Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...
Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...
Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Resa</strong> <strong>runt</strong> <strong>Ruhr</strong>- <strong>Revitaliserade</strong> <strong>industrilandskap</strong> i <strong>västra</strong> <strong>Tyskland</strong><br />
Resenär: Sebastian Fors
Under 2012 genomförde jag mitt examensarbete vid<br />
Arkitektskolan LTH.<br />
Platsen för mitt projekt var Barsebäcks kärnkraftverk; ett<br />
industribyggnadskomplex av den mer gigantiska skalan<br />
som sedan 2005 står utan funktion, i väntan på rivning eller<br />
ombyggnad. Detta kan ske tidigast 2020 då anläggningen för<br />
kärnavfall står färdig i Forsmark. Min utgångspunkt för projektet<br />
var att i hög grad bevara de gamla reaktorbyggnaderna och ge<br />
platsen en ny energi genom ett omformulerat program, med<br />
tonvikt på publikt engagemang och tillgänglighet.<br />
Referenslistan för dylika projekt är kort, då stängning av<br />
kärnenergianläggningar vanligen resulterar i sanering, rivning och<br />
återställande av mark. Skälen till detta har inte särskilt mycket<br />
med strålningsspridning att göra, utan kan snarare dels ses som<br />
en praktisk åtgärd (hur omformulerar man egentligen funktionen<br />
för sådana enorma monofunktionella kraftverk?) och dels som<br />
en eftergift av kollektiva negativa konnotationer (och rädsla) inför<br />
kärnkraft i allmänhet.<br />
För mig låg häri utmaningen och ambitionen var att överkomma<br />
den slentrianmässiga klichén kring den nedlagda fabriken som<br />
blir ett konstgalleri som mest uppskattas för sina ”raw spaces”.<br />
Kunde kraften från den ursprungliga funktionen bestå och var<br />
det möjligt att generera ett kluster av mer eller mindre definierade<br />
verksamheter som tillsammans kunde leda till en bärkraftig<br />
lösning?<br />
Då jag i jakten på referenser vidgade horisonten till större<br />
industribyggnader så hittade jag en mängd projekt, ofta från<br />
den första industrialiseringens epok (ca 1850-1950). Skälen till<br />
bevarande kan dels handla om såväl byggnadernas inneboende<br />
arkitektoniska och byggtekniska kvaliteter, som i vidare<br />
bemärkelse kulturhistoriska värden eller, rent praktiskt, en tillgång<br />
till robusta ytor. För mig var hursomhelst byggnader uppförda<br />
under efterkrigstid mest relevanta.<br />
Platsen för mitt projekt, i ett böljande jordbrukslandskap i<br />
guldläge vid Öresund, manade mig också att fundera över och<br />
hantera områden som gick långt utanför reaktorbyggnaderna.<br />
Jag sökte verktyg och inspiration från landskapsarkitekturen<br />
och kom snart att tänka på den tyska <strong>Ruhr</strong>regionen; ett kluster<br />
av städer som fram till 80-talet var något av det västeuropeiska<br />
industrihjärtat. Här fanns gruvor och stålverk, energiproduktion<br />
och tung tillverkningsindustri som lämnade permanenta spår<br />
och sår i landskapet och samhället när de lade ner, flyttade och<br />
försvann på grund av konkurrens från öst då järnridån föll under<br />
1990-talet. Den arbetsmarknadsmässiga kris som följde tvingade<br />
makthavare och beslutsfattare att tänka i nya och outforskade<br />
banor. Här rörde det sig inte om enskilda fabriker utan snarare<br />
om ofantliga landområden, mer eller mindre förorenade och<br />
innehållande fascinerande byggnader och strukturer. Om staket<br />
revs och tomter gjordes tillgängliga skulle Europas största<br />
rekreativa urbana parkstråk kunna skapas, i ett tättbefolkat<br />
område som lidit hårt av en smutsig industri och nu istället<br />
drabbats av ett underskott av arbetsplatser.<br />
2010 stod <strong>Ruhr</strong>distriktet värd som europeisk kulturhuvudstad och<br />
i samband med detta skedde en rad projekt i området.
