Programblad Norrlandsoperan 2011-04-21 (pdf) - Sveriges Radio
Programblad Norrlandsoperan 2011-04-21 (pdf) - Sveriges Radio
Programblad Norrlandsoperan 2011-04-21 (pdf) - Sveriges Radio
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
NorrlaNdsoperaNs<br />
symfoNiorkester<br />
segerstam<br />
& sibelius<br />
<strong>21</strong>.4<br />
Dirigent: Leif Segerstam<br />
Solist: Pia Segerstam, cello<br />
Musik av Segerstam, Sibelius & Britten
NorrlandsOperans Symfoniorkester<br />
Det som i dag är NorrlandsOperans Symfoniorkester var från början<br />
en militär blåsorkester som bildades redan 1841. Stråksektionen<br />
kom till 1974 i samband med grundandet av NorrlandsOperan. Som<br />
symfoniorkester fick man sin nuvarande form och formella status<br />
1991 och sedan dess har orkestern upplevt en avsevärd utveckling.<br />
I dag består den av 47 yrkesmusiker, varav många även framträder i<br />
olika kammarmusiksammanhang.<br />
Utöver den ordinarie konsertverksamheten spelar symfoniorkestern<br />
en viktig roll som operakapell. Man uppträder också under Norrlands-<br />
Operans två festivaler, MADE och Umeå Jazzfestival och turnerar<br />
såväl i Sverige som utomlands.<br />
NorrlandsOperans Symfoniorkester har flera gånger uppmärksammats<br />
på den internationella skivmarknaden. För skivan Shifting<br />
Landscapes har orkestern fått en prestigefull fransk utmärkelse och<br />
för inspelningen av Rosenbergs opera Lycksalighetens ö har man<br />
tillsammans med den övriga ensemblen belönats med en Grammis.<br />
För inspelningen av skivan Urban Concertos, med musik av den<br />
amerikanske tonsättaren David Chesky, har orkestern nominerats för<br />
en Grammy Award.<br />
Sparbanksstiftelsen Norrland satsar på regional utveckling och kultur.<br />
Stiftelsen har inköpt två kvalitetsfioler som får disponeras av Norrlands-<br />
Operan i Umeå, dels en raritet tillverkad i Mantua Camilli Skola ca 1745<br />
och dels en svensktillverkad fiol av Jan Larsson från Malung.
Program<br />
Jean Sibelius<br />
(1865–1957)<br />
Benjamin Britten<br />
(1913–1976)<br />
Leif Segerstam<br />
(f. 1944)<br />
Jean Sibelius<br />
SR P2 spelar in konserten.<br />
Symfoni nr 7, C-dur, opus 105<br />
(1926) [<strong>21</strong>’]<br />
Adagio -<br />
Vivacissimo -<br />
Allegro molto moderato, ”Helleniskt rondo”<br />
Symfoni för cello och orkester,<br />
opus 68 (1963) [35’]<br />
Allegro maestoso<br />
Presto inquieto<br />
Adagio – cadenza ad lib<br />
Passacaglia: Andante allegro<br />
Solist Pia Segerstam<br />
Paus<br />
Symfoni nr 207 (”Pururavas & Urivashi<br />
– Blubblub & Därrur...?)<br />
(uruppförande) [22’]<br />
Karelia-svit, opus 11 (1893) [14’]<br />
Intermezzo – Ballade – Alla marcia
Leif Segerstam dirigent<br />
Leif Segerstam – dirigent, tonsättare, pianist och violinist – föddes<br />
1944 i Vasa, Finland. Han studerade på Sibelius-Akademien i Helsingfors<br />
och Juilliard i New York och har varit chefdirigent vid Österrikiska<br />
<strong>Radio</strong>ns Symfoniorkester, Finska <strong>Radio</strong>ns Symfoniorkester samt Danmarks<br />
<strong>Radio</strong>s Symfoniorkester, därtill gästdirigent över hela världen.<br />
Efter tolv år som chefdirigent vid Helsingfors Filharmoniska Orkester<br />
fick han hederstiteln chefdirigent emeritus. 1995–2000 var han<br />
