3. Karl Mannheims kunskapssociologi

3. Karl Mannheims kunskapssociologi
Läsning: Karl Mannheim (1936): Ideology and Utopia. An Introduction to the Sociology
of Knowledge. NY&London: Harcourt Brace Jovanovich, ss 292-309 (kap. V:4-5)
- Karl Mannheim (1893-1947) har betraktats som kunskapssociologins grundare. Har även
blivit betraktad som marxist
* båda påståenden är dels riktiga, dels falska.
# Mannheim tog upp medvetandets och kunskapens samband med människornas
och samhällsklassernas existensvillkor. Som vi sett, inte någon alldeles ny upptäckt.
# M. tog denna tanke, samt vissa centrala begrepp och tankegångar över från
Marx
# samtidigt är det tydligt, att M. gjorde användning av Marx’ teorier på ett
selektivt sätt och omdefinierade Marx’ begrepp i enlighet med sina egna behov => hans
tolkning av Marx blir ganska originell och specifik
# man kunde kanske räkna M. som marxist på samma sätt som Marx kan räknas
som hegelian? Hegel: dialektiken, idéerna formar om det materiella; Marx: dialektiken, men
tvärtom. Marx: Det materiella bestämmer över tankarna, medan den objektiva sanningen kan
avslöjas medelst vetenskaplig analys; Mannheim: Det materiella bestämmer över tankarna,
även över våra, dvs vetenskapsmännens tankar.
- Marxismens inflytande (Abercrombie: Class, Structure and Knowledge, ss 51ff.):
1) utgångspunkten: kunskapen som samhälleligt determinerad;
2) för M. är samhällsklassen den mest centrala av grunderna för den samhälleliga
determineringen; samtidigt är begreppet hos M. inte förknippat med de ekonomiska intressena
allena, som fallet (för det mesta) är hos Marx. Medlemmar av samma samhällsklass förenas
enligt M. av ”en likadan samhällelig position”; ”positionen” å sin tur förknippas med en
politisk kamp
* enligt M. är historien karakteriserad av klassernas (och av andra samhälleliga gruppers)
kamp för politiskt herradöme = dominerande position = makt
* kampen och herradömet kan även handla om annat än makten över den ekonomiska
produktionsprocessen
3) på samma sätt som Marx, ser också M. i ideologin en motsats till den empiriska kunskapen.
Men det finns en viktig skillnad: den traditionella marxismen anser det möjligt att genom
vetenskaplig analys skapa en systematisk, vetenskaplig teori om samhället (dvs den teori som
marxismen själv representerar).
* medan M. påstår: det finns ingen orsak för att man inte skulle analysera marxismen själv på
samma sätt som man analyserar andra ideologier
# OBS: ”Det är ännu skäl att påpeka, att man i det här sammanhanget inte
förknippar begreppet ’ideologi’ med någonting i sig negativt, som t ex med medvetna
politiska lögner, utan begreppet syftar på idéer som nödvändigtvis förknippas med en viss
historisk och samhällelig situation, med den världsåskådning och tankesätt som följer därav
(Ideology and Utopia, s. 111, min översättning).”
- M. är alltså inte ute efter att presentera en objektiv vetenskaplig teori, som ”avslöjar” alla de
tidigare teorierna som ovetenskapliga. Snarare är han emot all slags ”systematisk”, ensidig
teori.
”Det har blivit ytterst tvivelaktigt, om det i livets virrvarr egentligen lönar sig att sträva
efter några säkra, oföränderliga idéer eller sanningar. Det är måhända viktigare att lära

sig tänka på ett dynamiskt och relationellt sätt än på ett statiskt. När man ser på dagens
samhälle och kulturliv kan man förskräckt konstatera, att de som påstår sig ha hittat den
absoluta sanningen är precis desamma som menar sig vara bättre än alla andra” (I& U s.
77, här och senare i min översättning).
=> i sina egna skrifter är det typiskt att han (enligt några kritikers omdöme) lämnar sitt
resonemang sas ”på hälft”; att han avvisar de sk ”stora teorierna” (jf. C Wright Mills 1959-
Den sociologiska visionen: ”Grand Theory”) och vill inte författa någonting likadant själv.
* hans produktion består mest av artiklar i essäformat; det digraste arbetet (Ideology and
Utopia) består egentligen också av flera relativt fristående delar.
