Volvos Your Concept Car 

inspirerar. 

34 Spaning i yttre och inre rum: 

Staffan Carenholm blickar 

framåt. 

36 Vad gör arkitekten 2025? 

Sveriges akademi för arkitektur 

samtalar. 

44 Sett, läst, hört: 

JämO-debatt. Abelardo 

Gonzalez. Spårbilar. Ljud 

och rum. 

52 Flexkontor bäst för 

välbefinnande. Christina 

Danielssons avhandling om 

kontorsmiljöer. 

54 Debatt: Lagom-Sverige. 

Visioner behövs. U-värdet 

avgörande. 

69 Information från Sveriges 

Arkitekter: Professionaliseringsprogrammet. 

Starta eget-kurs. Enkät 

bland inredningsarkitekter. 

Tävlingar. Halvårsrapport. 

Stämmoombud 2006-2007. 

78 Ledare: Mer spaning, fler 

samtal, ökade kontakter. 

önskemål från den thailändska arkitektorganisationen 

har jag föreslagit UD att 

Sverige ska ta initiativ till ett samtal mellan 

thailändska och svenska arkitekter och utbildningsansvariga 

under juryarbetet i maj. 

Thailändarna är mycket intresserade av 

kunskapsutbyte. Jag hoppas att Sveriges Arkitekter 

kan vara med och bygga en agenda 

för en sådan träff. Dessutom vill hela juryn 

ha ett internationellt symposium till hösten 

om hur man kan bygga i drabbade eller hotade 

områden. Tanken är att det ska ordnas 

under hösten och att både thailändska och 

andra experter ska delta. Idag fortsätter 

man att bygga turistanläggningar på samma 

platser som tidigare. Det är inte säkert att 

turisterna vill ha det så och det är viktigt att 

länderna kan behålla sina turistnäringar. 

Kerstin Persson 

ARKITEKTEN januari 2006 3 

80 Sista

Foto Jonte Wentzel

Mindre design 

– mer vandalism 

Han utgår från sig själv och drar in sina brukare tidigt i projekten. Han beskriver 

sitt arbetssätt som vilt och lite förvirrat. I år formger Samir Alj Fält vandringsutställningen 

UNG 06/07 som visas första gången på Stockholm Furniture Fair 

den 8–12 februari. Håll utkik efter små gubbar! 

Text: Nina Gunne 

Han bygger möbler, slår sönder dem, bygger upp dem 

igen, slår sönder dem och bygger upp dem igen. 

– Det kan tyckas vansinnigt, men det är i ett gott syfte. 

Som att krocktesta nya bilar. 

På Tensta Konsthall utanför Stockholm vill inredningsarkitekten 

Samir Alj Fält locka fram skaparkraften 

hos ungdomar från Tensta. På några timmar får de rita 

och bygga möbler som sen förstörs i destruktionsmaskiner 

konstruerade av Samir Alj Fält. Sen får de använda 

sin kreativitet för att bygga ihop möbeln igen. Att dokumentera 

processen ingår i projektet och allt material 

ska sedan ställas ut på Tensta konsthall i samband med 

Tensta Bo-utställningen i augusti 2006. Samir Alj Fält 

hoppas att det ska bli en inspirationskälla för arkitekter. 

Han är förvånad över hur väl ungdomarna förstår 

hans projekt. Vissa lärare har däremot varit mer misstänksamma 

och upprörda, de tycker att han uppmanar 

till olagliga destruktiva handlingar. 

– Men det är det jag inte gör! Jag vill istället visa dem 

att deras egen skaparkraft både kan bygga och förstöra 

saker. De lär sig förstå både designprocessen, materialet 

och konstruktionen. När man kan lära sig att styra sin 

skaparkraft kan man använda den till att göra sina egna 

vägval i livet. Inte bara sitta och vänta utan skapa något 

själv. 

På förra årets stora utställning på Svensk Form, 

Please Disturb, ställde Samir Alj Fält ut en rad stolar 

med uppmanande texter som: ”Beat me pretty”, ”Hit me 

hard” och ”Less design – more vandalism”. 

– Det här med vandalism är ett problem som alla som 

arbetar i offentliga miljöer stöter på. Möblerna kommer 

troligtvis inte användas exakt som vi har tänkt oss vid 

ritbordet. Och de kommer att förstöras. Det är viktigt 

att förstå det och att ha det med i beräkningen i designprocessen. 

Vad händer om man skär i materialet? 

– Som jag ser det kan man arbeta på tre sätt, antingen 

göra föremål som är så vackra att inte ens den mest 

argsinte vill ta sönder det. Man kan göra så robusta 

saker att de inte går att förstöra, eller så kan man göra 

saker i formbara material så att de bara blir vackrare 

och skönare när de slits och förstörs. 

Samir Alj Fält gick ut Konstfacks linje för inredning 

och möbeldesign för fem år sen. Det gick trögt, korta 

jobb på arkitektkontor, perioder av arbetslöshet och 

egna små projekt i studion. Det var när han började gå 

sin egen väg som det lossnade. Nu har det rasslat till 

med fyra nya projekt. Samtidigt. 

– Och jag har inga anställda, säger han med andan i 

halsen när jag når honom på telefon. Han flänger mellan 

Tensta konsthall, Riksutställningars ateljé, Stockholms 

läns museum i Sickla och Familjebostäder i Vantör. Telefonen 

ringer flera gånger under intervjun, som vi startar 

på Riksutställningar. Gamla och nya uppdragsgivare hör 

av sig och han blir stoppad på stan om ett kommande 

projekt. Men, som sagt, det har inte alltid varit lika 

enkelt. 

– Efter Konstfack handlade det mycket om att skapa 

en storsäljare. En ny stapelbar Myranstol. Då hade man 

lyckats. Men man kan få ut sitt designbudskap på andra 

sätt än att gå genom Lammhults eller möbelmässan. Nu 

livnär jag mig på att jobba mot konstinstitutioner och 

med pedagogiska projekt. 

– Nu jobbar jag som jag vill och med det jag tror på 

– och det går bättre. Att rita en ungdomsgård är lika 

”fint” för mig som att inreda Moderna Museet. Utställningarnas 

besökare är mina brukare, och ofta är jag 

min egen beställare. Jag tycker också att jag jobbar nära 

verkligheten och att jag tar upp aktuella frågor. Det kan 

handla om en stol som inte är till för att sitta på – utan 

för att sparka på. Jag får ut ett budskap när människor 

reagerar på mina projekt. 


>>>

Hans design mötte verkligheten i ett nyligen 

avslutat projekt för Farsta stadsdelsnämnd där 

han ritade en ungdomsgård. Ungdomarna och 

fritidspedagogerna var med i alla led och var 

också med och byggde. 

– Jag tillbringade mer tid på plats än i min 

egen studio. Det kanske inte blev världens bästa 

inredning men det viktiga var den kontakt 

jag fick med den generationen och att alla var 

delaktiga. 

Han märkte att ungdomarna var nyfikna 

– men först lite misstänksamma – på honom och 

att han var inredningsarkitekt. 

– Jag tror de tänkte att, jaha som arkitekt 

kan man jobba med frågor som är viktiga för 

mig. De ser att jag kan livnära mig på att vara 

kreativ och ha tokiga idéer. Och det finns ett 

stort värde i skaparkraften som jag inte tycker 

lyfts fram i skolorna idag. 

Är det formgivning eller konst eller både 

och? 

– Det där har jag funderat mycket på – och 

inte kommit fram till något. Jag bara kör. Kanske 

är det oansvarigt att svara så, men jag orkar 

inte bry mig. Andra får avgöra det. 

Han beskriver sin bakgrund som komplex 

och splittrad. Född i Paris med marockansk 

pappa och finsk mor. Uppvuxen i Skärholmen. 

– När jag kom in på Konstfack tyckte jag inte 

att jag behövde min bakgrund längre. Jag vände 

ryggen till den. Andra på Konstfack verkade 

så säkra på sin identitet. Det var inte jag. Jag 

var vild och påstod saker. Jag tyckte inte att jag 

hade något att försvara eller förlora. Nu märker 

jag att människor lyssnar mer på mig när jag är 

mig själv. 

Nu har han börjat få ihop sina olika liv, sin 

bakgrund och sin yrkesroll till en ny identitet 

och ett sätt att arbeta som formgivare. Det 

tog sig först uttryck i projektet ”Den förlorade 

sonen” som han gjorde på uppdrag av konstinstitutionen 

Konst2 i Skärholmen 2004. Han 

valde att ställa sig på torget och formge möbler 

av fruktlådor. Människor stannade, frågade 

och ville hjälpa till. Möblerna har senare ställts 

ut på möbelmässorna i Stockholm och i Milano. 

En fåtölj är uppköpt av Skärholmens stadsdelsdirektör 

och står i hans väntrum. 

– Liksom den förlorade sonen i historien i 

Bibeln kände jag skuldkänslor när jag kom 

tillbaka till Skärholmen. Jag hade inte gjort av 

med något arv, men däremot med ett kulturellt 

kapital. Jag drog från min bakgrund när jag 

kom in på Konstfack och hade inte satt min fot 

i Skärholmen sedan dess. Nu återvände jag hem. 

Och jag ville ge något tillbaka. 

Det var första gången han använde sin 

kulturella bakgrund i sin designprocess och sitt 

konstnärskap och omvandlade det till ett nytt 

uttryck. 

– Min komplexa bakgrund förvirrade mig. 

Jag hade ingen tradition att följa, inget fot- 

>>> 

6 ARKITEKTEN januari 2006

Foto Jonte Wentzel 


Foto: Samir Alj Fält 

”Jag är som en kameleont. Nu utnyttjar jag förvirringen till 

att skapa något – det är själva drivkraften i det jag gör. ” 

Vandalism är 

något som 

formgivare 

måste ha med 

i beräkningen. 

Möblerna 

kommer inte att 

användas exakt 

som planerats. 

Samir Alj Fält 

tar in vandalism 

och slitage som 

ett moment i designprocessen. 

Nedan till höger 

Samir Alj Fält i 

sin studio. 

bollslag att heja på. Jag är som en 

kameleont. Nu utnyttjar jag förvirringen 

till att skapa något – det är 

själva drivkraften i det jag gör. 

Med ett nytt uttryck kunde han 

också ge avtryck i designhistorien. 

– Oavsett bakgrund är vi här och 

nu och skapar vår historia. 

Han berättar om sitt uppdrag för 

Stockholms läns museum där han 

nu formger den nya permanenta 

utställningen som invigs i museets 

nya lokaler i Dieselverkstaden i 

Nacka. Uppdraget var att på en 

rätt liten yta få in både utställning, 

bokshop och café. Samir lämnade 

in ett skissförslag där han tvärtemot 

uppdraget lät smälta ihop de olika 

delarna. Samtidigt som man fikar 

kan man sitta intill en monter. Bilder och pekskärmar 

finns infällda i borden där man ställer kaffekoppen. 

Tio berättelser och tio personer ur historien presenteras. 

Det gör objekten mer laddade, anser Samir som 

har varit involverad i urvalet och haft totalansvar för 

utställningsarkitekturen. Han har lämnat det traditionella 

sättet att beskriva historien kronologiskt och visar 

istället fragment. 

– Det intressanta är när man känner igen sig i människor 

och blir berörd. Man blir nyfiken och vill veta 

mer. Man behöver inte dra alla fakta omkring också. 

En av de personer som lyfts fram i utställningen är en 

ung kvinna som kom till Sverige från forna Jugoslavien 

för över tio år sedan. Hennes berättelse läses av en skådespelare 

på band i utställningen. Men montern är tom. 

– Vi ville visa ett föremål som representerade hennes 

flykt till Sverige, men hon hade inte sparat något från 

den tiden eller från Jugoslavien. 

En annan monter visar en kortlek som tillhörde en 

italiensk man som kom till Sverige på 1960-talet under 

arbetskraftsinvandringen. En tredje monter visar små 

stenar från den första bosättningen i Stockholm på stenåldern. 

Han valde de mest fängslande berättelserna och 

tanken är att de ska öppna dörrar för att vilja ta reda på 

mer i museets bibliotek eller hemsida. 

Att det går så bra för honom just nu tror han beror på 

att han alltid utgår från sig själv, och bjuder på det. 

– Ibland till hundra procent, ibland bara till tre. Sen 

tror jag att det är viktigt att vara uthållig och hålla fast 

vid sin grundidé även när ekonomin gör att man måste 

tänka om. 

– Det kan vara svårt att komma in på arbetsmarknaden 

och att alls komma på intervjuer när man har 

utländskt namn. Nu är det ibland därför de ringer. Det 

kan jag bli förbannad över, men om jag kan förändra 

något och hjälpa mig och andra så, so what? 

Vi har suttit ett par timmar i Riksutställningars personalrum. 

Projekten är hemliga. Ateljén är stängd för 

besökare och alla dörrar bevakas strängt. Men Samir 

plockar fram modeller och ritningar av utställningsarkitekturen 

till vandringsutställningen UNG06/07 som 

har sin första anhalt i Greenhouse på möbelmässan i 

Stockholm i februari. 32 podier visar lika många objekt 

och formgivare och ska ställas samman i nio grupper 

som besökarna kan kretsa kring. Han har byggt in den 

flexibilitet i projektet som behövs för en vandringsutställning. 

I större lokaler kan podierna dras isär och det 

bildas fler ”gator” i ”kvarteren”. Att Samir har arbetat 

med en sorts stadsstruktur är tydligt, men han vill inte 

betona det. Istället berättar han hur hans son Vincent 

har hjälpt honom i projektet. 

– En utställningsarkitektur ska i första hand visa upp 

föremålen och min uppgift är att få folk att se. När jag 

är ute och går med min son stannar han ofta inför något 

han aldrig sett förut. Kanske en underligt formad pinne. 

Tar upp den och känner på den. Eftersom jag är intresserad 

av form får han mig också att se och bli nyfiken. Så 

vill jag hitta ett sätt att få folk att upptäcka det som står 

på podierna. 

Han plockar fram en liten skalgubbe för modeller och 

modelljärnvägar ur fickan. 

– Vi kommer att ställa ut hundratals gubbar på podierna. 

Kanske kan de få besökarna att se föremålen ur 

ett annat perspektiv? Det är ett knep – vi får se om det 

funkar. 

Nu längtar Samir mest efter att arbeta med sina egna 

projekt i studion på Artillerigatan. Där syr han väskor, 

designar objekt och bygger möbler. För flera år sedan 

formgav han en klocka tillsammans med sin sambo 

Camilla Engberg som också är inredningsarkitekt. 

– Det känns splittrat att flänga omkring mellan olika 

projekt och uppdragsgivare. Jag vill jobba mer koncentrerat 

och på en fysisk plats för att förstärka min identitet 

och kunna säga: Det här är Samir! Att kunna livnära 

mig på det, det är min dröm. Och jag tror det kommer 

att funka. ■ 

8 ARKITEKTEN januari 2006 

Foto: Samir Alj Fält

MYT: 

”Om vi ska bygga billigt kan vi inte 

använda svenskt byggmaterial” 

Vi får ofta höra att det är för dyrt att bygga bostäder och att det beror 

på byggmaterialet. Brister i konkurrensen, alltför liten import och 

snabb prisutveckling är problem som nämns när frågan diskuteras. 

Så ofta och envist att myter tenderar att förvandlas till sanning. Men 

det är fel.

NYHETER 

Nyhetsredaktör: Tomas Lauri 

tomas.lauri@arkitekt.se 

Ny stadsdel i Wien av Tovatt Architechts & Planners. 

➤ Tovatt segrade i Wien 

Tovatt Architects & Planners (f d Erskine Tovatt 

Arkitekter) vann den stora internationella arkitekttävlingen 

om en ny stadsdel i Wien. Stadsdelen ska 

anläggas på en tidigare flygplats i Wiens nordöstra del 

och är tänkt som ett utvecklingsnav i regionen mellan 

Bratislava i Slovakien och Österrike. Det 250 hektar 

stora området kommer att rymma cirka 45.000 nya 

invånare och innehålla allt ifrån bostäder till tunnelbana, 

snabbtåg, butiker, arbetsplatser och flera högskolor 

och forskningscentra. Utbyggnaden kommer att 

ske under de närmaste 30 åren. 

– Jag tror att vår skandinaviska bakgrund och vårt 

sätt att hantera komplexa samband i stadsbyggandet 

har mycket att erbjuda, säger företagets VD Johannes 

Tovatt. 

Det vinnande förslaget redovisar täta stadskvarter 

som strålar ut från ett centralt beläget parkområde. 

Den centrala parken förbinder planens olika delar och 

flätar samman den nya bebyggelsen med den befintliga 

bebyggelsen och angränsande grönområden. 

– Bostadsbyggande och planering går till på olika 

sätt runt om i Europa, men ofta vill alla skapa vackra, 

uthålliga och väl fungerande städer, konstaterar Johannes 

Tovatt. 

➤ Kungsholmsbuller okej 

Bullret blir godtagbart för 1.200 planerade bostäder 

på Nordvästra Kungsholmen. Som Arkitekten skrev 

(08, 2005) har Boverkets senaste direktiv för bullerkrav 

skapat en osäkerhet bland planerare. Bland annat 

har bostadsbebyggelse intill Essingeleden på Kungsholmen 

varit hotad sedan Vägverket överklagat till 

regeringen. Men nu säger Boverket ja. Detaljplanen 

medför acceptabla bullernivåer. De nya bostäderna 

kommer som närmast hundra meter från trafikleden, 

vilket inte behöver innebära problem. 

Rektor i Århus 

Staffan Henriksson leder den danska arkitekturskolan 

Staffan Henriksson, före detta 

prodekan på Arkitekturskolan KTH i 

Stockholm, blir i dagarna rektor vid 

Arkitektskolan i Århus. 

Staffan Henriksson lämnar sina nuvarande 

arbetsuppgifter som handledare 

för examensarbetare och doktorander. 

Han var tidigare en omstridd prodekan 

för Arkitekturskolan i Stockholm fram 

till att skolan omorganiserades. 

Rektorstjänsten vid Arkitektskolan 

i Århus är tidsbegränsad till fyra år. 

Det är första gången skolan hämtar 

en rektor utanför de egna leden. Tidigare 

rektorer har alltid utsetts bland 

de fast anställda lärarna men denna 

gång har skolrådet frångått den traditionen. 

Bland Staffan Henrikssons 

meriter nämner skolan att han lett 

Arkitekturskolan i Stockholm under 

Sweco FFNS och White arkitekter hör 

till Europas största arkitektföretag. 

Med 302 respektive 295 anställda placerar 

de sig på femte respektive sjätte 

plats på Europalistan. Detta enligt den 

branschöversikt som Svensk Teknik och 

Design (arkitekt-, teknik- och industrikonsultföretagen 

i samverkan) har gjort 

för förra året 2005. 

För FFNS del innebär det två placeringar 

upp från 2004, för White en 

parkering på samma plats. 

Placeringarna baseras på antalet 

anställda. Statistiken tar även upp omsättningen. 

Sett till den är FFNS det 

fjärde största företaget i Europa, medan 

White hamnar tia på listan. 

Det är en förkrossande stor andel 

av brittiska arkitektjättar på listan. 

Av 50 företag är 27 brittiska. Störst i 

Europa är AEDAS Architects group. 

Sammanlagt har de 800 anställda och 

en omsättning på 69,3 miljarder euro. 

De namnkunniga Fosters & Partners 

med Norman Foster i spetsen ligger 

tvåa med 600 anställda och 49 miljarder 

euro i årsomsättning. 

Tyskland är det näst flitigaste landet 

med sex placeringar. Det inflytelserika 

de senaste fem åren, varit redaktör 

för tidskriften Mama, ordförande för 

Nordisk Arkitekturakademi och drivit 

egen arkitektverksamhet. 

Staffan Henriksson 

säger att 

han tar med sig 

såväl sina positiva 

som negativa 

Staffan Henriksson. 

erfarenheter från 

Arkitekturskolan i 

Stockholm när han 

börjar sitt nya jobb. 

Vad har skolan i Århus som inte 

skolan i Stockholm har? 

– Positivt arbetsklimat, positivt samhällsklimat 

och anständiga resurser, 

svarar Staffan Henriksson. 

Han hoppas kunna markera arkitekturskolan 

i Århus på ett europeiskt 

plan. 


FFNS och White stora i Europa 

arkitektlandet Nederländerna hamnar 

först på tredje plats med fem företag, 

varav Rem Koolhaas OMA är minst 

med sina 120 anställda och 13,5 miljarder 

i omsättning på en sammanlagt 

43:e plats. 

Sverige har tre namn med på listan. 

Förutom FFNS och White är det Temagruppen 

som hamnar på 47:e plats 

med 113 anställda och 9,3 miljarder 

euro i omsättning. 

Tomas Lauri 

EUROPAS STÖRSTA ARKITEKTFÖRETAG 

1. AEDAS Architects, England, 800 

2. Foster & Partners, England, 600 

3. RMJM, England, 570 

4. Broadway Malayan, England, 450 

5. SWECO FFNS, Sverige, 302 

6. White arkitekter, Sverige, 295 

7. Chapman Taylor, England, 290 

8. Architechten von Gerkan, Marg und 

Partner, Tyskland, 290 

9. INBO Architects, Holland, 262 

10. Aukett Fitzroy Robinson, England, 

250 

Källa: STD, siffror anger antal anställda 


Värmdö först med bygglovsmedlare 

Värmdö kommun har på försök infört 

medlare för att lösa grannfejder. 

Tanken är att det ska minska antalet 

ärenden inom miljö- och byggområdet. 

Försöket är unikt. Sveriges Kommuner 

och Landsting känner inte till någon 

kommun med liknande verksamhet. 

Idén kom från Lars Fladvad, som 

är miljö- och byggchef i Värmdö. Han 

hade sett alltför många ärenden där 

tvistande grannar missbrukat både 

PBL och miljöbalken för småsaker som 

borde klaras av om parterna bara kunde 

prata med varandra. 

– Vi har tio-tjugo fall om året där 

grannar klagar på varandra, med lagarna 

som förevändning, berättar han. 

I miljöfallen blir det polisutredning 

om miljöbrott, i PBL-fallen är det kommunen 

som utreder. 

– Ofta överklagar de våra beslut till 

Masonit 

favorit under 

designåret 

Kampanjkontoret för Designåret 2005 

gör bedömningen att den statliga 

insatsen på 14 miljarder kronor har 

gett ett gott resultat. De motiverar 

det bland annat med att arbetslösheten 

har minskat för arkitekter och 

designers med 25 procent sedan 

hösten 2003. 

Anna Rygård, projektledare, vad har 

designåret med den minskade arbetslösheten 

att göra? 

– Jag hoppas att vi har bidragit till 

områdets framgång genom den information 

vi har spridit. 

Men rent konkret: vilka jobb har ni 

skapat? 

– Vi har varit involverade i 1.626 

projekt och aktiviteter. Några av dem 

har satt folk i arbete. Men jag tog med 

uppgiften i min sammanställning för att 

lyfta fram att området sysselsätter fler 

och fler. Vår roll har ju varit att sprida 

högre instanser. De här ”okynnesmålen” 

stjäl mycket resurser. 

En fyrpartimotion från s, c, kd och 

mp bifölls av fullmäktige och försöket 

kom igång under hösten. Fullmäktige 

utsåg två medlare, en socialdemokrat 

och en moderat, båda med erfarenheter 

av kommunal verksamhet, fastigheter 

och miljö- och byggområdet. De avlönas 

med normalt sammanträdesarvode 

och pengarna tas från miljö- och byggnadsnämndens 

budget. 

– Vi ser det som en utökad service till 

medborgarna, säger Lars Fladvad. Det 

är tänkt att fungera ungefär som äktenskapsmedling. 

Blir man inte överens 

får man kanske fortsätta civilrättsligt. 

Medlarna har ett par fall på gång. 

Grannar som inte pratar med varandra 

på grund av en brygga och ett båthus 

som den ene byggt och den andre vill 

ha bort är ett exempel. 

Medlarna fattar inga beslut och för 

information om designområdet, inte 

att driva egna projekt. Designåret har 

bidragit till att värdet av design och 

arkitektur har uppmärksammats. 

Hur många av de 1.626 genomförda 

projekten och aktiviteterna har direkt 

med designåret att göra? 

– Jag kan peka på arkitekturområdet. 

När jag går in på vår hemsida och slår 

på arkitektur, får jag 173 träffar. Det 

är naturligtvis svårt för mig att avgöra 

vilka av dessa saker som skulle ha arrangerats 

ändå oavsett designåret. Men 

jag tror att vår hjälp med kontakter och 

inga anteckningar. Före medlingen får 

medborgarna skriva under ett intyg på 

att de vet att medlingen saknar juridiskt 

bindande rättsverkan. Medlingen får 

inte ta upp ärenden där kommunen är 

ansvarig för myndighetsutövning eller 

där kommunen är part. 

Enligt Sveriges Kommuner och 

Landsting finns det inga hinder för 

den här typen av verksamhet. Det står 

varje kommun fritt att ha medlare – på 

samma sätt som man kan ge medborgarna 

konsumentrådgivning. 

– Intresset har varit stort från både 

media och medborgare, säger Lars 

Fladvad. Norrtälje är den enda kommun 

som hittills har hört av sig, de har 

liknande problem. 

Försöket pågår fram till valet. Därefter 

ska man pröva om det har avlastat 

miljö- och byggförvaltningen och är 

värt att fortsätta. 


marknadsföring har gjort att många 

har vågat ta initiativ som annars inte 

skulle ha blivit av. 

Vilken är den största enskilda insatsen för 

arkitekturen ni har gjort under året? 

– Masonittävlingen är ett lyckat exempel 

som vi har hjälpt till med. Det 

gav såväl en tävling, en utställning på 

arkitekturmuseet, ett uppmärksammat 

masonithus av Thomas Sandell och har 

lett till att materialet har utvecklats 

genom att tillverkaren har kommit i 

kontakt med nya formgivare. 

Tomas Lauri 

”Vi ser 

det som 

en utökad 

service till 

medborgarna.” 

Lars Fladvad, 

miljö- och byggchef, 

Värmdö kommun. 

Thomas Sandells 

masonithus (ovan) 

var ett lyckat 

projekt under designåret, 

enligt projektledaren 

Anna 

Rygård (nedan). 


Foto: Sandellsandberg

NYHETER 



En långsträckt gulddrake blir en del av den nya permanenta 

utställningen på Östasiatiska museet. 

➤ Gulddrake till Östasiatiska 

Tham & Videgård Hansson utformar Östasiatiska 

museets nya permanenta utställning. De segrade i 

den inbjudna tävlingen om utställningen, där Johan 

Celsing och aPolis var de två övriga deltagarna. 

Det är den stora kinasamlingen och museets kinesiska 

boksamling som ska visas upp. Utställningen, 

som ska omfatta 600–900 historiska föremål, kretsar 

kring en 35 meter lång svävande och veckad gulddrake. 

Draken rymmer montrar med särskilt utvalda föremål, 

medan merparten av föremålen placeras utefter väggarna 

runtom. Invigning sker under våren 2007. 

➤ Tävling om Heden möjlig 

En arkitekttävling om Heden i Göteborg kan bli 

aktuell. Frågan avgörs av stadens fullmäktige, 

sannolikt under våren. En folkpartimotion vill ge 

byggnadsnämnden i uppdrag att genomföra ett 

brett programsamråd för hur Heden ska användas 

och därefter utlysa en arkitekttävling. Det anses 

viktigt att göteborgarna får vara med och bestämma 

hur området ska användas. Byggnadsnämnden 

beslöt med siffrorna 5–4 att tillstyrka motionen i 

remissomgången. Socialdemokraterna har ett eget 

detaljerat förslag om hur Heden ska användas och 

förordar en inbjuden tävling. 

Hur fullmäktige kommer att besluta är ovisst men en 

vägvisare kan vara att vänstern hittills har valt att stödja 

de borgerliga partierna i Heden-frågan. Socialdemokraterna 

har inte egen majoritet i fullmäktige. 

➤ Sydneyoperan ett underverk? 

Jørn Utzons Sydneyopera kan väljas till ett av 

världens sju nya underverk. Operan är den enda 

moderna byggnaden på den lista med 21 kandidater 

som har valts ut av en jury ledd av FN-organet 

Unescos förre generalsekreterare Federico Mayor 

Zaragoza och som allmänheten nu kan rösta på. 

Andra kandidater är Eiffeltornet, pyramiderna i 

Giza, Colloseum och Akropolis. Det går att rösta 

under hela året på http://cms.n7w.com. Först den 

1 januari 2007 blir listan slutgiltig. 

Helkvinnlig ledning 

Volvos konceptbil inspirerar till feminina atriumhus i Trelleborg 

När WSP ritar 30 atriumhus i Trelleborg 

består projekteringsledningen 

av enbart kvinnor. 

– Visst är det de som undrar varför och 

om det egentligen blir någon skillnad, 

säger Tina Bergström, arkitekt. Men 

det är verkligen skillnad. Framförallt 

är processen avsevärt mer kreativ än 

vad den brukar vara. Hierarkier och 

revirtänkande som hindrar en effektiv 

arbetsgång är borta. 

– Vi har ett prestigelöst arbetssätt. 

Alla är fokuserade på målet, på att arbeta 

fram en gemensam balans mellan 

arkitektur, energi och ekonomi. Utbytet 

blir större och produkten mer genomtänkt, 

säger Tina Bergström. 

Förutom Tina Bergström leds projektet 

av Annika Nilsson, energi och miljö, 

Ellen Persson, arkitekt, Ulrika Tuvesson, 

projekteringsledning och ekonomi, 

Anna Hamberg, landskapsarkitekt och 

Charlotte Reinholdz-Nilsson, VVS. 

Initiativtagare till den helt kvinnliga 

projekteringsledningen är Annika Nilsson. 

Men idén kom ursprungligen från 

hennes chef Jan Trygg, efter att han tog 

del av Volvos konceptbil YCC av och 

för kvinnor (se faktaruta). 

Till skillnad från Volvos bil är inte 

WSP:s atriumhus fokuserat på en viss 

målgrupp. Det är ett hus för ensamstående, 

ett par, eller en liten familj: en 

hyrestrea på 70 kvadratmeter i form 

av ett atriumhus. 

– Det är inte ritat för att passa in i 

ett designmagasin. Vi inriktar oss på 

vardagsfunktionalism. Det är boendet 

som står i centrum. Praktiska lösningar 

för livet idag, säger hon. 

Huset är ännu inte färdigprojekterat 

och detaljprojekteringen återstår. Men 

det kommer att finnas detaljer som gör 

det till ett ”femininare” hus än många 

andra, enligt Tina Bergström. 

Ett exempel är fokuseringen på förvaringen. 

Att se till att den verkligen är 

en integrerad del av byggnaden istället 

”Vi skippar 

den öppna 

planlösningen.” 

för lösa komponenter. 

Ett annat 

exempel är köksmiljön. 

– Vi skippar 

den öppna planlösningen. 

Med 

en serveringslucka kan kan det vara 

öppet mellan kök och vardagsrum när 

det behövs, säger Tina Bergström. 

– När det gäller planlösningen har vi 

tänkt mycket på relationen mellan vardagsrum 

och sovrum. Atriumhustypen 

är vald för att den gör det möjligt att på 

ett bra sätt separera dessa två delar. 

De 30 atriumhusen som produceras 

av Trelleborgshem ligger i nordvästra 

utkanten av Trelleborg. De ska vara 

färdiga för inflyttning till sommaren 

2007, då staden arrangerar en boutställning. 

Tomas Lauri 

Delar av WSP:s helt kvinnliga projektledning, från vänster: Ulrika Tuvesson, Annika Nilsson, 

Tina Bergström och Ellen Persson. 


Foto: WSP

Boendekoncept av nätverket Bettan för Betongföreningen. Arkitekt: Katarina Wahlström, isis. 

Hus med feminin finess 

Kvinnoperspektiv på boendet är 

grunden för ett pågående projekt 

inom kvinnonätverket Bettan. 25 

kvinnor från olika delar av byggsektorn 

bidrar med idéer och olika 

kompetenser. 