Jag gjorde min resa med bil i juli 2012. På nervägen gjorde jag först<br />
ett stopp i Hannover och tog en sväng <strong>runt</strong> EXPO2000-området.<br />
Här var det inte resterna av den forna industriella ekonomin<br />
som lämnat ruiner och rester utan snarare dess efterträdare<br />
i form av upplevelseekonomin och en av dess huvudshower<br />
världsutställningen från år 2000. Idag finns här en mässhall, en<br />
BMW-återförsäljare, en IKEA-låda samt några spridda verksamheter<br />
som huserar i några av de avdankade paviljonger som inte revs<br />
eller flyttades efter utställningens stängning. Expo2000 blev en stor<br />
ekonomisk förlust på grund av uteblivna publikintäkter. Här är nu ett<br />
fält med komplett infrastruktur inklusive gatunät och spårväg, med<br />
några nedgångna disparata strukturer spridda.<br />
Den litauiska paviljongen, ritad av Marina och Audrius Bucas, lyser<br />
fortfarande klargul, men har plywoodskivor för fönstren och en ”Zu<br />
Verkaufen”-skylt hängande över fasaden.<br />
Mest dominerande i blickfånget är annars den holländska byggnaden<br />
ritad av MVRDV, en 36 meter hög serie av sex staplade landskap<br />
som tillsammans representerar landets förmåga att få plats med<br />
mycket på liten plats. Visst har den förlorat både glans och funktion,<br />
men det går fortfarande (trots halvhjärtade avspärrningar) att<br />
vandra uppför trappsystemet som löper i byggnadens kanter, via<br />
betongblobbar och gipsstrutar, till den bisarra ekskogen på våning<br />
tre.<br />
Jag kan inte låta bli att fascineras och samtidigt skrämmas av<br />
förfallet, som både beror på vandalisering men också undermålig<br />
byggkvalitet. På tyska kallas dylika strukturer ”Investitionsruine”.<br />
Strängt taget ska det handla om strukturer som påbörjats och aldrig<br />
slutförts, såsom ofärdiga motorvägspåfarter eller ofullbordade<br />
fabriker, men den holländska betongkolossen i Hannover får nog<br />
ändå räknas hit. På holländska heter det förresten ”Grote nutteloze<br />
werken” (stora meningslösa byggnadsverk alltså) vilket kanske är<br />
ännu mer träffande.<br />
Kortsiktigheten och upplevelseekonomins förgänglighet skriker ut sin<br />
klagan från de troligtvis fullt fungerande hisstornen. Jag låter detta<br />
bli en lärdom och en arkitektonisk insikt innan jag styr bilen ner mot<br />
Essen.
Några fabriker och kraftverk tornar alltjämt upp sig längs<br />
Autobahn, men främst är det via bruna sevärdhetsskyltar om<br />
diverse ”Industrielandschaften” som jag blir varse att jag alls är<br />
i <strong>Ruhr</strong>. Annars är det en monoton vägg av snåraktig vegetation<br />
som kantar de tyska motorvägarna, mil ut och mil in.<br />
Mitt huvudstopp blir på Zeche Zollverein, den före detta kolindustri<br />
som sedan 2010 är besökscentrum för hela <strong>Ruhr</strong>området.<br />
Området hade varit centrum för brytning och förädling av stenkol<br />
och stängdes definitivt 1986. De flesta byggnader i området<br />
uppfördes under perioden 1930-1965 i en stram funktionalistisk<br />
arkitektur signerad Fritz Schupp och Martin Kremmer.<br />
Jag slås av hur konsekvent komplexet är utfört. Materialen<br />
är uteslutande tegel, betong, rödmålat stål och glas i en ren<br />
detaljering som verkar ha klarat tidens tand mycket väl.<br />
Jag funderar över om det verkligen var lönsamt att uppföra så<br />
högkvalitativa byggnader som bara kom att användas till fullo<br />
i drygt 25 år. Här finns helt klart både byggnadstekniska som<br />
konstnärliga förutsättningar för ett bevarande och jag undrar om<br />
