Om arbete, syften och mening

Gränslöst arbete och arbetets gränser? – Om arbete, syften och mening
Den här texten är en primitiv skiss av vad som antagligen kommer att utgöra en del av ett
kapitel i min avhandling. Texten är ofärdig på tusen olika sätt. Avsikten med denna skiss
är att försöka borra sig in i en fråga. Ett problem här är: vilka frågor är filosofiska? När
ägnar jag mig åt hobbysociologi eller dåliga politiska beskrivningar som inte gör ett
filosofiskt jobb (jag argumenterar dock för att politiska beskrivningar på olika sätt kan
göra ett jobb, men inte alltid)? En del av kapitlet fick inte plats. Så här ser avhandlingens
struktur preliminärt ut: Introduktion: om vardagsspråk och förståelse av samtiden 1.
Arendt, arbete och nödvändighet 2. Om arbete och frihet 3. Arbete och professionalism 4.
Arbete som kall? 5. Arbete och estetisk fixering 6. Arbete, syften och mening 7. Mening
och arbete Avslutning: work and non-work; olika arbetsbegrepp.
En student extraknäcker för dagen som muminfigur på M/S Silja Europa.
En universitetslärare uppmanas att beskriva studenternas inlärning på ett kvantifierbart sätt.
Du säger att du helst av allt skulle vilja jobba för någon frivilligorganisation, typ röda korset.
En fabriksarbetare kallas till sin mellanchef. Hennes arbetskraft behövs inte längre. Fabriken ska slå igen.
I en diskussion på baren försöker en ny bekant avleda samtalet från sitt jobb, något med logistik. Det blir
tydligt att hon antar att en diskussion om hennes jobb vore tråkig.
En designer pratar om utvecklingen på arbetsplatsen. Nya arbetsuppgifter har kommit till. Vissa vill inte
lära sig det nya. De kommer snart att försvinna, säger han.
Det allra viktigaste just nu är att skapa jobb. Det viktigaste för oss Moderater Socialdemokrater är jobben.
Arbetslivet är som ett maratonlopp, vissa orkar inte med, vissa befinner sig i klungan, andra i förtruppen.
Det här är glimtar ur arbetslivet som öppnar för frågan: vad ses som mål i och med
arbete? Hur hänger förståelsen av mål och syften samman med vad som betraktas som
meningsfullt och meningslöst? Frågor om mening och arbete kan inte ställas utanför ett
historiskt sammanhang: de väcks inte på ett allmänt plan, utan i samband med hotande
arbetslöshet, politiska ideologier (”arbetslinjen”), visstidsanställningar, utbrändhet (hur
ska det förstås), McJobs, emotionellt arbete, svartarbete. Tänk på ett begrepp som
”livslångt lärande”. Begreppet är förbundet med en mängd olika föreställningar om
arbetsliv, folkhem, arbetarinstitut, relationen mellan liv och arbete (i synnerhet:
meningsfullt arbete). ”Livslångt lärande” är ett begrepp med en konkret, historisk
förankring men begreppet genomgår ett antal förändringar: från folkbildningsideal till
flexibilitet.
Ett europeiskt område för livslångt lärande kommer att göra det möjligt för Europas medborgare
att utan problem övergå från studier till arbete, att flytta från en region till en annan, från ett land
till ett annat, för att på bästa sätt utnyttja sina färdigheter och kvalifikationer. Med livslångt
1
lärande avses allt lärande från förskolan till efter pensioneringen ("från vaggan till graven"). Det
omfattar alla former av utbildning (formell, informell och icke-formell).