Konkret vision är det fyndiga namnet 

på det tvååriga utvecklingsprojektet 

som drivs inom Svenska Betongföreningen. 

– Vi blev inspirerade av Volvos ”Your 

Concept Car – by women for modern 

people”, berättar Gull-Britt Jonasson, 

VD på Finja i Hässleholm och en av 

”Det gäller 

att ha 

flyttbara 

väggar.” 

ARKITEKTEN januari 2006 

YOUR CONCEPT CAR 

kvinnorna i nätverket. 

Vi har 

koncentrerat oss 

mer på boendet 

än på bostaden, 

fortsätter hon. 

Ett första idékon- 

cept presenterades på Betongmässan i 

november. 

En genomgående tanke är att förenkla 

boendet och göra det mer flexibelt. 

– Kärnfamiljen finns ju knappast 

längre. Ibland är man två som bor, 

ibland åtta. Det gäller att ha flyttbara 

väggar, säger Gull-Britt Jonasson. 

Att lägga tvätt, klädförvaring och 

duschrum i anslutning till varandra 

är ett sätt att förenkla boendet, man 

slipper springa runt. 

Det ovanliga med projektet är att 

idéerna kommer från en grupp kvinnor. 

Volvos ”Your Concept Car” premiärvisades 

på bilsalongen i Genève 2004, och har rönt 

stor uppmärksamhet världen över, inte minst 

för att den är gjord helt av kvinnor och för en 

kvinnlig publik. Samtidigt har YCC varit en 

idébank för nya typer av Volvobilar. Den nyss 

lanserade modellen C 30 är en efterföljare. 

Konceptbilen har belönats med bland annat 

Torsten och Wanja Söderbergs Pris. 

Visualisering: Helena Eriksson, 

Visualisera Arkitektur 

Hade gruppen bestått av bara män hade 

det varit ”normalt” i Byggsverige. 

Om det kvinnliga perspektivet leder 

till ett annorlunda hus får betraktaren 

bedöma, säger deltagarna. 

– Jag tänker inte i manligt och kvinnligt, 

jag arbetar som arkitekt i projektet, 

säger Katarina Wahlström på 

isis arkitekter i Stockholm. Hon har 

konkretiserat nätverkets önskelista och 

skissat på en betongvilla. 

För syftet är att föra in betong som 

material i boendemiljöer. 

– Min íde är en prefabricerad kärna 

av betongvolymelement. I den finns 

komplexa och installationskrävande 

delar som kök, våtutrymmen och öppen 

spis. Volymelementen kan kopplas 

ihop till större enheter och en eller 

två våningar. Samma bygglåda kan få 

olika uttryck och olika material. Korta 

monteringstider är ett sätt att pressa 

priset. Vi tänker oss betong som färdigt 

ytskikt i såväl våtdelar som fasader och 

innerväggar. 

Nästa fas i projektet är att hitta 

finansiärer. 

– Huset ska inte kosta mer än andra 

hus, säger Gull-Britt Jonasson. Finansieringen 

kan göra att vi kan bygga 

huset helt efter våra egna idéer, i vanliga 

fall är det ju en kund som väljer. Vi 

har redan fått förslag på tomter, både 

i Skåne och kring Stockholm. 

Kerstin Persson

NYHETER 



➤ Arkitekturmuseet välbesökt 

Det blev publikrekord för Arkitekturmuseet under 

2005, drygt 328.000 besökare. Ökningen är 11 procentig 

jämfört med 2004, då 296.000 besökte museet. 

Men ser man till att museet 2004 bara hade öppet i 

10,5 månader, är tillströmningen kontinuerligt hög 

sedan den fria entrén infördes. 

Lagom till det nya året har Arkitekturmuseet fått 

en ny styrelse: Joakim Ollén, verkställande direktör, 

ordförande, Katja Grillner, arkitekt, Abelardo 

Gonzalez, arkitektprofessor, Tullan Gunér, museichef, 

Lars Ihse, regionchef, Anders Landström, arkitekt 

och Helena Nybacka, projektledare. Gert Wingårdh, 

Carin Fischer och Anders Ygeman lämnade styrelsen. 

➤ Klenod rivningshotad 

Det världsberömda Nagakin-tornet i Tokyo med sina 

påhängda karaktäristiska lådor och runda fönsteröppningar 

hotas av rivning. Den arkitektoniska klenoden 

ritades på 70-talet av Kisho Kurokawa och framstår 

idag som själva emblemet för sin tid och japansk 

metabolism. Trots det är den inte kulturminnesskyddad. 

Japansk lag skyddar inga byggnader uppförda 

efter andra världskriget. Ett upprop har startats av det 

tyska arkitekturmuseet för ett bevarande av tornet. 

Det går att stödja det på www.edo-tokyo.de. 

➤ Europas största arena 

I det gamla kalkbrottet i Forsby fyra mil från Eskilstuna 

planeras Europas största inomhusarena för sport 

och konserter. Kostnaden är beräknad till 310 miljoner 

kronor. En halv EU-miljon har redan lagts ner i 

fördjupade studier. Under våren hoppas den ideella 

förening som driver projektet att Vingåkers kommun 

antar en översiktsplan för området. Tanken är att 

det i arenan ska gå att ha stora mästerskap i friidrott 

(löparbanan blir 400 meter lång), fotbollsmatcher, 

hästtävlingar, musikkonserter och andra kulturevenemang. 

Arenaförslaget är ritat av Hans Blomqvist & 

Lars Nordling arkitektkontor. 

Foto: Tomio Ohashi 

Nagakintornet 

i 

Tokyo ett 

minne blott? 

Hur testvagnarna i Uppsala ska se ut är inte bestämt än. Men några arkitekter är inte inkopplade 

på formgivningen, uppger Vectus. Illustration: Vectus Ltd. 

Spårtaxi testas i Uppsala 

Sveriges första testbana för fullskaleförsök 

med spårtaxi börjar byggas 

i Uppsala i dagarna. I oktober är det 

dags för provtur. 

Det är det koreanska företaget Vectus, 

dotterföretag till ett av världens 

största stålföretag Posco, som står för 

utvecklingskostnaderna. Bolaget har 

skapats enkom för att lösa urbana 

transportproblem. 

Testbanan, som blir knappt 400 

meter, ligger på idrottsplatsen vid Dag 

Hammarskjölds väg, på mark som Akademiska 

Hus äger. Försöket kommer att 

pågå i ett och ett halvt år. Vagnarna ska 

köras dygnet runt och testpassagerare 

får avge omdömen. 

Närheten till Uppsala Universitet, 

som också forskar om teknikutveck- 

Bostäder under 55 kvm måste inte 

längre ha en avskiljbar del för sömn. 

De behöver inte heller utformas 

för plats med parsäng. Detta enligt 

Boverkets nya regler. 

De nya reglerna började gälla 1 december. 

Men fram till den 1 juli är det en 

övergångsperiod, så att ingen tvingas 

rita om redan projekterade bostäder. 

– Det bör kunna underlätta produktionen 

av yteffektiva småbostäder och 

därmed minska kostnaderna, skriver 

Boverket i ett pressmeddelande. 

Om en parsäng ritas in i en lägenhet 

under 55 kvm innebär inte det att den 

ling, bidrog till att Vectus valde Uppsala 

efter att ha besökt olika städer i Europa. 

Både universitet och kommunen kan 

medverka i utvärderingen. 

Att Uppsala står värd för försöket 

öppnar möjligheter att hitta ett 

nytt samspel mellan det privata och 

offentliga, anser arkitekt Carl-Johan 

Engström, som är planeringsdirektör 

i Uppsala. 

– Det är inte rimligt att lokala skattebetalare 

står för global teknikutveckling. 

Men spårbilar är inte bara en 

teknikutvecklingsfråga, det rör kärnan 

i samspelet mellan urbana transporter 

och stadsutveckling. Ska vi lyckas hitta 

nya alternativ krävs inte bara kommuners 

utan också statens medverkan. 


Nya regler för små bostäder 

automatiskt klassas som flerpersonsbostad. 

Två personer kan bo i en lägenhet 

tillfälligt, konstaterar Boverket. 

Tidigare har uttrycket en person 

använts utan att definieras. Mycket 

stora lägenheter har kunnat klassas 

som enpersonsbostäder. Genom ändringen 

kan nu inte en stor bostad vara 

avsedd för en person. Avsteg ska inte 

längre tillåtas. 

– Bostäder större än 55 kvadratmeter 

ska innehålla minst ett rum eller avskiljbar 

del av rum med plats för parsäng, 

skriver Boverket. 

Tomas Lauri 


Illustration: Vectus


Zenexklusivt 

Ross Lovegrove är en av designvärldens vise män. Vi träffade 

honom för att tala om bilar, anteckningsböcker och livet vid 47. 

Text: Dan Hallemar Foto: John Ross 

Ross Lovegrove måste snart åka till Venedig. Hans 

tjocka anteckningsbok som han haft sedan i september 

är fullklottrad. Och han köper sina anteckningsböcker i 

Venedig. Det är fantastiskt att träffa en människa 2005 

som fortfarande framhärdar med att köpa sina anteckningsböcker 

i Venedig. 

Så nu måste Ross Lovegrove dra till Venedig. Frågan 

är bara när han ska få tid. Ross Lovegrove ser ut som en 

karaktär i en science fiction-TV-serie från 1973. Det vita 

skägget och det tunna vita håret högt upp på huvudet 

skulle kunna göra honom till en klok farbror som alla 

rymdjägare i vita trikåer reser till för att få veta Hemligheten. 

Han odlar sin förfining utstuderat. Men bryter 

sin tilltagande ålder, han är 47, med snygga unga sneakers. 

Han klagar på att hotellet hade nattklubb. Han 

behöver sin skönhetssömn. Han ser genomgående ut att 

vara beroende av skönhet. 

Under vår intervju återvänder Ross Lovegrove hela 

tiden till sin anteckningsbok. Den utgör en omistlig del 

av hans liv. Många av de tankar han ska referera till 

finns inte i huvudet, utan på någon av alla de sidor han 

bläddrar mellan i anteckningsboken. I Carina Rydbergs 

roman ”Den högsta kasten” berättar hon hur en väskryckare 

försökte ta hennes handväska i Granada: ”Jag 

släppte inte. Han plockade fram en kniv. Jag höll fast 

väskan. Jag brydde mig inte om passet, pengarna och 

biljetten. Sådant går att ersätta. Men mina anteckningar, 

två månaders arbete, de var ovärderliga.” Jag tror Ross 

Lovegrove skulle resonera ungefär likadant. Han skulle 

hänga i där, inte släppa ens för en kniv. 

Det är något sädesslag på omslaget till anteckningsboken. 

Men han har börjat från fel håll och upp och ner 

så det ser ut som ”weed growing from the sky”. Det är 

så förfinat att jag blir uppriktigt förvånad när han be- 

Ovan vänster: 

Supernatural, 

stol för 

Moroso 2004. 

Höger: Ross 

Lovegrove. 


>>>

Vänster, 

lampa Geon, 

för Tyamiganawa, 

Japan 

2002–2004. 

Motstående 

sida: System X 

för Yamiganawa, 

2004–2005. 


svarar min första fråga med att läsa upp ett långt stycke 

ur en Newsweek-intervju med Oprah Winfrey. 

Ross Lovegrove föddes 1958 i Wales. I början av 

1980-talet började han arbeta för Frog Design i dåvarande 

Västtyskland med produkter för bland andra Sony 

Walkman och Apples datorer. Tillsammans med Jean 

Nouvel och Phillipe Starck var han sedan på Knoll International 

i Paris. 1990 startade han sin egen Studio X i 

Notting Hill, London. British Airways, Moroso, Mazda, 

Olympus, har märkts bland kunderna. Inte sällan i ett 

sorts framtidsarbete som sällan resulterat i sådant som 

kommit i produktion. Han kallade sin summeringsbok 

för ”supernatural”. Och menade där att han nått en 

sorts soliditet i det han gör nu. Och det är lätt att hålla 

med om. Hans saker kan när de är bra kännas färdiga 

och vilsamma, men de riskerar hela tiden att falla över 

i något så färdigt att det bli slutet och jag som ska använda 

dem blir överflödig. 

Han har nyligen gjort en utestol för Moroso som känns 

som något nytt, ryggen är perforerad med hål, det gör 

den lättare. Det bjuder in mig också, den är inte helt 

färdig. Den heter ”Supernatural”. Den är en utveckling, 

ursparning kanske, av din soliditet, försöker jag. 

– Det är viktigt att fortsätta att se. När jag ser en fågel, 

hur den rör sina vingar är jag hela tiden där, i luften, 

det är inte avkopplande. 

– De saker som jag har gjort är inte solida, invänder 

han. 

ROSS LOVEGROVE 

Född 1958 i Cardiff, Wales. 

Utexaminerad från Manchester Polytechnic 

1980. Designmaster från Royal College of Art, 

London 1983. 

I början av 1980-talet arbetade han för Frog Design 

i i Västtyskland på projekt som Walkmans 

för Sony, datorer för Apple. Flyttade till Paris 

som konsult för Knoll International, skapade där 

det omtalade Alessandri Office System. 

Ingick sedan i Atelier de Nimes med Jean Nouvel 

och Phillipe Starck, som konsulter åt bland andra 

Louis Vuitton, Hermes and Dupont. 

Återvände till London 1986 och har haft uppdrag 

för bland andra Airbus Industries, Kartell, Ceccotti, 

Cappellini, Idee, Moroso, Luceplan, Driade, 

Peugeot, Apple Computers, Issey Miyake, Vitra, 

Olympus Cameras, Yamagiwa Corporation, Tag 

Heuer, Hackman, Alias, Herman Miller, Japan 

Airlines and Toyo Ito Architects i Japan. 

– De har däremot ett särskit skinn på sig. De är nedskalade. 

De är inte av fjädrar. Det nedskalade är naturen 

för mig. 

De är rörelsen under fjädrarna. Naturen är Ross 

Lovegroves hemmabana, koraller, vingars rörelser. Nu 

har hans ”fönster öppnats” säger han. Det är från och 

med nu han verkligen kan få göra saker som blir riktigt 

viktiga. Framgången är grundlagd. 

– Jag har ägnat tjugofem år åt att hitta mitt språk, 

säger han. 

Sedan börjar han läsa högt vad Oprah Winfrey säger 

i Newsweek: 

”Framgång sätter ett förstoringsglas på din personlighet. 

Den du är blir än mer tydligt och starkt. Den 

riktiga skönheten i att äga ett materiellt välstånd är att 

du inte behöver bekymra dig om att betala räkningar 

och därför får mer energi över att bry dig om sådant 

som betyder något. Hur ökar jag min mänsklighet? 

Hur använder jag det jag är, för syften som är större än 

jag. Hur får jag energin i min själ att linjera med min 

personlighet och hur använder jag min personlighet för 

att tjäna min själ? Mina svar återvänder alltid till jaget. 

Det finns inget sätt att röra sig upp och ut i världen 

om du inte är helt bekant med vem du är. Du kan inte 

röra dig fritt, tala fritt, verka fri, vara fri om du inte är 

bekväm med dig själv.” 

Säger Oprah. Och Ross Lovegrove håller med. Där är 

han nu. Och han ser bekväm ut med sin kopp te med en 

citronskiva i. Den Zen-exklusive Ross Lovegrove. 


>>>

– Jag är inte anonym, min design är inte anonym, min 

ambition är inte att vara det. 

Du verkar tänka hela tiden, anteckna, skissa. Arbetar 

du jämt? 

– Människor vill ha en del av dig, vad du måste göra 

är att dra dig tillbaka, skaffa dig en egen bild. Det gör 

jag med anteckningsboken. 

Han har varit på väg att göra en egen Lovegrove car i 

ett exemplar för att övertyga bilbolagen om att de måste 

kontakta honom. 

– Något är fel, varför ringer de inte? Varför ber de inte 

om att få ”the Lovegrove car”? Jag skulle ge dem det. 

Jag skulle blanda ett tennisracket av komposit med en 

bubbla och en cykel. 

En kväll hamnade han med sin son i sin studio med 

två par solglasögon och en radiostyrd bil. De strippade 

den radiostyrda och fäste solglasögonen, runda och 

svarta på den. ”Den blev enormt bra”, säger han. En 

bubbla på hjul. 

– Mitt arbete är visionärens, att förutse. 

– Min bil skulle handla om anti-gravitation, den skulle 

inte se tung ut. Bilen skulle inte, som nu, styras utifrån 

sina komponenter. Jag skulle minska mängden komponenter 

och göra det åt andra hållet. Jag älskar tanken på 

att göra en bil. Hur den kombinerar skönhet och logik. 

Hur jag skulle kunna sätta form på teknologin. 

Ross Lovegroves fru och son kommer in på kaféet. 

Sonen följer med på resorna, det ”är en slags skola, han 

får träffa fantastiska människor”. Nu sitter han intill 

mig, en trettonåring och leker rastlöst med ljuset och ett 

”Något är fel, varför ringer 

de inte? Varför ber de inte 

om att få ’the Lovegrove 

car’? Jag skulle ge dem det. 

Jag skulle blanda ett tennisracket 

av komposit med en 

bubbla och en cykel. ” 

Ross Lovegroves studio i Notting Hill, 

London, med hans egen DNA Staircase. 

bananskal. Hans pappa ser på honom men säger ingenting. 

Han talar om bilar. 

– Om bilindustrin vill ha ett paradigmskifte så kan jag 

leverera det. Bli en del av skiftet från teknologi mot miljö 

till exempel. Det får inte handla om bilens varumärke. 

Varumärkestänkandet i bilindustrin håller utvecklingen 

tillbaka. Det hindrar dem från att experimentera. Det 

här skulle handla om den individuella bilen. Jag och min 

son kallade vår bil för ”Love one”. 

– Japanerna är bättre att arbeta med, de håller inte 

lika hårt i varumärket. 

– Tänk dig en stad med mina bilar. Tysta, lätta, släpper 

inte ut några gifter. Staden präglas hårt av bilen, hur 

den ser ut, parkeringen, gatorna. Varför bryr sig ingen 

om det? 

Blir det inte bilar får han hålla sig till flygplan. Just nu 

arbetar han för Boeing med en 787 Dreamline. Flygplanen 

måste bli lättare. Det är miljöfrågan som tvingar 

fram ny design. 

Ross Lovegroves son sätter nästan eld på bananskalet. 

De är i Stockholm några dagar. Det blir lite lugnt jet 

set-liv. Middag till kvällen med Per och Marie i Roxette 

och några vänner. 

– Vi har haft olika ”race” under det senaste århundradet. 

1960-talet som hade en design som jag tycker om 

präglades av ”the space race”, nu har vi haft tjugo år 

med teknologiracet. Vår tids race måste bli miljöns. 

– Jag gillar inte konventioner, jag förstår dem inte, 

om man kan göra något bättre varför ska man inte 

göra det? ■ 


ARKITEKTEN SPANAR: 

Nytt år. Läge att blicka framåt. Vi formulerade fem påståenden om vad vi kan vänta oss av 

framtiden, fem hypoteser, som vi testade på några arkitekter och andra experter. 

Illustrationer: Gabriel Wentz 


”Turning Torso är bara början” 

ARKITEKTEN SPANAR: Politikerna kräver allt mer spektakulära byggprojekt. 

Arkitekterna kommer att kunna ta ut svängarna mer, eller kommer att tvingas 

göra det för att det efterfrågas. 

Illustration: Gabriel Wentz 


Fredrik Pettersson: 

”Sverige ligger några år efter” 

”Visst går utvecklingen mot fler och fler prestigeprojekt. Det är svårt att undvika. 

I Danmark kan man se hur popstjärnearkitekter, internationella kändisarkitekter, bjuds in allt oftare. 

Det här innebär inte nödvändigtvis att husen därför blir högre och högre. De prestigeprojekt som har 

byggts i Köpenhamn de senaste åren har handlat om mer än en trivial diskussion om höjder. Det finns 

ett allmänintresse för välbyggda hus, en detaljnivå. 

Jämfört med Danmark ligger Sverige några år efter. Det är länge sedan arkitektur mottogs som stor 

samtidskonst. Ändå tycker jag att saker och ting har förändrats. Världskulturmuseet och Universeum i 

Göteborg är exempel på hur det kan komma att bli: projekt med hög ambitionsnivå tätt inpå varandra. 

Att det skulle kunna bli inflation på prestigeprojekt tror jag inte. Varje sådant projekt har en unik 

beställare och ett nyhetsvärde i sig om det förvaltas väl.” 

Fredrik Pettersson, arkitekt, White Köpenhamn. 

Louise Nyström: 

”Hävda vår särart när nationalstaterna rivs” 

”Politiker i andra länder vill ha spektakulära byggprojekt för att skriva in sig själva i historien. Svenska 

politiker är mer modesta; för dem räcker det att sätta kommunen på världskartan och därmed locka 

företag och turister. Redan under rekordåren byggdes många skrapor runt om i landet, nu är det också 

konstmuseer och andra offentliga byggnader som gäller. 

Jag kan knappast tro att den arkitekt som fick medverka till ett spännande byggprojekt skulle känna 

sig hamna med huvudet under galgen. Tvärtom: dum vore väl den som inte tackade och tog emot och 

dessutom gjorde sitt bästa för att leva upp till förväntningarna. 

Tråkigt vore det emellertid om arkitektkåren allt för ängsligt försökte följa de globala jetsetarkitekterna 

i hasorna. När det vankas goda dagar gäller det att hävda den egna särarten, det arv vi har med 

oss från tjugotalsklassicismen (kallad Swedish Grace utomlands) och trettiotalsfunkisen, på senare år 

återuppstånden och nytolkad – och älskad av folk i gemen. 

När kulturministern viftade med ett nytt Nationalmuseum på arkitekturdagen, gick det ett jubelsus 

genom salen. Hans motiv var det vanliga: Stockholm behöver en symbolbyggnad som drar den internationella 

uppmärksamheten till sig. Inte mig emot, gärna en till bredvid Stadshuset, Moderna museet, 

Vasamuseet och Globen. Men varför just NATIONALmuseum? Nationsbyggande var 1800-talets grej, 

nu rivs nationalstaterna och vi blir fullvärdiga européer. Då är Öresundsbron ett mycket häftigare symbolbygge 

än en bostadsskrapa.” 

Louise Nyström, arkitekt, adj. professor i fysisk planering BTH. 

Per Kraft: 

”Staden blir mer fragmentiserad” 

”Ser jag till Europan var en tydlig tendens länge att skapa harmoniska enheter. Man var inspirerad av postmodernister 

som Leon Krier och Aldo Rossi. I dag bejakar man mer en fragmentiserad stad. Fokus är på 

mindre enklaver med en tydlig identitet. 

Det hänger naturligtvis samman med att de ekonomiska systemen och därmed förutsättningarna för arkitektur 

har förändrats. Välfärdsstaten finns inte längre. Allt är underordnat marknadsekonomiska krafter. 

Arkitektur blir som vilken produkt som helst tvungen att ha en egen märkesidentitet. Det innebär att varje 

område eller byggnad måste sälja sig. Men identiteten vänder sig också till dem i ett område eller dem runt 

omkring en byggnad. Det hela leder fram till en stad som är mindre homogen, vilket absolut inte behöver 

innebära en sämre stad, tvärtom medför det, tror jag, en mer dynamisk och levande stad. På lång sikt är det 

här en utveckling som är oundviklig, även om den motverkas i Stockholm för närvarande. Det går inte att 

få byggnader som verkligen utmärker sig, som politikerna med Annika Billström i spetsen kräver, och samtidigt behålla det estetiska 

monopol som tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret har idag och har haft i snart tjugo år nu. I Göteborg har man hunnit en bit 

längre med det här, liksom i Malmö. Det har också resulterat i fler märkesbyggnader som har förändrat städerna.” 

Per Kraft, arkitekt, A1 arkitekter, ansvarig för Europan i Sverige. 


”Projektering flyttar till låglöneländer” 

ARKITEKTEN SPANAR: Allt fler arkitektföretag upptäcker att de kan lägga 

ut projekterings- och visualiseringsuppgifter till Indien och andra länder 

och därmed minska både kostnaden och tiden. 

Olof Hallberg: 

”Vi kan samarbeta 

kring visualisering” 

”Vi har ingen 

erfarenhet av 

projektering och 

visualisering i 

låglöneländer 

och har inga konkreta 

planer på 

detta i dagsläget. 

Erbjudanden 

kommer på mail 

och vi har hört 

om situationer 

där det genomförts. 

Västfastigheter har bland annat digitaliserat 

en del av befintliga fastigheter med hjälp 

från Indien. 

Jag tror detta kan vara något vi får se mer 

av i framtiden. Projektering är i de flesta fall 

en kunskaps- och erfarenhetsintensiv process 

anpassad efter lokala förhållanden. Men ibland 

kanske förutsättningarna kan vara de rätta. Vi 

har i några fall upplevt att projekteringsprocessen 

bjudit på en del problem när vi arbetat 

tillsammans med nordiska kollegor så det är 

viktigt att se i vilka situationer man verkligen 

ska fundera på detta. Jag kan tänka mig att det 

kan vara lättare att samarbeta kring visualisering. 

Tanken att det i så fall är arkitektföretag 

som skaffar sig samarbetspartners/underkonsulter 

i låglöneländer är nog riktig eftersom 

det handlar om att bygga upp samarbetsformer 

med en bra dialog och gemensam kunskap. Jag 

tror också det är viktigt att vara informerad om, 

och vid behov kanske engagera sig i, de interna 

arbetsvillkor som råder hos samarbetspartnern.” 

Olof Hallberg, arkitekt, Abako, Göteborg. 

Birgitta Beeck: 

”Svenska arkitekter måste 

bli snabbare och billigare” 

Foto: Peter Knutson 

”Det pratas en hel del om 

detta i branschen, även om det 

inte förekommer i någon större 

omfattning bland arkitektkontoren 

än. Det hänger samman 

med strukturen inom arkitektföretagen, 

det vill säga många 

små kontor som inte har resurser 

och kanske inte stort behov av 

att arbeta globalt. De större 

företagen går före, det krävs en 

stark hemmabas om man ska 

köpa tjänster utomlands. Jag vet 

att till exempel FFNS för många 

år sedan handlade projekteringstjänster 

i Polen. 

Bland IT-företagen ser vi att man väldigt ofta köper tjänster 

i låglöneländer. Fenomenet började inom stora företag som har 

engelska som koncernspråk. De handlar både enkla och kvalificerade 

tjänster billigt, till exempel från Indien. Det är kanske inte 

lika lätt när det gäller arkitektur, som ju också är en kulturell 

fråga med olika svar i olika länder. Det finns både hot och möjligheter 

för arkitektföretagen i den här utvecklingen. Jag tror vi 

får räkna med ökad konkurrens framöver och en marknad som 

är beredd att betala högre priser för kreativa lösningar, det vill 

säga för att få den arkitekt man vill ha, och lägre priser för rena 

produktionshandlingar. Där är kontoren utbytbara. De svenska 

arkitektkontoren måste bli snabbare, effektivare och billigare. En 

lösning kan vara att köpa tjänster utomlands. 

Jag tror också på nätverksbyggande där arkitektföretagen 

skaffar samarbetspartners i olika länder. Man gör det inte i 

första hand för att få uppdrag utomlands utan för att stärka sin 

hemmamarknad. Genom nätverkspartners kan man få kontakt 

med utländska beställare som vill genomföra projekt i Sverige. 

Beträffande outsourcing finns det stora möjligheter för ambitiösa 

svenskar som vill starta eget i till exempel Indien och anställa 

arkitekter där. 

Precis som IT-företagen kan de välja och vraka bland gräddan 

av högskoleutbildade indier, eftersom de är så många och alla 

talar engelska. Man får alltså bygga upp kompetens utomlands 

för att möta efterfrågan. Det kan bli en spännande mix där vi lär 

oss saker. Vi vet inte alltid allting bäst.” 

Birgitta Beeck, arkitekt, ansvarig för arkitekturfrågor inom Svensk Teknik och 

Design, STD. 


Svante Berg: 

”De kan jobba när vi sover” 

”Rent generellt tror jag inte på det påståendet, men man kan få hjälp med delar av projektering. Vi 

har prövat att lägga ut modellbygge i Polen – och det blev både billigare och bättre, även om vi fick 

bearbeta resultatet. Vi har också testat att beställa vektoriserade ritningar i Indien. Vi testar att lägga 

ut jobb, vi tillämpar det inte. Men jag kan tänka mig att fastighetsföretag som vill ha datoriserade 

ritningar kan låta en kunnig svensk lägga ut jobb i andra länder. Det kan också vara en väg att pröva 

vid enklare ritningar och stora volymjobb. Vi får propåer om visualiseringar på nätet, men det är ett 

omständligt sätt att få ett jobb gjort som man vill ha det. Man behöver ofta kommunicera direkt vid 

skärmen, särskild vid 3D-modellering. Det är svårt att göra jobb med folk man aldrig har träffat. 

Känner man dem är det något helt annat. Det skulle vara intressant att samarbeta med arkitekter i 

en annan tidszon, de kan ju jobba när vi sover. Jag tror en del företag jobbar med låglöneländer, man 

pratar om det bland kollegor. Men jag ser inga hot för svenska arkitekter i detta, bara möjligheter. Låglöneprojektering 

utomlands kan aldrig ersätta en kompetent närvaro om man är intresserad av ett bra 

resultat i en byggnad eller inredning.” 

Svante Berg, arkitekt, VD Berg Arkitektkontor, Stockholm. 



Foto: Leo Batalow

”Alla vill jobba som Toyota” 

ARKITEKTEN SPANAR: Lean production ersätter industrialisering som modeord i byggbranschen. 

Att slimma processen blir allt viktigare, och arkitekterna får därmed chansen att 

tillskansa sig en nyckelroll. Men kommer man att ta chansen eller missa den? 



Eva Nygren: 

”Vi måste kunna teknik 

och fastighetsekonomi” 

Foto: Johan Olsson 

”Vi får inte missa den här chansen! 

Vi har i många år klagat över vår 

roll i byggprocessen och vi måste 

se möjligheten att återta vår position 

och förtroendet för vårt arbete. 

Att ta en nyckelroll är inte självklart 

för alla arkitekter, även om 

man vill, det krävs mer kunskap 

och självförtroende men också att 

våga ta mer ansvar. 

Jag sätter stort hopp till den 

yngre generationen arkitekter, 

som verkar ha stort intresse av att 

skaffa sig en bred grund att stå på. 

För en trovärdig dialog måste man ha grundläggande kunskaper 

i teknik och fastighetsekonomi som komplement till sina arkitektoniska. 

Vi vill inte bara vara gestaltare som finns med i ett tidigt 

skede och som sedan betraktas som besvärliga och krångliga 

aktörer i processen. Vi vill kunna argumentera för lösningar och 

i samverkan med övriga inblandade komma fram till den bästa. 

Eftersom alla inblandade i processen idag är övertygade om 

att vi måste förändra den, för bättre kvalitet och lönsamhet, kan 

vi nu gemensamt skapa förtroende för varandras kompetens. Vi 

har alla viktiga roller och det handlar till stor del om attitydförändringar.” 

Eva Nygren, arkitekt, VD Sweco FFNS. 

Alexander Lenre Simittchiev: 

”Se byggnaden som en organism” 

”Arkitektens innovativa kompetens är en nödvändighet och en förutsättning 

för att processen ska slimmas. Jag ser fram emot denna utveckling, där vi 

arkitekter kan få användning av hela vårt kreativa register. 

Det är viktigt att arkitektur och produktion möts tidigt för att dra lärdom 

av varandra. Detta skulle kunna innebära mer arkitektur för en lägre 

kostnad. Min vision är att jobba med byggnadens olika tekniska system och 

komponenter som en helhet det vill säga se byggnaden som en organism, 

snarare än att enbart gestalta ytor. 