chefdirigent och musikchef vid Kungliga Operan i Stockholm. Sedan<br />
1997 är han professor i dirigering vid Sibelius-Akademien. 1999 fick<br />
han Nordiska Rådets pris för sin outtröttliga insats för skandinavisk<br />
musik. I skrivande stund har han komponerat 239 symfonier, 29<br />
stråkkvartetter, 11 violin- och fyra pianokonserter och mängder av<br />
kammar- och vokalmusik. På skiva har han med lika mycket auktoritet<br />
som insikt spelat in alla Mahlers, Sibelius och Nielsens symfonier,<br />
färgstarka tolkningar av Skrjabin, Schnittke, Rautavaara och Allan<br />
Pettersson, men också musik av nyare tonsättare som John Corigliano<br />
och Christopher Rouse.<br />
Pia Segerstam cello<br />
Pia Segerstam har en minst sagt musikalisk familj. Hon är dotter<br />
till Leif och Hannele Segerstam som är violinist och är också gift<br />
och har tre barn med tonsättaren och pianisten Christophe Sirodeau.<br />
Som cellist bländar hon med sin tekniska precision och sitt<br />
musikaliska djup. Hon har studerat på Esbo Musikinstitut för Seppo<br />
Laamanen, vid Sibelius-Akademien för Arto Noras och vid Pariskonservatoriet<br />
för Michel Strauss och Philippe Muller, där hon tog<br />
första pris i kammarmusik och cello. 1994–2005 studerade hon<br />
även kammarmusik för Christian Ivaldi och har gått mästarklasser<br />
för William Pleeth, Steven Isserlis, Aldo Parisot, Janos Starker, Frans<br />
Helmerson och Julius Berger. Hon har spelat med en lång rad stora<br />
europeiska orkestrar, är hängiven kammarmusiker och har bland<br />
annat på skiva tolkat Nikos Skalkottas alla verk för cello och orkester<br />
till 50-årsminnet av hans död. Med sin make står hon i spetsen för<br />
Internationella Skalkottas/Feinberg-sällskapet för att lyfta fram<br />
Skalkottas (19<strong>04</strong>–1949) och Samuil Feinbergs (1890–1962) orättvist<br />
förbisedda musik. Förutom sin faders musik har hon uruppfört verk<br />
av Victoria Borisova–Ollas.<br />
Jean Sibelius<br />
Vid uruppförandet i Stockholm 1924 kallade Sibelius sin Symfoni nr 7<br />
Fantasia sinfonica I och planerade troligen en dito II. Nu bär Symfoni<br />
nr 6 dubbelnamnet Fantasia I och nr 7 även Zweite Phantasie, jämsides<br />
med Fantasia sinfonica I. Vid uruppförandet väntade han sig en<br />
fullständig skandal, men överraskades av framgången och beklagade<br />
bara att det ”hemska spöket” inom honom inte gick att undfly.<br />
Att han undvek att tala om egentliga symfonier kan dels bero på att
han tänkte sig något helt nytt, dels på tidsbakgrunden, en av Finlands<br />
mest tragiska perioder med rödgardisternas kamp mot de vita i<br />
Helsingfors i december 1917. Då hade han redan de båda blivande<br />
symfonierna i huvudet. I dagboken: ”Anarkin tilltar. Mitt olyckliga land.<br />
Jag ser allt i svart.” I brev skrev Sibelius om sin avsikt med nr 7: att<br />
skildra ”livsglädje och vitalité med appassionato-inlägg i tre satser,<br />
den sista ett helleniskt rondo”. Han förklarade att ”allt smidande på<br />
den etiska linjen” var ”som om jag vore i beråd att lämna livet och vid<br />
nedstigandet i min grav skulle skjuta en örn i flykten”.<br />
Livsglädjen kom sig av att Finland utropat sin självständighet på nyåret<br />