- när M. analyserar någon viss företeelse (såsom den utopiska mentaliteten eller
konservatismen), vill han inte göra dem till en del av en allomfattande samhällsteoretisk
konstruktion
=> den epistemologiska positionen skiljer sig åtskilligt från den som Marx företrädde
- Karl Mannheim föddes i Budapest 1893 som den enda sonen av en tysk-judisk far och en
ungersk-judisk mor. Familjen var ganska välbeställd.
- studerade först i Budapest, sedan i Tyskland (studerade t ex under åren 1912-13 för Georg
Simmel i Berlin). Återvände till Budapest före Första Världskriget.
- deltog redan som ung i det intellektuella livet i Budapest.
* inom det habsburgska kejsardömet var det främst två olika roller som intogs av de
intellektuella (Bryan S Turner: ”Ideology and Utopia. The Foundation of the English Cultural
Conduct”. Theory, Culture and Society, Vol. 9/1992):
1) rollen som deltagarna/ideologerna/ledarna av revolutionära rörelser. De
nationalistiska rörelserna (fr a den tjeckisk-n, den jugoslavska, den panslavistiska, den
sionistiska rörelsen); den socialistiska rörelsen
2) rollen som ”Bildungsbürgertum” = bildningsborgerligheten: en klass som
bistår det statliga ledarskapet i dess försök av samhällelig reform
* under sitt liv hann M. verka i båda rollerna
* de båda rollerna kännetecknas av en progressivitet, som bottnar sig i intelligentsians
isolation som samhällsklass
# ”progressiviteten” måste här förstås som ett motstånd till status quo/de
existerande villkoren. I sin undersökning om konservatismen påpekade M., att den
antikapitalistiska utopin inte nödvändigtvis behöver vara socialistisk. Det fanns även en av
romantiken inspirerad, konservativ kritik (som i viss mån återkommer i teorierna av t ex
Simmel, Tönnies, Durkheim och Heidegger).
# som vi snart kommer att se, tillskrev M. stor betydelse till intelligensens
tillstånd av social isolering
- i början av 1900-talet var den budapestska intelligentsian liten, stod i skarp kontrast till det
”förmoderna” styrelseskicket och till det feodala agrarsamhället. Flera var judar, många stod i
kontakt med frimurarna (OBS: i de katolska länderna och i Ryssland och (dels?) i Tyskland
blev frimurarrörelsen lierad med fritänkandet och med liberala, mot kejsar/kungaväldet
riktade idéer, medan den i Norden bildade allians med kyrkan och statsmakten).
* samhällsvetenskapen påverkades av Samfundet för Socialforskning och av dess tidskrift
”Det Tjugonde Seklet” (Huszádik Század) – innehade en positivistisk inriktning
- 1915 återvände Georg (György) Lukács (1885-1971) från sin studievistelse i Heidelberg
(studerade för Weber och Simmel (?)). Blev senare marxist, var emellertid då påverkad av den
tyska idealismen och mysticismen. Stod Mannheim personligen nära, de närmade sig
marxismen i gemensamma diskussioner.

* ännu i 1917 var M. av åsikten att marxismen var föråldrad, förespråkade en återvändo till
konservativa värderingar med hjälp av tänkare som Dostojevskij, Kierkegaard, Kant och
Mäster Eckhardt (1260-1327). Simmels påverkan: kulturen måste frälsas från den undergång
som förberetts av det moderna samhällslivets materialism och tänkandets positivism
* den 31 oktober 1918: den ungerska revolutionen. Kejsarväldet störtades. I början innehades
regeringsmakten av socialdemokraterna; Lukács & co. förblev i opposition. I december s å
blev Lukács medlem i det kommunistiska partiet
* i mars 1919 utlystes den Ungerska Rådsrepubliken som leddes av Béla Kun. Den störtades i
juli.
# Mannheim blev aldrig partimedlem, men var anställd som lärare i det av de
röda omorganiserade universitetet. Efter det nya maktskiftet (som lyfte amiralen Miklós
Horthy till riksföreståndare och auktoritär diktator) var M. tvungen att lämna landet.
