Tjänstemannasvenska

7
Diagnosen på beteendestörningar baserar sig på barnets beteende i olika situationer. Genom att samla
information av symptom och beteende från barnet i fråga samt föräldrarna och lärare, kan man få
tillräckligt med information för att kunna göra en diagnos. Man kan också använda sig av frågeformulär
och intervjuer som hjälpmedel för att kunna fastställa diagnos.
Både DSM‐IV och ICD understryker att för att kunna sätta en diagnos måste störningarna i barnets
beteende ha varit långsiktiga, skadliga för barnet självt och för dess omgivning.
Bakgrund
Det är svårt att med säkerhet säga vilka saker som leder till beteendestörningar. Bakgrundsfaktorerna är
oftast mångtydiga. Längre brist på föräldravård kan leda till permanent illamående och vilt beteende.
Barn och ungdomar kan också lära sig aggressiva och utmanande beteenden från sin omgivning. Den
störda växelverkan mellan barnet och förälder, bristen på regelbundenheten och gränser hemma kan
också vara orsaker till beteendestörningar. Dessutom kan även vissa gener, inlärningssvårigheter och
uppmärksamhetstörningar vara bakom beteendestörningar. Ofta sker det samtidigt med andra
störningar och symptom, t.ex. depression.
Behandling och prognos
Behandlingen av beteendestörningen är ofta individuell och kan innefatta många olika
behandlingsformer. Instruktion till föräldrarna, familjeterapi och samarbete mellan hemmet och skolan
kan inverka positivt på barnet med beteendestörningar. Dessutom kan individuell terapi för barnet vara
hjälpfull och i grava fall kan man använda sig av läkemedel t.ex. litium.
Prognosen för beteendestörningar är dålig, om man inte förmår att förändra barnets beteendemönster.
Det finns ett klart samband mellan beteendestörningar, vuxen kriminalitet, asocialt beteende och
missbruksproblem. Vid sättandet av prognos, är det mycket viktigt att barnet får hjälp tillräckligt tidigt.
Det är även viktigt att stöda barnets omgivning.
4. Tvångssyndrom
Lauri Östman
Tvångssyndrom (OCD) är en sinnesförvirring som kan medföra en bemärkt sänkning av patients
livskvalitet. Det är inte speciellt sällsynt att lida av det här syndromet: dess livstidsprevalens är cirka två
procent. Världshälsoorganisationen WHO tillräknar det under de tio sjukdomar som mest begränsar livet
och förminskar ens inkomster. Därför är det viktigt att behandlingen av tvångssyndrom är tillräcklig i
samhället och också att man väljer effektiva behandlingsmetoder. Det är ännu viktigare när man tänker
att syndromet sällan förgår av sig själv d.v.s. utan behandling med antingen psykoterapi eller mediciner
såsom fluoxetin, till exempel.