lisbeth Johnson - WebNews

Det handlar om våra barn
eftersom jag även arbetar som terapeut, har jag
tagit del av ungdomars öden i terapirummet,
har det även frammanat mitt ställningstagande
rörande vikten av att få in mer av barnperspektivet
i vårt samhälle.
Jag upplever att våra unga bär svar,
viktiga svar, avgörande svar, till oss,
om oss, inte minst avgörande svar
till oss som arbetar inom skolan,
socialtjänsten och ungdomsvården.
Tyvärr upplever jag ibland att vi som
arbetar där inte alla gånger tar våra
ungdomar på allvar.
Jag saknar ungdomarnas röster
bland oss vuxna i samhällsdebatten
idag, inte minst skoldebatten med
utbildningsminister Björklund i
spetsen. Jag upplever att vi vuxna
alltför ofta riktar fokus på ledsamheter
kring vad de unga gör och låter
dem klä skott för vår egen oförmåga
och okunskap, istället för att vi har
kurage nog att rannsaka oss själva
och se vad vi vuxna behöver lära
oss mer av. Jag anser att vi behöver
fråga barnen och ungdomarna vad
de tycker, hur de känner, vad de
upplever. Framförallt behöver vi
lyssna på just dem som upplever sig
vara utsatta just nu idag.
Jag vill ge ett konkret exempel på
en flicka som jag mötte som for offer
för både skolsystemet, socialtjänsten
och ungdomsvården. Jag kallar henne
Camilla och börjar med att återge en
kort sammanhangsbeskrivning:
Åren 2002-2003 tvångsomhändertogs
och SoL-placerades 24
ungdomar i en av Göteborgs kranskommuner.
I en utvärderingsrapport
framtagen av kommunens egen
socialförvaltning påvisades att de 24
tvångs- och SoL-placerade ungdomarna
fick större problem med
droger, ökad ohälsa och skolproblem
under själva behandlingstiden på
institution.
– Vi har slängt 14 miljoner i
sjön och inte har ungdomarna blivit
bättreî - sa dåvarande ordförande i
social- och arbetsnämnden.
Utsattes för misshandel
Camilla var en av ungdomarna
kommunen SoL-placerade. Hon var
då 13 år. Det som satte stopp för
Camillas institutionsvistelse, var att
det uppenbarades att hon hade utsatts
för misshandel av fyra behandlingsassistenter
på institutionen. Drygt
ett år efter misshandeln kontaktade
Camillas mor mig. Hon frågade
om jag ville ta emot henne och
hennes dotter i terapi. Problemen
modern delgav, var att Camilla vid
54
denna tidpunkt pendlade mellan
förtvivlan och aggressivitet. Dottern
hade börjat skära sig och tillta våld
mot henne. Nu visste modern inte
längre hur hon skulle hantera situationen.
Dels kände Camillas mor
misströstan mot socialtjänsten som
SoL-placerat Camilla vilket resulterat
i misshandel, och dels för att
hon upplevde sig maktlös i mötet
med sin dotter. När jag frågade om
Camilla själv ville gå i terapi, svarade
modern ja.
Jag träffade Camilla och hennes
mor varannan vecka under 1 ½ års
tid. Uppdraget bestod av att stödja
Camilla att bearbeta misshandeln,
komma tillrätta med att hon skar
sig, hantera förtvivlan och aggressiviteten,
så väl som att modern skulle
komma tillrätta med maktlösheten
hon erfor inför Camilla, men också
socialtjänsten och institutionsvården.
Uppdraget bestod också av
att mor och dotter skulle arbeta mot
konstruktiva förhållningssätt i mötet
med varandra för att tillsammans
utveckla en sundare relation.
Djup misstro mot vuxna
Till en början upplevde jag att
Camilla främst styrdes av djup
misstro mot vuxna. Hon ifrågasatte
allt och alla, så även mig. Jag
minns så väl tillfället som jag efteråt
upplevde var en vändpunkt för något
nytt för henne, och så även nytt och
ytterst lärorikt, för mig. Tack.
Jag minns att jag satt på trappan
bredvid Camilla. Plötsligt sa hon:
– Om vi inte accepterade utredningen
skulle jag bli tvångsomhändertagen
enligt LVU sa surkärringen
på îsocî. Jag förstörde för min
omgivning tyckte hon och lärarna,
säger Camilla tyst. Hon tar ett djupt
andetag, tittar upp på mig, tar sats,
fortsätter:
– När jag hörde de där jävla orden
gick det fort. Jag började isolera mig
och tycka alltmer illa om mig själv.