(http://europa.eu/legislation_summaries/education_training_youth/lifelong_learning/c11054_sv.ht
m)
Att tala om ”livslångs lärande” handlar nu mer om anpassning och arbetslivets krav än
om humanistiska ideal om folkbildning. I citatet ovan visas hur lärande som ett
arbetsbegrepp breder ut sig till hela livets sfär. Allt kan gagna arbetslivet. Begrepp som
”utbrändhet” 1 , eller varför inte ”lösdrivare” som beteckning på en kriminaliserad grupp,
har på samma sätt en historisk kontext – för att förstå vad som avses med ”utbrändhet”
eller ”lösdrivare” måste man gå in på frågor om arbetets roll och förståelser av arbete/liv
under en specifik period. Det är en filosofisk påminnelse, inte att förvisa filosofiska
frågor till oväsentlighet.
Ett övergripande tema i avhandlingen är en svårighet att komma till rätta med
meningsperspektiv i relation till arbete. Detta tema är centralt också för denna text. Den
dikotomi som synas i sömmarna är att en aktivitet antingen låter sig beskrivas utifrån ett
engagemang ”för dess egen skull” eller så förhåller jag mig instrumentellt till
verksamheten i fråga. Om syften spaltas upp som ”autonomt valda” eller ”oberoende av
oss” tycks lönearbete alltid reducera arbetaren till ett passivt instrument. Genom en
diskussion utgående från texter av André Gorz och ”Bifo” Berardi bänds diskussionen till
att handla om vad som ur ett meningsperspektiv hänger på att beskriva arbete som
instrumentellt eller icke-instrumentellt. Berardi visar hur bilden av den ”arbete som
egenvärde” inte är ideologiskt oskyldig. I det här sammanhanget diskuteras främst
föreställningar om att ”mekaniserat arbete” [delvis] ersatts av former av arbete som
ställer meningsfrågor i ett nytt ljus. Frågor om lön kommer in här. Hur ska relationerna
mellan lön och arbetets mening gestaltas utan att man råkar in i metafysik eller
essentialism (att arbete är något visst)? Efter denna diskussion öppnar jag för möjligheten
att förstå begreppet syfte som en del av, inte en extern motpol till, meningssökande. [Den
diskussionen blir dock inte utredd på ett tillfredsställande sätt här, utan det är just en
öppning.]
1 Begreppet diskuteras intressant av den svenska sociologen Johan Asplund i Det sociala livets elementära
former.
2

Mål och medel
En klassisk bild: alla handlingar kan beskrivas som inriktade på ett mål. Alla handlingar
(i motsats till ”rörelser”) kan på olika sätt beskrivas utifrån skälet till varför de görs (om
man följer Anscombe tilläggar man att skäl är ett betraktelsesätt som anläggs, inte något
som föregår en handling). Att säga något om varför något görs är att säga något om
handlingens syfte. Att ställa frågor om vad en handling innebär, frågor som uppstår i
särskilda sammanhang på en mängd olika sätt, innebär ofta att svar kan artikuleras i
termer av vilken poäng en aktivitet har, vilka syften en handling tjänar, vad som är målet
med att göra något, vad något görs för. Det är frestande att tänka att relationen mellan
mål och medel kan se ut på två sätt: a) Medel och mål är externt förbundna, så att
relationen mellan dem handlar om något tekniskt, om verkställande. Att tala om
handlande som instrumentellt befinner sig inte på samma skala som att tala om att någon
strävar efter något. Med instrumentellt handlande tycks avses en närmast mekanisk
relation till ett syfte. b) Medel och mål är internt förbundna, som i att något är ”ett mål i
sig”. Begreppet syfte kan kopplas till avsikter, funktion, riktadhet, mål/medel men också
(och detta är viktigt för mitt resonemang) sammanhang, begriplighet och mening.
