Det handlar om våra barn eftersom jag även arbetar som terapeut, har jag tagit del av ungdomars öden i terapirummet, har det även frammanat mitt ställningstagande rörande vikten av att få in mer av barnperspektivet i vårt samhälle. Jag upplever att våra unga bär svar, viktiga svar, avgörande svar, till oss, om oss, inte minst avgörande svar till oss som arbetar inom skolan, socialtjänsten och ungdomsvården. Tyvärr upplever jag ibland att vi som arbetar där inte alla gånger tar våra ungdomar på allvar. Jag saknar ungdomarnas röster bland oss vuxna i samhällsdebatten idag, inte minst skoldebatten med utbildningsminister Björklund i spetsen. Jag upplever att vi vuxna alltför ofta riktar fokus på ledsamheter kring vad de unga gör och låter dem klä skott för vår egen oförmåga och okunskap, istället för att vi har kurage nog att rannsaka oss själva och se vad vi vuxna behöver lära oss mer av. Jag anser att vi behöver fråga barnen och ungdomarna vad de tycker, hur de känner, vad de upplever. Framförallt behöver vi lyssna på just dem som upplever sig vara utsatta just nu idag. Jag vill ge ett konkret exempel på en flicka som jag mötte som for offer för både skolsystemet, socialtjänsten och ungdomsvården. Jag kallar henne Camilla och börjar med att återge en kort sammanhangsbeskrivning: Åren 2002-2003 tvångsomhändertogs och SoL-placerades 24 ungdomar i en av Göteborgs kranskommuner. I en utvärderingsrapport framtagen av kommunens egen socialförvaltning påvisades att de 24 tvångs- och SoL-placerade ungdomarna fick större problem med droger, ökad ohälsa och skolproblem under själva behandlingstiden på institution. – Vi har slängt 14 miljoner i sjön och inte har ungdomarna blivit bättreî - sa dåvarande ordförande i social- och arbetsnämnden. Utsattes för misshandel Camilla var en av ungdomarna kommunen SoL-placerade. Hon var då 13 år. Det som satte stopp för Camillas institutionsvistelse, var att det uppenbarades att hon hade utsatts för misshandel av fyra behandlingsassistenter på institutionen. Drygt ett år efter misshandeln kontaktade Camillas mor mig. Hon frågade om jag ville ta emot henne och hennes dotter i terapi. Problemen modern delgav, var att Camilla vid 54 denna tidpunkt pendlade mellan förtvivlan och aggressivitet. Dottern hade börjat skära sig och tillta våld mot henne. Nu visste modern inte längre hur hon skulle hantera situationen. Dels kände Camillas mor misströstan mot socialtjänsten som SoL-placerat Camilla vilket resulterat i misshandel, och dels för att hon upplevde sig maktlös i mötet med sin dotter. När jag frågade om Camilla själv ville gå i terapi, svarade modern ja. Jag träffade Camilla och hennes mor varannan vecka under 1 ½ års tid. Uppdraget bestod av att stödja Camilla att bearbeta misshandeln, komma tillrätta med att hon skar sig, hantera förtvivlan och aggressiviteten, så väl som att modern skulle komma tillrätta med maktlösheten hon erfor inför Camilla, men också socialtjänsten och institutionsvården. Uppdraget bestod också av att mor och dotter skulle arbeta mot konstruktiva förhållningssätt i mötet med varandra för att tillsammans utveckla en sundare relation. Djup misstro mot vuxna Till en början upplevde jag att Camilla främst styrdes av djup misstro mot vuxna. Hon ifrågasatte allt och alla, så även mig. Jag minns så väl tillfället som jag efteråt upplevde var en vändpunkt för något nytt för henne, och så även nytt och ytterst lärorikt, för mig. Tack. Jag minns att jag satt på trappan bredvid Camilla. Plötsligt sa hon: – Om vi inte accepterade utredningen skulle jag bli tvångsomhändertagen enligt LVU sa surkärringen på îsocî. Jag förstörde för min omgivning tyckte hon och lärarna, säger Camilla tyst. Hon tar ett djupt andetag, tittar upp på mig, tar sats, fortsätter: – När jag hörde de där jävla orden gick det fort. Jag började isolera mig och tycka alltmer illa om mig själv. Jag skar mig varje gång jag blev arg, det kändes som jag ville straffa mig för att jag var så dum och elak. Fan vilket helvete det har varit! Camilla