Jag skar mig varje gång jag blev arg,
det kändes som jag ville straffa mig
för att jag var så dum och elak. Fan
vilket helvete det har varit!
Camilla reser sig upp och går
nedför trappan. Ser hennes tårar
komma. Det hugger till inombords.
Jag går sakta efter. Hon vänder sig
om med tårdränkt ansikte:
– Du kanske är en lika stor svikare
du, säger hon rappt och ger mig en
iskall blick.
Jag vet att stunden är inne. Just
den där avgörande stunden som
svarar på om jag lyckas nå fram.
Känner plötsligt mina tårar komma.
Jag vill krama henne. Men – den där
kramen är mitt behov. Jag avstår.
– Jag vet inte, kanske jag är det,
svarar jag. Jag finns här nu och
lyssnar gärna på dig om det känns
rätt för dig att berätta.
– Du grinar ju.
– Ja, svarar jag.
Mina tankar snurrar. Var landar
mina ord i henne. Plötsligt ler hon.
Vi står där tysta. Länge.
Försiktigt börjar Camilla berätta.
Från dagen när hon transporterades
till paragraf 12-hemmet, misshandeln
på hemmet, mobbingen i skolan och
skilsmässan mellan hennes mamma
och pappa.
När ni vuxna felar
tystas det ner
– Jag har fortfarande inte fått något
rakt svar på varför behandlingsassistenterna
gjorde så här mot mig.
Inte heller har jag fått något rakt svar
på varför min socialsekreterare inte
trodde på mig när jag ringde och bad
om hjälp. Ungdomshem kan aldrig
bli någon lösning. Det handlar om
att ni vuxna måste lära er mer om er
själva för att vi unga tillsammans med
er skall kunna skapa förståelse och
respekt. Visst fan, kan jag och andra
ungdomar göra fel, men det drabbar
sällan mängder av människor. Medan
när ni vuxna felar tystas det ner, allt
för att inte uppmärksammas. Hur
trovärdigt är det, säger Camilla och
borrar in sin blick i mig.
Handlar om
ömsesidig respekt
Efter just denna terapisession
påmindes jag främst om att Camilla
hade mött en situation som inget
barn överhuvudtaget skall behöva
möta. Jag påmindes också om
Camillas klarsyn när hon sa îdet
handlar om att ni vuxna måste lära
er mer om er själva för att vi unga
tillsammans med er skall kunna
skapa förståelse och respektî. Hennes
påstående delade jag, för mig var
det en sanning som hade vuxit
fram successivt i mitt arbeta med
ungdomar. Lika mycket delade jag
Camillas andra påstående - îvisst fan,
kan jag och andra ungdomar göra
fel, men det drabbar sällan mängder
av människor. Medan när ni vuxna
felar tystas det ner, allt för att inte
uppmärksammas. Hur trovärdigt är
det?î Jag delade även detta påstående,
eftersom jag både i mitt yrke, så väl
som privat, hade mött situationer
rörande utsatta barn, som hade
tystats ner och mörkats av vuxna.
En ung människas
tragiska erfarenhet
Terapisessionen påminde mig åter
om en ung människas tragiska
erfarenhet. En erfarenhet som jag
upplevde var ett svar på ett djupt
misslyckande och övergrepp mot ett
barn från samhällets sida. Här mötte
jag en ung människa som blivit misshandlad
av den personal som skulle
hjälpa henne. Det gjorde mig arg.
Återigen påmindes jag om luckorna
i vårt rättssystem. Återigen påmindes
jag om vårt allas delansvar. Mitt
delansvar. Ditt delansvar. Föräldrars
delansvar. Samhället och medborgarnas
delansvar, inte minst skolan
och den sociala myndighet som hade
SoL-placerat Camilla och den institutionsvård
vars personal hade utsatt
henne för misshandel. Hur många
gånger i mitt arbete hade jag inte
mött liknande situationer där unga
människor som på olika sätt hade
kommit i kläm för att vi vuxna inte
haft kurage nog att ta vårt ansvar?
Vårt gemensamma delansvar
Vi behöver lyssna på de unga riktigt
noga både vad det gäller skolfrågor,
institutionsvård och de barn som
kommer från andra länder. När vi
frågar barnet, ungdomen, eleven îvill
du hjälpa mig att bemöta dig på sätt
som är bra för digî lär vi garanterat
hitta två nycklar. En nyckel som kan
leda till ökad förståelse och ömsesidig
respekt mellan barn och vuxna.
En annan som kan skapa förutsättningar
för att hitta kloka ramar för
alla barn i skolan. Vi kan ju inte sätta
in alla på institution.
Tina Lundberg
Offentliga Affärer 3 2008 | www.offentligaaffarer.se