Barsebäcks administrationsbaracker, korrugerade fasader och<br />
allmänt maskinella inställning till byggnadskonst verkligen kan<br />
matchas med detta.<br />
OMA/Rem Koolhaas vann i början av 90-talet en tävling om<br />
den urbana strategin för hela området och har även stått för<br />
omgestaltningen av huvudbyggnaden Schacht 12, innehållande<br />
utställningar, arkiv och övrig besöksverksamhet. <strong>Ruhr</strong> Museum<br />
bestod tidigare av en rad institutioner spridda i flera städer,<br />
men idag samsas de under samma tak. Förutom beskrivning<br />
av industriperioden har museet stora samlingar av konstoch<br />
bruksföremål, en geologisk del samt ett omfattande<br />
växtherbarium.<br />
Exteriört behölls byggnadernas uttryck i stort sett. Fasaderna,<br />
som tidigare varit sotsvarta, tvättades och en ny entré ordnades<br />
som en rulltrappa som tar besökaren 24 meter upp. Denna
ulltrappa är det enda egentliga arkitektoniska tillägget<br />
som skvallrar om den nya funktionen.<br />
Väl uppför rulltrappan möts man av en serie rum<br />
och salar som definieras och skapas av många av<br />
de ursprungliga maskinerna som lämnats kvar som<br />
skulpturer. Byggnaden skall främst inte ses som<br />
ett museum över sig själv eller kolbrytningen utan<br />
snarare som ett center för regionen. Därför gör det<br />
inte så mycket att funktionen för maskinerna eller<br />
kolbrytningsprocessen inte framgår särskilt tydligt.<br />
Utställningarna är uppdelade tematiskt på de olika<br />
våningsplanen med kafé, reception och kapprum i<br />
mitten. Kommunikationen däremellan sker i ett helt<br />
nygjort trapphus, där besökaren rör sig i zigzag i ett<br />
mycket suggestivt orangemättat sken. Orange är för<br />
övrigt den signalfärg som använts av arkitekten för att<br />
åskådliggöra tilläggen. På taket finns en terrass där<br />
man får en milsvid utsikt över trakten. Först då inser<br />
jag hur industriell platsen faktiskt är. Överallt reser sig<br />
skorstenar, kyltorn, traverser, schakt och kranar i ett<br />
landskap som är, och faktiskt alltid varit, ganska grönt.<br />
Många av de industrier som förlades här i början<br />
av 1900-talet var i hög grad beroende av just den<br />
platsen, för försörjning av vatten eller malm- och<br />
kolfyndigheter i marken. Av denna anledning spreds<br />
de så över stora områden, snarare än samlades i<br />
kluster.<br />
Efter turen i huvudbyggnaden Schacht 12 bestämmer<br />
jag mig för att hyra en cykel och ta mig <strong>runt</strong> på<br />
tomten. Detta visar sig väldigt lämpligt eftersom<br />
övriga byggnader i området förbinds med ett system<br />
av gång- och cykelvägar som baseras på det interna<br />
järnvägssystem som fanns på platsen. Mellan spåren<br />
har betong gjutits och grus ifyllts. Mellan spåren tillåts<br />
den vilda grönskan att ta över.<br />
Alla <strong>Ruhr</strong>områdets besöksattrationer är idag<br />
förbundna via ett 70 mil långt nätverk av cykelleder,<br />
kallat “Route der Industriekultur”.<br />
Förutom <strong>Ruhr</strong> Museum och ett designmuseum<br />
omdanat av Norman Foster finns en rad mindre<br />
verksamheter på området/tomten. På platsen för det<br />
avlånga ”kokseriet” har en liten företagsby växt upp<br />
som marknadsför sig genom den unika industrimiljön.<br />
De nya byggnader som här uppförts knyter an till den<br />
äldre tegelarkitekturen utan att härma alltför mycket.<br />
Själva koksfabriken har blivit simbassäng sommartid<br />
och är skridskobana om vintern.