Jag tror att det blir lättare att jobba med varje projekt som en innovation 

ju närmare man är produktionen. Min förebild är den metodik som tillämpas 

av till exempel Utzon, Piano och Future Systems där produktutveckling 

är en genomgående faktor.” 

Alexander Lenre Simittchiev, arkitekt, Metro arkitekter ab. 

Magnus Widfeldt: 

”Moduler, precision 

och monterbarhet 

är nödvändiga 

utgångspunkter” 

”Om man utgår från leantänkandet 

som arbetssätt, 

har det en möjlighet att 

få ett bredare genomslag 

i byggsektorn än industrialisering. 

Ett skäl är att 

lean-principer och metoder 

tydligt kan tillämpas i 

produktutveckling, administration, 

produktion, 

leverantörskedjor etc. 

För att lyckas, krävs 

dock samarbete i alla led, 

därför kommer slutresultatet 

och kundvärdet att prioriteras före fokusering på 

enskilda yrkesgrupper. Men arkitekten har en ypperlig 

möjlighet att förstå och uttrycka kundernas behov och 

”önskelista” nu och framåt. Och genom att utveckla en 

kombination av arkitektonisk frihet med dels modularisering, 

dels flexibla, effektiva industriella processer, 

finns en fantastisk potential för byggsektorn. 

Nödvändiga utgångspunkter är gränssnitten mellan 

moduler, tillräcklig precision och enkel monterbarhet. 

Detta bäddar också för ökad automation, som är ett 

medel för effektiv och flexibel tillverkning, inte ett 

självändamål. 

Industrialiseringen är alltså en nödvändig del för 

att lyckas, även om lean kan få större genomslag som 

begrepp!” 

Magnus Widfeldt, IVF, Industriforskning och utveckling AB. 


”Om tio år är oljan glömd” 

ARKITEKTEN SPANAR: Regeringen vill skapa det gröna folkhemmet. 

Det kommer att kräva att arkitektkontoren skaffar sig kompetens i alla 

frågor som rör ekologisk hållbarhet. 

Lars Orrskog: 

”Förtäta i 

Djursholm” 

”Hållbarhet har blivit 

ett uttunnat begrepp. 

Arkitekter och planerare 

svänger sig med ordet 

och menar helt olika 

saker. Men om vi talar 

om ekologisk balans så 

är det helt klart viktigt; 

att ha ett rimligt förhållande 

till naturen. 

Det var så lätt när vi 

började för femton år sedan; 

mer kollektivtrafik 

och fönster mot söder. 

Grönt och lågt. Kretslopp. Men det blev ibland lite 

väl snävt och äppelkindat. Forskare idag är överens 

om att det inte finns några enkla svar. Men vi kan 

försöka undvika de värsta dumheterna. 

Vi är på väg mot ett allt mer mobilt samhälle. 

Det kostar energi och skapar växthuseffekt. Framförallt 

ökar fritidsresandet, som idag utgör en tredjedel 

av alla resor. Arkitekter bör skapa attraktiva 

miljöer som vi inte vill resa bort ifrån hela tiden. 

Hushåll med två bilar reser fort, dyrt och långt 

bort till lugna tysta områden för att komma undan 

de andra bilarna i tätorterna. Vi måste göra en 

koppling mellan social jämlikhet och ekologi och 

tala mer om miljörättvisa. Jag tror på ekonomiska 

styrmedel med högre miljöskatter. 

En vision värd att utveckla är att miljonprogramsområdena 

byggs om till framtidens ekobyar. 

Då tar man tag i både segregationen och miljörättvisan, 

istället för att bygga raffiga ekohus på 

landet. Det skulle vara ett rejält grepp. Och förtäta 

i Djursholm – det är det mest segregerade området 

i Stockholm.” 

Lars Orrskog, arkitekt, universitetslektor, samhällsplanering KTH. 

Olof Eriksson: 

”Trimma systemen” 

”Den stora viktiga samhällsuppgiften är hur vi hanterar den bebyggelsemassa 

vi redan har. Min egen bostad finns i en radhusgrupp från 1950talet 

som har förvandlats till lågenergihus med bergvärmepumpar. För 

tyngre bebyggelse handlar det mest om att trimma de system som finns 

och att se till att de sköts kompetent. Då kan även de med små tillägg bli 

lågenergihus. När vi bygger nytt, som ju är det arkitekter sysslar mest 

med, tror jag på idén med passivhus som den finns utvecklad till exempel 

i Lindås i Göteborg. Större byggnader behöver framför allt genomtänkta 

och effektiva klimatsystem – och så en organisation för förvaltning som 

kan trimma och sköta dem. 

Idag lever många instängda i sin bostad 

och i sin bil på väg någon annanstans. 

Själva bilåkandet tror jag kommer att 

bli resurseffektivt. Det kommer ändå att 

behövas mer varierade och rikare utrustade 

boendemiljöer som kan ge mer socialt liv 

och mindre isolering. 

Jag tror att vi kan bli oberoende av oljan. 

Därför behöver vi satsa mer på solenergi, 

framförallt på att använda den i marken 

lagrade solenergin med värmepumpar och 

förstärka med solfångare där det behövs. 

Användningen av bioenergi kan fördubblas 

och ge den etanol som behövs för att driva 

framtidens bilar. Mycket talar för att de med nya konstruktioner kommer 

att ha en halverad eller ännu lägre energiförbrukning än i dag. Det 

är faktiskt något som vi i byggsektorn borde inspireras av för att rå på 

vår egen konservatism. 

Om arkitekter verkligen vill leva upp till rollen som den som förstår 

helheten så måste de också lära sig mer om hur hus fungerar som klimatsystem 

och hur utformningen skall spela ihop med den förvaltning som 

kommer att ske. Högskoleverket borde ställa högre krav på förståelse för 

ett sådant bredare helhetsperspektiv. Det skulle kunna återge arkitekter 

mer av den starka position byggandet som de hade i mitten av 1900-talet. 

År 2006 skulle kunna användas till att påbörja en stor förändring och 

satsa på att ge arkitekturutbildningarna en mer tidsenlig och framtidsinriktad 

profil, utan att därför glömma arkitekturårets framsteg. Vi 

behöver bygga in idéerna om det gröna folkhemmet på fullt allvar och 

få ut arkitekter med full kompetens att skapa god men också ”grön” 

arkitektur.” 

Olof Eriksson, arkitekt och tidigare rådgivare i statsrådsberedningen när visionen om det 

gröna folkhemmet formulerades. 


Marie Hult: 

”Miljöklassa byggnader” 

Foto: Natasja Joviz 

”Jag vill 

framförallt 

lyfta fram 

utvecklingen 

av värdering 

och klassning 

av byggnader 

efter vilka 

miljöeffekter 

de ger upphov 

till. Arkitekter 

kommer genom 

nya verktyg att 

kunna se vilken påverkan på natur och 

människors hälsa en viss systemlösning 

eller ett visst material har under byggnadens 

livscykel. Forskning pågår inom ramen 

för Bygga-Bo-dialogen där tre olika 

projekt samverkar för att utveckla ett 

system för miljöklassning av byggnader. 

Det behövs mer kunskap om hållbart 

byggande i kåren. Kunnandet är ojämnt 

och arkitekter släpar efter många andra 

yrkesgrupper inom miljöteknik. Vi arki- 

tekter borde också samarbeta bättre med 

ingenjörer. Som arkitekter kan vi bidra till 

att skapa klimatskärmar som ger energisnåla 

hus. Vi kan också initiera lösningar 

som ger nyttjande av förnybar energi, till 

exempel tak och fasader med solfångare 

och solceller. Man kan också till större 

del använda frikyla, såsom bergkyla och 

nattluft för att kyla husen. 

Jag tror på husen utan konventionellt 

värmesystem i Lindås. Det är enkel teknik 

som arkitekt Hans Ek tillämpat med stor 

eftertänksamhet. Vi på White utvecklar 

nu, tillsammans med NCC, ett liknande 

koncept för flerbostadshus. Där kan man 

få ner energiförbrukningen från normalt 

ca 150 kwh/kvm och år till 75, det vill 

säga en halvering. 

Volymelementen kan utvecklas till 

högre precision så att de inte läcker värme. 

Trä, glas och betong är miljövänliga 

material. Oljebaserade material kommer 

att försvinna allt mer liksom material med 

miljöfarliga tillsatser. 


I Schweiz finns systemet med Minergihus 

som är en frivillig märkning av 

hus som klarar en viss gräns för energianvändning. 

I Tyskland finns passivhusen. 

Märkningen används som försäljningsargument 

eftersom det ger lägre 

livscykelkostnader. I Sverige hoppas jag 

att liknande system kan utvecklas med 

miljöklassning. 

Tänker man i större skala så kan vi 

som arkitekter inspirera och påverka 

politiker till att anta översikts- och detaljplaner 

med gynnsamma förutsättningar 

för till exempel solenergilösningar. Vi 

kan också påverka infrastrukturen mot 

bättre kollektivtrafik, skapa attraktiva 

cykelstråk, bullerfredade bostadszoner 

med mera. Försöket med biltullar är spännande 

och har ju inte bara lett till mindre 

biltrafik, utan också skapat en marknad 

för miljöbilar, vilket ger bättre luft i 

Stockholm.” 

Marie Hult, arkitekt, White Miljö. 


”Kvinnorna tar över – statusen sjunker” 

ARKITEKTEN SPANAR: Andelen kvinnor i arkitektkåren ökar. Fler kvinnor får ledande positioner 

i arkitektföretagen. Vad betyder det för branschen? För arkitekturen? För lönerna? 



Annika von Schéele: 

”Makten tar sig 

andra former” 

Foto: Morgan Karlsson 

”Framför allt är 

det väldigt bra att 

andelen kvinnor 

ökar. Det är en 

demokratifråga 

bland många 

andra, att även 

gruppen kvinnor, 

med sin 

livserfarenhet och 

läggning arbetar 

i så viktiga yrken 

för samhällets utveckling och gestaltning 

som arkitektens och planerarens. Det blir 

också en kvalitetsfråga eftersom kvinnors 

erfarenheter som kvinnor vävs in i arbetet 

med samhällsbyggandet. Sen blir det ju effektivare 

att ha med både mäns och kvinnors 

kunskaper och erfarenheter direkt i processen. 

Det kostar ju inget extra med ’dubbla’ 

erfarenheter. Målen om mänsklig mångfald 

bygger på samma logik! 

De som utser kvinnor som ofarliga kompromisskandidater 

kan bli varse att kvinnor 

kan utvecklas till goda ledare, när de väl får 

chansen. Man ska med andra ord inte ge sig 

sjutton på att kvinnor inte skulle kunna få 

inflytande och auktoritet när de väl är på 

plats. Det kan visserligen vara en indikator 

på att makten är på väg ut, där kvinnorna 

släpps in. Men, det kan även vara en indikator 

på att makten tar sig andra former och 

arbetar mot nya mål. 

Min vision är att arkitekter av alla slags 

kön och härkomster tillsammans kan personifiera 

den mångfald som arkitekturen 

kräver för att återta en betydelsefull funktion 

i samhället.” 

Annika von Schéele, arkitekt, jubileumsprofessor i Arkitektur 

på Chalmers och divisionschef på Boverket. 

Ylva Åborg: 

”Låt oss 

skapa en 

ny myt” ”Studier 

inom 

läkaryrket 

visar 

att det 

sker i 

andra 

ordningen. 

Statusen och lönerna sjunker 

och då blir det fler kvinnor. De 

som ska ta sig in på marknaden, 

invandrare och kvinnor, hamnar 

inom nya specialiteter eller 

där det ges utrymme. Tyvärr 

har vi fortfarande en struktur 

som utestänger många på grund 

av gamla värderingssystem och 

myter. 

Istället för att upprepa en 

förväntan eller oro om lägre 

status kan vi försöka förändra 

dessa förlegade fördomar. Låt 

oss skapa en ny myt om den 

kompetenshöjning och kvalitetsförbättring 

man har att vänta 

när branschen berikas av större 

del kvinnor. Jag anser att alla 

idéer om att kompetens skulle 

sitta i könet är vanföreställningar. 

Men olika positioner 

och erfarenheter borde kunna 

berika en kår.” 

Ylva Åborg, arkitektstuderande, fjärde 

årskursen på Arkitekturskolan KTH, 

Stockholm. Studentrepresentant inom 

Sveriges Arkitekters forsknings- och utbildningsutskott. 

Ulf Mangefors: 

”Kvinnorna 

har stärkt 

vår profil” ”Hos oss har 

det under 

senare år 

blivit tydligt 

att särskilt 

kvinnorna 

i den yngre 

generationen 

utvecklas 

både starkt 

och snabbt. Vi 

har medvetet 

rekryterat en stor del yngre medarbetare 

på senare år. Tittar man i backspegeln 

finns känslan av att kvinnorna i större 

utsträckning än männen sticker ut redan 

vid anställningsintervjun. För oss har den 

yngre gruppen, och därför särskilt kvinnorna, 

i stor utsträckning påverkat och 

förändrat vår företagskultur. Tjejerna har 

nog allmänt sett lättare än killarna för att 

arbeta i öppna och breda processer i uppdragen 

som vi vill. Det innebär att flera 

kompetenser på kontoret involveras tidigt. 

Detta har format nya förhållningssätt för 

oss i flera avseenden, bland annat när det 

gäller arbetssätt. Att kvinnorna blir mer 

framträdande på kontoret verkar väcka 

stort intresse från omvärlden, både när 

det gäller kunder och samarbetspartners. 

Och även journalister. Det tycks som om 

man bland annat därför uppskattar att 

samarbeta med oss. Att statusen skulle 

påverkas negativt ser jag inga tecken på. 

Vi har ju snarare lyckats förstärka vår profil 

på marknaden till stor del genom den 

yngre generationen och då särskilt genom 

flera av tjejerna.” 

Ulf Mangefors, arkitekt, VD BSK Arkitekter, Stockholm. 


Spaning i yttre 

och inre rum 

Staffan Carenholm spanar in vad 2006 bär i sitt sköte. 

Omvärldsspaning utgår nästan regelmässigt 

från yttre omständigheter, sådant 

som sker eller förväntas ske och som man 

berörs av utan att själv kunna påverka. 

Inför det nya året ställs därför frågan 

Vad förväntar du dig av 2006? Mer sällan 

ställs frågan Vad tänker du göra för att 

påverka ditt liv och din verksamhet under 

2006? 

Den första frågan är både enklare och 

bekvämare än den andra. Genom att fokusera 

på sådant man tror kommer att inträffa 

kan man hänge sig åt allmänt, inte 

personligt förpliktigande, framtidstyckande. 

Den andra frågan är knepigare. Den 

förutsätter något slags personligt ställningstagande. 

Det som sker runt omkring 

mig påverkar mig förvisso, men det jag 

själv väljer att aktivt göra påverkar mig i 

än större utsträckning. 

När man väljer att försöka bilda sig en 

uppfattning om den allra närmaste framtiden 

kan man välja vid att stanna vid den 

första frågan och spana i det yttre rummet. 

Det ska jag göra väldigt kortfattat 

för att därefter försöka mig på att spana 

på det som är mer intressant, det som 

dväljs i det inre rummet. Det är nämligen 

där framtiden bestäms. 

En framtidsspaning tar alltid avstamp i 

en redan pågående utveckling och i redan 

identifierade tendenser och trender. När 

vi kikar in i året 2006 är det inte bara en 

spaning in i en delvis obekant framtid 

utan spaningen är till lika stor del en sammanfattning 

av sådant vi redan vet pågår, 

kommer att fortgå och utvecklas på olika 

sätt. Det är möjligen något hädiskt att 

påstå att arkitekternas omvärld det närmaste 

året är tämligen lättprognosticerad, 

men jag gör ändå den förutsägelsen. 

Så här blir alltså, när vi spanar i det 

yttre rummet, år 2006 för arkitekterna: 

Marknaden kommer att vara fortsatt 

bra. Det kommer för de allra flesta vara 

ganska lätt att få och byta jobb. Arbetslösheten 

fortsätter att sjunka. Det går bra 

för de svenska arkitekterna som inte heller 

under 2006 (men väl så småningom) i 

någon egentlig utsträckning behöver låta 

sig påverkas av det faktum att det går omkring 

tiotusen och åter tiotusen arbetslösa 

arkitekter ute i Europa. De flesta arkitektföretag 

går för högtryck och tjänar mer 

pengar, inte dock genom att göra bättre 

affärer utan genom ett bättre resursutnyttjande 

(= kränga mer tid). 

Lönerna kommer att öka med någon 

eller några procent mer än under ett normalår. 

Det går att höja arvodena en del, 

men företagens allmänna försiktighet gör 

att ökningarna blir måttliga. Vinsterna 

blir alltså enbart temporära, när marknaden 

så småningom viker nedåt suddas 

vinsterna ut. Det mesta återgår då till ett 

normalläge, svag lönsamhet och ryckig 

marknad. 

Bostadsbyggandet ligger kvar på en 

hög nivå och investeringarna i stora 

infrastrukturprojekt skjuter fart. Diskussionen 

om arkitekturens profil- och 

visionsskapande betydelse, city branding 

och behovet av en framkantsarkitektur 

också i Sverige fortsätter, men de synliga 

initiativen blir få eftersom det inte finns 

en arkitekturpolitik som är tillräckligt 

förankrad i vare sig samhället i stort 

eller i dagspolitiken. Det just avslutade 

designåret gjorde knappast några avtryck 

och nu proklameras istället mångfaldens 

år och det politiska intresset fokuseras 

helt på de frågor det går att vinna val på. 

Dit hör knappast arkitekturen. 

Byggentreprenörerna fortsätter, utifrån 

sin maktposition, att leda diskussionen 

om nya förtroendebaserade samverkansformer 

och en mer industrialiserad byggprocess. 

Byggherrarna är fortsatt osynliga 

i diskussionen och visar inte tydligt att 

de vill ta förarplatsen. Arkitekterna har 

fullt upp med sina projekt och hinner 

heller inte delta i diskussionen om bättre 

framtida, helhetspräglade byggprocesser. 

Företagen köper alltmer byggmaterial 

utomlands och sätter press på de svenska 

byggmaterialtillverkarna. Le plombier 

polonais har dock svårare att få fotfäste i 

Sverige, Byggnads är fortsatt på sin vakt. 

Lite mer svensk projektering upphandlas 

i lågkostnadsländer, men det är fortsatt 

bara på marginalen. 

Summering: Ett ekonomiskt och sysselsättningsmässigt 

bra år. Några för framtiden 

bestående vinster av detta goda år är 

dock svårare att se. Någon gång framöver 

stagnerar marknaden i gen och jag kan 

inte se, från ett yttre betraktningssätt, att 

så mycket resultat av det goda året 2006 

då kommer att återstå. Året 2006 blir ett 

bra år, som kompenserar ett antal dåliga 

år, inte mer. Inga bestående positionsvinster, 

ingen ny högre plattform att kunna 

ta nya avstamp ifrån. 

Det låter ju lite dystert men vi har ju 

ännu inte, nota bene, börjat spana i det 

inre rummet, där nycklarna till framtiden 

finns. Så låt oss titta på det vi faktiskt rår 

över och sådant vi kan påverka, individuellt 

och som kollektiv. 

Under 2005 utkom två publikationer 

som utgör en utmärkt utgångspunkt 

för en spaning in i arkitekternas inre 

rum. Året började med att Lisa Wingård 

på Chalmers den 8 januari publicerade 

sitt examensarbete ”Om att bli arkitekt” 

och avslutades den 16 december med att 

Kristina Grange, likaså på Chalmers, lade 

fram sin avhandling ”Arkitekterna och 

byggbranschen – om vikten av att upprätta 

ett kollektivt självförtroende”. 

Lisa Wingårds examensarbete borde 

vara obligatorisk litteratur för att få ut 

sin examen. Kristina Granges avhandling 


”Vad som sades för 50 år sedan kan läggas i byggarnas 

mun även idag. Att tidigare decenniers debatt nu går i 

repris ger arkitekterna åter en chans att ta del i diskussionen. 

Den här gången måste den chansen tas.” 

borde likaledes läsas av var yrkesverksam 

arkitekt. 

Under rubriken Bilden av en arkitekt 

skriver Lisa Wingård: ”Bilden av vårt 

yrke är avgörande för dess utveckling. 

Bilden vi skapar utåt, bilden vi har inom 

kåren och bilden vi har av oss själva som 

en del av kåren. Som serien på nästa sida 

illustrerar, ligger sanningen i betraktarens 

öga. Det kommer man inte ifrån, men den 

sanningen går helt klart att påverka om 

man vill”. 

Just så, bilden av yrket är avgörande 

för dess utveckling. Tre bilder handlar 

det om, först och främst den bild vi ger 

omvärlden eller kanske snarare, omvärldens 

bild av oss grundad på våra egna 

göranden och låtanden. Därefter internkulturens 

kollektivt uppburnas bilder och 

som en tredje bild, självbilden, bilden av 

mig själv inom professionens egenkulturella 

ramverk. 

Hur arkitekterna framgent hanterar 

dessa bilder har sannolikt en större betydelse 

för arkitektyrkets framtidsutsikter 

än hur byggandet utvecklas eller om våra 

politiker skriver det ena efter det andra 

debattinlägget med förhoppningar om en 

fräckare och djärvare arkitektur. 

I arkitekternas framtids- eller omvärldsanalys 

måste frågan om hur dessa 

bilder hanteras vara ett centralt moment. 

Bilderna, och föreställningarna, om yrket 

utgör grunden för de val och ställningstaganden 

som görs, i den dagliga yrkesutövningen 

och sett i ett längre perspektiv. 

Som visas i Kristina Granges avhandling 

har vi en hel del att lära av historien. 

Det är ofrånkomligt att mycket då 

kretsar kring byggandets processer, 

eftersom det är vad som primärt grundar 

villkoren för arkitektutövningen, och 

frågan hur arkitekterna under årens lopp 

hanterat dessa frågor. 

I Kristina Granges avhandling visas, 

med en besvärande tydlighet, hur arkitekterna, 

med ett fåtal undantag, i årtionde 

efter årtionde avstått från att delta i diskussionen 

om byggandets processer och 

utveckling. Redan på 50-talet väckte de 

allt starkare entreprenörerna krav på en 

projektering anpassad till produktionens 

villkor. På 60-talet lanserades totalentreprenaden 

på bred front, både av entreprenörerna 

och i en rad offentliga utredningar, 

syftande till ett effektivare och mer 

kostnadseffektivt byggande. Under 60- 

och 70-talen övergick den administrativa 

ledningen av projekten till en ny yrkeskår 

av projektledare. Arkitekterna försvarade 

sig med att mer tid nu skulle ges för kärnuppgiften, 

men bortsåg från det faktum 

att man i vågskålen lade sin traditionella 

roll som byggherrens särskilda förtroendeman. 

När man så småningom blev varse 

den ändrade rollfördelning som inträffat, 

vände man sig under 70-talet från byggherrar 

och entreprenörer och sökte en ny 

position som brukarintressets främste 

värnare. 

Dessa tvära rollkast gav under de stökiga 

80- och 90-talen ingen vidare fast position 

att verka ifrån när det gällde framtidsdiskussionen. 

Inte så konstigt då att 

arkitekterna, som profession och förvisso 

nyckelaktör i byggsektorn, bara berördes 

perifert i Byggkommissionens rapport 

Skärpning Gubbar, det tidiga 2000-talets 

skarpa vidräkning med utvecklingen inom 

byggsektorn. 

Nu är förändringstrycket i byggsektorn 

åter starkt. Diskussionen om processer, 

roller och ansvarsfördelning ligger öppen. 

Nya förtroendebaserade samarbetsformer 

och partnering diskuteras. Argumenten 

är idag exakt desamma som under 50-, 

60- och 70-talen. Inget nytt har tillkommit. 

Vad som sades för 50 år sedan kan 


läggas i byggarnas mun även idag. Att 

tidigare decenniers debatt nu går i repris 

ger arkitekterna åter en chans att ta del i 

diskussionen. Den här gången måste den 

chansen tas. 

Arkitekterna har alltså all anledning 

att bestämma sig för vilken roll man vill 

ha i framtidens byggprocesser. Att åter ta 

en självklar position vid byggherrarnas 

högra sida är dock inte så lätt. Vem som 

är byggherre idag är inte lika entydigt 

som förr. Rollupplösningen är här för att 

stanna. Byggherreintresset är inte på sätt 

som tidigare entydigt och byggherrarna 

väljer därmed, istället för att kliva fram, 

processer som utgår från ett större inslag 

av egenkontroll än beställarstyrning. Att 

leverera processer som svarar mot dessa 

förutsättningar är vad entreprenörerna nu 

koncentrerar sig på. 

Om jag personligen får önska mig 

något om utvecklingen i arkitekternas 

inre rum så är det en aktiv medverkan i 

diskussion i dessa process- och rollfrågor. 

Mindre av individuell och kollektiv 

tystnad och ett aktivt deltagande i den 

öppna debatten om utvecklingen inom 

byggsektorn. 

Som sagt, bilden av vårt yrke är avgörande 

för dess utveckling. Hur vi hanterar 

bilderna avgör framtiden. 

För det är väl inte så att vi inbillar 

oss att samhällelig arkitekturpolitik och 

politiker som skriver glada tillrop om 

en mer utmanande arkitektur ska vara 

det som hjälper oss till nya positioner för 

arkitektprofessionen? Det är bra att ha 

både brukare och politiker som vänner, 

men ingendera kan erbjuda den hävstång 

som många kanske letar efter. Den finns 

närmare än vi tror, i bilden av yrket och 

oss själva. 

Staffan Carenholm 


2025? 

Vad gör arkitekten 

Sveriges Arkitekters akademi för arkitektur samtalar om framtiden. 

Sveriges Arkitekters Akademi för arkitektur 

besökte Göteborg för ett samtal på 

temat ”Vad gör arkitekten 2025?” Det 

handlade bland annat om arkitektens 

roll och en ny sorts arkitektuppdrag. 

Göteborgsarkitekterna Mika Määttä och Claes 

Caldenby var särkilt inbjudna. Arkitekten publicerar 

delar av samtalet. Utförligare version finns 

på www.arkitekt.se/akademi/arkitektur. 

Deltagare: 

Mats Egelius, arkitekt White, Stockholm 

Charlie Gullström, arkitekt egen firma, Stockholm 

Helena Hambraeus, arkitekt Ericsson, Stockholm 

Thomas Hellquist, arkitekt, professor LTH 

Christer Malmström, arkitekt, professor CTH 

Inbjudna: 

Claes Caldenby, arkitekt, professor CTH 

Mika Määttä, arkitekt Sweco, Göteborg 

Katarina Nilsson, arkitekt, Sveriges Arkitekter 

Thomas Hellquist: Hur upplever Mika, som jobbar 

med ett stort projekt i en stor koncern, arkitektrollen? 

Får du respekt för din specifika kompetens? 

Lyssnar man på dig eller blir du en anonym kugge 

i maskineriet? 

Mika Määttä: I en projektorganisation med hundra 

konsulter blir man naturligtvis en kugge. Men 

jag tycker också att arkitektens kunskap som 

generalist uppskattas mycket – att man kan gå 

in i en frågeställning inte bara genom att räkna 

utan genom att resonera. Jag tycker det möts med 

respekt. Men eftersom man ingår i en process 

med många inblandade hamnar man ibland i 

marginalen. Samtidigt tycks alltfler situationer och 

frågeställningar uppstå där generalisten är viktig. 

Det beror på uppsplittringen och på att konsulterna 

har väldigt specialiserad kompetens. Men det är 

ingen återgång till rollen som demonarkitekt. Man 

är del i ett team. Det är en ny arkitektroll. 

Charlie Gullström: Jag tror att samverkansrollen 

är viktig. Arkitekter är bra på att länka till andra 

kompetensområden. Men jag tror att arkitekterna 

har varit dåliga på att axla den rollen, särskilt i 

de tidiga stadierna av ett projekt. 

Mika Määttä: Det viktiga arkitekten gör är bilder 

av komplexa projekt eller situationer. Och bilder 

är mediala. Om vi lär oss ta den rollen, att vara 

den som kokar ihop det komplexa till tydlighet, 

så kommer vi att vara betydelsefulla. 

Claes Caldenby: Hur ser du på relationen mellan 

kraven från tunga tekniska system och arkitektens 

ambition att gestalta en upplevelse? 

Mika Määttä: Mycket bestäms i ett tidigt skede. 

Jag kan inte dra i det mer än lite grann. Men vi har 

en roll i att vara kritiska och fråga varför. Varför 

går det inte att göra tvärtom? Ibland går det. Fast 

en viss verklighetsanpassning måste man lära sig 

för att hålla sig inom ”det möjligas konst”. 

Claes Caldenby: Det är en del av utmaningen. 

Men det gäller att inte hamna i rollen som dekoratören 

på slutet. 

Charlie Gullström: Det gäller arkitektens estetiska 

kompetens. Men arkitekten ska också ha en social/samhällsansvarig 

kompetens och i den ligger 

överväganden som har med segregation att göra. 

I Stockholm har vi till exempel biltullarna, som 

knappt stör medelklassen men kanske kommer att 

skicka ut andra grupper i periferin. Hur ser ni i Göteborg 

på integrationen i planeringsperspektivet? 

Mika Määttä: Enligt en professor i Umeå, en 

verklig expert, tas många integrationsstrategier 


helt ogrundat. Beslut som till exempel Storstadssatsningen 

fattades utan vetenskaplig kunskap. Vi 

arkitekter vill vara duktiga på allt, men egentligen 

går vi på magkänsla – inte fakta. 

Christer Malmström: Det är för stort fokus på 

etnisk segregering. Att se på invandrar- eller icke 

invandrarbakgrund är förenklat. Vi zonerar på ett 

nytt sätt – i inkomstklasser. Vi har en ekonomisk 

segregering i boendet som är alarmerarande. Vi 

bygger en segregerad stad och ett segregerat samhälle 

– ett klassamhälle. 

Helena Hambraeus: Den där hårda nischningen 

i småbarnsfamiljer, 35-50 med stora barn, 55+, 

pensionärer… Vi vet ju att det förskjuts med 

tiden, både vad gäller boendegenerationerna och 

i stadsutvecklingen. Periferi blir centrum, områden 

ändrar status. Här borde arkitekter ta större 

ansvar och se längre än byggföretagen som bara 

ser försäljningstillfället. 

Mats Egelius: Det kan inte vara vårt ansvar som 

arkitekt, men som samhällsmedborgare. 

Helena Hambraeus: Men det ligger väl i vår kompetens 

att påpeka sådana mekanismer? 

Thomas Hellquist: Bostadsföretagen driver ”lika 

vill bo med lika” väldigt hårt. De är tvärsäkra 

på att vill folk ha det så, för det förväntas minimera 

konflikter inom området. Resultatet är 

åldersbaserat kategoriboende som i realiteten blir 

ekonomisk segregering. Fast flyttar man då inte 

bara konflikterna till mellan områdena? 

Mika Määttä: Det fanns en massa mål för byggandet. 

Nationella mål, regionala mål. Men var 

byggs det? Jo, där det är enklast. I Göteborg är 

målet att förtäta, men staden växer i periferin. Jag 

tycker vi missar de stora utmaningarna, vi har för 

bråttom och tar inte vara på chanserna att bygga 

bra för framtiden. Vi undviker det svåra vilket blir 

problematiskt i längden. Bland annat städernas 

framtida ekonomiska bärkraft beror ju på det. 

Thomas Hellquist: Om vi nu sammanfattar diskussionen 

och frågar oss vad arkitekten gör år 2025 

– vad får vi då för svar? 

Claes Caldenby: En extrapolering är att om tjugo 

år har vi å ena sidan några få arkitekter som är 

mediastjärnor, å andra sidan tysta arkitekter som 

jobbar under de stora entreprenörerna. 

Christer Malmström: En annan kan vara att vi får 

en motkraft mot de allt större kontoren. Förr kunde 

man köpa två sorters Volvo: PV eller Amazon. Nu 

finns hur många varianter som helst. Det ger arbete 

i bilindustrin och skapar vinst. Kanske kommer 

en mer specialiserad arkitekturproduktion som 

kräver små nischade kontor? 

