Flygvapnets radiosystem 1916 till 1945

161(258)
till lämpliga frusna sjöar. Sjöflyget skulle spridas ut till tillfälliga platser vid kusterna
och i insjöar.
De mobila radiostationerna som vid den tiden fanns i form av Br m/23/m26 och som
senare modifierades till Tmr I till VI användes troligen för radiosamband mark-flyg vid
krigsflygfälten och de övningsflygfält som fanns och även vid flygkårernas permanenta
flygplatser.
I 1936 års försvarsbeslut angavs att flygvapnet skall byggas ut till att omfatta 7 flygflottiljer,
7 övningsflygplatser, fyra utbildningsanstalter, två centrala verkstäder och en förstärkt
ledningsfunktion. Inget beslut angavs om krigsbaser.
I en underdånig skrivelse 1938 påtalar chefen för flygvapnet, generallöjtnanten Thorsten
Friis, flygvapnets akuta behov av nya krigsflygplatser i händelse av ofred med följande:
”att landets flygstridskrafter skall förläggas till fredsflottiljer och att det inte möter
några större hinder för en luftburen styrka att hastigt och utan officiell varning
angripa dessa platser. Därmed löper landets flygvapen risk att slås ut på
marken. Således redan innan det ens hunnit lämna sina förläggningar. Detta skulle
för fienden kompliceras och försvåras om flygbaser anlades”.
Att tidigare marksystem för flygstridskrafterna var hopplöst föråldrad står helt klart
när man läser rapporten som tjf. flygvapenchefen Arthur Örnberg under våren 1938
lämnade till försvarsdepartementet. Där konstaterades att:
” flygvapnets krigsbasering i stort bygger på 1925 års förhållanden. De landbaserade
(hjulförsedda) flygförbanden anses kunna baseras på för tillfället rekognoserade
fält (klövervallar, stubbåkrar etc.) samt – vintertid – med skidutrustning
på tillfrusna sjöar”.
Hösten 1938 gavs ett uppdrag till Kungliga Flygförvaltningen att utföra en rikstäckande
totalinventering av lämpliga markområden för anläggande av krigsflygplatser. Resultatet
presenterades i mars 1939. Rekognoseringar hade utförts vid 180 möjliga platser
inom landet av vilka 86 kostnadsberäknades och 40 markerats som lämpliga med hänsyn
till läge, beskaffenhet och kostnader.
I mitten av 1939 anslogs medel för 19 st krigsflygfält med fyra i Skåne och inget norr
om Mälaren. Krigsbilden med Tyskarnas intåg i Polen medförde en prioriterad koncentration
till Sydsverige. Efter det att Ryssland ställt krav på Finland framstod behovet av
krigsflygfält i norra Sverige som mycket angeläget och prioriterades vilket utbrottet av
det Finska vinterkriget underströk betydelsen av.
Resultatet blev att väl kamouflerade, hemliga, permanenta krigsflygfält måste byggas i
fredstid. Detta var starten till att det under de första åren av 40-talet först byggdes 20
Krigsflygfält som utökades till att vara 39 vid krigsslutet.
De flesta av krigsflygfälten iordningsställdes i början av 40-talet. Fälten var försedda
med en till tre banor med en längd av c:a 1000 m vardera.. Flertalet av fälten hade
gräsbanor men belagda banor förekom.