Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige

124
skulle vara ännu lägre, om studien enbart gjorts på svenskfödda föräldrar.
Om man ser till den grupp där båda föräldrarna är födda i Sverige är det
bara 1,5 procent som kan tänka sig att ge barnet en örfil medan 13 procent
av föräldrarna kan tänka sig det i familjer med två utlandsfödda föräldrar.
Detta är en riskökning på nio gånger (OR=9,3). Denna riskökning i invandrarfamiljerna
beror till viss del på en kulturell bakgrund där kroppslig
bestraffning uppfattas som mer naturlig, och vi ser också att föräldrar som
själva blivit agade som barn är mer positivt inställda till att aga sina egna
barn. Det hänger också säkert samman med relativt nya invandrares situation
i Sverige med lägre utbildningsgrad, högre arbetslöshet och sämre
boendemiljöer. Dessa är faktorer som alla ökar risken för våld. Beteendet
avspeglar attityderna. Svenska kvinnor är de som i lägst grad anger att de
slagit barnet (2,4 %) och utlandsfödda män högst (10,9 %).
Att knuffa, hugga tag i och ruska sina barn, vilket sjönk så kraftigt från
nästan 50 procent år 1980 till 12 procent år 2000 har därefter ökat successivt
upp till 31 procent år 2011. Detta är ett beteende som är vanligare hos
svenska föräldrar än hos invandrade.
Utlandsfödda elever har precis som sina föräldrar en betydligt mer
positiv inställning till kroppslig bestraffning än svenskfödda. Precis som
i föräldrastudien är också de som blivit slagna mer positiva till aga som
uppfostringsmetod än de övriga.
Föräldrar som angett att de slagit barnet sjönk mycket kraftigt från 28
procent år 1980 till drygt en procent år 2000. Därefter har det skett en viss
uppgång till 2,4 procent år 2006 och 2,9 procent år 2011 (figur 5.1.).