Claes Caldenby: Nej. White, FFNS med flera 

växte ju för att kunna stå emot entreprenörerna 

som blivit så stora, vilket i sin tur var resultatet 

av att beställarna blivit större. Det är lika giltigt 

idag. Och kompetens har flyttat från offentliga 

organ som Bostadsstyrelsen till privata. Då måste 

arkitektkontoren vara starka med bred och djup 

kompetens. Vill man till exempel ha en specialdesignad 

inredning kan man vända sig till Mathias 

Lind på White som jobbar självständigt där, som 

ett litet kontor inom den stora organisationen, men 

med tillgång till dess nätverk och resurser. 

Helena Hambraeus: Men kanske en marknad 

växer fram med privata beställare som inte har råd 

att betala de stora kontorens overhead-kostnader? 

Till exempel mäklare som vill styla bostadsrätter 

innan de säljs. Sådana uppdrag kan också boende 

ge. Jag tror att arkitekttjänster kommer att 

efterfrågas mer, men i en mindre skala. De stora 

kontoren kommer att behövas. Men konsultinsatserna 

blir mer differentierade. 

En extrapolering är att om tjugo år har vi å ena sidan några få 

arkitekter som är mediastjärnor, å andra sidan tysta arkitekter 

som jobbar under de stora entreprenörerna. 

Mats Egelius: För att utvecklas och överleva 

måste svenska arkitekter klara sig internationellt, 

då räcker det inte med att ta de enkla och dåligt 

betalda uppgifterna. Istället behöver vi skapa oss 

stora resurser i slagkraftiga företag. 

Christer Malmström: Vårt kontor har en ny sorts 

kund. Det är mindre företag som vill styla om sina 

kontor. Tidigare köpte man själv ny inredning – nu 

vill man mer. Det antyder något nytt. 

Claes Caldenby: Kanske beror det på en designmedvetenhet 

som sprids via media. Byggnader och 

rum ses som mer än teknisk och funktionell resurs. 

” 


>>>

Thomas Fischer, rektor för arkitekturskolan i 

Minnesota, USA, skriver i en av sina böcker att 

design i informationssamhället är vad teknik och 

naturvetenskap var i industrisamhället. Han spår 

arkitekter och designers en lysande framtid. Han 

betonar också att design inte gäller bara objekt, 

utan också processer. Arkitekter är bra på sådant 

utan att själva begripa det. 

Thomas Hellquist: Vi tror alltså att den traditionella 

arkitektuppgiften – att ordna upp och gestalta 

den fysiska verkligheten – kommer att finnas kvar. 

Och kanske öka, eftersom förändringstempot med 

allt större omsättning på både inom- och utomhusmiljöer 

ökar. Idag görs ju inte bara restauranger 

utan också bostäder, kontor och stadsrum ideligen 

om. Men också en annan utveckling av arkitektens 

område förutspås: att designa processer. Det är 

en kvalitativ förändring från att gestalta materia 

till att gestalta icke-materia. 

Claes Caldenby: Det sägs att den bild av arkitektens 

arbete som kanske lever kvar på skolorna – att 

sitta ensam vid ritbordet och bestämma hur något 

ska se ut – är en illusion. Egentligen handlar det 

om ”sense making”. Det vill säga en kommunikativ 

process med syfte att skapa mening för alla 

inblandade, inte bara för sig själv som arkitekt, 

utan också för beställaren, konsulterna, byggnadsarbetarna, 

byggföretaget. Fisher skriver att 

eftersom arkitekter ständigt organiserar processer, 

och är bra på det, så borde de också kunna 

organisera sitt eget yrke, sin yrkesutövning – men 

det har de inte förmått. 

Helena Hambraeus: På Ericsson sysslar jag med 

att leda och styra processer. Att med ord få människor 

att förstå vad de ska gå in i och ge dem en 

bild av en framtida lösning. Jag tror många arkitekter 

kan det. På KF visade det sig att arkitekter 

var bra på organisationsförändring. Vi klarade att 

jobba med matriser och flerdimensionalitet – att 

styra abstrakta flöden och samband och göra dem 

begripliga för andra. 

Christer Malmström: Jag känner ökad frustration 

i min yrkesutövning. Man spänner från tidiga 

skeenden – att göra koncept, vara idémänniska 

och uttolkare av det icke-fysiska – till slutfasens 

mest jordnära och praktiska fixande. Som arkitekt 

ska man hålla i huvudet ett helt batteri av tekniska 

detaljer – som hur en torktumlare monteras med 

anslutning just där och inte 5 cm högre upp. Vem 

har i framtiden koll på dessa 5 cm? En arkitekt? 

Någon annan? 

Mika Määttä: Skiljer det arkitekten från andra 

professioner? Jurister måste också specialisera sig, 

de ger sig inte in i varandras fält. Läkare likadant, 

kanske i ännu högre grad. 

Christer Malmström: Ja, men vårt yrke är konstigt. 

V-konsulten förväntas inte förklara och tolka 

världen för en beställare! 

Thomas Hellquist: Är det inte arkitektrollen som 

generalist vi åter är inne på? 

Claes Caldenby: Spännvidden i yrket kan kanske 

också beskrivas så här: Å ena sidan He- 

När jag gick hit såg jag en liten lokal som hette Bygglovbutiken. 

Några arkitekter hade satt upp den. I undervegetationen växer en 

ny företagskultur upp. Men ännu lever vi i svensk organisatorisk 

elefantiasis. 

den-projektet där fastighetsbolaget ”Framtiden” 

ihop med Wallenstam Byggbolag och Wingårdh 

plötsligt lanserar fyra 40-våningshus utan att 

stadsbyggnadskontoret varit inkopplat. Å andra 

sidan stadsbyggnadskontorets planering av Södra 

Älvstranden där 5–6 team jobbar med medborgargrupper 

och sakta förankrar en process för fem 

olika områden. 

Mika Määttä: Jag tycker illa om arkitekten som å 

ena sidan mediastjärna, å andra sidan mainstream. 

Jag vill inte leva i en sådan värld. Jag fick en liten 

skrift från Tokyo om något man kallar urban 

ekologi. Den handlar om allt som finns mellan 

det arkitektgjorda. I Tokyos täta miljöer uppstår 

nya intressanta former som man har kartlagt och 

då hittat en slags byggda anomalier. Är inte det 

en trovärdig bild av branschens framtida utveckling? 

Att mellan och i skuggan av stjärnorna och 

mainstreamarna blir unga arkitekter åter intresserade 

av att hitta en kultur för sin tid – istället 

för att finna sig i det färdiga, det massproducerade. 

När jag gick hit såg jag en liten lokal som hette 

Bygglovbutiken. Några arkitekter hade satt upp 

den. I undervegetationen växer en ny företagskultur 

upp. Men ännu lever vi i svensk organisatorisk 

elefantiasis. 

Sammanställt och redigerat av Thomas Hellquist. 

” 



Foto: Jeroen Musch 

Villa V-house. 

Arkitekt: Space group. 


Norska cowboys 

visar vägen 

På tio år har Norge blivit en arkitekturmakt att beundra. 

Utan belastande historiska referenser kan de göra som de har lust. 

Text: Sissil Morseth Gromholt 

Som nyanländ invandrare har jag överraskats 

av en sak under tiden jag har 

blivit lite mer bekant med den svenska 

arkitekturmiljön. Svenska arkitekter har 

börjat titta på Norge för att se vad som händer 

inom skandinavisk samtidsarkitektur. Norsk arkitektur 

har tydligen nått en nivå som gör den 

värd att snegla på. Hur kan man förklara den här 

nyvunna statusen och vilken riktning har den nya 

norska arkitekturen? 

För några år sedan kommenterade Winy Maas 

– från det nederländska kontoret MVRDV – norsk 

arkitektur: ”[Norway’s] relative peripheral situation 

within Europe and the endless nature-continuum 

seems to lead to a certain degree of self 

complacency that blinds experimentation and 

transgression, that kills challenges and distances 

itself from upcoming courage.” I utställningen som 

texten hörde till föreslog MVRDV en avveckling 

av Oslo som vi känner den. Skogen skulle återta 

staden. Som skämt och som straff. Maas avslutade 

med att konstatera: ”the architectural situation 

is exemplary following Alvar Aalto and others 

into an incestuous exercise.[…] It starts to deny 

self-criticism. It closes the eyes for slow emerging 

urban processes that are part of that emerging 

global society.” 

Så, hur mår norsk arkitektur i dag egentligen? 

Svaret beror som alltid på hur man läser situationen. 

Är det ur Maas perspektiv, från samtidsarkitekturens 

epicenter de sista femton åren, är 

bilden inte särskilt imponerande. Det finns nog 

stater som hade kunnat få lite mer arkitektonisk 

kvalitet ur en nationell oljerikedom. 

Trots det har norsk arkitektur fått en betydligt 

ökad uppmärksamhet de senaste tio åren. De norska 

arkitekterna märker ett större intresse från interna- 

tionella arkitekturtidningar, och den norska pressen 

har under en längre tid skrivit positivt om arkitektur 

och design. Optimismen bland arkitekterna är stor; 

man gläder sig över kollegernas resultat och ser att 

det går att skapa god arkitektur trots ekonomiska 

och strukturella hinder. 

Man kan som Winy Maas beteckna delar av 

den nya arkitekturen som incestuös: visst går 

det en tydlig linje från Pritzkervinnaren Sverre 

Fehn till delar av den nya generationen arkitekter. 

Samtidigt har det varit ett fruktbart förhållande. 

Den sista generationen Fehn-elever som Jensen och 

Skodvind och Carl Viggo Hølmebakk har levererat 

arkitektur av en kvalitet som väcker beundran hos 

många, både nationellt och internationellt. 

De exempel på bristande mod och vilja att 

experimentera som Maas påpekar kan man se 

över hela landet. Privata byggherrar i bostads- och 

fastighetsbranschen är inte bättre i Norge än på 

andra ställen. Detsamma gäller för de offentliga 

stadsplanerarna, som inte klarar av att utnyttja 

utvecklingspotentialen i centrala urbana stråk. 

Samtidigt finns det gränsöverskridande och experimenterande 

arkitekter som får och kan bygga. 

Arkitekter som Snøhetta, Space Group och Helen 

& Hard kan inte lika lätt placeras in i en kontinuerlig 

norsk arkitekttradition, och ser knappast 

på sig själva som särskilt ”norska” kontor. Men 

de är verksamma i en norsk kontext, och kan 

använda sig av de möjligheter som har öppnat 

sig de senaste åren. 

Vad är det då som har skapat bättre möjligheter 

för den norska arkitekturen? Självklart är den 

goda norska ekonomin en avgörande faktor. Med 

kontinuerliga injektioner från oljeekonomin har 

man lyckats undvika de långvariga konjunktursvackorna. 

Det har producerats en jämn ström 


>>>

av bostäder, kontor och offentliga byggnader. 

Men god ekonomi skapar inte nödvändigtvis 

god arkitektur, bara mer arkitektur. Det hade 

antagligen varit fallet för Norge, om inte en serie 

tillfälligheter och delvis planerade förutsättningar 

hade sammanfallit. 

Norge har varit fattigt på kulturellt kapital i jämförelse 

med Sverige eller Danmark. Det är tydligt 

inte minst i arkitekturhistorien: Norge har inga 

slott utströdda i landskapet, inga stora, ärevördiga 

städer med gamla stenhus eller monumentala 

byggnader. Går man framåt i tiden till modernismens 

barndomsår, producerade norska arkitekter 

ingenting originellt nog att ge eko utanför landets 

gränser. Norge hade ingen Gunnar Asplund, Arne 

Jacobsen eller Alvar Aalto. Först under efterkrigstiden 

uppstod en miljö som exporterade idéer och 

exempel. Arkitekter som Lund och Slaatto och 

Sverre Fehn åtnjöt stor inhemsk respekt och fick det 

även till en viss grad internationellt. Teoretikern 

Norberg Schultz blev och blir fortfarande läst på 

arkitekturskolor lite varstans i världen. Statusen 

för arkitekter som hade varit med om att bygga 

upp landet efter kriget var hög, och det fanns tid 

och möjlighet till en hög hantverksmässig nivå på 

det som byggdes. 

Men från 70-talet och fram till omkring 1990 

hände det något med arkitekternas status och 

arbetsvillkor. Byggandet av förorternas höghus 

och saneringen av stadskärnorna rände rakt in i 

en mur av motstånd. Visst hittade man olja, och 

Norge fick vara med om en av västvärldens gladaste 

högkonjunkturer. Men arbetsvillkoren för arkitekterna 

under de nya kommersiella uppdragsgivarna 

upplevdes som sämre, trots att ekonomin i landet 

hade förbättrats. Tidsplaner pressades och vinstkraven 

blev styrande samtidigt som kontrollen av 

arkitektens arbete ökade. Arkitektarbetet blev 

både byråkratiserat och kommersialiserat. 

Omkring 1990 var stämningen bland landets 

arkitekter allt annat än positiv. Yuppietiden tog 

hastigt slut och den ekonomiska kraschen 1989 

ledde till en våldsam nedgång i byggbranschen. 

Arbetslösheten bland arkitekter i huvudstaden 

var under en period uppe i 40 procent. 

Arkitekternas framtidstro var svag och nationens 

självtillit skör. Man längtade gemensamt 

efter projekt och mål att arbeta mot som skulle 

kunna skapa både stolthet och arbetsplatser. Tillfälligheter 

ledde till att flera sådana projekt sattes 

igång, både i större och mindre skala. Det största 

projektet var OS i Lillehammer 1994, enligt OSpresidenten 

de mest framgångsrika vinterspelen 

någonsin, något som pressen och nationen självfallet 

noterade med stor tillfredsställelse. 

Enstaka röster frågade sig vad den stora fokuseringen 

på tomtar och troll ville säga om bilden 

av Norge som modern nation, men det lade inte 

sordin på feststämningen. Arkitekturen spelade 

också en viktig roll, det var mycket som skulle 

byggas och dåvarande kulturminister Åse Kleveland 

satte arkitektur och design på dagordningen. 

Det var ett viktigt beslut som fick stora återverkningar. 

Många duktiga arkitekter fick chansen 

att visa upp sig. 

Med världens, det vill säga den vinteridrottsintresserade 

världen, ögon riktade mot Norge, var det 

viktigt att reklamvärdet inte slösades bort. Därför 

stod det i handboken för arkitektur och design att 

man skulle använda ett modernt formspråk, men 

samtidigt uttrycka ”det norska”. Spelens grafiska 

design var symptomatiskt nog dominerad av piktogram 

utformade som hällristningar. Utöver den 

handbok som skapades så upprättades också ett 

oavhängigt fackråd av arkitekter – ”Arkitekturrådet”. 

En hel del arkitektur av god kvalitet kom 

till och den norska trä- och skifferindustrin fick 

ett kraftigt uppsving. 

Ett liknande projekt var Luftfartsverkets utbyggnad 

av en ny huvudflygplats på Gardermoen 

som stod färdig 1998. Två av Norges största kontor, 

som också har haft en viss internationell framgång, 

Niels Torp AS och Narud-Stokke-Wiig AS, 

hade slagit sig ihop till teamet Aviaplan och vann 

tävlingen 1990. Norgereklamen var betydelsefull 

– så betydelsefull att Stortinget bestämde att ”huvudflygplatsen 

ska framstå som ett exempel på en 

god norsk byggnadsstil”. I praktiken betydde dette 

bland annat att balkarna i den stora ankomsthallen, 

som arkitekterna ursprungligen hade tänkt 

sig i stål, blev byggda som träfackverk. Även för 

utbyggnaden av Gardermoen upprättades ett arkitekturråd, 

något som var viktigt inte minst för de 

tillhörande funktionerna runt huvudbyggnaden. 

Mindre etablerade och yngre arkitekter togs ut för 

att rita busskurer, tullbyggnader, parkeringshus 

och tekniska anläggningar. 

Arkitekt Tarald Lundevall var rådgivare åt Kleveland 

under hennes tid som kulturminister mellan 

1990 och -96. Idag är han partner i Snøhetta och 

handläggare för den nya Operan i Oslo: ”Om man 

frågar runt bland borden här på Snøhetta så är det 

nog många som menar att satsningen på byggråd 

i handboken och programmen ledde till en slags 

’happy’ norskhet, som kunde vara hämmande och 

lite beklämmande. Men det är ändå svårt att bortse 

ifrån den positiva påverkan satsningen på estetik 

och god arkitektur hade. Kleveland-tiden skapade 

en klimatändring som påverkade både medierna 

och offentligheten. Man kunde se det ända ned på 

lokalpressnivå hur man började diskutera estetiska 

värden i närmiljön.” 

När kungen i sitt nyårstal någon gång i mitten 

på 1990-talet nämnde vikten av att satsa på 

arkitektur och design blev det som en välkommen 

bekräftelse på yrkets nyförvärvade status. 

Ett annat offentligt initiativ, som är i mindre 

skala än OS och Gardermoen, men som har varit 

oerhört viktigt för den yngre generationen arkitekter, 

är turistvägarna. Turistnäringen i Norge 

Överst: Mosvangen, omvandling av 

vandrarhem till studentbostäder, 

Stavanger. Arkitekt: Helen Hard. 

Under: Tillbyggnad till universitetet på 

Svalbard. Arkitekt: Jarmund/Vigsnæs. 


hade varit i jämn nedgång. Norges Turistråd och 

statliga vägverket bildade därförde de Nasjonale 

Turistveiene 1996. Natursköna vägsträckningar 

i landet valdes ut och mindre kontor fick i uppdrag 

att utforma utsikts- och rastplatser med 

tillhörande anläggningar. Också här valde man 

modellen med arkitekturråd. Arkitekturråden för 

varje enskild sträckning valde ut arkitekter eller 

initierade tävlingar där yngre och oetablerade 

arkitekter fick chansen att visa upp sig. Detta 

skapade en bra grogrund för unga arkitekter på 

90-talet och projektet pågår fortfarande och utökas 

ständigt med fler vägsträckningar. Espen Ralff 

från kontoret 3RW i Bergen har just nu färdigställt 

fyra olika rastplatser i Møre- och Romsdal. Han 

understryker hur viktiga arkitekturråden är för 

slutresultatet: ”Medan byggherrarna i många 

projekt är professionella på teknik och ekonomi, 

så är arkitekturkompetensen låg. Arkitekturrådsmodellen 

ökar den kompetensen och projekten blir 

arkitektoniskt bättre från skisstadiet till färdigt 

projekt. Ett samarbete vi hade med ett nederländskt 

kontor lärde oss att en liknande modell 

används i nästan alla viktiga projekt i Nederländerna, 

i det som kallas quality-teams.” 

Inom innovationsteori är ”krävande kunder” en 

central förutsättning för innovation och konkurrenskraft 

i en bransch. OS-projektet, Gardermoen 

och turistvägsprojektet är fysiska exempel på att 

detta också gäller för arkitektur. 

Parallellt med en ökad offentlig satsning på arkitektur 

har de mindre privata bostadsuppdragen 

banat väg för den nya generationen arkitekter. 

Bostadsmarknaden i Norge skiljer ut sig i 

ett europeiskt sammanhang genom att den är 

ägarbaserad och att andelen villor och småhus 

är hög – två av tre norrmän bor i friliggande 

enfamiljshus, och åtta av tio bor i en ägd bostad. 

Historiskt kan detta förklaras med en medveten 

politik från Arbeiderpartiet under efterkrigstiden, 

då norrmännen uppmanades att äga sina 

egna bostäder för att undgå att bli utnyttjade 

av giriga privatvärdar. Staten subventionerade 

därför bostadslån både till bostadsrättsföreningar 

och privatpersoner. 

Samtidigt har det ända till helt nyligen funnits 

tillräckligt med mark att exploatera inom ett 

rimligt avstånd från stadskärnorna. Byggandet 

av enfamiljshus har därför varit ett betydande 

uppdrag för norska arkitekter. Även byggandet av 

fritidshus har varit ett litet men viktigt uppdrag 

i Norge. 

Men på 1970- och 80-talen tappade arkitekterna 

en stor del av småhusmarknaden till typhusproducenterna, 

både på landsbygd och i storstadsområdena. 

Kataloghusen från 70-talet erbjöd 

rationella lösningar, och arkitektritade hus ansågs 

vara dyra. I katalogerna fanns så snart mycket av 

det folk kunde önska sig; pelare, småspröjsade 

fönster och träsniderier i drakstil. Ofta kunde det 

vara så att även om kunden hade god ekonomi 

använde han sig inte av arkitekt, han beställde 

bara ett större hus. 

Men under 1990-talet byggdes det flera prisbelönade 

enfamiljshus, detta trots att antalet 

nybyggda småhus halverats i jämförelse med de 

två föregående decennierna. På den första ”20 

under 40”-utställningen i Oslo 1998 var en stor 

andel av de utställda projekten enfamiljshus. Både 

Lund Hagem och Jarmund/Vigsnæs har haft enfamiljshus 

som viktiga uppdrag, och Knut Hjeltnes 

har i stort sett bara ritat sådana projekt. De nya 

bostäderna är ofta små och gjorda med snäv 

budget och byggda på resttomter i centrumnära 

villaområden. 

Men inte alltid: Space Group arkitekter färdigställde 

i fjol en villa på en av stadens bästa tomter 

till en av arvingarna till Varner-koncernen, bland 

annat ägare till Dressmann-kedjan. Det unga paret 

var en bra uppdragsgivare. Budgeten var generös 

Omkring 1990 var stämningen bland landets arkitekter allt annat 

än positiv. Yuppietiden tog hastigt slut och den ekonomiska 

kraschen 1989 ledde till en våldsam nedgång i byggbranschen. 

Arbetslösheten bland arkitekter i huvudstaden var under en 

period uppe i 40 procent. 

och de visade stor öppenhet för arkitektens förslag. 

Bara stålkonstruktionen i den spektakulära villan 

har hittills givit huset både ett norskt och ett 

internationellt stålpris. Gro Bonesmo, en av tre 

delägare i Space Group, tror att den ökade efterfrågan 

på arkitektritade bostäder är en del av en 

generell trend: ”Under de senaste åren har intresset 

för design ökat. Man kan märka en motsvarande 

önskan i arkitekturen som i en customized bil; en 

önskan om en skräddarsydd ram runt personliga 

val, ideal och livsstil.” 

Några arkitekter har även varit med om att 

mer bemedlade uppdragsgivare arrangerar privata 

arkitekttävlingar om den egna bostaden eller 

fritidshuset, där man gärna beställer förslag i 

varierade ”stilar” från olika arkitekter. Einar Jarmund 

i Jarmund/Vigsnæs berättar att han deltagit 

i flera sådana privata tävlingar, men utan att det 

gör uppdragsgivaren till någon dålig beställare 

när projektet väl är valt. 

” 


>>>

Under samtalet med Jarmund kommer han in 

på vad som är speciellt med den norska arkitekt- 

och byggbranschen. ”Svenskarna och danskarna 

kallar oss cowboys”, säger han, ”men det har vi 

inget emot!”. Kanske har bristen på äldre kulturellt 

kapital och avsaknaden av historiska förebilder 

skapat en viss frihet för den yngre generationen 

arkitekter. Den nuvarande stämningen i Norge 

kan kanske bäst beskrivas med ett ”har du lust 

har du lov”. Det är sällan du möts av fördömanden 

från kolleger om du gjort något annorlunda, 

och lyckats. 

Mer handfast handlar cowboykaraktäristiken 

om strukturerna i byggbranschen. Karl Otto Ellefsen, 

mångårig professor i stadsbyggnad och nu 

rektor på Arkitektur- och designhögskolan i Oslo: 

”Den norska branschen har fram till nu undgått 

den strukturrationalisering som man i högre 

grad ser i resten av Europa. De norska kontoren 

har varit relativt små, med runt sju anställda i 

snitt, man har inte haft de stora firmorna med 

hundratals anställda som man hittar i Sverige 

och Danmark. Byggföretagen har hittills också 

varit mindre, det är inte många år sedan Skanska 

etablerade sig i Norge. Man har inte heller haft 

de mäktiga branschkartellerna som den franska 

betongindustrin är ett exempel på. Sammantaget 

har denna lite gammaldags branschstruktur gjort 

det relativt lätt för yngre arkitekter att etablera 

sig. Tillsammans med en god ekonomi har det 

bidragit till att de har fått jobb.” 

Samtidigt lägger Ellefsen stor vikt vid något 

som kanske utmärker arkitektkulturen: ”Man har 

haft en kultur med fokus på det byggda. I motsats 

till den anglosaxiska traditionen där teori och 

pappersprojekt har varit en viktig del av diskursen 

har norska arkitekter hela tiden organiserat sig för 

att få bygga. Det har funnits en stor kontinuitet 

och man kan särskilt peka på trähustraditionen, 

med Fehn som en viktig förmedlare.” 

De flesta som jag talat med tar också upp arkitekturutbildningen 

som en viktig faktor för att 

förklara norsk arkitektur idag. Tarald Lundevall 

har varit examinator både i Oslo och i Trondheim 

i två decennier, samt även arbetat med rekrytering 

på Snøhetta: ”Kvaliteten på norska examinander 

har varit genomgående bra. Det har varit fokus 

på form, och utveckling av form, på gott och ont. 

Gott därför att det har gett oss goda arkitekter, ont 

därför att man i någon grad har åsidosatt viktiga 

sociala och ekologiska teman.” 

Norge har tre arkitektutbildningar. Arkitekturavdelningen 

i Trondheim är den äldsta, medan 

skolan i Oslo grundades efter andra världskriget 

då återuppbyggnaden skapade brist på arkitekter. 

Bergens Arkitektskola är den yngsta och grundades 

först 1986. 

Skolan i Oslo kallades på goda grunder under 

en period bara Fehn-skolan. Sverre Fehn(f. 1924) 

har undervisat flera generationer norska arkitek- 

ter, från 1960-talet och fram till 1993. Under en 

period på 1970-talet var intresset för de utpräglat 

arkitektoniska projekten som Fehns undervisning 

kretsade kring dalande, men då tyngdpunkten på 

form återkom var Fehn beredd att ta emot nya kullar. 

Han blev den kanske viktigaste mentorn för den 

generation arkitekter som är i 40-årsåldern idag. 

Därför kan Fehns undervisning om arkitektur vara 

en utgångspunkt för ett försök att karaktärisera 

delar av den nya norska arkitekturscenen. 

Tyngdpunkten på form som Lundevall beskriver, 

eller det några kallar arkitekturens grundläggande 

tema, har funnits med hela tiden. Fehns 

elever har arbetat, och arbetar, med konstruktion 

som konstituerande för arkitekturens uttryck, 

avskalat och ärligt men inte nödvändigtvis rationalistiskt. 

Fehn var till exempel väldigt intresserad 

av Sigurd Lewerentz, som har haft väl så stort 

inflytande på norsk samtidsarkitektur som på den 

svenska. Taktiliteten i konstruktionerna – ofta 

i naturmaterial – är framträdande och detaljer 

viktiga och lättlästa. Själva formen konstitueras 

ofta i mötet med landskapet, något som inte bara 

härleds till Fehn utan lika mycket till Christian 

Norberg Schultz (1926–2000) och hans teorier 

om platsen och landskapet. Även han undervisade 

på Oslo-skolan i flera decennier. Jan Olav 

Jensen (f. 1959, nu delägare i Jensen og Skodvind 

Arkitekter) och Carl Viggo Hølmebakk (f. 1958) 

kan sägas förvalta den tektoniska och taktila 

traditionen efter Fehn mest konsekvent, och blev 

även tidigt internationellt publicerade trots en 

blygsam produktion. 

Andra utmärkande arkitekter ur samma trogna 

post Fehn generationen är Knut Hjeltnes, Askim 

och Lanto, Lund Hagem och till viss del Jarmund/Vigsnaes. 

Men det finns de som anser att Fehn-tradition 

har lett till en slags likriktning. Flera i den 

yngre generationen tycker att det inte har funnits 

Flydalsjuvet. 

Arkitekt: 3RW 


tillräckligt med utrymme för experiment utanför 

fackinterna teman som form, konstruktion, 

(natur)landskap och (natur)material. Sedan 2000talets 

början växer ännu en generation arkitekter, 

som inte har sin uppkomst i Fehn-skolan, fram. 

Geir Brendeland (f. 1971) är delägare i Brendeland 

og Kristoffersen, som tidigare i år firat 

tillkomsten av ”världens högsta trähus”, ett kollektivhus 

i massivt trä i Trondheim. Brendeland 

menar att arkitekturskolorna har varit viktiga 

för utvecklingen: ”Man kan se ett ökat intresse 

för process, informationsinhämtning och programkritik. 

För många i vår generation är det 

viktigt att bedriva en slags forskning kring våra 

uppdrag för att komma fram till smarta lösningar. 

Arkitekturen som verk är mindre intressant. Intresset 

för urbanism har också ökat. Influenserna 

från den nederländska samtidsarkitekturen, med 

kontor som OMA, MVRDV och West 8, har varit 

betydelsefulla. Detta har nog förstärkts genom att 

AHO och till en viss del andra skolor har bjudit 

in gästlärare och föreläsare som har haft kontakt 

med dessa miljöer.” 

Siv Helene Stangeland (f. 1966) leder det Stavangerbaserade 

kontoret Helen & Hard tillsammans 

med Reinhard Kropf. Hon har precis kommit 

hem från London och New York där kontoret har 

ställt ut och föreläst tillsammans med de unga 

norska kontoren Space Group och Code. Inget 

av dessa kontor har en tydlig förankring i Fehn- 

skolan – medarbetarna i Code kommer från den 

första kullen som utexaminerades från BAS, i 

likhet med 3RW. Alla Space Groups tre delägare 

har tidigare arbetat på OMA. 

Helen & Hard har också nyligen haft utställningar 

i Paris och Berlin. ”Utomlands märker vi 

att man lägger märke till de sociala aspekterna i 

våra projekt. Vi gillar att jobba med lokala förmågor 

och förhållanden och med det motstånd 

och oförutsägbarhet detta ger. Vi har jobbat 

mycket med installationer och anläggningar från 

oljeindustrin i Stavanger, och är intresserade av 

den specialisering och höga kompetens som den 

lokala industrin besitter. Samtidigt har vi projekt 

som restaurang Stim där vi låter lokala konstnärer 

och resurspersoner påverka utformningen i stor 

utsträckning”, säger Stangeland. 

Process och information, experiment och programkritik, 

intresse för sociala sammanhang och 

för planläggning samt ett mer lekfullt och avspänt 

förhållande till arkitekturtraditionen. Detta kännetecknar 

delar av den yngre generationen norska 

arkitekter. 

Hur var det med Snøhetta, som med sitt bibliotek 

i Alexandria har stått for Norges kanske största 

arkitekturexport genom tiderna? En tillfällighet, 

menar rektor Karl Otto Ellefsen: ”Snøhetta kan 

inte förklaras lika lätt utifrån en norsk kontext. 

De är långt ifrån norsk tradition. Snøhetta är 

en lycklig slump som kan skyllas på att några 

extrema talanger möttes, klarade att sälja in sig 

på en internationell marknad och därefter valde 

att arbete med Norge som bas.” 

Winy Maas kritiska kommentar till norsk arkitektur 

till trots; det är tydligt att Norge har 

fått ökad uppmärksamhet på den internationella 

arkitekturscenen. I samtalen som den här texten 

bygger på, svarade de flesta att det har skett en 

positiv utveckling de senaste åren och att den 

ökade uppmärksamheten är välförtjänt. Samtidigt 

är det tydligt att utvecklingen inte bara 

kan förklaras av en god ekonomi. Även politiska, 

kulturella och strukturella förhållanden spelar 

en viktig roll. 

