Flygvapnets radiosystem 1916 till 1945

148(258)
på fältet placerad vindstrut kunde flygplanen landa och starta med godtycklig riktning.
Detta var troligen anledning till att nästan alla militära arméförband hade ett flygfält.
I mitten av 30-talet, då flygvapnet utrustades med snabbare och tyngre flygplan påbörjades
utbyggnaden av permanenta banor vid vissa av flygplatserna. De första permanenta
rullbanorna anlades i form av en stjärna eller som likbenta trianglar.
Exempel på triangelformade landningsbanor F21 Kallax 40-talet.
Frågan om Sveriges luftförsvar hade utretts av ”1931 års luftförsvarsberedning” vars
betänkande kom ut 1933. För flygvapnets måste betänkandet ha innehållit en del av intresse.
I studien berördes inte minst taktiska och organisatoriska frågor som underlag
för flygvapnets vidareutveckling. En slutsats blev ett bassystem efter nya principer. För
varje division (flottilj) skulle finnas en flygstation med fullständig teknisk utrustning. I
dess närhet, i regel på avståndet 10 eller högst 15 km, skulle anordnas en eller i vissa
fall flera landningsplatser. Dessa skulle sakna teleteknisk utrustning och vara obemannade.
I anslutning till en flygstation, som låg inom fiendens räckvidd, måste alltid finnas
landningsplatser. Med sådana anordningar skulle det bli möjligt att minska effekten
av fientliga luftanfall. För hemvändande flygförband kunde anordnas framskjutna landningsplatser.
Under hotet av den växande politiska spänningen i Europa fattade riksdagen 1936 ett
nytt beslut om försvaret som bland annat innebar att flygvapnet skulle förstärkas.
Samma år ändrades organisationen Flygstyrelsen till Flygförvaltningen. Flygförvaltningens
materielavdelning indelades i tre byråer av vilka Militärtekniska byrån höll
samman materielfrågor rörande bland annat radioutrustning i en Elektroteknisk sektion.
1937 anges att pejlanläggningar för långvåg äro monterade och i tjänst vid samtliga
flottiljer, troligen Adcockpejlar.