reser sig upp och går nedför trappan. Ser hennes tårar komma. Det hugger till inombords. Jag går sakta efter. Hon vänder sig om med tårdränkt ansikte: – Du kanske är en lika stor svikare du, säger hon rappt och ger mig en iskall blick. Jag vet att stunden är inne. Just den där avgörande stunden som svarar på om jag lyckas nå fram. Känner plötsligt mina tårar komma. Jag vill krama henne. Men – den där kramen är mitt behov. Jag avstår. – Jag vet inte, kanske jag är det, svarar jag. Jag finns här nu och lyssnar gärna på dig om det känns rätt för dig att berätta. – Du grinar ju. – Ja, svarar jag. Mina tankar snurrar. Var landar mina ord i henne. Plötsligt ler hon. Vi står där tysta. Länge. Försiktigt börjar Camilla berätta. Från dagen när hon transporterades till paragraf 12-hemmet, misshandeln på hemmet, mobbingen i skolan och skilsmässan mellan hennes mamma och pappa. När ni vuxna felar tystas det ner – Jag har fortfarande inte fått något rakt svar på varför behandlingsassistenterna gjorde så här mot mig. Inte heller har jag fått något rakt svar på varför min socialsekreterare inte trodde på mig när jag ringde och bad om hjälp. Ungdomshem kan aldrig bli någon lösning. Det handlar om att ni vuxna måste lära er mer om er själva för att vi unga tillsammans med er skall kunna skapa förståelse och respekt. Visst fan, kan jag och andra ungdomar göra fel, men det drabbar sällan mängder av människor. Medan när ni vuxna felar tystas det ner, allt för att inte uppmärksammas. Hur trovärdigt är det, säger Camilla och borrar in sin blick i mig. Handlar om ömsesidig respekt Efter just denna terapisession påmindes jag främst om att Camilla hade mött en situation som inget barn överhuvudtaget skall behöva möta. Jag påmindes också om Camillas klarsyn när hon sa îdet handlar om att ni vuxna måste lära er mer om er själva för att vi unga tillsammans med er skall kunna skapa förståelse och respektî. Hennes påstående delade jag, för mig var det en sanning som hade vuxit fram successivt i mitt arbeta med ungdomar. Lika mycket delade jag Camillas andra påstående - îvisst fan, kan jag och andra ungdomar göra fel, men det drabbar sällan mängder av människor. Medan när ni vuxna felar tystas det ner, allt för att inte uppmärksammas. Hur trovärdigt är det?î Jag delade även detta påstående, eftersom jag både i mitt yrke, så väl som privat, hade mött situationer rörande utsatta barn, som hade tystats ner och mörkats av vuxna. En ung människas tragiska erfarenhet Terapisessionen påminde mig åter om en ung människas tragiska erfarenhet. En erfarenhet som jag upplevde var ett svar på ett djupt misslyckande och övergrepp mot ett barn från samhällets sida. Här mötte jag en ung människa som blivit misshandlad av den personal som skulle hjälpa henne. Det gjorde mig arg. Återigen påmindes jag om luckorna i vårt rättssystem. Återigen påmindes jag om vårt allas delansvar. Mitt delansvar. Ditt delansvar. Föräldrars delansvar. Samhället och medborgarnas delansvar, inte minst skolan och den sociala myndighet som hade SoL-placerat Camilla och den institutionsvård vars personal hade utsatt henne för misshandel. Hur många gånger i mitt arbete hade jag inte mött liknande situationer där unga människor som på olika sätt hade kommit i kläm för att vi vuxna inte haft kurage nog att ta vårt ansvar? Vårt gemensamma delansvar Vi behöver lyssna på de unga riktigt noga både vad det gäller skolfrågor, institutionsvård och de barn som kommer från andra länder. När vi frågar barnet, ungdomen, eleven îvill du hjälpa mig att bemöta dig på sätt som är bra för digî lär vi garanterat hitta två nycklar. En nyckel som kan leda till ökad förståelse och ömsesidig respekt mellan barn och vuxna. En annan som kan skapa förutsättningar för att hitta kloka ramar för alla barn i skolan. Vi kan ju inte sätta in alla på institution. Tina Lundberg Offentliga Affärer 3 2008 | www.offentligaaffarer.se
You really need skills to become Europe’s number one. Konica Minolta. The skills to win. www.konicaminolta.se
Change language