PDF-fil

Lysekil 2005 11 25
Mellan domssöndagen och advent söker vi ”Han som kommer”. Hur kommer han att vara och hur förbereder
vi oss för det hans ankomst innebär. Vi lever i ett profetiskt skeende. Tecknen på att tidens slut närmar sig,
blir tydligare och församlingen får med ett nytt allvar och en ny iver ta emot det som kommer. Han som
kommer känner vi. Han talar i sitt ord och är närvarande genom sin Ande. Därför får vi idag förbereda oss
för Jesu återkomst och leva Gudsrikes liv helt och fullt. Ännu en tid i det fördolda, som en motstånds arme
på ockuperat område, men fullt ut. I full kraft och till 100%. I våran husgrupp läste vi i onsdags Nehemjas 4
kapitel ”Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman … ty folket arbetade helhjärtat” (Neh 4:6)
Må Herren ge oss ett brinnande hjärta, som får sin kraft av den helige Andes olja till att fullborda hans verk.
Navigera 5 ____________________________________________________
Gud har inte gett upp oss eller vårt land. Vi har skrivit några veckor nu om det och att Gud vill se dig med i
det Han gör.
Fienden vill naturligvis förhindra det. Sist gång nämnde vi hjärtat som den mest avgörande platsen om Guds
vilja ska ske eller inte. Det finns många sätt för den onde att försöka få oss på fall och lyckas han inte bedra
oss så är rädsla ett effektivt sätt. 1 Petr. 5:8 ger ju beskrivningen av djävulen som ett rytande lejon som söker
varje tillfälle till skrovmål.
Rädsla är effektivt just för att det faktiskt finns mycket att vara rädd för. All rädsla är inte en inbillad känsla
av ett hot som inte finns. Det väntar svårigheter. Det finns reellt motsånd. Sjukdom, död, smärta och
ensamhet m.m. är ingenting som vi önskar oss. Det är så att människor ibland vill oss riktigt illa osv.
Naturligtvis har Gud en annan väg för oss, där inte rädslan och modlösheten förlamar. Botemedlet är
Gudsfruktan. ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom
som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna”. (Matt 10: 28-31)
Kan det vara så att en av de största paradoxerna i trons liv behöver bli tydliga för oss idag?
Gudsfruktan innebär en befrielse från all annan fruktan och öppnar vägen för oss att gå in i det Gud kallar
oss till. Denna världens furste har alltid regerat genom rädsla och skräck och i den yttersta tiden kommer
maktens hot att försöka tvinga Guds folk till lydnad och slaveri. Vi kan jämföra Martin Luthers attityd med
Filip Melanchtons inför riksdagen i Augsburg 1530. Luther skriver ”Melanchton är rädd för vad kejsaren
skall säga. Jag är rädd för vad Gud skall säga på den yttersta dagen.” Luthers Gudsfruktan, var den en
förutsättning för hela reformationen?
Vad vi kan se hos Mose så finns det en koppling mellan hans erfarenhet av Guds helighet, Gudsfruktan och
Guds kraft. Efter mötet med Gud har Mose inget val. Ingenting kan någonsin bli som förut efter mötet med
den ”fruktansvärde”. (Jfr 5 Mos 10:17, Ps 76:8,12) Allt är förändrat. För den som sett Gud finns det inget
liv, ingen väg och inget alternativ till Guds kallelse. (Jfr gärna med Jona och meditera över konsekvenserna
av att fly undan Gud.)
1. Gudsfruktan är början till vishet men också förutsättning för kraft. (Ps 111:10)
Den kraft som i ett ögonblick skulle kunna förgöra Mose är samma kraft som skall flöda igenom honom till
befrielse för folket. Gud låter Mose få del av hans undergörande makt och lite typiskt för Herren är att han
använder Mose arbetsredskap, staven. En stav som Gud kommer att visa sin makt igenom men som Mose
bara får använda efter Guds instruktion. Kraften är Guds och inte Moses. Mötet med Gud ger Mose en
enorm respekt för Gud.