- M. fortsatte sin akademiska karriär i Tyskland, dels i olika universitet, dels ”als
Privatgelehrt” = frilansande akademiker. År 1925 blev han ”Privatdozent” vid Heidelbergs
universitet (= det lägsta steget i den tyska akademiska hierarkin: man har tillstånd att föreläsa,
lönen beror på antalet studenter som kommer till ens föreläsningar), gifte sig samma år; 1927
blev M. professor i sociologi och ekonomi vid universitetet i Frankfurt
* universitetet där hade grundats genom privat initiativ (jf ÅA och TY vid samma tid), blev
ett centrum för det liberala och radikala tänkandet i Tyskland => ”Frankfurtskolan” med
namn som Theodor W Adorno, Max Horkheimer, Herbert Marcuse. Efter nazisternas
maktövertagande var de flesta av universitetets lärare tvungna att söka sig utomlands, många
kom till USA
- År 1933 emigrerade M. till England. Anställdes av London School of Economics.
* man brukar skilja mellan “den tyske” och “den engelske” M. I Tyskland skrev han mest om
kunskapssociologin, senare tog han upp andra teman: social ingenjörskonst, ombildningen av
samhället. Medverkade i skapandet av det efterkrigstida välfärdssamhället i Storbritannien =>
kom att bli en del av den progressiva ”Bildungsbürgertum”.
* vid slutet av sitt liv befattade han sig med det av Saint-Simon, Comte och Durkheim
behandlade temat: kan sociologin tjäna som grunden för en demokratisk samhällsreligion?
- Arbeten: Ideologi och utopi, 1929/1936 (tysk/engelsk, omarbetad utgåva);
Essäer: ”Det konservativa tänkandet”; ”Intelligensens problem”; ”Generationernas problem”;
”Om demokratisering av kulturen”; ”Om konkurrensens inflytande på kulturen” osv.
* Essän var en typisk uttrycksform för M. Kan hänga samman med hans motvilja mot
allomfattande teorier.
=> det kan ofta vara svårt att tillskriva M. en bestämd ståndpunkt; han utvecklades och
förändrades under sin livstids lopp.
- Mannheim ansåg kunskapssociologin syssla med att ”avslöja” olika teorier och ideologier
som återspeglingar av klassintresset. Genom den politiska debatten hade en likartad skeptisk
attityd redan blivit känd för allmänheten.
* M-s idé var att skapa en systematisk grund för skepticismen
* Han följde med den politiska diskussionen i 1920-talets Europa, där de totalitära
(fascistiska, kommunistiska, nazistiska) rörelserna höll på att växa fram
# han ville visa sambanden mellan de konkurrerande politiska ideologierna med
konkreta sociala gruppers intressen => blir möjligt att skapa en ”vetenskap om politiken” som
vid en analys av de konkurrerande ideologierna är i stånd att hålla isär å ena sidan det som är
ett uttryck för gruppintressen och å andra sidan det som handlar om olika konkurrerande
visioner om ett framtida samhälle
=> skiljer mellan ideologier och utopier.

- I boken Ideologie und Utopie 1929/ Ideology and Utopia 1936 framställer han sin syn på
kunskapssociologins arbetsområde. Begreppet ideologi är utgångspunkten.
* enligt M ursprungligen ett marxistiskt begrepp som i själva verket har två olika, klart skilda
betydelser: (om dem var det tal om redan vid den första föreläsningen):
1) det partikulära ideologibegreppet. Ett påstående tolkas som en mer eller mindre medveten
förvrängning av den objektiva sanningen i en för en själv förmånlig riktning.
2) det totala ideologibegreppet: den totala strukturen av medvetandet under en viss epok eller
hos en viss social grupp, t ex en klass. De olika tankemönstren tillhör principiellt olika
tankesystem; de saknar gemensamt måttstock. Det går inte att hitta för alla gemensamma
kriterier för vem som har rätt eller fel.
* alternativet 1) förklarar de ideologiska föreställningarna med hänvisning till individuell
nytta; alternativet 2) hänvisar till individens samhälleliga position och omgivning => innebär
en mer radikal skepticism än det förra alternativet
- M menar, att den intellektuella och politiska diskussionen åstadkommit, att man blivit
alltmer medveten om det totala ideologibegreppet, dvs om att hela världssynen hos en social
grupp kan förklaras med samhälleliga faktorer.
