3. Karl Mannheims kunskapssociologi

- I boken Ideologie und Utopie 1929/ Ideology and Utopia 1936 framställer han sin syn på
kunskapssociologins arbetsområde. Begreppet ideologi är utgångspunkten.
* enligt M ursprungligen ett marxistiskt begrepp som i själva verket har två olika, klart skilda
betydelser: (om dem var det tal om redan vid den första föreläsningen):
1) det partikulära ideologibegreppet. Ett påstående tolkas som en mer eller mindre medveten
förvrängning av den objektiva sanningen i en för en själv förmånlig riktning.
2) det totala ideologibegreppet: den totala strukturen av medvetandet under en viss epok eller
hos en viss social grupp, t ex en klass. De olika tankemönstren tillhör principiellt olika
tankesystem; de saknar gemensamt måttstock. Det går inte att hitta för alla gemensamma
kriterier för vem som har rätt eller fel.
* alternativet 1) förklarar de ideologiska föreställningarna med hänvisning till individuell
nytta; alternativet 2) hänvisar till individens samhälleliga position och omgivning => innebär
en mer radikal skepticism än det förra alternativet
- M menar, att den intellektuella och politiska diskussionen åstadkommit, att man blivit
alltmer medveten om det totala ideologibegreppet, dvs om att hela världssynen hos en social
grupp kan förklaras med samhälleliga faktorer.
* det är någonting som marxisterna var de första att komma med, men numera har även dess
opponenter svarat med en kritik av samma slag
=> en annan viktig tudelning:
det totala ideologibegreppets generella / partikulära form
- marxisterna hänvisade till de andra ideologierna som socialt bestämda, medan de tyckte sig
själva idka objektiv vetenskap och representera objektiv kunskap = den partikulära formen;
- Mannheim menar att allt medvetande, inte bara våra motståndares, är samhälleligt
determinerat = den generella formen
”När den totala ideologikonceptionens generella form en gång blivit formulerad, uppstår det
en kunskapssociologi utav det som tidigare var en teori om ideologier (I & U, s. 69)”.
- om man vill sträva efter ”värdefrihet”, ”objektivitet/neutralitet” i sin forskning kan man inte
heller presentera sin egen position som ofelbar , till skillnad från alla andra, vars kunskap
uppfattas som determinerad av de samhälleliga omständigheterna!
=> en möjlig slutsats blir relativismen: all kunskap är av lika värde. Eftersom all kunskap är
samhälleligt determinerad, skulle man för att skilja mellan sanning och osanning behöva hitta
”en arkimedisk punkt” utanför samhället därifrån man kan betrakta kunskapen utan att själv
vara del av det som påverkar kunskapen. (Arkimedes: Ge mig en fast punkt utanför jorden
och en tillräckligt lång hävstång så häver jag jorden från sin plats i världsrymden.) En sådan
punkt finns inte => grundvalarna för all kunskap försvinner, det går inte att skilja mellan
riktiga och oriktiga påståenden
* men relativismen är också själv en paradox: ”påståendet om alltings relativitet är formulerat
så, att det gör själv anspråk på att äga absolut giltighet, dvs formen baserar sig på en princip
som samtidigt avvisas av dess innehåll”(Mannheim 1952: Essays on the Sociology of
Knowledge, cit. Tim Dant, s. 16)
- Enligt M. utgörs KS-s centrala problem av just relativismen. Han föreslår en egen lösning,
som han kallar för relationism. Lösningen består av följande:
1) det finns sådana typer av kunskap, som inte beror på vem som skapat den (jf. I & U s. 298 i
slutet): ”kunskap, som inte mera bär något spår på sitt mänskliga ursprung”, t ex 2 x 2 = 4
[MEN är det faktiskt så? 2 x 2 kan också vara t ex 11 i ett annat talsystem än tiotalssystemet:
1, 2, 10, 11, 12, 20, ... . Varför har man just det systemet? Aztekerna gick barfota och använde
ett tjugotalssystem]