Kommer vi återigen att få se en ny generation 

som skapar anmärkningsvärd arkitektur? Inte 

nödvändigtvis. Jämför man ”20 under 40”-utställningen 

2005 med den som hölls 1998, är 

tendensen negativ. Antalet genomförda projekt 

’Svenskarna och danskarna kallar oss cowboys’, säger han, ’men 

det har vi inget emot!’. Kanske har bristen på äldre kulturellt kapital 

och avsaknaden av historiska förebilder skapat en viss frihet för 

den yngre generationen arkitekter. Den nuvarande stämningen i 

Norge kan kanske bäst beskrivas med ett ’har du lust har du lov’. 

är färre. Prekvalificeringar, större krav på dokumentation, 

kapacitet och referensprojekt sätter 

en press på de unga som den äldre generationen 

slapp. Dessutom har byggbranschen förändrats 

mot färre och större aktörer. Man vet inte heller 

hur länge till villabyggarna kommer att knacka på 

arkitekternas kontor – om intresset för samtidsarkitekturen 

bara är ett mode, kan modet snabbt 

förändras och uppdragen ta slut. 

För att det även i fortsättningen ska skapas ny 

norsk arkitektur på en hög nivå är det många faktorer 

som måste vara uppfyllda. En god ekonomi 

är möjligen nödvändig, men aldrig tillräcklig. Det 

behövs självständig och fruktbar yrkestradition 

och duktiga arkitekter. Men inte minst krävs 

professionella och krävande uppdragsgivare i 

den privata och den offentliga sfären. Och ett 

system som låter de unga arkitekterna komma 

fram. ■ 

” 

Sissil Morseth Gromholt (f. 1974) 

är sivilarkitekt MNAL, diplom 

Arkitekthögskolan i Oslo 2001. Hon var 

till 2005 anställd hos Jarmund/Vigsnæs 

AS. Nu studerar hon vid Kungliga 

Konsthögskolan i Stockholm och driver 

eget företag i Oslo. Hon har tidigare 

skrivit bl.a. för Byggekunst i Norge. 


SETT, LÄST, HÖRT 

Redaktör: Nina Gunne 

nina.gunne@arkitekt.se 

Fem mångkulturella 

Nytt år och temat är det mångkulturella Sverige. 

Institutioner, råd och museer tolkar uppdraget. 

1Rådet för Arkitektur, form och design arrangerar 

ett seminarium på temat ”Sverigebilden” under 

första kvartalet av 2006. Vilken bild av Sverige 

förmedlar vi utåt och inåt? Hur ser direktiven ut för 

förvaltning? Kriterier för arkitekttävlingar? 

2 Arkitekturmuseet ordnar seminarium om 

”Urban design i det mångkulturella Sverige”. Om 

svenska exempel på samverkan mellan stadsplanering 

och aktivt medborgarskap. Inom arkitekturpedagogiken 

fokuseras på hembygdens byggnadskonst 

och stadsplanering för skolklasser från olika 

geografiska områden. I biblioteket vill man bredda 

utbudet av arkitekturböcker för barn och ungdom 

på andra språk än engelska och svenska. 

3Malmö Konstmuseum tar upp frågan om hur 

kvalitet blir en makt- och mångfaldsfråga i seminariet 

”varför blir det så snett III”. Det handlar om 

maktfrågor kopplade till klass, kön, etnicitet och 

sexualitet. Inbjudna är chefer för konst- och kulturinstitutioner 

i hela Sverige samt forskare och författare 

med perspektiv på frågor om smak, kvalitet, 

mångfald och exkludering (31 januari 2006). 

4 Statens Fastighetsverk har genomfört tävlingen 

om en parlamentsbyggnad för Sametinget. 

I april 2006 avslöjas i Kiruna vinnande förslag i 

arkitekttävlingen. 

5 Röhsska museets pedagoger gör arkitekturvandringar 

i Göteborg och visar arkitektur, form 

och design som speglar det mångkulturella Sverige 

idag – ”allt från McDonald´s till arabiska mattor 

och franska balkonger”. Museet planerar också lektioner 

om global kultur, om ”fantastiska flyktingar” 

som Josef Frank som flydde Wien och nazisterna. 

Utställningar med Per Hüttner som arbetar med 

identitetsproblematik och filmar sig själv som 

kvinna, blind man, queer etc. Mandana Moghaddam 

visar konst laddad med religiösa tabun. 

Änglapottor i framtidsrummet 

Framtidsrummet. Idéseminarium om jämställdhetens fysiska gestaltning i morgondagens 

Sverige. I regi av JämO. 

Färgfabriken 15 december 2005. 

Medverkande: Maria Wetterstrand (mp), Annika von Schéele (Boverket), Dick Urban Vestbro (KTH), Britt Östlund 

(Inst. för designvetenskaper, Lunds Universitet), Ylva Larsson (Kvinnors Byggforum), Johanna Almer (Jämställdhetshandläggare, 

Chalmers Tekniska Högskola), Kön och Rum (arkitektstudentgrupp från Chalmers), Jonas 

Lindgren (tvärvetenskaplig student, KTH), Claes Borgström (JämO, med flera. Moderator Eva Nikell (JämO) 

Arkitekter är för byggbranschen 

vad kvinnor är för samhället, konstaterade 

Annika von Scheele när 

JämO inbjöd till ett seminarium om 

Framtidsrummet på Färgfabriken i 

Stockholm i slutet av designåret. 

Normalt ägnar sig JämO åt 

arbetslivet, inte åt samhällsplanering 

och design vilket är synd 

eftersom allt hänger ihop. Det inser 

Färgfabriken som till den 5 februari 

huserar The Gender Turnable, ett 

jämställdhetslaboratorium i samarbete 

med JämO, Arbetslivsinstitutet, 

länsstyrelsen, EU och Växtkraft 

mål 3. För, som fabrikens Jan 

Åman säger, det handlar om att 

titta på hela registret – från fysisk 

stad till sociala, levnadsmässiga 

faktorer – för att se vad det kan 

finnas för nya möjligheter. 

Framtidsrummet fick dock inga 

skarpa konturer under JämOs 

seminarium. Det var ganska uppgivna 

tongångar som hördes från 

erfarna kvinnokämpande arkitekter 

bland såväl talare som publik. 

Hoppet stod till Chalmers arkitektstudenter, 

som i alla fall har 

en jämställdhetsgrupp. Att få in 

könsperspektivet i undervisningen 

kan påverka inställningen under 

yrkeslivet, underströk studenterna. 

Hoppfullt är också en del av det 

som händer på designfronten. Ett 

exempel gav Britt Östlund från 

Institutionen för designvetenskaper 

vid Lunds Universitet när hon höll 

fram Änglapottan, den första potta 

som fungerar för sängliggande 

kvinnor. Åtminstone ett konkret 

bevis för att könsmedveten design 

är möjlig. 

Fler exempel behövs. För de 

bakslag som radades upp är nedslående: 

Det offentliga rummet har 

privatiserats, gatan som plats för 

gemenskap har trängts undan till 

förmån för bilar. Bostadspolitik 

saknas och bostadsutformningen 

är överlämnad till privata aktörer. 

Vardagslivets kvaliteter tonas ned. 

Kvinnor förlorar mest. 

Fågeln kan inte se med fiskögon 

konstaterade Annika von Scheele, 

idag divisionschef på Boverket och 

i början av 90-talet en av tolv kvinnor 

som byggde experimenthuset 

Athena i Örebro. För kvinnor är det 

en sak att kunna påverka utvecklingen 

som aktörer, en helt annan 

att kunna påverka på ett strukturellt 

plan. 

Idag är vi fyra kvinnor i Boverkets 

ledning sade hon i samma 

andetag som hon torrt konstaterade 

att där kvinnorna går in går makten 

ut. I de järnringar av sammanslutningar 

som finns i bryggbranschen 

finns inga kvinnor. 

Kvinnors Byggforums ordförande, 

arkitekten Ylva Larsson, 

förklarade att hon, med ökande 

livs- och yrkeserfarenhet, bytt åsikt 

och numera förespråkar kvotering 

för att få slut på att kvinnor ständigt 

hamnar på restlagerhyllan. 

Både arkitekter och kvinnor behöver 

höja sitt självförtroende och 

visa att de kan utforma ett samhälle, 

precis som Kristina Grange 

konstaterar i sin nyligen presenterade 

doktorsavhandling, påpekade 

Annika von Scheele. 

Miljöpartisten Maria Wetterstrand 

var på politikers vis mera 

optimistisk. Vi har tappat mycket 

i den fysiska planeringen när småbarnsföräldrar 

måste pendla fler 

timmar om dagen till jobbet, tyckte 

hon. Men tillade att man kan styra 

mycket genom detaljplanering – om 

man vill. 

När JämO Claes Borgström 

skulle sammanfatta seminariets 

drömmar om framtiden var det 

med ett ord: Änglapottan. 

Också en bild för en vision. 



Efter snart trettio år i Sverige är det 

dags för en större utställning om Abelardo 

Gonzalez. Och trots att tiden kommit 

i kapp hans livsbejakande utsvävande 

arkitektur tycks det ändå symptomatiskt 

för hans ställning i den svenska arkitektkåren 

att han ställs ut på Form/Design 

Center i Malmö och inte på huvudstadens 

arkitekturmuseum. 

Abelardo Gonzalez verk sträcker sig 

från glamoröst guldkantade innemiljöer 

som diskoteket Tunneln i Malmö till 

lyxvillor för kändisar som Per Gessle, för 

att inte glömma ett otal restauranginredningar, 

teaterscenografier och ett förslag 

till en tomtefabrik uppe i Haparanda. 

Den närmast filmiskt fiktiva inredningen 

av Tunneln bestod av en gigantisk Tutankhamonmask, 

svartpolerad granit, rå 

betong, blixtrande spegelglas, ett tydligt 

brott mot åttiotalets gråa betongsdiscon. 

Redan innan omdömen som ”lyxpalats 

och dito bordell” och ”hetsig dekonstruktivism” 

började cirkulera, kallade 

Architectural Review hans inredning för 

”postmodern klassicism” och belönade 

projektet med International Design Award 

år 1982. 

– Jag har väl blivit ganska svensk med 

åren och alltmer positiv till landet som 

adopterat mig. Min arkitektur har blivit 

mer raffinerad, med enklare och starkare, 

mer fokaliserade bilder. Varje uppdrag vi 

gör här på kontoret är en ny händelse, det 

Foto: Leo Gullbring 

Tutankhamonmask och tomtefabriker 

Utställningen Abelardo Gonzalez – design och arkitektur visas på Form/Design 

center i Malmö. Öppnar den 27 januari och pågår till 19 mars. 

I samarbete med Föreningen Arkitekturens Hus. 

Reklambyrån 1+2 i Halmstad ritades i början av 

2000-talet av Abelardo Gonzalez. 

måste alltid finnas en 

experimentell dimension 

som skapar och 

utvecklar nya koncept. 

Hans senaste inredning 

är restaurang 

Caramello, inrymd 

i David Designs 

gamla butikslokaler 

på Stortorget i Malmö. 

Med Istanbul som 

inspiration har hans 

arkitektkontor, där 

även Per-Johan Dahl 

och Johan Larsson 

ingår, återigen skapat 

en miljö med rum i 

rum, där färg- och ljussättning 

är minst lika 

viktig som möblering. 

Längst in i lokalen ger 

små sittmöbler i vitt 

och ett stort öppet golv 

under en ljuskupol 

känslan av en hamam, 

medan det stora 

glaspartiet mot torget 

utnyttjas till att upphäva 

skillnaden mellan 

ute och inne. 

– Inredningen är 

skapad som en fiktion, 

en overklig värld där 

vi utforskar kontrasterna 

i gränslandet 

mellan det konkreta 

och det abstrakta, mellan 

det figurativa och 

det formella, mellan det verkliga och det 

fiktiva. 

Abelardo arbetar även här med olika 

skalor, från det lilla till det stora med sekvenser 

av rum i rum, som anspelar på och 

tar upp stadens olika mönster. Abelardos 

prövande, ifrågasättande attityd förklarar 

han själv med att han alltsedan han 

etablerade sig i Sverige varit involverad i 

arkitekturutbildningen. 

– Man håller sitt tänkande aktivt tack 

vare undervisningen. Varje diskussion 

med en student är en konfrontation med 

ens eget synsätt. Man kan inte hålla på att 

Abelardo Gonzalez senaste inredning är restaurang Caramello i Malmö. 

Inredningen är skapad som en fiktion med Istanbul som inspirationskälla. 

repetera gamla idéer, istället blir man mer 

motiverad att experimentera. 

Om nu inte Abelardo Gonzalez arkitektur 

rönt något större gensvar i den 

svenska arkitektkåren, så har hans inflytande 

via utbildningen varit avgörande 

för åtskilliga generationer unga arkitekter. 

Och han räknar med att de unga kommer 

att förändra svensk arkitektur i grunden. 

– Öppnas bara arkitekttävlingarna för 

andra än de stora kontoren så kommer en 

mer gränsöverskridande och mer internationell 

arkitektur att forma det svenska. 

Leo Gullbring 


Foto: Leo Gullbring




KALENDER 

31 januari. Snøhetta. Föreläsning med arkitekt 

Kjetil Thorsen kl. 18.00 i Hörsalen, på Arkitekturmuseet, 

Stockholm. 

10 februari. Bruno Mathsson and design culture 

in the US 1939–1975. Föreläsning med Nina 

Stritzler-Levine kl. 15.00 i Hörsalepå Arkitekturmuseet, 

Stockholm. Föreläsningen hålls på engelska. 

Pris: 50 kr, 30 kr för studerande och vänföreningen. 

14 februari. Stadsplaner i Sverige. Bokpresentation 

av författarna Stina Hagelqvist och David 

Powell kl 14 i Biblioteket, Arkitekturmuseet, Stockholm. 

Fri entré. 

17 februari. ”Cities of Tomorrow”. Nordic Urban 

Design Conference. Konferens om stadsplanering 

i Grieghallen, Bergen, Norge. Mer information: 

www.nuda.no Anmälan: www.bergen-chamber.no. 

Sista anmälningsdag: 060117. 

19 februari. Diskussion kring Bruno Mathssons 

formgivning och arkitektur. Arkitekturmuseet, 

Stockholm.Arkitekt Åke Axelsson samtalar med 

Hedvig Hedqvist. 

25 januari. Film: A House on a Hill av Chuck 

Workman, USA 2003. Biografen Sture kl 14:30. 

22 februari. Marianne Mueller: Mellan strategi 

och detalj. Arkitekturmuseet, hörsalen, kl 18. Mueller 

Kneer Associates är ett ungt arkitektkontor baserat 

i London som främst har arbetat med projekt i 

urbana miljöer som genomgår stora sociala, politiska, 

demografiska och kulturella förändringar. 

Tio timmar till Paris 

Spårbilar – kommer dom i tid? 

Seminarium i Kulturhuset, Stockholm 13 januari 2006. 

Arrangör: Institute for Sustainable Transportation, IST 

Spårbilar ligger i luften när folkhemmet 

ska bli grönt och uthålligt, 

städerna hållbara och trängselskatterna 

fyller tidningsspalterna. 

Dagens transportsystem är mer 

eller mindre (o)hållbara, spårbilar 

är bra för miljön men inte etablerade. 

De är dyra att utveckla, men 

troligen billiga i drift. Flera svenska 

kommuner har studerat frågorna. 

Men vem ska satsa pengarna? 

Hur spårbilar ska gå och se ut är 

öppna frågor. Spårbilar i stenstäder 

riskerar att bli en visuell styggelse 

– fem meter upp i luften som lär 

vara bäst. Att vagnarnas fönster 

kan bli ogenomsiktliga när de 

passerar bostäder kan vara en tröst 

för boende, men osynliga blir de 

ju inte. Å andra sidan finns redan 

spårtrafik högt upp i luften på flera 

orter utomlands. Och där känns 

det naturligt. 

En revolution för stadsplanerare 

utropar glada spårbilsvänner. Säkert. 

Och mycket jobb för den som 

kan gestalta. För det behövs. 

Visionära bilder på spårbilar i 

luften – på till exempel Götgatan i 

Stockholm – kan få vem som helst 

att storkna; tjocka pelare, spår som 

lägger gaturum i mörker. Men herregud, 

det är en utmaning. För alla 

arkitekter som är med och ritar. 

Ju högre spåren går desto mindre 

stör de människorna på marken. 

Carl Bro har lagt stationerna på 

hustaken – det blir förstås en bit att 

gå. Och tänk om man har svindel. 

Men att på 20 minuter svischa ner 

till Nynäshamn och Gotlandsbåten 

vore toppen. Men vad händer när 

ett fullsatt tunnelbanetågs 1.800 

pendlare vill byta till spårbil samtidigt? 

Vi som, enligt forskning, ogillar 

att vänta. Men tio timmar ifrån 

Karlstad till Paris? Très bien! Så 

mycket mark vi kommer att få över. 

Så mycket plats för lek och park! 

Så glad naturen blir. 

Och älgarna, som slipper att bli 

påkörda. 

Kerstin Persson sammanfattade några av 

seminariets frågeställningar. 


Bild: Vectus

”Om ändå arkitekter kunde göra tysta rum” 

Årets upplaga av konstmusikfestivalen 

Stockholm New Music (18-25/2) har 

temat ”Place and Space”. Ljudkonstnärer 

och tonsättares relationer till platser, städer 

och rum står på det veckolånga programmet. 

Jenny Sunesson gör en kritisk 

granskning av Stockholms tunnelbana i 

sitt ljudverk ”Hands Up! Jag skjuter!” och 

Heiner Goebbels orkesterverk ”Surrogate 

cities” berättar om människans plats i den 

moderna staden. 

Till festivalen kommer också den 

intressanta kanadensiska konstnären 

Janet Cardiff. Hon är mest känd för sina 

”sound walks”, konstverk där betraktaren 

promenerar i sällskap med en CD-spelare, 

ett par hörlurar och, som i den senaste 

promenaden i Central Park i New York, 

fotografier. 

Janet Cardiffs installation ”Forty-Part 

Motet” på ”Stockholm New Music” är 

ett körverk för fyrtio stämmor som hon 

delat upp på fyrtio högtalare, placerade i 

en oval. Betraktaren/lyssnaren kan vandra 

runt bland stämmorna i kören när den 

uppför Thomas Tallis 1500-talsmotett 

”Spem in alium”. Cardiff är för tillfället 

bosatt i Berlin. 

Arkitektur betraktas ofta som ett perfekt 

tomt och tyst rum, vilken roll spelar dina 

verk i det avseendet? 

– Om ändå arkitekter kunde göra tysta 

rum. Luftkonditioneringen och värmesystemen 

är oftast för högljudda. Akustiken 

ofta så hård, med betong, glas och 

drywall, att det blir närmast utmattande 

att samtala i rummen. Ljud fyller ett rum 

på ett sätt som det visuella inte kan. Det 

idealiska vore att 

forma ett rum 

akustiskt så att till 

exempel sångarnas 

röster i en grupp 

kunde ”bli synliga” 

på platsen, så att 

man i rummet 

kan uppfatta den 

enskilda individens 

stämma, som 

ett rum i rummet. 

Du hör alla röster 

samtidigt men 

också individernas. 

Försöker du 

utvidga arkitekturen 

eller lägga 

till någon annan 

aspekt till den? 

– Jag tror att 

”Forty-Part Motet” lägger en andlig kvalitet 

till vilket rum som helst. Det framhäver 

tomheten. 

Är dina ljudpromenader på något sätt 

inspirerade av eller kopplade till 17- och 

1800-talets romantiska engelska park, viljan 

att lägga till rädsla, drömmar, lustar 

och berättelser till ett landskap? 

– Absolut, liksom den filosofiska traditionen 

som stoikerna och många andra 

som ansåg att tankar rör sig när kroppen 

gör det. Men också den engelska 1800-talstraditionen 

som såg promenaden som ett 

sätt att komma tillbaka till naturen, som 

ett svar på industrialiseringen. 

The Forty-Part Motet av Janet Cardiff. Foto MoMa NYC. 

Hur låter Berlin? 

– Det är en väldigt tyst stad jämfört 

med New York eller London. Det har att 

göra med att man skapat så många parker 

och planterat så mycket träd. Dessutom 

gillar berlinarna att cykla och det hjälper 

till. Vi bor här för att det är så tyst. Jag 

skulle inte överleva i London. 

Dan Hallemar 

Janet Cardiffs installation ”Forty-Part Motet” visas på 

Konstnärshuset i Stockholm 1 februari . Den 19 februari 

kl 13 samtalar Janet Cardiff med Magnus af Petersens på 

Konstnärshuset i Stockholm. Jenny Sunessons ”Hands 

Up! Jag skjuter!” kan höras den 24 februari på Nybrokajen 

11, Stockholm, 17.00. Heiner Goebbels ”Surrogate 

cities” framförs på Konserthuset i Stockholm den 23 

februari klockan 18. 





UTSTÄLLNINGAR 

21 januari –5 februari. AKAD på Lunds Konsthall. 

Mer information på www.akad.se/Lund_06. 

8–12 februari. Stockholm Furniture Fair. 

www.stockholmfurniturefair.com/. Årets guest of 

honour är den japanska designern Naoto Fukasawa. 

Till 15 februari 2006. Fiction Hotel. Checka in 

i framtidshotellet i Galleri 5, Kulturhuset, Stockholm. 

Här kan besökare checka in i och besöka ett 

framtidshotell. Svenska och nordiska designers och 

konstnärer står för utformning och upplevelser i 

hotellet. 

9 februari – 27 augusti 2006. Bruno Mathsson 

formgivare och arkitekt. Arkitekturmuseet, Skeppsholmen, 

Stockholm. 

27 januari – 19 mars. Abelardo Gonzalez. 

Design och arkitektur. Utställning på Form/Design 

Center. I samarbete med Föreningen Arkitekturens 

Hus. Lilla Torg, Malmö. Fri entré. 

www.formdesigncenter.com. 

Till den 26 februari. Scandinavian Design 

beyound the Myth. Över 200 objekt inom konsthantverk 

och industridesign av både välkända designföretag 

och formgivare visas. Röhsska museet, 

Göteborg. 

Till 5 februari 2006. Brännbart – en utställning 

om material och design. Utställningen visar alternativa 

material och konstruktioner i både produkter 

och miljöer. Se: www.svenskform.se. 

Experimentellt i Lund 

01.AKAD – Experimentell forskning inom 

arkitektur och design – Startpunkter. 

Red: Katja Grillner, Per Glembrandt, Sven- 

Olov Wallenstein 

AKAD/AXL Books ISBN: 91-975901-0-x 

Sedan 2003 har forskargruppen 

AKAD, Akademin för konstnärlig 

forskning inom arkitektur och 

design, samlat arkitekter kring frågor 

om konstnärligt experimentell, 

forskning i arkitektur och design. 

Gruppen arrangerar seminarier, 

initierar projekt och driver kurser 

och workshops i samarbete med 

forskarutbildningarna vid Arkitekturskolorna 

på KTH, LTH och 

Chalmers. 

I höstas kom AKADs första 

publikation ut: 01.AKAD – Experimentell 

forskning inom arkitektur 

och design – Startpunkter. Här 

fi nns texter, bilder och refl ektioner 

av de forskare som ingår i AKAD. 

Gruppen Krets undersöker hur 

avancerade digitala teknologier påverkar 

utformning och produktion 

av arkitektur och hur det påverkar 

arkitekters arbetssätt och vår vardagsmiljö. 

Katarina Bonnevier beskriver 

Mårbacka utifrån Selma Lagerlöfs 

kärleksförhållande med Valborg 

Olander – en relation inbyggd i 

Res till Kina 

30 mars – 9 april 2006. Studieresa till Kina. 

Kinesiska inredningsarkitekter har länge sneglat mot 

väst. Nu är det dags att snegla tillbaka. Landet har 

över 20.000 inredningsarkitekter. En studieresa till 

Kina avgår i slutet av mars. Resan går till Beijing för 

att studera traditionell arkitektur och till Shanghai där 

3000 nya höghus byggs. För mer information om resan 

och anmälan: ingrid.johansson@opendoors.se. 

Tel: 0705-167479. 

byggnaden – och visar på en queer 

potential i byggnadens uppbyggnad 

och användning. Katarina 

Lundeberg har arbetat med tyngd 

och rörelse i en serie övningar och 

modeller. En repeterad parabel har 

omvandlats till en massiv form som 

satts samman till en komposition: 

”En passage för den fl yktiga tanken”. 

Nu öppnar också den första 

utställningen på gruppens initiativ 

på Lunds Konsthall. Under seminarier 

diskuterar internationella arkitekter 

former för konstnärliga och 

praktikbaserade experiment inom 

arkitektur- och designforskning. 

Mer information om projekten 

fi nns på www.akad.se/Lund_06. 

21 januari – 5 februari på Lunds 

Konsthall. 

Nina Gunne 


KRÖNIKA ANDREAS NOBEL 

”Formgivning 

är ett språk” 

En av de mest intressanta händelserna under designåret var Nationalmuseums 

ambitiösa försök att ge en samlad bild av det inflytelserika 

skikt av svensk samtida design som, helt eller delvis, befinner sig utanför 

de gängse säljkanalerna och producenterna. Under samlingsnamnet 

Konceptdesign presenterades ett stort antal föremål som sinsemellan 

spretade åt ganska skilda håll. 

Här fanns konsthantverk, design, hantverksbaserad design, konst 

och kanske även lite konceptdesign. Men vad menar man egentligen 

med begreppet konceptdesign? I vid bemärkelse är väl all design konceptuell? 

De material och den stil i vilken till exempel en stol är gjord signalerar 

alltid någonting. Den kanske vill se enkel ut, eller också exklusiv. 

Man kan formulera det så att formgivaren har vissa konceptuella idéer 

med sin stol utöver de krasst fysiska funktioner som en stol oftast har. 

Här blir uttrycket konceptdesign helt enkelt överflödigt. 

Men om man ser på begreppet i en snävare bemärkelse kan man 

invända att i den stund ett designobjekt blir konceptuellt upphör det att 

vara just design och uppgår snarare i en konstsfär. Det fanns exempel 

på sådan konceptuell design i utställningen. Objekt som tycktes vilja 

diskutera frågor som ligger utanför designdomänens omedelbara närhet, 

frågor av social, personlig eller filosofisk art. 

Att föra ytterligare resonemang utöver de som per automatik återfinns 

i all formgivning, de som handlar om stil, om material- och 

produktionsvillkor, om spänningar mellan form och konstruktion leder 

ofta bara till förvirring. Formgivning är ett språk. Att göra design till 

en plattform utifrån vilken man diskuterar specifika frågor som segregation 

eller social utstötning kan vara en väg, men den är vansklig. Det 

blir lätt babbligt och risken är stor att formgivningen blir lidande och 

att budskapet försvinner i en kakofoni av olika röster som talar i mun 

på varandra. 

Designvärlden behöver formgivare som är trygga i förvissningen att 

formen är nog, att de problem som ska lösas är viktiga i sig själva utan 

inblandning från andra konstarter eller vetenskaper. 

En intressant tendens var utställningens exempel på hantverksbaserad 

design som präglas av intresse för material och ekonomi. Material 

och produktion är av central betydelse i flera av de objekt som visades 

på Konceptdesign. Materialets egenskaper och med vilka verktyg detta 

ska kultiveras är villkor som i hög grad bestämmer formen. 

Den aspekten svarar nog för det viktigaste budskapet till eftervärlden 

från konceptdesignens dagar. Framtiden har av gammal tradition alltid 

gestaltats som immateriell, klinisk, högteknologisk och monokrom (vit). 

Bilden kommer väl från NASA. 

Det nyväckta intresset för materialitet är delvis en reaktion mot denna 

ovisionära vision. Det är en banal tankekonstruktion att förutsätta 

att ett högteknologiskt samhälle skulle färga av sig på gestaltningen av 

hela kulturen. 

Det är minst lika sannolikt att människan 

reagerar tvärtom i mötet med tekniken. I framtiden 

sitter vi kanske framför datorn på en slöjdad 

träpall endast iförda en stickig vadmalstunika 

rökandes starka cigaretter. Allt för att känna att 

vi lever. ■ 

Andreas Nobel är inredningsarkitekt och medarbetare i Uglycute 

som fanns representerade i utställningen Konceptdesign. 

ARKITEKTEN januari 2006

Varning för 

mellanstora landskap 

De som arbetar på flexkontor mår bäst och är mer tillfredsställda med jobbet än 

andra. De som jobbar i mellanstora kontorslandskap mår sämst. Den som har 

eget rum är betydligt nöjdare med sin kontorsmiljö än andra. Det visar en avhandling 

av arkitekten och forskaren Christina Danielsson. 

Text och foto: Kerstin Persson 

Det är ofta starka 

känslor i omlopp när 

arbetsplatser ska byggas 

om eller förändras. Arkitekter, 

fastighetsägare, 

fackförbund, arbetsgivare, 

anställda, många 

har intresse av frågan. 

Christina Danielsson 

tycker att det behövs 

forskning om hur miljön och arkitekturen 

påverkar människor. Hon 

tog sin arkitektexamen i Lund 1997 

och pluggade innan dess möbelformgivning 

och inredningsarkitektur 

på Konstfacks motsvarighet, 

Hoge school voor de Kunsten, i 

Utrecht i Nederländerna. 

Hon jobbade som projekterande 

arkitekt i fem år tills hon en dag 

såg en annons om en forskartjänst 

som hon sökte och fick. Hon hade 

tänkt forska någon gång, annonsen 

bestämde tidpunkten. 

– Under de projektmöten jag varit 

med om talade man mest om pengar 

och ibland om stilar och trender. 

Men aldrig om hur man kan skapa 

en arbetsmiljö som stödjer både 

personalen och verksamheten, säger 

Christina Danielsson. 

Hennes forskningsprojekt har 

pågått i tre år. 491 kontorsanställda 

på 26 olika företag har deltagit i studien 

och svarat på hundratals frågor, 

som bland annat handlat om deras 

fysiska och psykiska hälsa, sjukfrånvaro 

och arbetstillfredsställelse, 

vilka krav jobbet ställer, hur man 

trivs med chefen, samarbetet, med 

mera. De personer som medverkat 

är anställda inom media/IT, rådgiv- 

ning i personal- och ekonomifrågor, 

ingenjörsyrken och ekonomi- och 

managementkonsulter. 

– Det är en stor undersökning, 

konstaterar Christina Danielsson. 

Det är projektets styrka. Ingen har 

tidigare gjort en så här stor studie 

om kontor. 

Den största överraskningen i studien 

var att flexkontor, det vill säga 

kontor där man saknar individuell 

arbetsplats, fungerar så bra. Mellanstora 

kontorslandskap däremot är 

förenade med större risk och borde 

användas med stor försiktighet, 

anser hon. 

Hennes utgångspunkt och hypotes 

i forskningsprojektet var att 

arkitekturen, i det här fallet kontorstypen, 

definierad av sina unika 

arkitektoniska och funktionella 

karaktärsdrag, påverkar både hur 

man mår och hur nöjd man är med 

sitt arbete. 

Hon har undersökt arbetstillfredsställelse 

och hälsa i relation 

till kontorsmiljön och hoppas att 

arkitekter ska ha nytta av hennes 

resultat. 

De intervjuade har även svarat på 

frågor om den fysiska arbetsmiljön 

där de fått redovisa upplevelsen av 

kontoret. I djupintervjuer har 19 

personer talat om vad som avgör om 

man trivs, vad man vill ändra på, 

eventuell favoritplats, hur fikarummet 

fungerar, hur möbleringen gått 

till, trapphus och entréer med flera 

upplevelser av arkitekturen. 

Christina Danielsson har delat 

in kontoren i olika typer: Cellkontor 

(egna rum), delat rum med 2–3 

personer, kontorslandskap av olika 

storlek där man har egen arbetsplats 

men inte eget fönster samt flexkontor 

där man saknar egen arbetsplats, 

använder avancerad informationsteknologi 

och håller möten och 

privata samtal i särskilda rum. Sista 

kategorin var kombikontor, där 

man har en egen arbetsplats men 

arbetar mycket på annan plats. 

Det finns naturligtvis många 

osäkra faktorer i en sådan här 

undersökning, men när Christina 

Danielsson har tagit hänsyn till 

dessa har hon funnit skillnader som 

inte är slumpmässiga. 