Att göra något för sin egen skull
En bild: lönearbete är meningsfullt endast om det består av sådana aktiviteter som vi vore
beredda att ägna oss åt också utan ekonomisk kompensation. Att vara konstnär, forskare,
kanske trädgårdsmästare, kanske barnträdgårdslärare, kanske programmerare? – är inte
dessa yrken aktiviteter som i och för sig också existerar i oavlönad form? Däremot: att
vara sekreterare, fabriksarbetare, ingenjör, bokförare, försäljare tycks handla om en
yrkesverklighet som inte har en motsvarighet ”i det vanliga livet”. (Någon skulle tillägga:
en allt mer detaljerad arbetsdelning kommer att göra att de flesta yrken saknar koppling
till ”det vanliga livet”.) Det här är en tankefigur som brukar åberopas i samband med
visioner om en värld utan yrken. Ni vet: fiskare på morgonen – kritiker på kvällen
(referens). Den rörelsen görs mot bakgrund av flera saker. Dels är det en tanke som
vänder sig mot en funktionell arbetsdelning. Det rör sig inte om, som det brukar heta i
3
diskussionen, en kritik av social arbetsdelning. Problemet, som det förs fram, rör hur
arbetets uppspjälkning speglar en kapitalistisk nödvändighet (att arbete tjänar till att spara
arbetstimmar genom effektivering). Att skriva konstkritik och att fiska är potentiellt sett
meningsfulla sysslor, men när det här blir en del av kapitalistiskt arbete försvinner
möjligheten till mening. Arbetet görs inte för sin egen skull utan det förhåller sig hela
tiden, tycks man tänka, till något yttre, som kräver att verksamheten ska ha en viss form.
Idén om att meningsfulla verksamheter är meningsfulla i sig själva vilar långt på en
föreställning om frihet. Endast fria, på förhand obestämda verksamheter kan vara
meningsfulla. 2
Men det är något lurt här. En problematisk punkt är förstås den romantiska ton
som många av de här tankarna har: man drömmer sig tillbaka till ett samhälle som var
”organiskt” uppdelat, där arbetsdelningen tycktes grundad i ”naturen själv”. Bonden
plöjer sin åker och smeden tillverkar redskap och kvinnan tar hand om hushållet. 3 En
annan observation som kan vara bra att framhålla redan i det här stadiet är att det är svårt
att tänka sig enighet kring vad som är ”meningsfullt i sig”. Möjligheten av oenigheter är
något som är inbyggt i bildens lockelse; ett egentligt arbete är ett sådant som motiveras
helt och hållet av individen och vad hon upplever som meningsfullt. I det följande
försöker jag utveckla det här synsättet på ett mera detaljerat plan.
Heteronomt och autonomt
I sitt samtidskritiska verk Kritik av det ekonomiska förnuftet beskriver den franska
filosofen André Gorz något han kallar en heteronom sfär. En heteronom sfär består av
konsumenthandlingar men också av handlingar som bestäms av organisationsbestämd
funktionalitet. Den senare formen av heteronoma verksamheter är drivna av mål som
individerna kanske inte ens vet om och som inte sammanfaller med de mål som av
organisationen antas motivera de som jobbar för den. Motiverande, kvasiindividuella mål
kan bestå av lön eller prestige, men också konkreta arbetsuppgifter som föreskrivs av
2 Det finns kritiska röster som ger en annan bild av frihet och mening. Simone Weil är en av dem. Det har
jag diskuterat i ett annat kapitel, så jag går inte in på vad hon säger här.
3 För en text som handlar om arbetsdelning på ett nyktrare sätt, se Jacob Meloes text ”Remaking a Form of
Life”.
4

organisationen (1989, 46-7). Heteronoma verksamheter exemplifieras av arbete som är
underställt en i förväg bestämd organisation som upprättat vissa mål för verksamheten
och som definierar hur verksamheten ska fungera. Arbetsuppgifterna är ”utifrån
bestämda”. Givet att ett samhälle är organiserat i funktionella uppdelningar kommer
arbeten inte att vara baserade på frivillighet. Förutom tekniska, föreskrivande styrmedel
är den här typen av samhälle beroende av vad Gorz kallar ”eggande styrmedel”, dvs.
något som är motiverande utanför arbetet – den socialiserade konsumenten (56-61). Med
andra ord: arbetet måste betraktas som ett medel. Gorz tar det som en självklarhet att det
måste finnas ett svar på frågan: ”varför arbetar människor?” I kapitalismen kommer den
frågan att ha ett svar, och detta svar handlar om en internaliserad inställning till arbete.