* det är någonting som marxisterna var de första att komma med, men numera har även dess
opponenter svarat med en kritik av samma slag
=> en annan viktig tudelning:
det totala ideologibegreppets generella / partikulära form
- marxisterna hänvisade till de andra ideologierna som socialt bestämda, medan de tyckte sig
själva idka objektiv vetenskap och representera objektiv kunskap = den partikulära formen;
- Mannheim menar att allt medvetande, inte bara våra motståndares, är samhälleligt
determinerat = den generella formen
”När den totala ideologikonceptionens generella form en gång blivit formulerad, uppstår det
en kunskapssociologi utav det som tidigare var en teori om ideologier (I & U, s. 69)”.
- om man vill sträva efter ”värdefrihet”, ”objektivitet/neutralitet” i sin forskning kan man inte
heller presentera sin egen position som ofelbar , till skillnad från alla andra, vars kunskap
uppfattas som determinerad av de samhälleliga omständigheterna!
=> en möjlig slutsats blir relativismen: all kunskap är av lika värde. Eftersom all kunskap är
samhälleligt determinerad, skulle man för att skilja mellan sanning och osanning behöva hitta
”en arkimedisk punkt” utanför samhället därifrån man kan betrakta kunskapen utan att själv
vara del av det som påverkar kunskapen. (Arkimedes: Ge mig en fast punkt utanför jorden
och en tillräckligt lång hävstång så häver jag jorden från sin plats i världsrymden.) En sådan
punkt finns inte => grundvalarna för all kunskap försvinner, det går inte att skilja mellan
riktiga och oriktiga påståenden
* men relativismen är också själv en paradox: ”påståendet om alltings relativitet är formulerat
så, att det gör själv anspråk på att äga absolut giltighet, dvs formen baserar sig på en princip
som samtidigt avvisas av dess innehåll”(Mannheim 1952: Essays on the Sociology of
Knowledge, cit. Tim Dant, s. 16)
- Enligt M. utgörs KS-s centrala problem av just relativismen. Han föreslår en egen lösning,
som han kallar för relationism. Lösningen består av följande:
1) det finns sådana typer av kunskap, som inte beror på vem som skapat den (jf. I & U s. 298 i
slutet): ”kunskap, som inte mera bär något spår på sitt mänskliga ursprung”, t ex 2 x 2 = 4
[MEN är det faktiskt så? 2 x 2 kan också vara t ex 11 i ett annat talsystem än tiotalssystemet:
1, 2, 10, 11, 12, 20, ... . Varför har man just det systemet? Aztekerna gick barfota och använde
ett tjugotalssystem]

* i praktiken kontrasterar M. människo- och naturvetenskaperna; jf. Marx, Wilhelm v Dilthey,
Weber
# det skulle betyda, att en sociologi av naturvetenskaperna blir i princip omöjlig.
Den ståndpunkten var också den rådande fram till Thomas S Kuhns bok The Structure of
Scientific Revolutions (Chicago, 1962) – vetenskapens utveckling är inte kumulativ, utan
paradigmskiften äger rum även inom naturvetenskaperna .
2) trots omöjligheten att komma fram till objektiv kunskap är det dock möjligt att komma
sanningen närmare.
* ideologisk kunskap är samhälleligt determinerad, men ingen illusion. Kunskapen föds utav
den erfarenhet som vi får i konkreta livssituationer. I vårt agerande leds vi av kunskapen; det
betyder, att den måste äga någon slags praktisk giltighet i den situation som gäller => det
måste finnas en ”relativ”, delvis sanning, som är giltig i ett givet historiskt och samhälleligt
sammanhang.
# jf. marxismen: begreppet praxis, dvs det mänskliga handlandet som blir ett
sanningens kriterium – där kunskapen testas i praktiken (begreppet finns inte hos Mannheim)
* ordet relationism hänvisar till, att ett påstående kan vara giltigt eller inte i relation till ett
konkret sammanhang:
”På samma sätt som när det gäller det visuella perspektivet, där vissa lägen har fördelen
av att avslöja de viktigaste dragen hos objektet, bör man även här föredra ett sådant
perspektiv som visar sig vara det mest omfattande och mest fruktbara när man forskar i
ett empiriskt material” (s. 301).
