Flygvapnets radiosystem 1916 till 1945

166(258)
lagar och framgår med en hastighet af 300 000 kim i sekunden. För åstadkommande af
denna fortskridande vågrörelse har åtgått ett vist arbete, hvilken den elektriska gnistan
utfört, men, som i naturen intet arbete går förloradt, följer häraf, att vågrörelsen besitter
inneboende förmåga att själf utföra ett arbete, hvilket kan återgifvas i den ursprungliga
formen genom framkallande af en gnista eller genom verkningar af annan art, blott
lämpliga instrument för arbetets omvandlig stå till förfogande.
Inkopplas ett med metallfilspån fylldt glasrör förmedlas metallisk förbindelse i en
försluten strömkrets, så upphör den elektriska strömmen på grund af det stora motstånd,
som metallspånen utöfva. Framkallas nu en elektrisk gnista i rörets närhet, blir strökretsen
åter sluten, då nämligen det elektriska motståndet hos metallspånen betydligt minskas
genom inverkan af från gnistan utgående elektriska vågor, men sedan dessa upphört,
återfår röret vid skakning sitt stora motstånd, hvarvid strömmen åter brytes. Härigenom
erhålles en anordning, som är i stånd att ådagalägga närvaron av elektriska vågor.
En fullständig station för gnistsignalering består af två grupper apparater Afsändaren
och Mottagaren, hvilka i allmänhet hafva ett organ, luftledningen, gemensamt.
Afsändaren har till uppgift att alstra en elektricitetsmängd af hög spänning och under
längre och kortare tidsperioder låta denna på lämpligt sätt urladda sig i form af en
oscillerande elektrisk gnista samt utsända den därvid alstrade elektromagnetiska vågrörelsen
på ändamålsenligt sätt genom rymden. Sammansättas dessa urladdningsperioder
till signaltecken enligt Morses system kommer, inom afsändarens verkningsområde,
denna vågrörelse att uppträda under tidsintervaller, hvilka till sin varaktighet motsvara
de afgifna tecknen.
Afsändarens organer äro kopplade i tvenne strömkretsar: primärkretsen med relativ
låg spänning och sekundärkretsen med hög spänning.
Inom primärkretsen finns följande apparater:
• Induktor. För erhållandet af en för ändamålet lämplig gnista kräfves i regel en
högst betydande spänning, hvilken bestämmer asfståndet mellan de kulor, mellan
vilken gnistan skall oscillera. Ju större detta afstånd är, ju högre motstånd erbjuder
luftgapet, och desto högre spänning erfordras för gnistans framkallande. Till följd
häraf nödgas man att transformera den till förfogande varande elektriska energin
och ändra karaktär i dess uppträdande, så at en ström med låg spänning och relativ
hög fältstyrka omvandlas till ström af hög spänning och låg strömstyrka. För detta
ändamål användes en s.k. induktionsapparat eller induktor, hvarest på samma kärna
äro upplindade tvenne trådspolar: en inre, relativt kort och grof, den primära spolen
och en yttre, bestående af många tusen hvarffin högisolerad tråd, den sekundära
spolen. Den primära strömmens slutande och öppnande sker förmedelst en afbrytare.
Vid hvarje strömdlutning induceras i sekundära spolen en ström i motsatt riktning
och vid hvarje strömafbrott en kraftig ström i samma riktning som primärströmmen.
Den alstrade elektromotoriska kraften gifer den gnista, med hvilken man
vid gnistsignalering arbetar. Hvarje elektriskt system har en egen naturlig svängningstid
hvilken bestämmes av systemets elektriska egenskaper.
• Primärkondensator. Utgöres af ett antal staniolblad med mellanlag af vaxadt eller
paraffinradt papper. Genom kondensatorn magasineras energin hos den vid primärströmmens
afbrott uppträdande extra strömmen, hvarvid dennas varaktighet förkortas,
och den inducerade elektromotoriska kraften förstärkes.
• Telegrafnyckel. Denna utgöres af en städtangent med högisoleradt handtag och är
vanligen försedd med elektromagnetisk anordning för släckning af den vid arbetskontakterna
genom strömafbrott uppkommande gnistan.