1918. Symfoni nr 7 liksom nr 5 och 6 beskrev han som trosbekännelser<br />
i kontrast till allt annat han skrivit. Hans egen inställning till vad<br />
som hände var entydig. När hans hem utsatts för en rödgardistrazzia<br />
talade han om ”en hop banditer beväpnade till tänderna – och jag en<br />
nervös komponist utan vapen”. Han led av ”de hemligt rödas” hatfulla<br />
blickar – ”som att gå på en vulkan” – medan han kände livet glida sig<br />
ur händerna. År efter år arbetade han på ”det ordentliga”, symfonierna<br />
6 och 7, beredd att ändra allt efter musiktankarnas utveckling<br />
(”som alltid är jag mina tematas slav”).<br />
Nr 7 stöptes i en enda sats men i tre avsnitt, i C-dur men i modal<br />
balansgång kring dur-moll-tonaliteten, med en mångstämmig hymn<br />
i Palestrina-stil som en av höjdpunkterna (Sibelius Parsifal enligt<br />
Kussevitskij). Det ”helleniska rondot”, eller Olympos-temat, mörknar<br />
i vivacissimo-delen till c-moll med apokalyptiska dimensioner<br />
men återtar i symfonins slut (”det oerhörda ögonblicket” enligt Erik<br />
Tawaststjerna) sin effekt av ”berg hägrande i aftonrodnaden”.<br />
Benjamin Britten<br />
1963 for Benjamin Britten och hans livskamrat Peter Pears till Sovjet.<br />
På plats där arbetade han på en ny Cellosymfoni för musikdissidenten<br />
Mstislav Rostropovitj, tänkt att uruppföras vid den sommarens<br />
Aldeburgh-festival. Så blev det inte. Rostropovitj blev sjuk, och i mars<br />
året därpå ledde Britten uruppförandet i Moskva. En medresande<br />
kritiker rapporterade om ett nytt landmärke i Brittens stil och hans<br />
främsta instrumentalverk dittills, ”så rätt att man knappt kunde tro<br />
att man inte känt det halva sitt liv”.<br />
När Rostropovitj därpå äntligen kom till Aldeburgh tvekade ingen<br />
om att Britten skrivit ett mästerverk. Däremot väckte hybridgenren<br />
viss debatt – varken cellokonsert eller symfoni – och när Britten var<br />
i Sovjet igen i december 1965 förbjöd han ett nytt framförande med<br />
Rostropovitj då ”den korkade unge Moskva-dirigenten” tycktes tro att<br />
stycket var en vanlig enkel ackompanjerad konsert. Men det blev nya<br />
Sovjetresor, då solisten fått bekymmer med utresevisum efter sitt<br />
stöd åt Nobelpristagaren Solsjenitsyn.<br />
Cellosymfonin hade beställts av Rostropovitj i början på 1962. Titeln<br />
antyder att stycket inte är något bravurverk för solist och orkester<br />
och inte heller en symfoni med obligat cellostämma. På ett djupt
personligt sätt förenar det förtätning och klangligt raffinemang på<br />
klassisk grund, genom att konfrontera diatoniska och kromatiska<br />
liksom dissonanta och konsonanta element, allt genom att bevara<br />
traditionella symfoniska principer, så som vi känner igen alltifrån Brittens<br />
närmande till tolvtonstänkandet i Turn of the Screw 1954. Utan<br />
att avvisa eller acceptera tekniken hos Schönberg, Berg, Webern och<br />
Stockhausen vann han musikaliska uttryck av inte mindre radikalt<br />
slag. Första satsen i klassisk sonatform står en Alban Berg nära<br />
samtidigt som lyssnaren finner sig tillrätta ungefär som i stormmellanspelen<br />
i Peter Grimes. Scherzot (Presto inquieto, oroligt presto)<br />
spelar upp en mardrömsmakaber nattmusik, övergående i avklarnad<br />