[Ett exempel – inte från Mannheim!:]
Vad föreställer bilden? – Svar: en mexikan som cyklar:
Sett ur ett annat perspektiv får vi emellertid en bild som tycks ge mer information:

- Men märkväl, att det inte är självklart vad som menas med ”fruktbarhet när man forskar i ett
empiriskt material”. Om det händer till exempel att cyklarens hatt smutsas ned av en fågel,
kan det mycket väl vara det första perspektivet som innehåller mer av just den information
som vi behöver:
- Relationismen är alltså Mannheims lösning på relativismens problem.
* den insikten ger för M. också ett perspektiv ur vilket han betraktar vetenskapens och KS-s
möjligheter (jf citatet ovan på s 13 – föreläsningen nr 2).
# man bör vara medveten om den partiella, med den samhälleliga situationen
sammanhängande karaktär som ens forskningsresultat har. De är giltiga i ett visst
sammanhang, inte på något absolut sätt
# man bör också vara medveten om de, mest implicita, ”metafysiska”
stipuleringar som står till grund för ens (även empiriska) forskning
# OBS: ställer alltså ett krav på vetenskapens självreflektering, vilket ju är
ytterst aktuellt också idag (postmodernismen, dekonstruktionismen...)

}=> sammanfattningsvis tror alltså M. att det inom människovetenskaperna inte finns någon
värdefrihet; men han vill inte kasta bort barnet med badvattnet, utan menar att man bör helt
enkelt nöja sig med att resultaten är giltiga endast i ett givet, begränsat sammanhang
- Lösningen ovan, dvs relationismen, härstammar från den mellersta perioden av M-s
författarskap, när han var som radikalast och stod relativismen som närmast. Han har dock
redan i I & U kompletterat den med en annan lösning, som bygger sig på en uppfattning om
intelligensens speciella roll i samhället: ”de socialt frisvävande intellektuella” (die sozial
freischwebende Intelligenz = free-floating)
* enligt M. utgör de intellektuella ett samhällsskikt, som är ”relativt frikopplat från
samhällsklasserna”: ”Medges, att en stor del av de intellektuella härstammar från
rentierskiktet vars inkomster på ett direkt eller indirekt sätt kommer från investeringar. Men
också en del av ämbetsmännen och av idkarna av de sk fria yrkena/professionerna är
medlemmar av intelligentsian. En närmare titt på detta samhällsskikt ger vid handen, att
jämfört med dem som deltar i det ekonomiska livet på ett mer direkt sätt, är de intellektuella i
mindre grad att betrakta som medlemmar av en viss samhällsklass.” (I & U s. 138)
* det som förenar medlemmarna av denna grupp är inte de ekonomiska intressen, utan
utbildningen => de har möjlighet att liera sig med vilken som helst av de övriga, sinsemellan
antagonistiska klasserna pga att:
1) pga sin utbildning är de i stånd att anamma olika ståndpunkter
2) pga de som den enda samhälleliga gruppen av sitt slag intar en position där de
har olika bundsförvanter att välja emellan
# men de intellektuella godkänns inte nödvändigtvis av de tilltänkta
bundsförvanterna => de intellektuella har en tendens till extremism, vilket kan tolkas som
följden av att de försöker bevisa sin lojalitet
# intelligentsians deltagande i konflikter som ursprungligen uppstått mellan
olika intressen har fått dem att ändra karaktär: de uppfattas som konflikter mellan idéer. => 1)
de verkliga intressen skyls över med ideologisk retorik; 2) idéerna blir närvarande även inom
den vardagliga politiken
- en annan möjlighet är, att intelligentsian blir medveten om sin position och uppgift inom
samhället
* pga att de är ”frikopplade” från de andra klassernas intressen förmår de se på ett friare sätt,
de kan bilda en helhetsbild av hela samhället och dess strukturer
# OBS: det kan hända, att en intellektuell ändå kommer att anamma de åsikter
som representerar intressen av någon annan viss klass. Men han gör det medvetet och beaktar
samtidigt hela samhällets intressen
}=> M. menar alltså, att de frisvävande intellektuella är i stånd att skapa sådan kunskap, som
är relativt mindre determinerad av det samhälleliga sammanhanget
* kritikerna: önsketänkande, ”deus ex machina” – dvs. som en skådespelsförfattare som
skrivit ihop en omöjlig situation och räddar den genom ett fantastiskt grepp, som inte hänger
samman med det som man sett tidigare
- Mannheim skrev även om utopiskt tänkande.