– De anställda är mest missnöjda 

med den fysiska arbetsmiljön i 

mellanstora kontorslandskap, med 

mellan 10 och 24 arbetsplatser. 

De är framför allt missnöjda med 

designrelaterade faktorer som att 

det är ont om plats där man arbetar, 

att formgivningen inte underlättar 

arbetet, att arkitekturen inte bidrar 

till trivseln eller gör det lättare att 

samarbeta. Den kontorstypen kallar 

jag högriskkontor, säger Christina 

Danielsson (”high-risk office-types”, 

för avhandlingsspråket är engelska). 

Personalen i de mellanstora kontoren 

löper stor risk att inte trivas 

med jobbet och att må dåligt både 

fysiskt och psykiskt. Det är allvarligt 

eftersom det är den vanligaste 

kontorstypen i Sverige. Något för 

arkitekter att tänka på vid ombyggnader, 

säger Christina Danielsson. 

– De mellanstora och stora kontoren 

saknar ofta ”back up-rum”, det 

kan vara en orsak till missnöjet. Det 


måste arkitekter ta hänsyn till när 

de ritar, tycker Christina Danielsson. 

Det är viktigt att lägga in fler 

smårum när man ritar nytt eller 

bygger om, så att det finns ytor att 

dra sig undan till utan att någon 

tycker det är konstigt. Idag finns 

ofta bara ett sammanträdesrum i 

mellanstora kontor och dit går ingen 

frivilligt, kanske bara om man blir 

inkallad av chefen. 

– Enligt den här studien bör vi 

akta oss för mellanstora kontorslandskap, 

säger Christina Danielsson. 

Mindre kontorslandskap, med 

mellan fyra och nio arbetsplatser, är 

däremot bättre, enligt hennes resultat. 

Kanske för att gruppstorleken är 

bra, ljudnivån lättare att hantera. 

– Exakt vad skillnaden beror på 

vet vi inte idag men en faktor kan 

vara att man i mindre kontorslandskap 

får välja vilka man vill dela 

arbetsrum med. 

En intressant iakttagelse är att de 

anställda i de allra största kontorslandskapen, 

däremot, är mindre 

missnöjda med sina arbetsplatser, 

särskilt när det gäller designrelaterade 

faktorer. 

– De svarar visserligen att de inte 

har möjlighet att avskilja sig men att 

de inte störs av det. Kanske för att de 

som arbetar i större kontorslandskap 

vant sig vid att vara iakttagna och 

att man har större möjlighet att vara 

anonym i en större grupp. I riktigt 

stora grupper tillåts även subgrupper 

att utvecklas, det blir mer tillåtande 

att inte umgås med alla, kommenterar 

Christina Danielsson. 

Alla utom de som sitter i eget 

Office Environment, Health & Job 

Satisfaction 

An Explorative Study of Office 

Design´s Influence 

Christina Danielsson 

Licentiate Thesis in Technology and Health 

Stockholm, Sweden 2005 

ISSN 1653-3836 

rum störs av ljud från kollegor eller 

kontorsutrustning. Störande ljud är 

den enskilda faktor de anställda oftast 

klagar över. Risken för ljudstörningar 

är störst i mellanstora och 

stora kontorslandskap. 

Att eget rum är populärast var 

ingen överraskning. Man vet 

sedan tidigare studier att anställda 

föredrar eget rum, medan företagsledningar 

föredrar kontorslandskap. 

Det enda som personer med enskilt 

rum, enligt denna studie, säger sig 

sakna är sociala kontakter. 

– Att ha eget rum är en statusmarkör, 

enligt flera tidigare studier. 

Det finns till exempel amerikanska 

studier som visar att personer kan 

bli direkt deprimerade på grund av 

den prestigeförlust den innebär att 

förlora ett eget rum, säger hon. 

Att flexkontor, där man saknar 

individuell arbetsplats, kom på 

andra plats när det gällde bra fysisk 

arbetsmiljö förvånande henne däremot. 

– De anställda på flexkontoren är, 

tillsammans med de anställda i delat 

rum, mest tillfredsställda med arbetet 

jämfört med övriga kontorstyper. 

Det kan bero på att det är 

”överlevarna” vad gäller flexkontor 

som finns kvar och att kontorsformen 

passar just den verksamheten. 

Flexkontoren har ju funnits i 15 år 

nu, säger Christina Danielsson. Den 

som inte gillar kontorstypen jobbar 

kanske inte kvar. Och flexkontorens 

anställda har dessutom möjlighet 

att jobba hemifrån och vara ute 

på kundbesök. Flexkontor ställer 

också speciella krav på ledarskapet, 

chefen måste verkligen vilja tillämpa 

arbetsformen. 

Christina Danielssons forskning 

är tvärvetenskaplig. Hon lade fram 

sin avhandling på skolan för teknik 

och hälsa, KTH och har fått handledning 

av bland andra Magnus 

Rönn på Arkitekturskolan, stressmedicinaren 

Töres Theorell, Institutet 

för Psykosocial Medicin, på 

Karolinska Institutet och statistiker 

Lennart Bodin vid Örebro Universitetssjukhus. 

Christina Danielsson har varit inbjuden 

att tala om sin studie av såväl 

NCC, kommuner som arkitektkontor. 

Hon hoppas att fler ska intressera 

sig. Att föra ut forskningsresultat 

till praktiker är en mycket viktig 

uppgift, tycker hon och beklagar den 

stora skillnaden mellan forskning 

och praktik i Sverige. 

– Det återstår mycket att göra på 

den punkten, även om det känns 

som att en generationsväxling är 

på gång. Jag har märkt en större 

nyfikenhet för forskning bland 

många arkitektkontor på senare tid. 

Kanske för att man kan skaffa sig 

konkurrensfördelar genom att hålla 

sig à jour med forskningen. 

Efter licexamen åkte hon till 

USA som gästforskare på College 

of Design, Arizona State University 

ett par månader. Därefter vet hon 

inte om det blir mera forskning eller 

arbete på arkitektkontor. 

– Jag har visat att arkitekturen 

är viktig för arbetsmiljön. Jag vill 

gärna tillämpa mina forskningsresultat 

i mitt arkitektarbete. ■ 


DEBATT 

Debattredaktör: Kerstin Persson 

kerstin.persson@arkitekt.se 

Tel 08-5055 7734 

”Formspråket kommer ur att det ska vara skönt 

att åka skateboard eller inlines. Men det intressanta 

här för framtiden blir att ta med sig den 

sköna friheten i formspråket till andra platser 

som planeras. Lekfullheten i hur in- och utsida 

byter plats, mångfalden i hur och var man kan 

sitta, oviljan att formulera en framsida och en 

baksida, till exempel.” 

Dan Hallemar, arkitekturjournalist, i Sydsvenskan 12 december 2005. 

Stapelbäddsparken i Malmö var den offentliga plats som gjorde 

honom gladast 2005. 

”De som arbetar med stadens gröna rum måste 

marknadsföra sitt eget jobb. De måste med 

stolthet upplysa politiker och andra tjänstemän 

om vilka resurser vi har – de måste marknadsföra 

sitt eget ämne, ja betrakta parker och natur som 

vilket varumärke som helst.” 

Trendforskare Göran Adlén spår att vi tröttnat på stressen och 

kommer att söka njutning och långsamhet och att naturen kommer 

att bli inne. Moviumbulletinen nr 4 2005. 

”Men som min mamma brukar säga: man ska vara 

glad över att man får vara med. Och jag är med. 

Jag är med i vad som händer, jag har överblick 

och har möjlighet att vara med och påverka på 

ett sätt som jag aldrig skulle ha som praktiserande 

arkitekt.” 

Ingela Lindh, Stockholms stadsbyggnadsdirektör, längtar ibland 

tillbaka till att vara praktiserande arkitekt men ser fördelar 

med sitt nuvarande jobb. Visionen är att Stockholm ska synas 

i nästa James Bond-film. Intervjuad av Ann-Marie Lundholm i 

Fastighetstidningen nr 10 2005. 

”Smakdebatten är viktig. Men var är resten av de 

viktiga designdebatterna? De som innehåller 

ord som överlevnad, antiglobaliseringsrörelse, 

postkonsumtionssamhälle (och ändå relaterar till 

massproduktion). Eller åtminstone ord som designforskning 

och desingeröveretablering. Var är 

debatterna som verkligen skulle kunna förändra 

svenska designers vardag: den om småföretagarnas 

villkor, t ex?” 

Annica Kvint, frilansande designjournalist, i Form 6/05. 

”En del av den allmänhet som bor i städer tycks 

vara rädda för naturen. Rädslan yttrar sig i att 

träd längs gatorna blir målet för deras neuroser. 

Stadsplanerare och landskapsproffs behöver 

understryka de fördelar gatuträd har för hälsa 

och miljö.” 

Trädgårdsskribenten Noel Kingsbury, kolumnist i tidskriften 

Greenplaces winter 05/06. 

Lagom-Sverige 

duger inte längre 

Många, som jag själv, väljer att fullfölja sin utbildning 

utomlands där standarden är betydligt högre. 

Sverige behöver ge unga arkitekter en chans att 

delta i leken, skriver Johan Berglund. 

Efter att ha läst intervjun med 

LTHs gästprofessor i arkitektur, 

Peter Cook, i Arkitekten 12/2005 

måste jag hålla med: Ända sedan 

jag först mötte den svenska arkitekturscenen 

som student i slutet av 

nittiotalet har jag funnit den totalt 

oinspirerad och introvert. Detta 

vittnar också Klas Brunnberg och 

Staffan Carenholm om i sitt svar 

på Fredrik Fritzons debattinlägg 

i Arkitektens novembernummer: 

Det finns en ovilja hos de styrande 

organen att se bristerna i svensk 

arkitektur och detta har lyckats underminera 

unga svenska arkitekters 

chanser att prestera på internationell 

nivå. Studenter har istället fått 

vända sig till utlandet, där arkitektur 

verkar nå nya framgångar varje 

dag. England, Holland, Schweiz, 

Spanien och på sistone även vårt 

grannland Norge spottar ur sig 

talang efter talang, medan vi ser på 

från vårt ombonade modernistiska 

arkitekthem med Gunnar Mattsonfåtöljer 

och PH-lampor. 

Men varför är det så? Som Peter 

Cook nämner är vi för nöjda med 

det vi har. Denna mentalitet har 

smittat av sig på de unga arkitekter 

som på skolorna lär sig att passa 

in och göra som man ska snarare 

än att ifrågasätta rådande dogmer 

och paradigm. Ta 2005 års upplaga 

av exjobbsutställningen på KTH 

som exempel. Ett fåtal stack ut med 

intressanta, men ogenomarbetade, 

projekt. Resten var skrämmande 

platt och lika oinspirerat som den 

arkitektur som byggs runtom i 

landet. 

Men egentligen är nog inte avsaknaden 

av vilja problemet, utan 

snarare modet att göra något åt 

saken. Om inte ens studenter vågar 

utmana, hur ska de våga göra det 

som praktiserande arkitekter? Vad 

som saknas i Sverige, och vad jag 

efterlyser här, är arkitekter som 

vågar ifrågasätta genom design. 

Denna attityd har alltid varit en 

ledstjärna för Peter Cook, vars 

blotta närvaro vid LTH borde vara 

tillräcklig för att inspirera och 

motivera studenterna där att jobba 

hårdare och prestera mer. Han är 

som bäst i rollen som inspiratör, 

något som de styrande på LTH 

verkar ha insett behövs vid en arkitektskola 

för att skapa ett stimulerande 

klimat. 

Ett stort ansvar vilar på de tre 

arkitektskolorna. Klas Brunnberg 

och Staffan Carenholm skriver att 

skolornas kvalitet kan diskuteras 

hur länge som helst, men egentligen 

finns det väl inte så mycket att diskutera? 

Svenska skolor ligger pinsamt 

långt efter när det gäller att 

utbilda arkitekter, och det märks 

framförallt på den slätstrukna 

arkitektur som produceras i Sverige 

idag. I dagsläget är kraven alldeles 

för låga och ur en internationell 

synvinkel är standarden rent ut 

sagt bedrövlig. Ett steg i rätt riktning 

tog dock KTH i år när man 

för första gången deltog i engelska 

RIBA:s internationella tävling för 

examensprojekt i arkitektur: The 

RIBA President’s Medals. 

”The RIBA has been awarding 

the President’s Silver Medal since 

the 1850s. The President’s Medals 

… are regarded as an international 

benchmark for excellence in education. 

The aim of these prestigious 

awards is to promote excellence in 

the study of architecture, to reward 

talent and to encourage architectural 

debate world-wide.” 

Drygt 100 skolor från hela världen 

nominerade två projekt var och 


dessa bedömdes sedan av en jury 

som under åren bestått av välrennomerade 

arkitekter som David 

Chipperfield, Daniel Libeskind 

och Farshid Moussavi från Foreign 

Office för att nämna några. De vinnande 

studenternas projekt ställs ut, 

kataloger trycks upp och the Architects 

Journal ägnar ett nummer åt 

tävlingen. Sådana initiativ är otroligt 

viktiga för unga arkitekter, som 

får möjlighet att visa sin kapacitet 

för en vidare publik. Jag skulle vilja 

se den dag Sveriges Arkitekter och 

svensk arkitekturpress gjorde något 

liknande för svenska studenter! 

I decembernumret av tidskriften 

RUM skriver Joachim Reiter, 

nybliven arkitekt, om den frustration 

unga arkitekter känner inför 

det hopplösa arkitekturklimat som 

råder i Sverige och jag kan bara instämma. 

Hur ska svensk arkitektur 

kunna blomstra igen om inte ens 

arkitekterna tar de ungas idéer och 

kunskap på allvar? Eller är problemet 

att de unga inte tar sig själva 

på allvar? Jag har aldrig kunnat 

bestämma mig för det. För i grund 

och botten är det samma problem 

som jag ständigt möter: Avsaknad 

av visioner och idéer samt ett 

missförstånd om vad en arkitekts 

kvaliteter egentligen är. En arkitekt 

ska inte enbart agera problemlösare 

utan även inspiratör, tänkare och 

framförallt: designer! Utan sådana 

arkitekter kan svensk arkitektur 

aldrig komma att mäta sig med den 

internationella arkitekturscenen. 

En ny generation unga svenska 

arkitekter växer fram och jag 

ser på framtiden med nytt hopp 

om svensk arkitektur. Fler och 

fler vägrar nöja sig med det som 

serveras och väljer andra vägar 

och lösningar. Detta ansvar ligger 

lika mycket hos er som sitter i 

chefspositioner som hos de unga 

arkitekterna själva; de unga måste 

göra sig hörda, visa vad de kan och 

övertyga dem som bestämmer att vi 

är värda en plats i ringen! 

Johan Berglund 

arkitekt MSA Bartlett Dip.Arch. 

Svensk arkitektur 

behöver visioner 

Arkitekt Jonas Olsson i Malmö kommenterar den debatt 

om svensk arkitektur som inleddes av Fredrik Fritzon 

i oktobernumret. Han är orolig över det svar Klas 

Brunnberg och Staffan Carenholm gav och efterlyser 

en kritisk analys av tillståndet för svensk arkitektur. 

Glädjande att läsa Fredrik 

Fritzsons kommentar till septembernumrets 

ledare i förra numret av 

Arkitekten. Och som svar ytterligare 

ett oroande inlägg från Klas 

Brunnberg och Staffan Carenholm. 

Med en nedlåtande ton gör de en 

retorisk undanmanöver och undviker 

att svara på Fredrik Fritzsons 

fråga: ”Ska vi nöja oss med de 

kinesiska stadsplanerarna eller 

på allvar utmana oss själva, höja 

ribban och vilja något med svensk 

arkitektur?” 

Klas Brunnbergs och Staffan 

Carenholm konstaterar att svenskt 

byggande håller en allmänt hög 

kvalitet och menar att svenska arkitekters 

förmåga att lyssna in och 

tolka beställarens förväntningar 

och önskemål skulle vara en konkurrensfördel. 

Detta etnocentriska 

perspektiv hindrar Klas Brunnberg 

och Staffan Carenholm att se klart. 

Att säga att svensk arkitektur 

har en allmänt hög kvalitet är relativt. 

Vem jämför vi oss med? 

På den internationella arenan 

i vår division börjar vi närma 

oss nedflyttningsstrecket. Svensk 

bruksarkitektur reduceras sakta 

ned till byggnadstekniska lösningar 

i en värld som allt mer efterfrågar 

immateriella värden. När det gäller 

spetskompetens inom arkitektur 

och planering spelar vi sedan länge 

i lingonserien. 

Vad innebär det att tolka beställarens 

förväntningar och önskemål 

i en marknadsekonomisk värld? Att 

vara följsam i ett krasst ekonomiskt 

perspektiv tar man inte ledningen på. 

Och förklaringen att enstaka 

byggnadsverk inte är en indikator 

på arkitekturens tillstånd i enskilda 

länder håller inte. Det uppmärk- 

sammade verk runt om i världen 

vittnar om är ett engagemang i byggande 

som sedan länge fortplantat 

sig i den bredare produktionen. 

I Fredrik Gerttens film om 

Turning Torso avslutade Santiago 

Calatrava med att konstatera att 

Sverige inte var en plats för visioner. 

Slående! Det paradoxala är 

dock att svenska arkitekter har en 

tradition av att koppla byggd miljö 

till samhällsvision. Men vi har 

tappat förmågan att förankra vårt 

kunnande i samhällets problem och 

utmaningar. Vilket är ett resultat 

av bristande insikt i vad som styr 

vår värld. Naturligt vore att vi 

kunde förhålla oss till globalisering, 

befolkningsutveckling, individualisering, 

kommersialisering, miljöförändringar, 

teknologi och välstånd i 

vårt arbete och omsätta detta i det 

vi arbetar med. Först då kommer vi 

att verkligen att förstå våra kunder 

och tillföra en kunskap som är 

värdefull. Och kunna nå ut på en 

internationell marknad. 

Så Klas Brunnberg och Staffan 

Carenholm – istället för att kommentera 

alla samtal som inte får 

uteslutas, iögonfallande jämförelser 

som är unika och debattinlåsning i 

elithörnor – gör en kritiskt granskande 

analys av svensk arkitekturs 

tillstånd. För frågan är väl om internationella 

arkitekturens framtid 

även är den svenska arkitektens 

framtid? 

Svensk arkitektur behöver vision. 

För med vision kommer innovation 

och med innovativt tänkande kan 

vi bygga ett nytt fundament för 

svensk arkitektur i alla segment av 

byggandet. 

Jonas Olsson 

Arkitekt SAR/MSA 

Klas 

Brunnberg 

och Staffan 

Carenholm 

svarar på 

nästa sida. 


DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

”Det beror framför allt på mer energikrävande 

trender inom arkitekturen, som stora fönster.” 

Annette Persson på Energimyndigheten om varför flerbostadshus 

uppförda 2002 slukar 16 procent mer energi än de som byggdes tio år 

tidigare. Intervjuad av Thomas Mattsson i Vår Bostad december 2005. 

”Den största delen av kulturmiljön förvaltas av 

vanliga människor utan någon form av bidrag. 

För att underlätta för dessa kanske Riksantikvarieämbetet 

i samverkan med länsstyrelser, länsmuseer 

och andra aktörer skulle kunna öppna en 

gemensam informationskanal.” 

Maria Jansén, ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningen, i 

Byggnadskultur 4 2005. 

”Om man tar hänsyn till olika rumsuppfattningar 

när vi bygger om misslyckade stadsdelar och 

bygger nytt kan de kulturella olikheterna berika 

oss istället för att skapa rädsla.” 

Kim Dirckinck-Holmfeld skriver om vikten av att känna till kulturella 

koder som går utöver de språkliga nivåerna – för att undvika 

hopplösa områden som utlöser händelser som dem på Frankrikes 

gator. Danska Arkitekten 15/05. 

”De kommersiella krafterna kan bli förorternas 

väg in i gemenskapen. Förorterna 2006, året då 

konflikten mellan det etniska kulturintresset för 

förorten och de faktiska problemen med utanförskap 

och arbetslöshet väger över åt ena eller 

andra hållet – genombrott eller sammanbrott?” 

Dagens Industri sammanfattar de hetaste trenderna 2006. 

Trendspanarna nämner även rädslan för att förlora jobben genom 

arbetskraftsinvandring och konkurrens från låglöneländer. Europas 

motdrag blir att satsa på turism och marknadsföra kultur och 

värderingar. Asien producerar, USA konsumerar och Europa är 

utställningsföremål. DI 28 dec 2005 av Nina Åkerberg. 

Svar till Jonas Olsson och Johan Berglund 

Lagom? Nej, tack! 

När Sveriges Arkitekter i höstas 

på välja yrke-mässan i Stockholm 

ordnade seminarier om arkitektutbildningen 

för sistaårsgymnasister 

kom 400 till vart och ett av seminarierna. 

Intresset för arkitektutbildningen 

är enormt. Söktrycket 

är fortsatt starkt och konkurrensen 

stenhård om utbildningsplatserna. 

Många av begåvningstopparna i 

varje årskull hamnar på arkitektutbildningen. 

Hur utbildningen därefter 

tar hand om dessa ungdomar 

är en stor fråga, för utbildningarna 

själva, för Sveriges Arkitekter och 

för samhället i stort. 

Att utbildningarnas kvalitet diskuteras 

är därför inte bara välkommet, 

utan en nödvändighet. Både 

samhället och professionen, i form 

av Sveriges Arkitekter, måste intressera 

sig för att utbildningarna svarar 

mot studenternas förväntningar 

och håller högsta möjliga standard, 

självfallet också i en internationell 

jämförelse. 

Resurserna till utbildningarna 

har urholkats under en rad år. 

Samhället har brustit i sitt ansvarstagande 

för arkitektutbildningen. 

När våra politiker i debattartiklar 

efterlyser en svensk arkitektur som 

också kan uppmärksammas internationellt 

är dom inte medvetna 

om den strypning av resurser den 

andra handen år efter år ägnat sig 

åt. Ytterst sviker man de unga människor 

som med höga förväntningar 

söker sig till arkitektutbildningen. 

Självfallet finns också problem 

av mer intern natur på våra arkitektskolor. 

Till och från drar olika 

krafter i skilda riktningar och orga- 

nisation, struktur och ekonomiskt 

ansvarstagande har emellanåt inte 

varit det som arkitektutbildningarna 

haft fokus på. Naturligtvis finns 

det ett pris för detta. 

Om kraven på studenterna är för 

lågt ställda och utmaningarna för 

få finns det många uppfattningar 

om. Så länge vi bägge följt dessa 

frågor, i 35 år, har det alltid funnits 

en diskussion om att entrétröskeln 

till utbildningen är hög men att det 

också är den enda riktigt stora tröskeln 

under hela utbildningen. Det 

tror vi väl inte riktigt på. Trots allt 

har prestationskraven både höjts 

och gjorts tydligare under årens 

lopp, även om säkert mer finns att 

göra. Att examensarbeten numera, 

enligt Johan Berglund, generellt 

håller dålig klass är också en 

bedömning som vi inte utan vidare 

skriver under på. Andra, som följt 

examensarbetenas utveckling under 

en längre tid, anser tvärtom att 

klassen i dag överlag är bättre än 

tidigare. Att det bland examensarbetena 

både kan utskiljas toppar 

och sådant som ligger nära en 

undre gräns ligger väl på något sätt 

i sakens natur. 

I sakens natur ligger också att 

Sveriges Arkitekter aldrig, i alla 

avseenden, kommer att vara nöjd 

med tillståndet inom arkitektutbildningen, 

om nu något trodde 

att så var fallet. Sveriges Arkitekter 

har två uppgifter i sammanhanget. 

Vi ska kunna vara 

utbildningarnas förlängda arm 

och intresseföreträdare in i den 

politiska och resursbeviljande 

beslutsapparaten. Samtidigt har 


vi en roll som professionens kravställare 

på utbildningarna. 

Dessa bägge våra roller framgår tydligt 

av den utbildningspolicy Sveriges Arkitekter 

antagit och kommunicerat med de 

olika arkitektutbildningarna. I den ställer 

vi upp de krav vi anser bör gälla i fråga 

om färdigheter och kunskaper hos en 

nyutbildad arkitekt. Hur skolorna, mer i 

detalj, väljer väg för att nå dessa mål är 

inte Sveriges Arkitekters uppgift att ha 

synpunkter på – det är skolornas ansvar. 

Att svenska studenter söker sig utomlands 

för att komplettera eller slutföra 

sin utbildning är självfallet bara positivt. 

Likaså att utländska arkitektstudenter i 

stor utsträckning söker sig hit och finner 

den svenska arkitektutbildningens former 

attraktiva. 

En färsk uppgift, som vi ännu inte 

hunnit kontrollera, säger att hela 40 unga 

svenskar nu tagits in på Konstakademiets 

Arkitekturskole i Köpenhamn. Är den 

uppgiften korrekt så är det ett väldigt välkommet 

besked. Det kommer säkert att 

bidra till att berika den svenska arkitekturscenen 

på sikt. 

Räcker då svensk arkitektutbildning för 

att nå den internationella toppen? Frågan 

är lika intressant som omöjlig. Räcker 

något lands arkitektutbildning för att nå 

den internationella toppen? Och vad är, 

för övrigt, den internationella toppen? Ett 

perspektiv är naturligtvis den internationella 

toppen av beundrade solitära projekt 

i form av främst konsthallar, museer och 

bibliotek. Ett annat perspektiv, lika giltigt, 

är den internationella toppen av komplexa, 

samordningskrävande arkitekt- och 

planeringsuppgifter som vi gav exempel 

på i ledaren ”Vi och dom” i Arkitekten 

9.2005. När svenska arkitekter vinner 

sådana uppdrag i konkurrens med de 

främsta europeiska aktörerna, går det inte 

att förklara med stora marknadsföringsresurser. 

Det krävs vinnande kompetens, 

och den finns faktiskt här i landet. 

Det är djupt olyckligt om Jonas Olsson 

– och framförallt Fredrik Fritzon 

– läst vår kommentar till den senares 

inlägg såsom nedlåtande. Det har inte 

funnits någon som helst ambition att 

ifrågasätta allvaret i hans synpunkter 

– tvärtom var meningen att bekräfta 

hans efterlysning av en vitalare idédebatt, 

en aktivare utblick, plats för 

nytänkande och bättre förutsättningar 

för utbildningarna. Vi håller med om att 

denna bekräftelse kunde vara tydligare 

och utförligare. Men vår avsikt var också 

att föra ytterligare stoff till diskussionen 

och problematisera denna. För det 

finns åtskilliga frågor att ställa när den 

här diskussionen förs. Och kan vi föra 

den vidare med vitalitet – och få med 

oss hela komplexet av frågor – så är det 

verkligen bara välkommet. Den får inte 

urarta till en pajkastning om arkitekturkvalitet 

i landet jämfört med andra 

länder. 

Vi ser ingen anledning att med näbbar 

och klor försvara svensk arkitektur och 

avfärda ambitioner till en högre kvalitet 

eller en vägledande vision. Sant är att vi 

i flera länder kan se stråk av en vitalare 

utveckling än i vårt land. Sant är också 

att ingen svensk just nu befinner sig i 

den trängre kretsen av internationellt 

uppmärksammade aktörer enligt ett av 

perspektiven ovan. 

Men vilka är egentligen hindren för 

en bättre svensk utveckling? Vi tror i alla 

händelser inte på att det hänger på någon 

stor konspiration, helt utanför arkitekternas 

kontroll. Förklaringarna utgör nog 

en komplex väv, där svenska arkitekters 

syn på sin roll och sin uppgift i processen 

tillsammans med hävdvunnen, och faktiskt 

allmänt accepterad, svensk konsensuskultur 

nog får stå för en betydande del 

av svaren. Dessa bilder av yrket tål, som 

framgår av annat material i detta nummer 

av Arkitekten, att diskuteras. Att föra den 

diskussionen är ett ansvar som Sveriges 

Arkitekter ska ta. Vi gör det genom vår 

professionaliseringsutbildning en aktiv 

omvärldspåverkan. Där befinner vi oss 

så långt från lagom-Sverige som tänkas 

kan. Allt vi gör präglas av ambitionen att 

förbättra och kvalitetshöja eller snarare 

få våra medlemmar i sin dagliga yrkesgärning 

våga mer, ta större ansvar och sikta 

högre. 

Att lägga på några lock är därför oss 

främmande. Vi instämmer gärna i Jonas 

Olssons intressanta betraktelse över den 

svenska paradoxen att bortvittrandet av 

den traditionella förankringen i en samhällsvision 

tycks ha inneburit en förlust 

av livsluft för arkitekturutvecklingen och 

behöver ersättas av en ny vision. Vi vet 

att idédiskussionen faktiskt har ett och 

annat rum i landet och kan växa i styrka 

– därmed finns det förhoppningar. Ett av 

rummen är till exemepel Sveriges Arkitekters 

akademier. Vi bidrar gärna vid sidan 

om de andra fora som är aktiva. 

Och vi upprepar gärna: vi kan inte 

slå oss till ro. Öppenheten för utbyte 

med omvärlden – som faktiskt var det vi 

började diskutera – är vi överens om är en 

grundläggande förutsättning. 

Klas Brunnberg 

Ordförande Sveriges Arkitekter 


Förbundsdirektör Sveriges Arkitekter 


DEBATT 



Tel 08-5055 7734 

”Näringslivet har signalerat att det finns behov av 

individer som både kan gestaltning och teknik. 

Men det räcker inte med att låta arkitekturstudenterna 

läsa några poäng teknikämnen i fyran, 

eller att ge V-teknologerna en duvning i gestaltningens 

grunder. För att ge den riktiga djupförståelsen 

behöver båda delarna integreras redan 

från början. Programmet kommer därför att 

behandla såväl ingenjörskonstens som arkitekturens 

teorier, metoder och verktyg.” 

Ulf Jansson på Institutionen för Arkitektur på Chalmers, en av 

initiativtagarna till det nya utbildningsprogrammet Arkitektur och 

teknik som startar höstterminen 2006. Chalmers magasin 4.2005. 

Text av Andreas Eklöf. 

”Vid sidan av stadsarkitekten skulle kommunerna 

även kunna ha en stadskompositör som hade till 

uppgift att utveckla medborgarnas lyssnande 

och delaktighet i sin ljudmiljö och som kunde 

medverka i den övergripande planeringen liksom 

i enskilda bygglovärenden.” 

Pehr Mikael Sällström, Sveriges Arkitekters akademi för fysisk 

planering, i Boverkets tidskrift Planera Bygga Bo nr 6/2005. 

”Vi leker hem när vi är små. Familjen kan då innehålla 

både tigrar och små arméer. När vi blir äldre 

är det väldigt lätt att förledas att tro att det inte 

längre är en lek, utan att det skulle finnas något 

sorts givet sätt som hemmet ska vara på, som vi 

ska vara på. Och det är som om det i gester och 

rörelser från tidigare generationer finns färdiga 

kvinnor där att falla in i, att plötsligt bli där i 

hemmet, inför en imaginär blick som håller oss 

på plats.” 

Vanja Larberg, ”undersökande arkitekt”, i den feministiska 

kulturtidskriften Bang 4 2005. 

”BTH får beröm 

för unik utbildning” 

Så skrev högskoleverket i sitt 

pressmeddelande 19 oktober som 

presenterade kvalitetsvärderingen 

av utbildningen i fysisk planering 

vid BTH. Den som idag går in på 

högskoleverkets hemsida för att 

ta del av hur verket presenterar 

utvärderingen möts av rubriken 

”Utbildningen höll god kvalitet”. 

Högskoleverkets sammanfattande 

bedömning framgår ytterligare av 

underrubrikerna: 

”Unik utbildning för den som ska 

forma det framtida samhället” 

”Utbildning med bra lärarkapacitet” 

”Bra uppläggning av undervisningen 

kunde bli ännu bättre” 

”Lätt att få jobb gjorde att många 

inte tog sin examen” 

”Studenter från hela landet” 

”Relativt jämn könsfördelning” 

”Engagerade lärare” 

”Forskning kommer grundstudenter 

till godo” 

Detta borde ha varit en glädjande 

nyhet för Sveriges arkitekter. 