I bibeln talas det om bävan som en naturlig reaktion för skapelsen i mötet med Skaparen. ”Han ser på jorden
och den bävar”. (Ps 104:32) Kan du se hur det finns ett samband mellan denna skälvande bävan, fruktan och
friheten att gå in i det Gud har berett. Frihet att bli beklädd med kraft. Där Gud är där är alltså på samma
gång friheten och helig bävan. ”Tjäna Herren med fruktan och gläd er med bävan.” (Ps 2:11)
Mose möter hos Gud både det personliga och intima tilltalet –”Mose, Mose” (2 Mos 3:4) som följs av en
tydlig och personlig kallelse men han möter också Guds vrede 4:14, när Mose ber att Gud ska ta vem om
helst förutom honom. Det är samma Gud, samma röst, samma heliga kärlek och vi kan inte förenkla Gud till
något Han inte är. Fast vi får kalla Gud för pappa så kan vi aldrig bli familjära med Honom. Aslan är inget
tamt lejon säger herr Bäver i C.S Lewis ”Häxan och lejonet”. Gud utväljer och han ämnar låta sin vilja ske.
Vad har vi att säga om det? Att frukta Gud är naturligtvis inte att leva i rädsla om straff, (det besjunger ju
Sakarias när Johannes fötts Luk 1:74 – mäktigt!) utan att veta vem man har att göra med.
”Där Guds Ande är där är frihet” (2 Kor 3:17), men vi ser hur den första församlingen som var uppfylld av
helig Ande bävade inför Gud när Ananias och Safira förgjordes. (Apg 5) Även Petrus bävade inför Jesus när
han såg hans kraft vid Genesarets sjö. (Luk 5, Matt 8:23ff)
Är det en förutsättning för att Petrus skall se att han inte har något egentligt val? Att hans liv är för alltid
bundet till Jesus, inte för vad han, Petrus har gjort, utan för Jesus kallelse och plan för honom. ”Herre till
vem skulle vi gå, du har det eviga livets ord och vi tror att du är Guds helige”, säger Petrus när många andra
lämnande Jesus. (Joh 6:69)
2. Gudsfruktan leder också till en inre frid som övervinner världen.
Det är en frid som denna världen inte kan erbjuda. Är det så att bara den som har slutit fred med Gud,
kapitulerat inför honom och gett upp sig själv, kan ta emot friden och få del av Guds makt och Guds kraft?
Bara då man är s.a.s. jordad, kan kraften tas emot utan att den förgör eller missbrukas. Gud som är
fruktansvärd kallas på samma gång för ”Herren vår frid”. (Dom 6:29) Jesaja ger messias namnen ”Mäktig
Gud… Fridsfursten”. (Jes 9:6) Det är genom att ha frid som Jesus tjänar i Guds kraft. Jesus är fylld av Guds
Ande och har frid mitt i stormen. I kaos så har han full auktoritet över det onda. Vi behöver kraft!!! Men är
det Gud som försöker skydda oss från sig själv genom att hålla tillbaka kraften? Här blir det paradoxala
tydlig. Vi behöver Guds kraft för Gudsrikes liv men samtidigt är den livsfarlig. Helt avgörande och
nödvändig, men kan bara nalkas och tas emot under Guds beskydd och instruktion.
”Mose tog staven i handen” och började vandringen tillbaka till Egypten. (2 Mos 4:20) Den såg inte mycket
ut för världen, men det fanns inget mäktigare än Mose stav. Mose håller i kraften. Han har den i handen eller
den är för handen. Guds rike är kraft och som engelsmännen uttrycker det, ” The Kingdom of God is at
hand”. Vi måste hålla i den livsfarliga ledningen och det är bara genom att låta kraften gå igenom oss som vi
kan bli använda i Guds rike.
På vägen tillbaka till Egypten så står det om en märklig händelse ”på ett viloställe kom Herren emot Mose
och ville döda honom”. (4 Mos 4:24) Är detta ett profetiskt ord som bekräftar att vi först måste dö för att
leva i Guds kraft? Är det så att Gud känns som en motståndare många gånger när vi söker hans väg och
kraft. Kan det vara så att Gud måste döda för att kunna göra levande. Bara den som är död för världen
kan leva i Guds fulla kraft. Vilken enorm kraft, frihet och frid finns det inte när en människa eller vi som
församling räknar oss som döda för världen men lever för Gud.
I helgen så påminde Gud oss om ett ord: ”Innan jag fick lida for jag vilse, men nu tar jag vara på ditt
ord”.(Ps 119:67) Ofta är det när jag skakas om och när ondskan blir påtaglig, som allvaret står klart för mig.
När jag skådar döden i vitögat som jag inser allvaret och upplever den respekt som är nödvändig.
Jag behöver Gud. Jag behöver hans kraft och jag behöver möta honom på hans villkor. Hebreerbrevets
författare skriver ”Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.” (Hebr 10:31)
Det är underbart och förfärligt på samma gång. Ljuvligt och outhärdligt men det är i den spänningen som vi
älskar och tjänar med bävan i Guds kraft.