pdf - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

LÖRDAGENS MORGONSESSION
Senare återvände den lille pojken. Han gled längs väggen och
hans blick växlade mellan brödet och mig. När kvinnan nästan
kunde se honom igen sträckte jag ut armarna och han sprang
fram till mig. Han fick sitta i mitt knä.
Sedan, som en symbolhandling, satte jag honom på äldste
Tuttles stol. Efter avslutningsbönen rusade den hungrige lille
pojken ut i kvällen.
När jag hade återvänt hem berättade jag för president
Spencer W. Kimball om honom. Han blev djupt rörd och sade:
”Du höll en nation i knät.” Han sade till mig flera gånger: ”Den
upplevelsen har vida större betydelse än du nu anar.”
Jag har besökt Latinamerika nästan 100 gånger och har sökt
efter den lille pojken bland människorna jag mötte. Jag förstår nu
vad president Kimball menade.
Jag träffade en annan frusen pojke på en gata i Salt Lake City.
Det var sent en annan kall vinterkväll. Vi var på väg hem från en
julmiddag på ett hotell. Längre ner på gatan gick sex eller åtta
högljudda pojkar. De borde alla ha varit hemma, inne i värmen.
En pojke hade ingen jacka. Han studsade ivrigt omkring för
att hålla kylan borta. Han försvann längs en sidogata,
förmodligen till en liten sjabbig lägenhet och en säng utan
tillräckligt med täcken för att hålla honom varm.
När jag drar täcket över mig om kvällen ber jag för dem som
inte har en varm säng att komma till.
Jag var stationerad i Osaka i Japan vid andra världskrigets
slut. Staden var i spillror och gatorna var fyllda av byggstenar,
bråte och bombkratrar. Nästan alla träd hade träffats av
bomberna, men det fanns några kvar som trots brutna stammar
och grenar sköt ut några få kvistar med blad.
En liten flicka i sliten färgglad kimono skapade glatt en
bukett av de gula sykomorbladen. Det lilla barnet verkade inte
vara medveten om förödelsen omkring sig när hon klättrade
bland spillrorna för att plocka fler blad till sin bukett. Hon hade
sett det lilla vackra som fanns kvar i hennes värld. Kanske borde
jag säga att hon var det vackra som fanns kvar i hennes värld. När
jag tänker på henne stärks min tro på något sätt. Barnet var ett
uttryck för hopp.
4