30\

Försvar i nerlörsbaeke
A
lltsedan mitten av 60-talet, då försvarshuvudtitelns
andel av statsbudgeten
började skäras ned på allvar,
har vårt försvars styrka successivt
nedtrappats. Inför varje försvarsbeslut har vi
ställts inför ett antal sjunkande ambitionsnivåer
med åtföljande begränsad medelstilldelning,
där "köpkraften" successivt urholkats.
Gemensamt för försvarsbesluten har varit att
statsmakterna under dessa ca 15 år aldrig valt
den högsta ambitionsnivån. Försvarets företrädare
har i stället fått förklara sig nöjda, när
man lyckats undvika den lägsta nivån.
Alla tre försvarsgrenarna har under den
angivna tidsperioden fått vidkännas omfattande
reduktioner. För flygvapnets del har detta
som bekant medfört att våra 26 jaktdivisioner
redan i dag minskat till 17, för att i mitten av
80-talet i värsta fall stanna vid bara 8. Vårt
medeltunga attackflyg har halverats (från 12
till 6 divisioner) och våra flygspaningsförband
är nu reducerade till tre. "Förtidspensionering"
har fått tillgripas både för våra luftvärnsrobotförband
och för 'kuranta' flygplan .
Flygvapnet hade medio 50-talet 50 divisioner
eller ca 800 stridsflygplan . Vid 80-talets mitt är
vi nere i under 20 divisioner eller ca 300 flygplan.
Reduktionerna för flygvapnets vidkom mande
har delvis motverkats av kvalitetsförbättringar
och rationaliseringsåtgärder. Dessa
har dock på intet sätt givit tillräcklig kompensation
för operativt effektbortfall.
Operativa omvärderingar ligger således
icke bakom reduceringarna för någon försvarsgren.
Tilltro till väntade rustningsbegränsningar
i omvärlden jämte långvarig inflation
och landets i dag bekymmersamma
ekonomi får anses utgöra en del av bakgrunden
till försvarets " utförsbacke".
•• Ett d ilemma är naturligtvis att vi i fredstid
aldrig kan föra i konkret bevis precis hur
starkt vårt försvar behöver vara för att kunna
fylla sin uppgift att vara krigsavhållande eller
att i händelse av krig ändå kunna lösa sina
krigsuppgifter. Den påtagliga referensram
som finns är hur tänkbara angripares militära
resurser utvecklas. Man behöver där inte spekulera
i sannolikheten för krig utan endast
konstatera, att resurserna för anfallskrig ingalunda
avtagit vare sig kvantitativt eller kvalitativt.
De finns där alltjämt. Både NATO och
Warszawa-pakten vidmakthåller och förbättrar
sina militära resurser, medan de i vårt land
totalt sett minskar både kvantitativt och kvalitativt.
Gapet ökar således. Våra möjligheter
att på 80-talet leva upp till det politiska målet
att tillräckligt kraftfullt försvara HELA vårt land
måste starkt ifrågasättas.
Säkerhetspolitiken bär statsmakterna ansvaret
för. Vi i de militära myndigheterna har
ansvaret att göra det bästa av de resurser
som ställs till vårt förfogande. Det må vara oss
i flygvapnet förlåtet, om vi anser det särskilt
viktigt att värna om försvarets mest rörliga
och allsidigt användbara stridskrafter - flygstridskrafterna.
De är ju en av de viktigaste
komponenterna för att i det längsta hålla en
angripare ifrån vårt territorium och vårt luftrum.
Vårt i fred i stor omfattning hempermitterade
försvar behöver ett andrum för att kunna
genomföra mobilisering. Vår befolkning ­
vårt allra viktigaste skyddsobjekt - behöver
det i än högre grad för att kunna ställa om till
ett krigssamhälles hårda villkor. Flygvapenförband
- i tillräckligt antal samt rätt utrustade
och övade - kan verksamt bidra till att
Sverige lyckas i denna strävan.
Den respekt som omvärlden i dag hyser för
svenskt försvar är i stor utsträckning knuten
till våra flygvapenförbands effektivitet. Låt oss
hoppas att detta beaktas när dagens statsmakter
skapar förutsättningarna för framtidens
säkerhetspolitik. •