Tesen är klassisk: industrialiseringen/kapitalismen krävde och kräver underkuvade
individer. Kapitalismen kräver en viss inställning; i industrialismens begynnelsestadium
var det fortfarande uppenbart att disciplin och uppmärksamhet är något man lär sig
eftersom arbetet kräver det (tesen finns utarbetad också av historikern EP Thompson).
Närmare bestämt: det är inte man själv som bestämmer när man arbetat tillräckligt. Detta
blir en ekonomisk fråga i första hand.
Arbete, i sin mest fria form, är enligt Gorz ”människans suveräna verkan på
materien”. Det här är en klassisk bild. I sin ofria form är det något som står mellan
människan och materien, dött arbete, dvs. maskiner, till vilka människan jobbar som ett
tillbehör, vars kunskap är främmande för henne eftersom den är kunskap förbunden med
denna status som tillbehör (1989, 68-9). I denna klassiska bild av fritt arbete ingår det att
se arbete – egentligt arbete – som någon form av fritt skapande, som ett verk. Gorz
skriver om en operatör som övervakar en industriell process:
Vid arbetsdagens slut reser sig operatören. Av vad han gjort återstår inget, inget synligt, mätbart
materiellt resultat: han har inte åstadkommit någonting (104).
Gorz säger detta som om det vore självklart sant. Men att Gorz säger att resultat saknas är
mer en personlig, inte så lite nostalgisk, övertygelse om hur ”riktigt arbete” ser ut. Om
Gorz skulle vara en annan typ av skribent skulle han uppmärksamma hur ”resultat” i ett
kapitalistiskt produktionssätt kommer att ha ett antal olika innebörder som skiljer sig t.ex.
från ett jordbruk på 1600-talet [utveckla].
I ett modernt samhälle tycks arbetsdelning, på ett makroplan, vara oundviklig. Jag
är inte säker på vad Gorz menar, det är inte bara ”irreversibel” utan det tycks handla om
5
vad det överhuvudtaget innebär att tänka sig ett samhälle som vårt, hur företag funderar,
vad som produceras och hur. Förstås finns det mycket man kunde säga om arbetsdelning
och arbetets organisation, t.ex. hur företag mer och mer delas upp i resultatenheter med
sin egen bokföring. Arbetsdelning är inte bara funktionell, den omges av ett komplicerat
ramverk av företagsekonomi, ekonomisk organisation i bokföring och redovisning som
hänger samman med vad det är att maximera vinst.
Även om det är möjligt att tänka sig relativt självständiga arbetslag, och andra
omständigheter i arbetet som i olika bemärkelser motverkar tayloristiskt styckande av
arbete (”måldrivna styrmedel”, ”en betoning av förtroende”), är det en sak som enligt
Gorz tycks svår att ändra på: människor som är inblandade i en komplicerad
produktionsprocess har ”inte herraväldet över deras arbetes bestämmelse och mening.”
(1989, 71) Det här är en symptomatisk mening. Gorz verkar faktiskt tänka sig att det här
är en brist. Men vad skulle det innebära att ha herraväldet över arbetets mening? Min
kritik handlar inte om att Gorz skulle vara utopisk. Frågan gäller hur det här
överhuvudtaget ska förstås, annat än som en typ av ideologisk konstruktion, som vi alla
är väl bekanta med, dvs. ”i dagens arbetsliv kan just du förverkliga dig själv och bli
precis vad som helst och utforma ditt arbete helt enligt dina egna behov och strävanden”
(arbete som personlighetsprojekt). Men vill Gorz köpa in sig här? Tillåt mig tvivla. Men
också: Gorz verkar tänka sig att en egentlig verksamhet, en fri verksamhet, kännetecknas
av just ett slags möjlighet att fritt definiera vad denna verksamhet är (jag var tidigare inne
på det här spåret). Jag kan på olika sätt begrunda vad jag gör. Jag kan också tycka att jag
genom mitt jobb kontrolleras i en riktning jag inte vill gå. Men kontrasten här är inte att
”ha herraväldet över en verksamhets mening”. Det kan man, helt begreppsligt, inte ha.