skönhet i adagiot. Över pukrytmerna bygger han upp en begravningsmarschliknande<br />
elegi, varpå en kadens slår en bro över till slutpassacaglian<br />
i sex variationer, själva kulmen på hans komponerande för<br />
orkester.<br />
Leif Segerstam<br />
Ingen vanlig tonsättare uruppför en Symfoni nr 207 och därför är det<br />
heller inte konstigt att det är just Leif Segerstam som gör det. Med<br />
sin enorma personlighet och fryntliga uppsyn à la Brahms, men än<br />
mera i sak med idén om ständiga aha-upplevelser, är han ett sant<br />
original inom konstmusiken. Att han dessutom ger stort utrymme<br />
för musikernas medskapande i det han kallar ”fripulserande musik”,<br />
gör honom ännu mer unik. Så här skriver han själv om kvällens<br />
uruppförande:<br />
Pururavas och uriwashi är sanskrit och sades vara ett skådespel, som<br />
uppfördes i liten intim krets för Ludwig II, som byggde Versailles-kopian<br />
Der Spiegelsaal på Heerensee, Chiemsee, där jag konserterade<br />
med Philharmonia Orchestra för några år sedan... det skulle vara ett<br />
slags Romeo & Julia- eller Tony & Maria-story... När jag kom till Helsingfors<br />
från Österbotten hösten 1947 hade jag i sann skrift ett eget<br />
fantasiskådespel på gång: ur toalettstolen hujhuj kunde plötsligt dyka<br />
upp blubb-blubb-pojken med sin flickkompis därur....! Med alla dessa<br />
dramaturgiska inspirationskällor föddes igen en fri-pulsativ happening:<br />
207:an, för stor orkester i ROSENKRANZ-form med sex portionspärlor<br />
av segerstamismer i olika tappningar och atmosfärer, att tolkas utan<br />
dirigent. 3-4 minuter till nästa auditiva signal, i stället för gestik från<br />
en semaforör framme på podiet med onödigt bodylanguage, betydde<br />
sex gånger att minimidurationen vore 18 och maximum 24 minuter.<br />
Bäst vore 22 minuter... Med paustider gaffelerade, då man med extra<br />
öppnade öron väljer startpunkt för att delta i det gemensamma musicerandet<br />
igen, görs varje genomspelning litet annorlunda, och tolkningen<br />
blir slipad med erfarenheterna från tidigare spelningar... Vad<br />
sker NU omkring mig? Skall jag spela emot eller medhårs med de<br />
andra, kan musikern tänka. Eller: senast när det lät så här tyckte jag<br />
att jag skulle ha reagerat tidigare i min paus-situation. Alltså det kan<br />
jag ju NU försöka... Spontaniteten är inbyggt garanterad så att säga<br />
surfa och klicka med i displayandet av mina homepagesajter – partitursidorna.<br />
Det är direktdistribution från musikgladiatorns ljudkälla<br />
på estradaltaret. Konsumenten/bänkmusikern kan docka sig som en
satellit till moderskeppet och ta sin tripp, med så högt uppskruvat fantasifullhetsmaximum<br />
som nollställigheten, innan överföringen börjat,<br />
tillåter. Have Fun.<br />
Jean Sibelius<br />
Sibelius Karelia-svit skrevs som tablåmusik 1893 för en studentfest i<br />
Helsingfors till stöd för kultur och all nöd i Östkarelens fattiga gränsbygder<br />
mot den ständiga faran Ryssland. Sibelius kände trakten och<br />
folket efter sina resor för att uppteckna runosånger. Tanken var att<br />
anknyta till historien kring gränsfästet Viborgs slott, byggt 1293 av<br />
svenske marsk Torgils Knutsson, och därmed också vår utpost mot<br />
öster. Därför ville Sibelius knyta ihop runosången med en medeltida<br />
