Flygvapnets radiosystem 1916 till 1945

101(258)
Den 5/2 1942 sänds följande brev från F1 till KFF.
”I samband med F1 vinterövning i Kiruna har en Tmr VIII upprättats vid övningsplatsen.
Vintern 1940-41 uppställdes stationen på isen vid foten av bergtopparna
Kirunavaara och Lousavara. Osäker förbindelse kunde upprätthållas
med F4 radio. Pejlstationen gav inga som helst tillfredsställande resultat. Innevarande
vinter har stationsutrustningen Tmr VIII monterats i ett hus, beläget på
Kirunas högsta punkt (vattentornet). Den nya placeringen har medfört att förbindelse
dygnet runt kan upprätthållas med F1 radio. Vid provkörning nåddes
även förbindelse med F10, F6, F5, och F3”.
För att ytterliggare dokumentera Markradio Tmr VIII:s köregenskaper återges här delar
av ett brev från Kurt Steinerud till hans vän Lars Höök i Arboga, skrivet den 7 februari
1990.
” Visst har jag att göra med Tmr VIII, MYCKET !! Vissa episoder står kristallklara,
andra något diffusare. KV sändaren 500 W höll sig inom bandet 2500-5000 kHz.
LV-sändaren minns jag inte men den hade ett frekvensområde som flygradio Fr
II.
Några plock bland sågspånen, alla garanterat sanna:
1. Motorn var jäkligt svag. 74 hkr tror jag. Hjulen var små, så även om de var
dubbla bak, var det ibland mktsvårt att ta sig fram vid sidan av landsvägen.
2. Motorn var (kanske bara på vissa exemplar) mycket svårstartad vintertid.
Fick därför lära mig att hälla i cirka 1 dl bensin direkt i förgasaren när det
var startproblem. När motorn då tände kunde det slå ut som en lång eldslåga
rakt upp, så det gällde att hålla sin vackra nuna ur vägen.
3. När man vevade upp masten gällde det att se upp, i dubbel bemärkelse. Om
man vevade för fort kunde vajrarna som drog upp masten ibland kinka sig. Likaså
kunde de olika stoppen i stegarnas ändpunkter släppa förbi de små hjulen
och då kan du tänka dig vad som hände. Man fick därför ta pauser då och
då för att kontrollera att vajrarna hängde med som de skulle och att stoppa i
lagom tid. I blåsigt väder gällde det att ha killar ute i linorna som höll masten.
Men att hantera Tmr VIII var ju rena himmelriket om man jämförde med
en Tmr V. Den hette magirusmast som måste hållas väl smord med konsistensfett.
4. Större översyner skulle göras på CVA. Som sergeant på F3 (alltså något av
åren 1946-48) körde jag upp en buss dit via de smala vägarna och backarna
över Tjällmo. Eftersom att motorn var svag gällde det att ta ordentlig fart före
uppförsbackarna (jag tror att maxfarten fick vara 70 km/tim med det tummades
på).Hunnen upp på krönet i en sådan situation upptäckte jag c:a 100 m
framför mig en bonde sittande halvsovande på en 4-hjulig drög lastade med
några säckar och med en häst i framändan. Mitt i vägen förståss. Till vänster
om mig hade jag ett avbärarräcke och nedanför denna en brant. Till höger
skog. Att tvärbromsa var livsfarligt men jag fick väl ner farten något. Innan
dess tutade jag för Kung, Fosterland och alla kända potentater. Bonden vaknade
till och hästen svängde väl mer eller mindre självmant åt vänster. Inte
tillräckligt långt. Jag höll så nära räcket som jag kunde och det skrapade
ganska mycket på min vänstersida innan jag rammade ekipaget på dess högra
sida strax ”akter om tvärs”. När jag fått stopp på Tmr VIII och hoppat ut på
vägen låg vagnen vält i diket men hästen stod upprätt och betade.
Bonden, som jag först trodde sorgeligen hade gått till sin lantliga himmel,
stod och såg efter sin tappade huvudbonad och säckarna låg något utspridda.
Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra men jag minns att han tog på sej