I andra änden ligger områdets mest iögonfallande<br />
tillägg; den välpublicerade design- och<br />
managementhögskolan från 2006 av japanska<br />
SANAA. Helt fristående står den minimalistiska<br />
betongkuben med sina asymmetriska håltagningar,<br />
en aning bort från musei- och besöksområdet<br />
och liksom mer tillhörande de omgivande<br />
bostadsområdenas ljusa putsvolymer. Liksom alla<br />
SANAAs byggnader blir den liksom ofrånkomligen<br />
bra på bild, särskilt om man hittar en vinkel där<br />
himlen blir kornblå och gräset en stor oändlig plan<br />
utan störande trafikljusstolpar eller felparkerade<br />
golfar eller jobbiga småungar eller människor i<br />
största allmänhet...<br />
Byggnaden är ett totalkonsekvent objekt som<br />
landat på en plats som råkar heta Essen i landet<br />
<strong>Tyskland</strong>. Likväl är den ett landmärke som skapar<br />
en helhet tillsammans med sina skalfränder<br />
fabriksbyggnaderna en bit bort.<br />
Det var också i enlighet med OMAs stadsplan att<br />
förlägga en kontrasterande märkesbyggnad i just<br />
detta läge, som för många är det första man möter<br />
av Zollverein.<br />
Greppet att placera just en stor byggnad för<br />
högskoleutbildning kan ju också ses som en<br />
symbol för nya postindustriella tider, vilket kanske<br />
egentligen är viktigare än själva utseendet hos<br />
byggnaden.<br />
Jag tar mig en runda och kikar in genom gluggarna.<br />
Man undrar ju hur det är att studera och vistas<br />
länge i en sån där konsekvent kub. Det är nära<br />
på att jag ristar in en liten, liten kurbits eller något<br />
annat ”onödigt ornament” i den annars perfekta<br />
betongråheten. Det verkar inte pågå någon vidare<br />
febril aktivitet där på andra sidan glaset. Några<br />
stolar står slarvigt mitt i entréhallen, en sladd ringlar<br />
tvärs över (betong)golvet, gardinerna kring hörsalen<br />
är halvt fördragna.<br />
Jag har sett att det ska finnas rätt så fina takfönster<br />
längre upp men dit kommer jag dessvärre inte för<br />
byggnaden är stängd och öde. Plötsligt kommer en<br />
kvinna ut. Städerskan visar det sig. Nej, det går inte<br />
för sig att komma in. Förresten gick den exklusiva<br />
privatskolan i konkurs redan 2008 då stats- och<br />
EU-bidrag inte längre var tillgängliga. Nu kallas<br />
den ”Zollverein-Kubus” och rymmer något slags<br />
institution kopplad till Universität Duisburg-Essen,<br />
om än bara sporadiskt. Min skoltyska tillät dock inte<br />
vidare fördjupning i ämnet och kvinnan fick skynda<br />
vidare. Ännu en ”Investitionsruine” avprickad på<br />
min lista och då har vi ännu inte kommit till den<br />
största av alla.
Mitt nästa och sista besök på resan blir den lilla staden Kalkar,<br />
ett tiotal mil väster om Essen ,precis vid holländska gränsen<br />
vid en av Rhens krökar. Vägen dit är en väg ut ur 1800- och<br />
1900-talens <strong>industrilandskap</strong> ut till en landsbygd strösslad med<br />
små pittoreska byar och samhällen, i närhet till metropolerna,<br />
men samtidigt med sina alldeles egna boplatsidentiteter. Det<br />
blir småvägar istället för Autobahn och ett gemytligt Gasthaus<br />
istället för motorvägsmotell den kvällen.<br />
Mitt i denna förhållandevisa idyll i Nordrhein-Westfalen beslutade<br />
den västtyska förbundsdagen och företaget Interatom 1972 att<br />
förlägga kärnkraftverket SNR-300 (Schneller Natriumgekühlter<br />
Reaktor). Anläggningen tillhörde en ny generation av<br />
kärnkraftverk som var långt mer energieffektivt än föregångarna.<br />
Läget motiverades med att det var ett av <strong>Tyskland</strong>s mest<br />
tätbefolkade områden, med direkta energiförbindelser till Belgien<br />