Rubriken över nyhetsartikeln i 

medlemstidningen Arkitektens 

decembernummer blev i stället: 

”Bakläxa till BTH!” Rubriken 

leder läsaren att tolka utvärderarnas 

konstruktiva synpunkter och 

rekommendationer som mycket 

allvarlig kritik mot utbildningen 

och kanske skäl till att ifrågasätta 

högskolans examensrättigheter i 

ämnet. Det är nämligen enligt ordboken 

innebörden av ordet ”bak- 

Jag beklagar att vi använt ordet 

”bakläxa” i rubriken. Men jag 

tycker att ni ger frågan alldeles för 

stora proportioner. Det är dessutom 

knappast ”direkt osant”, även 

om det är vinklat. 

Ni citerar en rad berömmande 

ord från högskoleverkets webbplats 

studera.nu. Men ni har inga citat 

från själva rapporten. Nyhetsartikeln 

i Arkitekten byggde på rapporten 

och gav, bortsett från den 

vinklade rubriken, ett nyanserat 

och korrekt referat av den. Rapportens 

egen sammanfattning ägnar 

läxa”: ”skoluppgift som inte lösts 

tillfredsställande och därför får 

göras om”. Rubriken är med andra 

ord direkt osann. 

Vi ifrågasätter inte Arkitektens 

rätt att göra sin egen bedömning 

av högskoleverkets rapport, men 

hävdar att medlemmarna också har 

rätt att få saklig information i sin 

medlemstidning. 

Du kan själv läsa om utvärderingen 

på www.studera.nu/hogskolan/kvalitet/resultat 

där en sammanfattning 

finns liksom länkar 

till den fullständiga rapporten. 

Nu när arkitektutbildningen 

genomgår en kris på många håll i 

vårt land, borde medlemstidningen 

Arkitekten ägna sina spalter åt 

saklig diskussion av utbildningen. 

Utvärderingsrapporten skulle till 

exempel kunna diskuteras utifrån 

Sveriges Arkitekters nyligen antagna 

utbildningspolicy. Vi menar att 

alla arkitektutbildningar, liksom 

arkitektkåren i sin helhet, tar skada 

av den missvisande framställning 

som tidningen gjort. 

Anette Andersson 

Anita Larsson SAR/MSA 

Gösta Blücher SAR/MSA 

Louise Nyström SAR/MSA 

Annika Ekdahl 

Ingrid Persson SAR/MSA 

Lars Emmelin 

Anders Törnqvist SAR/MSA 

Birgitta Hallqvist 

Eva Öresjö 

Gunnar Nyström SAR/MSA 

Lärare och forskare vid BTH 

Svar: Ni gör en höna av en fjäder 

två rader åt positiva omdömen och 

25 rader åt olika förslag till förbättringar. 

Nyhetsartikeln från Arkitektens 

decembernummer samt högskoleverkets 

rapport i sin helhet kan 

läsas på www.arkitekt.se/arkitekten/0512/bth. 

Ni efterlyser en saklig diskussion 

om arkitektutbildningarna i 

Arkitekten. Välkomna att dra igång 

en sådan på dessa sidor! Det är mer 

meningsfullt än att ägna ett helt 

inlägg åt att kritisera ett ord i en 

rubrik. 

Per Lander, chefredaktör 


U-värdet är avgörande 

U-värden är avgörande vid jämförelse mellan två byggnader under i övrigt lika 

förhållanden, skriver Bo Göran Hellers, professor vid KTH. Hans bemöter Bertil 

Harströms debattartikel i Arkitekten 12/2005. 

Den artikel om träbyggandets förtjänster, som publicerades 

i Arkitekten, 12/2005, måste bemötas. Främst 

därför att Tore Hansson, f d universitetslektor vid min 

avdelning och känd av en generation av arkitekter som 

en varm förespråkare av träbyggnadsteknik, framställs 

som en verklighetsfrämmande teoretiker. Jag kan försäkra, 

att det omdömet säger mer om Bertil Harström 

än om Tore Hansson. 

Insändarens mening är att rasera tron på att byggnadstekniken 

står på vetenskaplig grund. U-värden 

säger ingenting om klimatet i en byggnad, trä är ett 

tungt material med värmelagrande och utjämnande 

förmåga, brandfaran för trä är överdriven, trä andas 

och balanserar fukthalten i inomhusluften med mera. 

Sanningen är den motsatta. U-värden är avgörande 

vid jämförelse mellan två byggnader under i övrigt lika 

förhållanden. Trä är ett relativt lätt material och det 

hjälper inte att använda massiva konstruktioner för 

att komma åt några dynamiska effekter av betydelse. 

Brandfaran kan endast bedömas i samband med ventilationsförhållanden 

- faran är troligtvis underskattad 

för människor vid förhindrad ventilation av rummet, 

och bestämmelserna säger att det är människoliv som 

ska räddas, inte byggnader. Trä andas inte alls, det är 

levande varelser som andas och får i sig den vattenånga 

som finns i luften, vars mängd bestäms av mänskliga 

aktiviteter och den ingående luftens fukthalt och i 

ringa mån av utbytet med fuktlagrande ytor. Däremot 

är det inte fel att hävda, att man kan må väl i sovrum 

med väggar av trä - det är i så fall tack vare de diffunderade 

terpener man får i sig under nattens lopp. 

Levande material, som trä, inger en känsla av samhörighet 

med den omgivande naturen. Det är vackert så. 

Bo Göran Hellers, professor 

Avdelningen för Konstruktionslära 

Arkitekturskolan 

KTH 


S V E R I G E S A R K I T E K T E R PROFESSIO N A L ISER IN G SPROGR A M M E T STEG 1 

Steg 1 i Sveriges Arkitekters professionaliseringsprogram 

vänder sig främst 

till yngre medlem i Sveriges Arkitekter 

med minst ett års yrkeserfarenhet. 

Utbildningen är uppdelad i nio moment 

där frågor om ansvar, kvalitet och aktörernas 

beteende ställs utifrån de huvudsakliga 

perspektiv som aktörerna i planering och 

byggande har: samhället, byggherren, arkitekten, 

producenten och brukaren. 

Föreläsarna har gedigen praktisk erfarenhet 

inom de områden de företräder 

och varje utbildningsmoment omfattar både 

kunskapsöverblick och diskussion av roller, 

ansvar och förhållningssätt med erfarna kolleger. 

Föreläsningarna utgår från konkreta 

exempel hämtade från praktiken. Utbildningsmomenten 

pekar på de möjligheter 

arkitekten har att vidga sitt ansvarstagande 

och verka för ett bättre resultat. 

Utbildning för en professionell yrkesroll: 

Arkitekternas roller, 

ansvar och inflytande 

Kursprogram 16/3 – 16/6 2006 

1. Roller och profession 

Torsdag 16 mars kl 13.00–18.00 

Plats: Svensk Byggtjänst 

Kursmomentet innebär en introduktion till 

professionsbegreppet och arkitektens kultur i 

förhållande till sin omvärld samt några grundläggande 

modeller för hur de processer där 

arkitekter medverkar ser ut. 

2. Branschens regelverk 

Fredag 17 mars kl 8.15–13.00 


Kursmomentet ger en orientering i ABK, LOU, 

AB-avtalen, AMA, Läsanvisningar samt Sveriges 

Arkitekters tävlingsregler och yrkesetiska 

program. 

3. Byggherren och arkitekten 

Torsdag 30 mars kl 13.00–18.00 


6. Arkitekten i byggprocessen 

Fredag 28 april kl 8.15–13.00 


Kursmomentet innebär en fördjupning av 

entreprenadjuridik och informationshantering 

i byggprocessen (AF-AMA, Bygghandling 

90) och en orientering kring byggledning och 

kvalitetssäkring i byggprocessen. 

7. Kunskapsgrund för byggande 

Torsdag 11 maj kl 13.00–18.00 


Kursmomentet innebär en presentation av 

olika kunskapskällor inom byggandet, särskilt 

Svensk Standard SIS och större beställarorganisationers 

kravspecifikationer, metoder för 

programskrivning samt erfarenhetsåterföring 

i arkitektföretag och arkitekturforskningens 

uppgift. 

8. Arkitektarbete som värdeska- 

Kursmomentet ger en introduktion till de 

pande process. 

olika upphandlingsformerna (delad, general, 

Fredag 12 maj kl 8.15–13.00 

samordnad, total och funktionsentreprenad 


samt projekt- och strategisk partnering) och 

Steg 1 omfattar totalt 80 timmar varav 1byggherrens projektledning, miljö- och kvali- Kursmomentet innebär en introduktion till ett 

tetsledningssystem. 

affärsmässigt tänkande för arkitekter och ger 

40 timmar föreläsningar och debatter. 

en inblick i arkitektkontorens olika metoder för 

Härutöver ingår krav på sex inlämnade 

4. Arkitekten i samhällsplaneringen 

prissättning, marknadsföring, och uppdrags- 

arbetsuppgifter samt inläsning av obliga- 

Fredag 31 mars kl 8.15–13.00 

former.torisk 

litteratur i anslutning till respektive 


kursmoment. 

9. Mötet med omvärlden 

Kursmomentet ger en introduktion till kommu- 

Torsdag 16 juni f.m. kl 8.15–13.00 

Anmälningsformulär finns på Sveriges nal planering med betoning på hur lagstiftning- 

Plats: Wirwachs Malmgård 

en tillämpas utifrån en förståelse för MB- och 

Arkitekters webbplats www.arkitekt.se. 

PBL-systemet och de olika aktörerna samt Diskussion om hur arkitektrollen kan stärkas, 

Utbildningen kostar 13.900 kronor exkl. 

rollen som kvalitetsansvarig enligt PBL. vilken arkitektroll som behövs i byggandet 

moms per deltagare. Kursdeltagare ska 

för att det ska bli bra arkitektur och vad som 

vara medlem i Sveriges Arkitekter. Max 

5. Arkitekten som projektör 

motiverar arkitekter i deras yrkesutövning. 

30 deltagare. Plats bereds i den ordning 

Torsdag 27 april kl 13.00–18.00 

anmälan inkommer. 

Utdelning av diplom av Sveriges Arkitekters 


ordförande arkitekt SAR/MSA Klas Brunnberg 

Kursmomentet ger en orientering kring kon- 

och en avslutande lunch under källarvalven på 

Den som har frågor om kursen kan vända 

sultrollen i olika uppdragssituationer och sam- 

Wirwachs Malmgård. 

sig till Pehr Mikael Sällström eller Rickard 

verkan med tekniska konsulter, avtalsmässigt 

Wallgren på Sveriges Arkitekters kansli, tel. 

ansvar, immaterialrätt (lagstadgad upphovs- Fullständigt program och anmälan 

08-5055 7700. 

rätt) och ansvarsförsäkring enligt ABK. på www.arkitekt.se 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Enkätundersökning bland inredningsarkitekter visar: 

Utbildningen förbereder inte för yrket 

Akademin för inredningsarkitektur 

har genomfört en 

enkät bland inredningsarkitekter. 

Enkäten ställdes till dem 

som utbildats från och med 

1990. 150 inredningsarkitekter 

ombads svara. Dessutom fanns 

möjlighet även för andra att svara. 

73 svar har inkommit. Bland 

de 150 som ombetts svara är 

svarsfrekvensen ca 40 procent. 

Av de svarande är ca 60 procent 

utbildade på Konstfack, 40 

procent på HDK. 

Nio procent arbetslösa 

Ungefär hälften av de tillfrågade 

arbetar som anställda. En 

tredjedel är egna företagare. 

Nio procent av dem som svarat 

uppger att de för närvarande 

är arbetslösa. Tio procent gör 

något annat – många av dessa 

är barnlediga. 

Dåligt förberedda för yrket 

På frågan om utbildningen 

förberett för yrket svarar nästan 

70 procent nej. Det finns ingen 

skillnad mellan dem som gått 

Konstfack eller HDK. Bland 

företagare är det nästan 80 procent 

som anger att utbildningen 

inte förberett för yrket. 

Kommentarerna om vad man 

saknat domineras av områden 

som projekteringskunskap, 

verklighetsorientering, projektledning, 

marknadskunskap, 

ekonomi och liknande. 

Få företagare 

vidareutbildar sig 

Över 40 procent av de inredningsarkitekter 

som svarat har 

inte deltagit i någon vidareutbildning 

över huvud taget. Lika 

många har deltagit i kortare 

kurser. Endast 13 procent har 

deltagit i längre eller kortare 

vidareutbildning på högskola. 

Bland företagarna är det 

68 procent som inte deltagit i 

någon vidareutbildning över 

huvud taget. 

Nätverk är vanliga 

Bland företagarna är det 76 

procent som har samarbetsnätverk. 

Bland de anställda är det 

bara enstaka som anger att de 

har det. 

Få har offentliga beställare 

68 procent av företagarna har 

som typisk kund privat företag, 

50 procent har privatperson, 24 

procent har offentlig beställare 

(några har angett två kategorier 

som typisk kund). 

God status som 

inredningsarkitekt 

86 procent anser att inredningsarkitekter 

har god eller mycket 

god status hos allmänheten. 

Hos beställarna anser man sig 

ha något lägre status, 79 procent 

anser att den är god eller 

mycket god. Sämre är det med 

statusen hos arkitekterna. Bara 

53 procent av de svarande tycker 

sig uppleva att inredningsarkitekter 

har god eller mycket god 

status hos arkitekterna. 

Sveriges Arkitekters 

verksamhet 

På frågan vilken verksamhet 

inom Sveriges Arkitekter som 

man intresserar sig mest för är 

svaren förhållandevis jämnt 

fördelade. Minst intressant av 

de olika områdena är tävlingar, 

som 16 procent är intresserade 

av. Mest intressant är utbildning, 

som intresserar 32 procent, 

och de professionsspecifika 

frågorna, som intresserar lika 

många. Däremellan kommer 

fackliga frågor, företagsinriktade 

frågor och opinionsbildning, 

som vardera intresserar 25–29 

procent. ■ 

Har utbildningen förberett dig för yrket? 

80 % 


70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Nej 

Ja

Att starta eget 

– att vara arkitektföretagare 

Sveriges Arkitekter inbjuder till starta eget-kurs 

måndag 27 mars – tisdag 28 mars 2006 i Stockholm. 

Kursen vänder sig främst till den som 

nyligen har startat eget eller står i begrepp 

att göra det, men är också nyttig för den som 

varit företagare ett tag. 

Under två dagar går vi grundligt igenom 

företagandets förutsättningar och villkor med 

särskild betoning på det som är arkitektspecifikt, 

till exempel branschens standardavtal 

och ersättningsmodeller, uppdragshantering, 

upphovsrätt, konsultansvar med mera. 

Varje deltagare får en omfattande kursdokumentation, 

i vilken bland annat ingår boken 

Arkitektföretaget – handbok i arkitektföretagande. 

Kursen är endast öppen för medlemmar i 

Sveriges Arkitekter. Därav den kraftigt subventionerade 

kursavgiften: 1.600 kr + moms. 

Kurslokal: Meddelas senare. 

Anmälan är bindande. Vid avbokning 

debiteras halva kursavgiften. Vid avbokning 

senare än tio dagar före kursstart debiteras 

hela avgiften. Plats på kursen reserveras i tur 

och ordning efter gjord anmälan. 

Kursledare är Staffan Carenholm, förbundsdirektör 

i Sveriges Arkitekter och VD 

i förbundets servicebolag för företagare, 

ArkitektService. 

Kursavgift: 1.600 kr plus moms. 

Anmälan görs på www.arkitekt.se (där 

också det fullständiga programmet finns) eller 

genom att fylla i och skicka in nedanstående 

talong. 

Jag anmäler mig till starta eget-kurs 27–28 mars 2006 

Program 

Måndag 27 mars 

08.30 Morgonkaffe. Inledning och 

presentation av kursen. 

09.00 Att starta eget – några personliga 

reflektioner och egna 

erfarenheter. 

09.45 Arkitektföretaget och arkitektföretagets 

marknad. 

10.30 Paus. 

10.45 Affärsmannaskap och marknadsföring. 

11.30 Att hantera arkitektuppdrag. 

12.00 Lunch. 

13.00 Att hantera arkitektuppdrag 

(forts). 

14.30 Offentlig upphandling av 

arkitekttjänster. Tävlingar 

och parallella uppdrag. 

15.30 Eftermiddagskaffe. 

16.00 Ersättningsformer och ersättningsprinciper. 

Tisdag 28 mars 

08.30 Ersättningsformer och ersättningsprinciper 

(forts). 

09.30 Arkitektföretagets ekonomihantering. 

10.45 Paus. 

11.00 Arkitektens upphovsrätt. 

12.00 Lunch. 

13.00 Arkitektansvar och ansvarsföräkring. 

14.00 Pensionsförsäkring, vilka alternativ 

finns för företagare? 

15.00 Eftermiddagskaffe. 

15.30 arkitekt.nu och arkitektupphandling.se 

– webbtjänster 

från ArkitektService. 

16.15 Avslutande diskussion och 

frågestund. 

Namn: ............................................................................................................................................................................................................................................................................................ 

Adress: .......................................................................................................................................................................................................................................................................................... 

Tel: ..................................................................................Mobil: ..............................................................................E-post: ...................................................................................................... 

Företag: ........................................................................................................................................................................................................................................................................................ 

Fakturamottagare: .................................................................................................................................................................................................................................................................. 

Skickas eller faxas till Sveriges Arkitekters ArkitektService AB, Box 9225, 102 73 Stockholm, fax 08-50 55 77 05 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR: 

TÄVLINGAR 

TVÅ ALLMÄNNA 

TÄVLINGAR 

PÅ GÅNG 

Förberedelser pågår för närvarande 

för två allmänna tävlingar 

med planerad start under våren. 

Borås – ett litet glashus i 

stadsparken 

Den befintliga sommarserveringen 

med liten utescen i Borås 

stadspark ska ersättas av en 

servering och scen som kan 

användas året runt. Byggnaden 

är inte stor – ca 350 kvm – men 

förväntningarna om att skapa 

en arkitektonisk pärla i den fina 

stadsparken är höga. 

Tävlingen planeras starta 

redan i början av februari, men 

jurysammansättning, prissumma 

etc är i skrivande stund 

ännu inte fastställda. Håll 

därför koll på vår hemsida 

www.arkitekt.se för vidare 

information. 

Utbyggnad av Stadsbiblioteket 

i Stockholm 

Förberedelserna för en allmän 

tvåstegstävling fortskrider i tätt 

samarbete mellan Stockholms 

stad och Sveriges Arkitekter. 

Tävlingen planeras starta under 

våren, förhoppningsvis någon 

gång under mars eller april, med 

inlämning efter sommaren. 

I samband med tävlingens start 

planeras ett internationellt 

seminarium om bibliotek och 

Asplunds arkitektur. 

PÅGÅENDE 

ALLMÄNNA 

TÄVLINGAR 

plastic-OPACITY 

För ca två år sedan anordnade 

den europeiska cementindustrin 

en studerandetävling om betong 

för arkitektur- och designelever 

i åtta europeiska länder 

– ”Robustness”. Tävlingen blev 

mycket uppskattad, bland annat 

för den kvalificerade veckolånga 

gemensamma workshop alla 

pristagare blev bjudna på utöver 

prispengarna. 

Nu återkommer tävlingen, 

denna gång under namnet 

”plastic-OPACITY”, vilket även 

är temat för tävlingsuppgiften. 

Den svenska tävlingen arrangeras 

som tidigare av Cementa 

(och har på begäran från 

Sveriges Arkitekter en högre 

prissumma – 6000 – än i övriga 

länder). Även denna gång ingår 

en veckas gemensam workshop 

i Bauhaus för pristagarna. Sveriges 

Arkitekter representeras 

i juryn av arkitekt SAFA prof 

Pentti Kareoja (bland annat före 

detta redaktör för finska Arkkitehti) 

och arkitekt SIR/MSA 

Anna von Schewen. Sista dag för 

inlämning av tävlingsförslag är 

den 15 maj 2006. Information 

och tävlingsprogram finns att 

hämta på www.concretedesigncompetition.com 

Kulturarvet i Helsingör 

Helsingörs Kommun inbjuder 

till en allmän tävling om 

omvandling och utbyggnad av 

det tidigare skeppsvarvsområdet 

i Helsingör, beläget i hamnen 

alldeles innanför Kronborgs 

slott, till ett nytt kulturcentrum, 

Kulturvarvet. 

Visionen är: ”Kulturvarvet 

skall vara ett kulturellt centrum 

för kunskap och kreativitet, 

upplevelse, utbildning och 

identitet fyllt med liv under alla 

dygnets vakna timmar – 7 dagar 

i veckan. Det skall vara platsen 

där människor möts – barn, 

unga, vuxna, lokalbefolkningen 

och turisterna – med andra 

ord: en både lokal och global 

mötesplats. ”Med genomföran- 

det av tävlingen realiseras första 

etappen av Kulturvarvet. Det 

ska ske genom omvandling av 

tre befintliga byggnader intill 

vattnet på i allt drygt 9.000 m 2 

till ett modernt huvudbibliotek, 

en stor multifunktionell sal, 

utställningsrum samt möteslokaler, 

verkstäder, museifaciliteter 

och café. Arrangören önskar 

få förslag som både förhåller sig 

till platsens historia och rymmer 

ett arkitektonisk uttryck på 

höjden av vad man kan förvänta 

sig av ett modernt kultur- och 

kunskapscentrum. I tävlingsuppgiften 

ingår även att visa 

hur området kan fortsätta att 

utvecklas till en sammanhängande, 

innovativ stadsdel. 

Prissumma: 1 000 000 Dkr. 

Sista dag för inlämning: 28 

mars 2006. Tävlingsspråk: 

danska och engelska. Tävlingsprogrammet 

kan hämtas på Sveriges 

Arkitekters hemsida. Mer 

information finns att hämta på 

www.arkitektforeningen.dk och 

på www.kulturvaerftet.dk 

Market Square, Newport 

– a renewed place & space 

Vår systerorganisation i England, 

RIBA, meddelar: 

The RIBA Competitions Office 

is pleased to announce the 

launch of a new International 

Open Ideas Competition on 

behalf of Newport City Council 

and Newport Unlimited, working 

in partnership with the 

Welsh Development Agency 

and the Design Commission for 

Wales. Submissions are invited 

from architects, landscape 

architects, engineers, town 

planners and urban designers 

for a new public space and its 

surrounding urban form in the 

Market Square area of Newport, 

South Wales. Collaboration between 

these and other disciplines 

(e.g. public artists) is actively 

encouraged, as are submissions 

from students who are registered 

on appropriate courses. 

The Market Square Competition 

represents a fantastic 

opportunity to design a new 

northern gateway to Newport 

City Centre and a revitailsed 

connection between its historic 

core and the River Usk. Competitors 

will need to successfully 

resolve complex transport infrastructure 

issues and in doing 

so, generate the land to create 

an inspirational, contemporary 

civic space that people will 

want to use. As well as transforming 

the surrounding area 

into a more pedestrian-friendly 

environment, this will also 

strengthen the views and access 

to two of the City Centre’s most 

important landmarks – the 

Grade II listed Market Hall and 

the Castle. 

The competition will take 

the format of an anonymous 

Open Ideas Competition. A 

Jury Panel will short-list up 

to six schemes, which will be 

subject to anonymous exhibition 

at the Landscape Institute’s 

annual conference (Cardiff, 

15-16 March 2006). Members 

of the public will also be given 

the opportunity to see and comment 

on the anonymous design 

proposals prior to the final 

assessment. The Jury Panel will 

select a first, second and third 

placed scheme, with these teams 

receiving prize money of £2,500, 

£1,500 and £750 respectively. 

For further information and 

how to register for the competition 

please contact the RIBA 

Competitions Office: 

www.ribacompetitions.com 

Tel:+44(0)113-234-1335 

Please note that registrations 

will close on Thursday 23 February 

and designs will need to 

be submitted by 2.00pm (GMT) 

on Thursday 2 March 2006. 

Museum för modern konst 

i Warszawa, Polen 

Strax före jul startade en allmän 

international arkitekttävling i 

Warszawa om ett nytt museum 

for modern konst från Polen 

och Centraleuropa efter 1989. 

Museet ska stå färdigt 2010. 

I juryn ingår bl.a. Christie 

Binswanger från Herzog & de 

Meuron, Warszawas stadsarkitekt 

Michal Borowski (under 

många år verksam i Sverige 

med kontoret DOM Borowski), 

Sir Nicholas Serota, direktör 

för Tate Galery i London och 


Deyan Sudjic, internationell 

arkitekturkritiker, som bl.a. var 

kurator för Venedigs Arkitektur 

Biennal 2004. 

Registrering för deltagande 

ska ske senast den 28 februari 

2006. Ett krav för deltagande 

är att man under de senaste tre 

åren har genomfört minst tre 

projekt större än 10.000 m2. 

Sista dag för inlämning är den 

14 juni 2006. Mer information 

finns på tävlingens hemsida 

www.museumcompetition.pl 

Sommarhusbebyggelser 

Se Arkitekten december 2005. 

Sista dag för inlämning är 

den 17 februari 2006. 

Mer information finns att 

hämta på AA:s hemsida www. 

arkitektforeningen.dk. 

Esbjerg Strandpromenade 

Se Arkitekten december 2005. 

Sista dag för inlämning är 

den 27 januari 2006. 

Tävlingsprogrammet kan 

hämtas på http://www.dac. 

dk/esbjergstrandpromenade 

ALLMÄNNA 

TÄVLINGAR UNDER 

BEDÖMNING 

Visans Hus i Västervik 

PÅGÅENDE 

INBJUDNA 

TÄVLINGAR 

Sametinget i Kiruna, steg 2 

Rättspsykiatrisk anläggning 

i Flemingsberg, Huddinge 

Nytt universitetssjukhus i 

Solna 

Bildnings- och kulturcentrum 

i Hagfors 

Skola och simhall i Värnamo 

Se mer på www.arkitekt.se/tavlingar 

Gunnar Lidfeldt talar om gamla Gävle. 

Arkitektforum 

i Gävle 

Den tidigare stadsarkitekten 

i Gävle, Gunnar Lidfeldt, föreläste 

om stadsutvecklingen i 

Gävle på järnvägskrogen. Han 

inledde med att berätta om 

medeltidens Gävle på 1400-talet, 

då staden fick sina stadsrättigheter 

och fortsatte fram till de 

stora trafikledernas Gävle på 

1970-talet. Tiden räckte inte till 

att komma in på 1980 och 90talet, 

för Gunnar kan tala och 

han kan Gävle, och skulle lätt 

kunna fånga publikens intresse 

ett par timmar till om det bara 

fanns utrymme för det. Vi fick 

se storstilade stadsplaner, där 

ofta endast delar av dem har 

givit avtryck i staden och kanske 

ännu oftare bara hamnat i 

stadens arkiv. 

Men kvällen skulle också 

användas för diskussion om 

dagens stadsplanering, och det 

gjorde den också av de femtontalet 

samlade. Det talades om 

förskjutningen i skala mellan 

dagens och äldre tiders planering, 

höga hus eller inte, stadsarkitektens 

frånvaro i Gävle, 

planeraren som en förhandlare 

med litet mandat… Bland den 

brokiga skara som samlats för 

kvällen fanns kunskap om flera 

decenniers planering i Gävle, 

vilket berikade samtalet och gav 

frågor svar på tal. 

Text och foto: Stefan Elfving 

Goda råd 

efterfrågas 

Sveriges Arkitekter söker landskapsarkitekter 

till rådgivning 

under Trädgårdsmässan den 

23–26 mars i Stockholm. Uppdraget 

går ut på att ge råd och 

tips till allmänheten om planering 

och gestaltning av trädgårdar 

och kolonilotter, eller svara 

på andra specifika frågor som 

besökarna ställer. Uppdraget är 

ideellt och roligt! 

Vill du vara med så kontakta 

Katarina Nilsson, 

katarina.nilsson@arkitekt.se 

Medlem får 

skattereduktion 

Du som var medlem i Sveriges 

Arkitekter 2005 kommer att få 

skattereduktion med 25 procent 

av inbetalad medlemsavgift. 

Har du också varit medlem i 

arbetslöshetskassa, får du skattereduktion 

med 40 procent av 

den avgift du betalat dit. Skattereduktion 

medges i det fall den 

inbetalade avgiften överstiger 

400 kr. 

Reduktionsgrundande belopp 

kommer att framgå av den 

slutskattsedel som du får från 

skatteverket. 

SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Måste jag ta ut 

övertidsersättning 

i ledighet? 

Fråga: Jag arbetar på ett 

arkitektkontor som har 

Sveriges Arkitekters kollektivavtal. 

Under november 

månad hade vi ett projekt 

som blev väldigt arbetskrävande. 

Vi blev då tvungna 

att jobba mycket övertid. 

När jag under december månad 

ville ta ut ersättning för 

mitt övertidsarbete i pengar 

förklarade min chef att det 

var kutym på kontoret att 

bara hälften av övertiden 

fick tas ut i pengar, resten 

ska jag få ta i form av ledighet 

när tillfälle ges. Kan 

chefen bestämma detta? 

Svar: Jag utgår från att det 

övertidsarbete som gjordes 

antingen var beordrat av 

arbetsgivaren eller godkänt i 

efterhand. Vid sådan övertid 

har arbetstagaren enligt kollektivavtalet 

alltid rätt att 

få ersättning i pengar. Om 

arbetstagaren begär ledighet 

istället för pengar kan arbetsgivaren 

bevilja detta om 

han finner att det är möjligt 

med hänsyn till arbetsbelastningen 

på kontoret. 

Största möjliga hänsyn ska 

då tas till arbetstagarens 

önskemål om när ledigheten 

ska tas ut. Chefen kan alltså 

inte bestämma att övertidsarbetet 

ska kompenseras 

med ledighet om du vill ha 

pengar. 

Ulrik Östling 


Fråga juristen

SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Marknaden 

Arkitekternas marknad förbättrades 

successivt under hela 2005. 

Arkitektföretagen hade ett mycket 

högt kapacitetsutnyttjande och 

framförallt under andra halvåret 

2005 gjordes nyanställningar på 

bred front. 

Investeringarna i bostadsbyggande, 

som under 2004 ökade med 

16 procent, ökade under 2005 med 

13 procent och uppgången förväntas 

bestå även under 2006 med en 

bedömd ökning av 9–10 procent. 

Det är naturligtvis de starkt 

ökade investeringarna i bostadssektorn 

som utgör det främsta 

smörjmedlet för arkitektföretagen. 

När det gäller kontorsbyggande och 

annan kommersiell byggnation blev 

ökningen under 2005 marginell, 

ca 1 procent. I storstadsregionerna 

finns fortfarande betydande 

överskott av kontorslokaler, men 

vakansgraderna sjunker och 

framförallt är efterfrågan på nya, 

flexibla och attraktiva kontorslokaler 

i starkt ökande. Under andra 

halvåret startade, bland annat 

i Stockholm, ett antal nya stora 

kontorsbyggen utan kontrakterade 

hyresgäster. Man kan notera att 

det är åtskilliga år sedan sådana 

projekt drogs igång, vilket indikerar 

tro på en fortsatt förbättrad 

marknad. 

Investeringarna i infrastruktur 

ökade med 3–4 procent under 

2005. Med tanke på ett flertal nya, 

mycket stora, infrastrukturprojekt 

är under planering, räknar man 

med att ökningstakten blir hela 7–8 

procent under 2006. 

De samlade bygginvesteringarna 

ökade med 5–6 procent under 

2005 och ökningstakten 2006 

förutsägs bli densamma. 

Den öppna arbetslösheten 

bland arkitekterna har fortsatt att 

minska under andra halvåret. Vid 

slutet av året uppbar 3,7 procent, 

Foto: Rickard Kilström 

204 personer, av de till kassan 

anslutna medlemmarna arbetslöshetsersättning. 