* skillnaden mellan ideologi och utopi tycks bestå i det, att utopin är ett revolutionärt
tänkesätt: ”De orienterar sig mot sådana element, som inte låter sig förverkligas inom ramarna
för den rådande [samhälleliga] situationen.” (s. 176)

* även ideologierna kan innehålla sådant, som sas går över gränserna för det rådande
samhällsskicket – t ex den kristna idén om att älska sin nästa. Det avgörande är, om de
förorsakar en revolutionär situation
* det är svårt att i varje enskilt fall i förhand veta, om idén är utopisk. De som försvarar de
rådande förhållandena tenderar avvisa alla nya tankar som utopiska.
* M. påstår också, att en utopisk tanke går att förverkligas genom en revolutionär utveckling.
Det finns andra idéer som är orealiserbara sas ”på riktigt”, och de är ideologiska: är
”förvrängda representationer av något tidigare eller möjligt samhällsskick”.
- Själv tycker jag Mannheims resonemang inte är helt tydligt just här – han tycks återvända
till den marxistiska tolkningen av ideologier som ”falsk medvetenhet”.
* det skulle kanske vara enklare att tänka om utopin som en särskild form av ideologi?
- Utopins egenskaper:
1) äger en riktning i tid eller rum. Kommer att förverkligas i annan tid eller plats;
2) representerar en hel social grupp, inte en individ. Det finns föregångare som är de första
som klär en tanke i ord, men idén blir en utmaning för det rådande samhällsskicket först när
en större grupp ställer sig bakom den
3) utopin blir en del av en särskild mentalitet, som organiserar människans hela erfarenhet,
handlande, världssyn.
* t ex historien tolkas som en process som leder till utopins förverkligande
- Mannheim presenterar en analys av fyra fall av utopiskt tänkande. De bör uppfattas som
idealtyper i webersk mening.
1) anabaptisternas orgastiska kiliasm;
2) det liberal-humanistiska tänkandet;
3) det konservativa tänkandet;
4) den socialistiska och kommunistiska utopin.
1) anabaptisternas orgastiska kiliasm
(”vederdöparna”; kiliasm = tron på det tusenåriga riket)
- man hänvisar till den sociala rörelse som uppstod i Tyskland på 1520-talet och som leddes
av prästen Thomas Münzer.
* den första rebelliska rörelsen om vilkens idéer man har andra än andrahandsuppgifter
* men för deltagarna var själva aktiviteten viktig, inte idéerna.
* man ville nå ”här och nu” det tusenåriga rike som Bibeln talar om
* det mest kännetecknande är att man helt och hållet koncentrerade sig på den stund som var
här och nu: man gjorde inga planer på hur revolutionen skulle förverkligas, man ville nå
extas; man ville ”hoppa in” i en annorlunda livsform
* rörelsens tänkesätt var irrationellt, sensuellt, emotionellt, och i den meningen nära förbundet
med det verkliga skeendet, inte abstrakt
* i nutiden har kiliasmen sin närmaste motsvarighet i anarkismen. En av anarkismens
förgrundsgestalter, Michail Alexandrovitj Bakunin (1814-1876):
”Jag har ingen tro på konstitutioner eller lagar. Inte den bästa konstitution i världen kan
tillfredsställa mig. Det är någonting annat vi behöver. Stormen, vitaliteten, och en ny
värld som är utan lagar och därmed fri.” (196)
2) det liberal-humanistiska tänkandet
- föddes också i opposition med den rådande samhällsordningen

* framställer en önskvärd, rationell värld, med vilken man jämför den existerande och pekar
på bristfälligheter
* liberalismen är en kritiker, inte någonting som förstör det existerande
* dess bärande skikt var den framåtskridande borgarklassen. Den prisade sig för att besitta
sådana dygder som den härskande aristokratin inte hade: rationalitet, rättfärdighet,
nytänkande. Samtidigt undvek de lägre klassernas sensualitet
* även konsten och kulturlivet under 1700-talets andra hälft och 1800-talets början återger
samma mentalitet
# inget djup, bleka färger i den bildande konsten – den härskas av linjen, inte av
färgen
# de filosofiska begreppen är abstrakta: förnuftet, rätten, människans
välbefinnande
* historien tolkas som ett framåtskridande