Att förändra vad man gör är en sak, men att försöka kontrollera vad något betyder är
något helt annat. Och visst: på politiska håll har man försökt göra just detta: ”Vi måste få
människor att vilja arbeta.” Ett annat exempel är den klassiska sociala ingenjörskonstens
verklighetsuppfattning, en ambition att styra institutioner på samma sätt som en förare
styr en bulldozer (se Rhees). Att försöka skapa förutsättningarna för ett mer meningsfullt
arbetsliv måste inte vara begreppsligt förvirrat, om det handlar om riktig politisk
rannsakan kring relationen mellan arbete, ekonomi, hälsa, mening osv.. Sådana försök
hör vi om ständigt. De här försöken kan vara bra eller dåliga, konstruktiva eller
6

missriktade. Men det går inte att bestämma vad en meningsfull aktivitet är. När Gorz
ständigt återkommer till hur autonomt arbete är sådant där man ställer upp målen från
början till slut närmar han sig sfären av högtidligt nonsens, även om det är hur lätt som
helst att förstå lockelsen bakom det han säger: man vill (ibland: måste) definiera sitt
arbete själv, och då handlar det inte bara om organisering, utan om vilken plats arbetet
ska ha i ens liv – att ha kontroll över relationen mellan t.ex. arbetsliv och familjeliv (se
Allvin et al 2006, 18, 37).
Gorz diskuterar en samtidsbild som markerar det postindustriella arbetets avstånd
till taylorismen; nu är det kunnande, yrkesstolthet och initiativförmåga som är viktigast i
de flesta jobb. Detta är en chimär, säger Gorz. Arbetsmarknaden är uppdelad i en elit som
har intressanta, fasta jobb, och så de andra: visstidsanställda, svartarbetande, manuella
arbetare, arbetslösa, säsongsarbetare. Som Allvin et al (2006, 9, 53) uttrycker det:
arbetslivet är polariserat mellan dem som känner sig frikopplade och dem som är
frånkopplade, mellan dem som har fria och kreativa jobb och dem vars arbete präglas av
detaljerade regler och schematiserade sociala relationer. Ett arbete som är intressant och i
viss mån självreglerat är inte nog, skriver Gorz, som ständigt återkommer till uttrycket
”samstämmighet mellan arbete och liv”. Han beskriver arbeten som har väntande och
beredskap i centrum; en operatör övervakar det löpande bandet och kontrollerar att allt
går rätt till och att inga onödiga avbrott sker. Gorz beskriver detta arbete som tjänande;
operatören tjänar ”samhället vilket det än är och vilka prioriteringar och mål det än har
givit sig.” (1989, 101) I viss utsträckning är det här en begriplig beskrivning: ett arbete
kan vara intressant och ansvaret i jobbet kan vara tungt (ibland också ansvartyngande)
men ändå inte meningsfullt. Allt hänger på vilken karaktär ansvaret har: att ta ansvar för
en omöjlig situation, att ta ansvar som ett uttryck för vad som är viktigt i jobbet. Precis på
samma sätt kan ett arbete ”humaniseras”, som Gorz säger, utan att dess syften för den
skull humaniseras – självständighet är inte samma som moralisk självständighet. Denna
poäng är viktig. Jag återkommer till den här problematiken.
