Tjänstemannasvenska

17
denotering eller är det ett nytt egennamn för det original uttrycket. Autonomisk denotering betyder att
ord denoterar sig själv, och många filosofer tycker att det inte är möjligt. De tycker så eftersom det är
mycket hårt eller rentav omöjligt att behandla autonomisk denotering i formell logik.
Från annat håll, om ett uttryck mellan anföringstecken är ett egennamn för ett normalt uttryck tappar
man bort identiteten mellan det originala uttrycket och samma uttryck mellan anföringstecken som har
samma uttryck inom sig. Ifall ett uttryck mellan anföringstecken är ett egennamn för ett normalt uttryck,
är relationen mellan uttrycket ”’Aristoteles’” och filosofens namn ”Aristoteles” helt slumpmässig. Det blir
en tillfällighet att båda har samma bokstäver i samma ordning. Det här alternativet ser ut högst otroligt,
men många filosofer har kommit fram till att hålla med det eftersom autonomisk denotering har sett ut
som ett värre alternativ. Om ett uttryck denoterar sig själv ser det ut liktydig som att när skulle vi tala om
sand borde vi uppvisa en handfull sand för vår lyssnare i stället för ordet ”sand”.
Donald Davidsons demonstrativteori om anföring
Donald Davidson försöker förklara funktionen av anföringstecken på så sätt att han inte behöver
postulera nya omotiverade språkliga mekanismer. Han försöker utveckla en så enkel förklaring som
möjligt och försöker ta fasta på språket som helhet. Hans lösning till mekanismen av anföringstecken är
originell – han proponerar att man kan reducera mekanismen av anföringstecken till funktionen av
demonstrativpronomina.
Davidson framkastar att ett uttryck mellan anföringstecken inte denoterar någonting. Han tycker att det
är anföringstecken i sig själv som denoterar. Han säger att anföringstecken pekar på det ord som har den
formen som figureras inom anföringstecken. Således kan man bevisa funktionen av anföringstecken på
metaspråk med parafras som innehåller demonstrativpronomen. Alltså kan man parafrasera satsen
”Aristoteles” består av elva bokstäver
till satsen
Aristoteles. Uttrycket med formen här presenterad består av elva bokstäver.
Man måste uppfatta att demonstrativpronomen ”här” (bokstavligen) pekar på ordet före satsen.
Davidsons teori förklarar hur man kan denotera ord i sig själv eller en annan persons ord. Han säger att vi
inte begagnar samma ord utan vi denoterar det originala ordet med att vi uppvisar någonting som
påminner fullständigt om originalet. Således behöver Davidsons teori inte att postulera autonomisk
denotering eller nya språkliga mekanismer. Hans teori är följdriktig och entydig.
Kritik mot Davidsons teori
Davidsons teori är en av de mest diskuterade semantiska teorier nuförtiden, men bara få filosofer har
knäsatt den. För det första, Davidson försöker undvika autonomisk denotering, men många tycker att
han inte lyckas i det. För det andra, Davidsons teori ser ut som långsökt. Det strävar efter enkelhet men
kommer fram till att beskriva funktionen av anföringstecken med ett otroligt vis. Det är mycket mer
naturligt att tänka att i ett uttryck mellan anföringstecken finns det samma uttryck, inte endast samma