Det ska jämföras 

med siffrorna ett år tidigare då 5 

procent eller 280 personer, uppbar 

kassaersättning. 

Den arvodesundersökning som 

görs av ArkitektService i december 

varje år är ännu inte bearbetad, 

varför färdig arvodesstatistik för 

2005 inte föreligger. 

Arkitekturdag och Kaspergala 

Traditionsenligt genomfördes 

Arkitekturdagen med den efterföljande 

Kaspergalan i november, 

detta år den 11 november. Dagen, 

med temat I RUM och kvällens gala, 

hölls på Factory i Nacka Strand. 

Huvudtalare var utbildnings- och 

kulturminister Leif Pagrotsky. 

Under dagen och kvällen deltog 

ca 300 personer. Huvudsponsorer 

för arrangemanget var AP 

Fastigheter, Kinnarps samt Ann 

Walls designpris/Svenskt Tenn. 

Dagen inleddes med fyra parallella 

seminarier och på eftermiddagen, 

efter Leif Pagrotskys inledning, 

medverkade som huvudtalare 

Beate Ellingsen, Ralf Strøbech och 

Ross Lovegrove. 

Årets Kasper Salin-pris gick till 

Sjöstadsparterren med omgivande 

kvarter i Hammarby Sjöstad, 

Stockholm. Priset mottogs för 

Andra 

Sveriges Arkitekters verksamhet summeras halvårsvis i Arkitekten. 

byggherrens räkning av finansborgarrådet 

Annika Billström och 

stadsbyggnadsdirektören Ingela 

Lindh. Siena-priset gick till Östra 

Ågatan i Uppsala (White Arkitekter 

genom Mattias Nordström). Guldstolen 

gick till Mattias Ljungren för 

stolen Core och i klassikerklassen 

gick priset till Peter Brandt för 

pallen Bimbo. Bostadspriset gick 

till Godhemsberget, Göteborg (KUB 

Arkitekter genom Håkan Trygged). 

Årets kritikerpristagare blev 

Thorbjörn Andersson. 

Förhandlingsverksamhet 

Lönerna för de privatanställda 

arkitekterna ökade med i genomsnitt 

ca 3 procent under 2005, 

vilket var marginellt högre än de 

förhandlingsresultat som rapporterades 

från 

förhandlingar 

för kommunalt 

och statligt 

anställda 

medlemmar. 

Arkitekternas 

lönekurva är 

fortsatt flack, 

men under 

hösten publicerades 

en 

rapport som 

visade på en 

gynnsam nettolöneutveckling 

för de privatanställda 

arkitekterna. År 2004 hade 

arkitekter examinerade år 2001 32 

procent högre real nettolön än vad 

deras kollegor, examinerade 1995 

hade efter tre år. Medianlönen i 

förhållande till prisbasbeloppet har 

ökat från 63 procent 1995 till 76 

procent 2004. Ändå ligger arkitekter 

fortfarande långt lönemässigt 

efter t ex civilingenjörer, civilekonomer 

och jurister. 

Rådgivningen till enskilda 

medlemmar i anställnings- och 

lönefrågor har varit omfattande. 

Arbetsbristförhandlingarna har 

dock varit få. Som tidigare uppmärksammats 

har dock ett flertal 

ärenden gällande stadsarkitekters 

anställningssituation aktualiserats. 

Särskilt i något mindre kommuner 

har stadsarkitekten oftast en ytterst 

utsatt position. 

Notabelt i övrigt inom förhandlingsområdet 

var att förhandlingar 

återigen togs upp om ett nytt 

ITP-avtal. Förhandlingarna intensifierades 

mot slutet av året med 

siktet inställt på ett nytt ITP-avtal 

i början av 2006. De kommunalt 

anställda arkitekterna fick ett nytt 

pensionsavtal under hösten 2005. 

Kommunikations- och 

branschfrågor 

Den kommunikationsplan styrelsen 

antog under våren har varit vägledande 

för arbetet med kommunikationsinsatser 

och opinionsbildning. 

Den träff med Skanska Sveriges 

koncernledning som genomfördes 

under våren följdes upp under hösten 

med en motsvarande träff med 

NCC Constructions ledning. En träff 

med Byggherreforums styrelse är 

härutöver inplanerad. Dessa träffar 

är ett led i Sveriges Arkitekters 

strävan att öka kontakterna och 

föra samtal med ledande omvärldsaktörer 

i frågor som rör planerings- 

och byggprocesser, upphandlings- 

och kvalitetsfrågor mm. 

Sveriges Arkitekter anslöt 

sig under våren till BQR, Rådet 

för byggkvalitet. I november var 

Sveriges Arkitekter, tillsammans 

med White Arkitekter, värd för ett 

av BQRs medlemsmöten. 

Under hösten har Sveriges 

Arkitekter tillsammans med 

Byggherreforum, STD, Sveriges 

Byggindustrier, Installatörerna 

samt Byggmaterial- och Betongindustrierna 

börjat planeringen av ett 

större gemensamt branscharrangemang, 

en Samhällsbyggardag, som 


halvåret 2005 

Olika verksamheter och aktiviteter presenteras kortfattat. För ytterligare bakgrund hänvisas till Arkitekten, Årsboken och www.arkitekt.se. 

ska genomföras första gången på 

senvåren 2006. 

Satsningen på professionaliseringsprogrammet 

fortsätter. Under 

hösten utarbetades ett konkret och 

komplett program för en första 

kurs i det andra kurssteget, inriktat 

på planeringens och byggandets 

processer. Den första kursen i 

steg 2 startar 

på nyåret 2006. 

Denna kurs 

var fulltecknad 

redan innan det 

detaljerade programmet 

hade 

offentliggjorts. 

Planering för 

fortsatta kurser 

inom professionaliseringsprogrammet 

är nu 

inriktat på två kurser vardera inom 

steg 1 respektive steg 2 årligen. 

Under andra halvåret slutfördes 

analysen av kompetensutvecklingsbehovet 

i de företag som deltagit 

i det Växtkraft Mål 3-projekt 

som Sveriges Arkitekter initierade 

under våren. I projektet deltog 39 

arkitektföretag med 290 anställda. 

Varje företag genomförde en 

företagsintern kompetensanalys 

och upprättade en plan för sin 

kompetensutveckling. Dessa 

godkändes för genomförande under 

2006. Inom ramen för projektet 

genomförde Sveriges Arkitekter en 

branschanalys, ett material som 

beskriver den privata arkitektbranschens 

struktur och utveckling. 

Målsättningen är att detta material 

ska bearbetas och resultera i en 

fristående branschanalys. 

Ytterligare ett projekt inom 

Växtkraft Mål 3 startade under 

hösten. Till detta projekt har 54 

arkitektföretag med 416 anställda 

fått stöd beviljat. Företagen representerar 

ett tvärsnitt av arkitektbranschen 

och återfinns i stora 

delar av landet. 

Efter en träff med samhällsbyggnadsminister 

Mona Sahlin 

på försommaren har Sveriges 

Arkitekter haft en dialog med 

Samhällsbyggnadsdepartementet 

i frågor som rör hållbar utveckling 

och stadspolitik. Tillsammans 

med departementet och Rådet 

för arkitektur, form och design 

stod Sveriges Arkitekter som 

inbjudare till ett seminarium kring 

dessa frågor och avsikten är att 

ett uppföljande seminarium ska 

genomföras. 

När det gäller Rådet för arkitektur, 

form och design tillskrev 

förbundet under hösten utbildnings- 

och kulturministern mot bakgrund 

av de avhopp som drabbat rådet. 

Förbundet betonade i skrivelsen 

ytterligare en gång nödvändigheten 

av att de arkitekturpolitiska 

frågeställningarna länkas samman 

med Byggkommissionen pågående 

arbete och det arbete som i övrigt 

bedrivs inom Samhällsbyggnadsdepartementet 

i fråga om hållbar 

utveckling och stadspolitik. 

ArkitektService 

Vid årsskiftet var 1.148 medlemmar 

anslutna till ArkitektService. 

Motsvarande siffra ett år tidigare 

var 1.075 personer. Genom 

ArkitektService erhåller därmed ca 

1.000 arkitektföretag rådgivning 

och service i marknads-, bransch- 

och företagarfrågor. 

Under hösten förnyades 

Arkitektförsäkringen omfattande 

konsultansvar, allmänt ansvar, 

kontorsförsäkring, reseskydd 

samt rättsskydd. Försäkringen 

har tecknats av mer än 900 

arkitektföretag. Till följd av ökad 

skadefrekvens höjdes premien rätt 

väsentligt den 1 oktober. Trots 

denna höjning är försäkringen den 

prismässigt mest konkurrenskraftiga 

på marknaden. 

Under andra halvåret utarbeta- 

des en skrift om affärsutveckling 

– Bra affärer i arkitektföretag. 

Skriften som är en inspirationsskrift 

och samtidigt ett arbetshäfte 

för diskussioner i arkitektföretagen 

om affärsutveckling. Skriften 

kommer att distribueras på nyåret 

2006. 

Konferenser, seminarier och 

mässor 

Vid fastighetsmässan Business 

Arena Real Estate i Stockholm 

den 15 september arrangerade 

Sveriges Arkitekter ett seminarium 

under rubriken Arkitektur som 

vision och attraktion. Arkitekturens 

visions- och attraktionsskapande 

betydelse belystes genom främst 

en rad jämförelser mellan och 

projekt i Stockholm, Göteborg och 

Malmö. Seminariet lockade ca 110 

deltagare. 

Vid höstens Hem & Villa-mässa 

på Stockholmsmässan i Älvsjö 

medverkade Sveriges Arkitekter 

med en monter där arkitekter, inredningsarkitekter 

och landskapsarkitekter 

svarade för rådgivning 

till allmänheten. Under fyra dagar 

medverkade 40 rådgivare och 

stod för rådgivning till ca 200 

personer. 

Sveriges Arkitekters akademi 

för landskapsarkitektur arrangerade 

tillsammans med den fria Oystergruppen 

den 9–11 september dels 

en konferens, Urban Action, dels en 

nordisk landskapsarkitektkonferens. 

Konferensen Urban Action syftade 

till att belysa vilka drivkrafter som 

finns bakom lyckade stadsbyggnads/landskapsarkitekturprojekt 

och bestod av en internationell och 

en nordisk del. Såväl Urban Action 

som den nordiska konferensdagen 

fick mycket bra mottagande och 

stort deltagande. Oysterdagen 

hade 225 deltagare och den 

nordiska konferensdagen 160 

deltagare. Konferenserna hölls på 

Dieselverkstaden i Sickla, Nacka. 

Miljögruppen ordnade under 

hösten en studieresa till Tyskland. 

Arbetsgruppen för arkitektur i 

skolan har lämnat synpunkter på 

förslag att inrätta kurser i arkitektur 

på gymnasiets teknik- och 

samhällsvetenskapliga program och 

i övrigt fortsatt att knyta kontakter 

med lärarhögskolor och andra intressenter 

när det gäller arkitekturundervisning 

i skolan. Under hösten 

påbörjade också det nyinrättade 

teknikutskottet sitt arbete. 

Sveriges Arkitekter har traditionsenligt 

under hösten medverkat 

i SACOs internationella studentmässor 

som vänder sig till sistaårselever 

i gymnasiet inför förestånde 

val av högre utbildning. Sveriges 

Arkitekter medverkade i år i Stockholm 

och Malmö samt även vid 

mässan i Göteborg, där dock inte 

SACO är medarrangör. Förutom 

information i egen monter arrangerades 

seminarier för gymnasister 

intresserade av något av arkitektyrkena. 

Särskilt seminarierna i 

Stockholm var ytterst välbesökta 

med 400 deltagare per dag. 

Under november höll SACO kongress. 

Vid kongressen antogs bland 

annat ett färdriktningsdokument 

som anger den allmänna inriktningen 

av SACOs verksamhet den kommande 

fyraårsperioden. Förbundets 

vice ordförande Laila Strunke 

omvaldes till SACOs styrelse för 

ytterligare en fyraårsperiod. 

Sveriges Arkitekter deltog i 

UIAs (Union International des 

Architects) världskongress och 

generalförsamling i Istanbul i juli 

samt i ACEs (Architects Council of 

Europe) generalförsamling i Luxembourg 

i november. 

Tävlings- och upphandlingsservice 

Under hösten pågick allmänna tävlingar 

om Sametinget i Kiruna samt >>> 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

INFORMERAR 

Visans Hus i Västervik. Den nya Europan-tävlingen, 

Europan 8, pågick 

likaså. Tävlingen om naturrum/upplevelsecentrum 

vid Skuleberget vid 

Höga Kusten avgjordes. 

Sveriges Arkitekters Tävlingsservice 

fi ck omfattande uppdrag 

att medverka i tävlingen om nytt 

universitetssjukhus i Solna, ny 

anläggning för rättspsykiatri i Huddinge 

samt den kommande stora 

tävlingen om tillbyggnad av Asplunds 

Stadsbibliotek i Stockholm. 

Andra pågående inbjudna tävlingar 

var bildnings- och kulturcentrum 

i Hagfors samt skola och simhall i 

Värnamo. 

I regeringens budgetproposition 

anslogs medel för en tävling om ett 

nytt designmuseum i Stockholm, 

knutet till Nationalmuseum. Planerna 

på ett kommande Nobelmuseum 

diskuterades fl itigt under hösten. 

ArkitektStudenterna 

ArkitektStudenterna har med 

Chalmers som pilotstudie inlett ett 

försök med mentorskap mellan studenter 

i högre och lägre årskurser. 

Syftet är att etablera en mentorskultur 

i kåren. Erfarenheterna från 

tidigare försök med yrkesverksamma 

som mentorer visar att 

dessa faller på att det inte går att 

hitta tillräckligt antal motiverade 

mentorer. 

Under höstens StudMax-möte 

som hölls på Konstfack arbetades 

riktlinjer fram för ett verksamhetsprogram 

till kommande årsmöte. 

StudMax-mötet bjöd även på ett 

uppskattat föredrag om Jämställdhet 

och arkitektur med Karin Bradley. 

Under hösten har ArkitektStudenterna 

tagit fram ett förslag 

på en öppen hemsida för diskussion 

och länktips om arkitektur. 

Arkitekturmuseet har visat intresse 

för samarbete med ArkitektStudenterna. 

Samtal pågår om en 

eventuell utställning eller hemsida. 

Under Arkitekturdagen visade ArkitektStudenterna 

ett bildspel med 

studentprojekt som även användes 

i Sveriges Arkitekters monter på 

SACO:s välja yrke-mässor i Malmö 

och Stockholm. Hemsidan och Studentspalten 

i Arkitekten fortsätter 

att utvecklas. 

Akademierna 

Akademin för fysisk planering har 

diskuterat PBL-kommitténs förslag 

samt planeringsmetoder i landets 

krympande kommuner. Akademin 

besökte Hällefors samt medverkade, 

tillsammans med planerare 

från Sverige och Tyskland i en 

konferens om Staden som krymper. 

Akademin har offentligt debatterat 

bullerfrågan i planeringen med krav 

på stärkt kompetens i kommunerna 

och ordnade på Arkitekturdagen 

ett seminarium om stadens rum. 

Arkitektrollen har varit föremål 

för diskussion i fl era av akademierna. 

Akademin för arkitektur genomförde 

sitt andra akademisamtal 

för året i Göteborg på temat ”Vad 

gör arkitekten år 2025?”. Akademin 

för inredningsarkitektur har 

genomfört ett par seminarier på 

Arkitekturmuseet om inredningsarkitektens 

yrkesroll och akademin 

för landskapsarkitektur har inlett 

en diskussion om framtidens 

landskapsarkitekt. Akademierna 

utvecklar också sin information på 

www.arkitekt.se , där bl a inredningsarkitektakademins 

nyhetsbrev 

kan läsas. 

 

 

 

 

 

Andra halvåret 2005, forts. 

 

Över 500 svenska 

företag har 

20 års erfarenhet... 

w w w . l a s e r c a d . s e 

PBL och LOU 

PBL-kommittén presenterade 

sitt slutbetänkande under hösten. 

Akademin för fysisk planering utgör 

referensgrupp i Sveriges Arkitekters 

arbete med remissvaret. 

Upphandlingsutredningen fortsatte 

sitt arbete med översyn av 

LOU under hösten. Arbetet avsåg 

bland annat översyn av reglerna 

under tröskelvärdena. Sveriges 

Arkitekter är representerade i en 

referensgrupp till utredningen. 

Arkitekten 

Arkitekten utkom planenligt med 

fem nummer under andra halvåret. 

Nummer 10.2005 hade som tema 

värdeskapande arkitektur och nr 

11.2005 ägnades i huvudsak åt 

årets arkitekturpristagare. Det kan 

noteras att tidningen får allt större 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

genomslagskraft samt uppmärkuppmärksammas och återges alltmer i 

omvärlden. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publikationer 

En särskild presentation av årets 

arkitekturpristagare utgavs. En ny 

informationsfolder om medlemskap 

producerades och en särskild 

studentmatrikel framställdes. Sveriges 

Arkitekter medfi nansierade 

Arkitektur Förlags utgivning av den 

nya boken om svensk arkitektur 

2000–2005. 

Personal 

Gerda Kuylenstierna anställdes 

som förhandlare för det offentliga 

området och ersatte Maria Wiklund 

som slutade under hösten. Slutade 

gjorde även Arkitektens redaktör 

Dan Hallemar som ersattes av 

Tomas Lauri. 

Medlemmar och ekonomi 

Antalet medlemmar vid årets slut 

uppgick till 9.716, vilket var en 

nettoökning med 174 personer 

(1,8 procent). Av dessa var 6.409 

yrkesverksamma. Antalet studerandemedlemmar 

uppgick till 2.057 

och pensionärerna var 956 st. 

Bland yrkesverksamma 

arkitekter är Sveriges Arkitekters 

representativitet 95 procent. Det 

betyder att det totalt endast fi nns 

ca 300 arkitekter som inte är medlemmar 

i Sveriges Arkitekter. 

Förbundets ekonomi var god 

under året. Såväl förbundet som 

servicebolaget ArkitektService AB 

uppvisade ett starkt resultat. Den 

samlade omsättningen uppgick till 

knappa 34 MSEK. 

Staff an Carenholm 


Stämmoombud 2006–2007 

Val till Sveriges Arkitekters stämma har genomförts. I de tre storstadsregionerna har valet 

genomförts genom skriftligt val, i övriga regioner har valet gjorts på medlemsmöten. Nästa 

ordinarie stämma äger rum den 26 november i år. Här presenteras de valda ledamöterna. 

Skåne 

Ordinarie 

Camilla Andersson 99 

Lars Strand 94 

Jennie Borg 90 

Lisa Mannheimer 83 

Per Kinn 83 

Petter Brunskog 79 

Suppleanter 

Anna Holmqvist 76 

Åsa Nyberg 68 

Nina Bengtsson 67 

Jeanette Joberg 51 

Linda Edvardsson 46 

Fredric Palm 45 

Västra Götaland 

Ordinarie 

Akke Zimdal 145 

Kenneth Fondén 141 

Anna Johanna Klasander 125 

Mari Waernberg 107 

Ingrid Backman 107 

Per Bornstein 107 

Cecilia Strömer 106 

Suppleanter 

Sven Ryheden 78 

Mikael Ekegren 75 

Henrik Haglund 66 

Maria Trovik 59 

John Dagobert 54 

Jeanette Karlsson 49 

Silvia Homér 37 

Blekinge-Kalmar 

Ordinarie 

Maria Agestam 

Suppleanter 

Olle Utterback 

Lars Estlander 

Jönköping-Kronoberg 

Ordinarie 

Kristina Thorvaldsson 

Suppleanter 

Dana Brinkeback 

Vakant 

Halland 

Ordinarie 

Jan Stenklint 

Suppleanter 

Monica Rundqvist 

Vakant 

Östergötland 

Ordinarie 

Martin Heidesjö 

Suppleanter 

Ulrica Kristiansson 

Mats Fredriksson 

Värmland 

Ordinarie 

uppgift saknas 

Suppleanter 



Örebro 

Ordinarie 

Viktoria Busqvist 

Suppleanter 

Vakant 

Vakant 

Västmanland 

Ordinarie 

Erik Bruhn 

Suppleanter 

Ragnar Voigt 

Lisbeth Dahlbäck 

Södermanland 

Ordinarie 

Monica Muro de Santa Cruz 

Suppleanter 

Jan Hehrne 

Lars-Ove Säfström 

Stockholm 

Ordinarie 

Susanna Juhlin-Glembrandt 153 

Susanne Ramel 146 

Ana Betancour 143 

Ulf Nordfjell 139 

Martin Stintzing 136 

Mia Torpe 133 

Sara Grahn 132 

Sune Lindkvist 114 

Anna Nordenson 113 

Christina Sellberg 108 

Radmila Kovacevic 106 

Jesper Engström 105 

Petter Kärnekull 105 

Anna Webjörn 103 

Ulrika Signal 101 

Jimmy Norrman 100 

Monika Nilsson 99 

Suppleanter 

Bengt Lindquist 97 

Louise von Bahr 96 

Magnus Bäckström 95 

Molly Möller 92 

Ulrika Nero 91 

Erik Jarlöv 90 

Roger Spetz 89 

Anders Rehnberg 85 

Ninni Englund 81 

Vendela Thelander 81 

Fredric Benesch 74 

Per Åström 72 

Ingegerd Harvard 61 

Christer Persson 58 

Mats Lundström 56 

Göran Karlsson 40 

Magnus Löfvenberg 39 

Uppsala 

Årsmöte 2 feb 

Gävle-Dala 

Ordinarie 

Johan Bergkvist 

Suppleanter 

Anki Ingelström 

Lena Almkvist 

Mellersta Norrland 

Ordinarie 

Kerstin Rungstad 

Suppleanter 

Åsa Lindborg 

Frida Larsson 

Övre Norrland 

Ordinarie 

Mats Winsa 

Suppleanter 

Tomas Strömberg 

Sofia Löfgren 

Siffrorna anger antal röster i 

valkorporationer med skriftligt 

val. Suppleanterna inträder i 

angiven ordning. 


SVERIGES 

ARKITEKTER 

LEDARE 

Sveriges Arkitekter är 

intresseorganisation för Sveriges 

arkitekter, inredningsarkitekter, 

landskapsarkitekter och fysiska 

planerare med 9.500 medlemmar. 

Sveriges Arkitekter 

Wirwachs Malmgård 

Ansgariegatan 5 

Box 9225,SE-102 73 

Stockholm,Sweden 

Te l +46(0)8 5055 7700 

Fax +46(0)8 5055 7705 

kansli@arkitekt.se 

www.arkitekt.se 

Ordförande: 

Klas Brunnberg, 

klas.brunnberg@fojab.se 

vice ordförande 

Laila Strunke, 

laila.strunke@temagruppen.se 

Förbundsdirektör: 

Staffan Carenholm, 

staffan.carenholm@arkitekt.se 

Mer spaning, fler 

samtal, ökade kontakter 

Utan spaning ingen aning, hette det 

för några år sedan när omvärldsanalys 

blev ett populärbegrepp och något som 

allt fler började ägna sig åt. Därmed 

inte sagt att omvärldsspaning är en 

modefluga. Att försöka sig på att förstå 

konsekvenserna av en allt snabbare 

utveckling och hur olika utvecklingstendenser 

vävs samman i en alltmer 

komplex framtidsväv är något som 

varje professionell yrkesutövare, varje 

företag och varje intresseorganisation 

måste avsätta tid och resurser för. 

De flesta 

professioner är 

utsatta för ett 

accelererande 

förändringstryck. 

Inte 

minst gäller det 

arkitekterna. Yrkets tekniska hjälpmedel 

uppgraderas ständigt och ger nya 

möjligheter. Jakten på tid är här för 

att stanna. Jakten på kostnader likaså. 

Rollerna i planeringens och byggandets 

processer är inte längre vad de 

varit. Roll- och gränsupplösning, nya 

samarbets- och ansvarsmönster, industrialiseringssträvanden 

och nya aktörers 

inträde på marknaden är vad som 

präglar utvecklingen. Det som inte var 

en marknad igår är det idag. Det som 

är en marknad idag är sannolikt en 

förändrad marknad i morgon. Det går 

då inte att sitta still i båten och tro att 

morgondagen i allt väsentligt blir som 

gårdagen. 

Förvisso är många skeenden långsiktiga 

och förändringar inträffar ofta inte 

Att lyfta på blicken och 

vrida på huvudet har 

blivit viktigare än kanske 

någon gång tidigare. 

i form av dramatiska eller direkt märkbara 

händelser. Snarare är det all samtidig 

och ständigt pågående utveckling i 

samhället i stort och i vår verksamhets 

närmaste grannskap som skapar den 

nya väven, de nya förutsättningarna. 

Det har blivit mer komplext att vara 

arkitekt. Förväntningar från och relationer 

till omvärlden kräver delvis annan 

kompetens av dagens yrkesutövare 

än av gårdagens. Framförallt krävs en 

större insikt om skeendena i omvärlden 

för att kunna verka i yrket på ett 

både framsynt och framgångsrikt sätt. 

Samhällstrender och omvärldsaktörernas 

olika strategier och vägval måste 

kunna läsas av och förstås. Att lyfta 

på blicken och vrida på huvudet har 

blivit viktigare än kanske någon gång 

tidigare. 

Sveriges Arkitekter har en viktig 

uppgift i att hjälpa medlemmarna att 

identifiera de tydliga stråken i utvecklingen, 

peka på underliggande starka 

samhällsströmningar och lyfta fram de 

bevekelsegrunder och drivkrafter vi ser 

hos beslutsfattare, byggherrar, entreprenörer 

och andra vilkas intressen 

påverkar arkitekterna. Kanske är det 

just detta som är kärnan i intresseorganisationens 

verksamhet. Lyckas vi inte 

med vårt uppdrag härvidlag så lyckas 

vi säkert inte heller med att påverka 

och förbättra vardagsvillkoren. 

Slutsatserna ska Sveriges Arkitekter 

inte dra. Det ska enskilda medlemmar 

och arkitektföretag göra utifrån sina 

förutsättningar och strävanden. Vi ska 

ge bilder och genom att göra analyser 


och sammanfattningar ge underlag och 

goda förutsättningar för att kunna dra 

kloka slutsatser. 

Vi gör det genom att spana, som i 

detta nummer, genom att debattera 

de näraliggande förändringarna i vår 

omvärld och vi gör det genom en stark 

satsning på vår professionaliseringsutbildning 

som ska vara strategisk, långsiktig 

och marknadsvidgande. 

En helt avgörande förutsättning är ett 

starkare samtal och en ökad dialog med 

omvärlden. Det är genom samtalet och 

debatten förutsättningar och drivkrafter 

tydliggörs. 

Vi kan nu också påstå, dryga tre 

år efter vår nystart, att bildandet av 

Sveriges Arkitekter har medfört att 

arkitekterna tagit plats i det offentliga 

samtalet och i umgänget med bygg- och 

planeringssektorns övriga aktörer på ett 

helt annat sätt än tidigare. Den tidigare 

organisationsuppdelningen utgjorde, 

det kan sägas idag, ett mycket starkare 

hinder än vi tidigare föreställde oss för 

professionen att ta sin berättigade plats 

på arenan. Nu har vi avsevärt bättre access 

till såväl den politiska beslutssfären 

som till våra viktigaste omvärldsaktörer. 

Umgänget och samtalet med beslutsfattare, 

byggherrar, entreprenörer, fastighetsägare 

med flera har utökats och 

fördjupats på ett markant sätt. 

Mer spaning, fler samtal, utökade 

kontakter – det är vad som ska känneteckna 

Sveriges Arkitekter och förhoppningsvis 

också dem vi företräder, 

Sveriges arkitekter. 


STUDENT- 

SPALTEN 

Utbildning i god smak 

Nu lämnar vi designåret bakom oss och går in i mångkulturens 

tecken. Precis som föregående år är satsningen kritiserad redan 

innan den drar igång. Om kritiken är befogad är kanske lite 

tidigt att säga, men förmodligen kommer mångkultur, precis 

som design, att synas och debatteras en hel del. 

ArkitektStudenterna har vid flera tillfällen diskuterat utbildningarnas 

bristande mångfald och snedrekrytering. Ofta har 

resonemangen varit baserade på en föreställning att vi arkitektstudenter 

alla har samma kulturella bakgrund. Att vissa 

grupper, framförallt personer med utländsk bakgrund och 

arbetarbakgrund, näst intill saknas på skolorna. 

Till viss del stämmer det säkert. Skolorna speglar inte samhället 

i stort. Att detta måste förändras är ganska självklart. 

Vad som inte är lika självklart är hur kulturell mångfald 

diskuteras och synliggörs på skolorna. Även om dagens arkitektstudenter 

inte är ett exakt genomsnitt av befolkningen 

har vi väldigt olika kulturella bakgrunder. Ändå tycks vi tro 

att det inte är så. Alla verkar komma från samma akademiska 

medelklass. Kanske är det ett tecken på total integration. Att 

arkitekturen samlar oss i ett gemensamt kall, som får oss att 

glömma alla skillnader. 

Eller, kanske, glömmer vi bort att diskutera vilka ideal och 

värderingar som ligger bakom arkitektutbildningen. 

I debattboken ”Svensk smak” beskriver Zandra Ahl och 

Emma Olsson sambandet mellan etnicitet, klass och smak. De 

beskriver hur god form är god smak, och hur smak används för 

att befästa makt. 

Att som arkitekt relatera till ett mångkulturellt samhälle 

handlar inte om att representera sitt ursprung, men att reflektera 

över sina kulturella preferenser. Idag mer än någonsin är det 

viktigt att förstå vad det är man skapar och hur det relaterar 

till sin omgivning. Att fundera över sin egen smak kan vara 

grundläggande i en sådan reflektion. 

Tyvärr brukar smakdiskussioner mest ske i polemik vilket är 

synd då det inte alltid är så givande i en utbildningssituation. 

Att det är så svårt att diskutera smak är inte konstigt med 

tanke på att det är en så stor del av ens kultur och identitet, 

och för en arkitekt även en viktig del i yrkesrollen. Risken 

finns att det enda man kan är god smak. Vad händer om man 

ifrågasätter det? 

Kanske är skolning i god smak det samma som att vara en 

duktig formgivare. Kanske kan den goda smaken samla och 

ena människor med olika kulturell bakgrund på ett helt fantastiskt 

sätt. Kanske är det skolornas syfte. 

Som Sandell sa: ”Jag har ju gått en femårig arkitektutbildning 

för att få bra smak.” 

Edvin Bylander 

Ordförande ArkitektStudenterna 

studord@arkitekt.se 


Ny teknik ändrar vår syn på omvärlden. 

Fotografiet har förändrat hur vi ser på värdefulla 

landskap, och vilka landskap som 

betraktas som värdefulla. Bilen förstärkte, 

när den slog igenom och gjorde Sverige till 

biltätast i Europa på 1950-talet, bilden av 

naturen som en oförstörd plats i väntan på 

vår picknickkorg. Naturen kom närmare 

förorts- eller stadsbon med bilen. Bilreklamen 

är fortfarande en av få reklamgenrer 

som använder våra positiva bilder av natur 

som försäljningsargument. Den fria förarlösa 

bilen i det storslagna landskapet. Naturen 

består av bilar och kor. I alla fall om 

man ska tro reklamfilmerna. I bilreklamen 

har naturen inget med miljö att göra. Lika 

lite som säkerheten där har något med död 

att skaffa. Naturen är en plansch, naturen 

är som i romantiska trädgårdar, en bild, 

en idé. Om något annat. Bilen tar oss dit. I 

en reklambroschyr för stadsjeepen Nissan 

Pathfinder läser jag: ”Följ inte andras fotspår, 

gör dina egna. Nissan Pathfinder tar 

dig bortom gamla horisonter.” Betraktade 

från bakom vindrutans trygga ram. 

Dan Hallemar 

sist

arkitekten spanar - Sveriges Arkitekter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?