Hur beskriver då Gorz de autonoma verksamheterna? Väsentligen handlar det om
något som är ett ”mål i sig”. Vad detta betyder är att det finns ett internt samband mellan
mål och medel (fast Gorz förvirrar mer än han klargör genom att tala om
”tillfredsställelse”). Att något är ett medel är alltså inte oberoende av att målet ses som
7
viktigt. Gorz dyker sedan ned i den klassiska diskussionen om frihet och nödvändighet.
Han vill inte, säger han, säga att det autonoma präglas av en frihet från ”att vara förslavad
under nödvändigheten”. Men när han försöker gestalta det autonoma är det ändå som om
denna dikotomi skulle göra sig gällande. Med autonoma verksamheter tänker sig Gorz
något som inte bestäms av yttre mål – och speciellt – inte av yttre omständigheter som
gör verksamheten nödvändig. Vad detta innebär är delvis att en aktivitet som är autonom
inte är funktionell. [Skriv mer om varför jämställandet mellan funktionalitet och
meningslöshet kan vara förhastad.] Gorz går så långt som att säga att de autonoma
verksamheterna befinner sig bortom den ekonomiska sfären. Om en verksamhet ingår i
en helhet av handlande som på något sätt har att göra med pris, säljande eller funktion;
eller till och med (historiskt bestämd) försörjning – då är det inte längre autonomt. Just
det, Gorz tror inte att det kapitalistiska arbetet kan utvecklas eller göras meningsfullt. Att
försörja sig är att ingå i specialiserade och funktionella relationer konstituerade av
effektivitets- och produktivitetssträvanden. I vårt samhälle kan autonomi bara innebära
verksamheter som förutsätter att försörjningen redan är tryggad (Gorz 1989, 197-199).
Att ett kollektiv bakar bröd som de säljer tillsammans är inte autonomt, men att gruppen
bakar bröd på sin fritid, där brödet är en ”valfri produkt, de har valt att tillverka den för
det rena nöjet att baka det, äta det, ge bort det, förkovra sig i något de själva bestämt
normerna för. Varje bröd är mera ett verk än en produkt…” (1989, 199) En mängd saker
är djupt problematiska med det Gorz säger. Men visst är det något man känner igen här
också; att en verksamhet kan förändras genom att den ingår i ett ekonomiskt mönster,
som en del av ekonomiska relationer. De exempel som eventuellt slår oss först är
hämtade från konsten. Men det finns många exempel som talar ett helt annat språk än
Gorz uppdelning i det autonoma och det heteronoma. Dikotomin gör det helt omöjligt att
förstå vad det innebär att korrumperas av sitt arbete. Tänk t.ex. på en anställd vid FPA
som är bekymrad över att kollegan börjat betrakta sina klienter som en enhetlig grupp.
Kollegan gör, ytligt sett, vad hon ska; hon tillämpar olika typer av lagparagrafer genom
sina beslut, hon sitter i samtal med sina klienter. Men tänk er att hon tillämpar lagar utan
att vinnlägga sig om att sätta sig in i klientens livsomständigheter. Ett sådant exempel har
allt att göra med hur ett yrke innehåller en mängd funktionella aspekter; en mängd regler
och förhållningssätt, en uppsjö konkreta omständigheter som socialtjänstemannen inte
8

har, i Gorz mening, ”kontroll över”. Men man kunde säga att alla dessa aspekter kan leva
olika slags liv. En lag kan tillämpas som lagrytteri men tillämpningar kan också vara
engagerade (och då har jag inte sagt något om att en socialarbetare ska ha vissa
”känslomässiga förmågor” - tvärt om.) i en helt icke-dramatisk bemärkelse, nämligen i
form av noggrannhet, pålästhet, gott omdöme osv. Gorz är väldigt dogmatisk när det
kommer till att resonera om poängen med ett jobb. Exemplet ovan visar förhoppningsvis
risken med en sådan dogmatisk inställning.
