Flygvapnets radiosystem 1916 till 1945

S26 Mustang vid ladvärn, 50-talet. Foto F21 museum
163(258)
Uppställningsplatserna för flygplan benämndes ”Flygplansvärn” och uppfördes i grupper
med tre till fyra värn i samma grupp. Upp till 12 grupper kunde anläggas och de låg
på sådant avstånd att de inte skulle påverkas av bombanfall mot fältet.
De flesta flygplansvärnen var s.k. ”Vallvärn”, öppna flygplansvärn med splitterskyddande
vallar. Dessa skulle ur skyddssynpunkt helst ligga i barrskog och vara maskerade
med nät.
De flygplansvärn som uppfördes indelades i:
• A-värn, större värn för flygplan B3.
• B-värn. Medelstora värn avsedda för flygplan som S16 och B5
• C-värn för J9, J11 och J20
Utöver detta byggdes ett antal baracker för olika ändamål (förläggning, matsal, exp.
mm). För att skydda fältet mot fientligt anfall utfördes befästningsarbeten
Sambandsmässigt skulle krigsflygfälten förses med trådsignalförbindelser samt radio i
form av transportabla radiostationer (Tmr) samt senare med en mobil kommandoplats
(KPL bil). Se föregående avsnitt om markradio.
1941 års försvarsberedning pekade på flottiljchefernas allt för stora arbetsbörda som
menligt påverkade deras huvuduppgift att utbilda och öva krigsförband. Efter en studieresa
i Tyskland av Svenska flygvapenofficerare hade man bland annat sett en organisation
av en speciell fristående flygbasorganisation, ”Fleigerhorst”. Detta var troligen
grunden till förslaget med en flygbasorganisation anpassad till svenska förhållanden och
förlaggd till Norrland (F 21).
1942-års försvarsbeslut föreslog en organisation med 5 flygbasområden för administration
av krigsflygfälten vilket godkändes och genomfördes.
Landet indelades den 1/7 1942 i följande flygbasområden (Flygbo):
• Flygbo S, Ängelholm
• Flygtbo W (Göteborg)
• Flygbo O (Stockholm)
• Flygbo N (Östersund)
• Flygbo ÖN (Luleå)
Inom respektive Flygbo fördelades krigsflygfälten. Dessa skulle ligga med ett avstånd
av 3-10 km från varandra. Om flygsträckan mot målen var lång kunde framskjutna