och Holland (marknad), men att det lokalt pastorala platsen<br />
gjorde det lämpligt (säkerhetsavstånd till bebyggelse). Därtill<br />
kom närhet till floden Rhen som garant för kylvattentillgång.<br />
Resonemanget liknar det samtida svenska beslutet att förlägga<br />
ett kärnkraftverk vid just Barsebäck. Bygget påbörjades<br />
och fortskred mitt under den kraftiga kärnkraftsdebatt som<br />
blommade upp efter olyckan vid Three Mile Island 1979.<br />
Säkerheten kring SNR-300 ifrågasattes särskilt eftersom<br />
teknologin var ny och relativt obeprövad. Bland annat<br />
samlades 40000 människor i en demonstration som kom att<br />
bli den största i tysk historia. Kalkar blev därmed ett begrepp
synonymt med kärnkraft i negativa ordalag.<br />
Bygget fortsatte dock, men försenas på grund<br />
av installering av ytterligare säkerhetssystem.<br />
1985 stod kraftverket helt färdigt i väntan på<br />
sin första bränsleleverans. Politiska dispyter<br />
försenade dock projektet ytterligare, innan<br />
Tjernobylkatastrofen våren 1986 gjorde ett<br />
igångstartande av anläggningen omöjlig. 1991<br />
avslutades projektet officiellt och delar började<br />
plockas ned. Då hade anläggningen kostat de<br />
västtyska skattebetalarna 7 miljarder D-mark<br />
(motsvarande ungefär 30 miljarder SEK) utan att<br />
en enda kilowattimme levererats. Här fanns, om<br />
någonstans, skäl att använda I-ordet. Rivning av<br />
det oanvända verket var aldrig aktuellt; det hade<br />
helt enkelt kostat för mycket.<br />
1995 såldes så anläggningen i sin helhet för<br />
motsvarande 25 miljoner SEK till en holländsk<br />
investerare, som sedan omvandlade hela<br />
klabbet till nöjesparken Wunderland Kalkar. Här<br />
finns nu ett 40-tal attraktioner, ett antal hotell,<br />
restauranger och en kongressanläggning.<br />
Anläggningen har inget direkt tema och slår<br />
inte något mynt av sitt förflutna, mer än att<br />
maskoten kallas ”Kernie” (ung. Kärnis). Från ett<br />
industrihistoriskt perspektiv blir besöket något av<br />
en besvikelse.<br />
Egentligen är det mest utomhusområdena och<br />
administrationsbyggnaderna som används.<br />
Reaktor- och turbinhallarna; de dominerande<br />
volymerna på platsen, är inte öppna för<br />
besökare. Det karakteristiska kyltornet däremot<br />
har omvandlats till en enorm slänggunga med<br />
klättervägg på utsidan; en mäktig och märklig<br />
upplevelse. Annars handlar det mest om kulörta<br />
små stånd och en vaktbyggnad som försetts<br />
med utskjutande ”kinatak” och numera är<br />
asiatisk restaurang. Den vördnad/rädsla som<br />
jag brukar känna inför stora kärnkraftskolosser<br />
infinner sig aldrig här. Den plåtklädda, solgula<br />
reaktorbyggnaden kunde istället husera vilken<br />
Willysbutik som helst.<br />
Sammantaget blir även detta besök en lärdom<br />
av vad man (jag) kanske inte ska göra vid<br />
omvandlingar och vad som händer när man låter<br />
kapitalet köra över platsen och dess historia.<br />
Hade man då istället kunnat dra fördel av<br />
rädslan inför atomkraft eller 70-talets protester<br />
i nöjesparken, utan att tangera ett cyniskt<br />
koketterande i mänsklig tragedi? Det är i och<br />
för sig tveksamt. Och kanske inte heller alls<br />
vad semestrande barnfamiljer vill ha. Nu har de<br />
istället fått en generös nöjespark som ligger på<br />
nära avstånd från motorvägen och rätt så vackert<br />
vid Rhen. Kanske lika bra då att krama Kernie<br />
och ta ett till varv i den där Kettenkarussellen<br />
innan färden hem mot Sverige påbörjas.<br />
Jag vill rikta min varmaste tacksamhet till<br />
Sveriges Arkitekter och Ernst Hawermans<br />
stipendiefond som bidrog till dessa insikter och<br />
upplevelser!