svensk ballad – han valde Dansen i Rosenlund.<br />
Musiken mottogs med drag av sentida Beatles-uppståndelse: ”Ingen<br />
musik hördes ty alla skreko och applåderade”, skrev Sibelius som<br />
själv dirigerade. Redan här fanns således en politisk upprorsanda<br />
som skulle kulminera vid de historiska tablåerna sex år senare, med<br />
den senare mördade ryske generalguvernören i kejserliga logen, då<br />
Finlandia ingick under namnet Finland vaknar. Denna gång framfördes<br />
en uvertyr, nu Karelia-uvertyren, opus 10, och tre tablåer, nu<br />
Karelia-sviten, opus 11. I Intermezzot målas 1200-talstämningen upp<br />
med växelsång mellan två runosångare och slottets grundläggande,<br />
i ett fugato, varpå karelska jägare i en processionsmarsch bär fram<br />
pälsverk som gåva till den litauiske fursten.<br />
I Balladen hörs den svenska medeltidsballaden med engelskt horn i<br />
sångstämman, och i slutmarschen antyds stridslarmet under Pontus<br />
de la Gardies belägring av Kexholms slott, förlorat till Ryssland 17<strong>21</strong>.<br />
Sviten blev mycket populär men kom att upplevas som något av ett<br />
olycksbarn av Sibelius eftersom den kidnappades av nazisterna.<br />
1935 uruppfördes den i Hamburg i ett program där även Sinfonia<br />
svastika av dansken Louis Glass ingick. Sibelius rasade: ”Då jag ej<br />
känt till spelet bakom kulisserna får jag stå mitt kast.” Men värre<br />
skulle det bli. 1942 meddelade den nazistiska propagandaministern<br />
Goebbels att sviten spelats vid grundandet av ett tyskt Sibeliussällskap,<br />
samtidigt med att en lång lista på Sibeliusverk rekommenderades<br />
åt tyska dirigenter.<br />
Vis av erfarenheten bad Sibelius dirigenten Georg Schnéevoigt försöka<br />
se till att Symfoni nr 7 blev inspelad på skiva. Och Karelia-sviten<br />
ville han inte längre riktigt kännas vid.<br />
Rolf Haglund
NorrlaNdsoperaNs<br />
symfoNiorkester<br />
VåreN <strong>2011</strong><br />
romeo och Julia<br />
koNsert<br />
Musik av Ravel, Tjajkovskij & de Falla<br />
Tor 20.1<br />
miNNet aV eN äNgel<br />
koNsert<br />
Musik av Britten, Berg, Walton &<br />
Mendelssohn<br />
Tor 27.1<br />
pelléas & mélisaNde<br />
koNsert<br />
Musik av Wagner, Schumann,<br />
Sibelius & Brahms<br />
Tor 3.2<br />
otello<br />
opera<br />
Verdis tidlösa relationsthriller i<br />
nytt ljus<br />
Lör 26.2–lör 26.3<br />
blaNd gurkor och<br />
palsterNackor<br />
barNkoNsert fråN 3 år<br />
Med en blåsensemble och sångerskan<br />
Anna Jakobsson<br />
sön 27.3<br />
sisyphus’ dreams<br />
koNsert<br />
Musik av Mats Larsson Gothe (uruppförande),<br />
Verdi & Mendelssohn<br />
Tor 31.3<br />
Våra sponsorer<br />
sJuNg med trollmor<br />
barNkoNsert fråN 3 år<br />
Med en blåsensemble och sångerskan<br />
Elin Thelberg<br />
Sön 10.4<br />
faNtomeN på operaN<br />
stumfilmskoNsert<br />
Med filmmusiklegendaren<br />
Carl Davies<br />
Tor 14.4<br />
segerstam & sibelius<br />
koNsert<br />
Musik av Sibelius, Britten &<br />
Segerstam (uruppförande)<br />
Tor <strong>21</strong>.4<br />
pathétique<br />
koNsert<br />
Musik av Delius, Musorgskij &<br />
Tjajkovskij<br />
Tor 5.5<br />
blood oN the floor<br />
koNsert – iNgår i made<br />
Musik av Mark-Anthony Turnage<br />
Tor 12.5<br />
Läs mer på<br />
www.norrlandsoperan.se
Change language