En destruktiv fixering i tänkande kring vårt samhälle är den roll som ges åt
“ekonomiskt förnuft”. Begreppet kan jobba, men en viss användning får det att se ut som
om allt är underställt det ekonomiska förnuftet, bortom vilket finns spontanitet, autonoma
aktiviteter och villkorslöst givande. Det här är ett slags renodling av det mänskliga livet
som på olika sätt kommer att leda till det tänkande som Gorz exemplifierar: det enda
vettiga är att minimera ekonomiska relationer och yrkesutövande (som är
genomströmmade av ekonomisk rationalitet), som alltid kommer att ha en given form.
Dikotomin är, och detta är min övergripande poäng, destruktiv.
Ett slags tvångstanke kring det instrumentella återupprepas i filosoferande kring
gåvan, som framstår något närmast omöjligt. Finns det något som inte fångas av en
ekonomisk logik, som inte förväntar sig en motprestation, som kräver något av mig? Kan
man verkligen tänka det fria givandet? Bygger inte gåvan alltid på en logik som har med
prestationer och utbyte att göra? Och ska man tänka bortom brist och nödvändighet – ja
då är det bara att vända sig till Bataille, Potlatchindianer och det som svämmar över och
Överflödet (jfr Sheshow 2005).
Arbete och lön
Vad är lön? Det är en enorm fråga. Låt mig omformulera: går det att betrakta lön som
kompensation för arbete? Men om lön är kompensation, vad säger det då om ett externt
och ett internt perspektiv på arbete? ”Kompensation” är inte ett speciellt klart begrepp; att
jag kompenseras av grannen med en fisk för en tjänst är en sak, att ”kompenseras” i
bemärkelsen lönearbete är en annan. Det är förstås ett faktum att lön kvantitativt sett
saknar samband med hur viktigt ett arbete är. Lönens storlek styrs av andra saker. En
9
standardbeskrivning (den är inte självklar) av utvecklingen av industrialism är just att lön
och prestation ska bli två enheter som inte har någon inbördes relation – man räknar med
en standardprestation. Bland annat därför är det lockande att tänka att lön saknar all
relation till arbetets faktiska meningsinnehåll. Men är det så? Nu är jag minst av allt
intresserad av huruvida ”pengar ger mening”. Jag ger dessutom inte mycket för att söka
förklaringar för hur arbete kan ses som meningsfullt. Utan: kan man säga att ur
perspektivet lön är arbetets innehåll helt oväsentligt? För det första: en människas relation
till den lön hon förtjänar är sällan entydigt, det är svårt att ens tänka sig vad entydighet
skulle betyda, om man inte ger sig in på dålig motivationspsykologi. Relationen mellan
lön och mening aktualiseras på olika sätt inom olika yrken. Lönens betydelse varierar
förstås mellan individer som utövar samma yrke, men det tycks finnas mer eller mindre
begreppsliga skillnader i hur frågor om lön kan ha betydelse för en psykoterapeut, en
universitetslärare, en fabriksarbetare, en taxichaufför, en egenföretagare. Däremot är det
farligt att dra slutsatsen att lön måste står i kontrast till ”att något är meningsfullt i sig”.
André Gorz igen: ”Det är omöjligt att betala för eller ta betalt för tillgivenhet,
ömhet, sympati, med mindre än att de är låtsade.” Det är lockande att gå med på det.
Tänk på följande, klassiska, bild: privata relationer handlar om känslor. Offentliga
relationer handlar om funktioner. Att det är en bild som är djupt problematisk kan jag inte
argumentera för här. Gorz visar att distinktionen inte är så klar. Hur ska tjänsteyrken som
t.ex. städare i privata hem förstås? Den som städar i ett privat hem utför en syssla som har
ett annat sammanhang än när någon gör det i sitt eget hem. Att städa i någons privata hem
tycks annorlunda än att städa en offentlig lokal eller ett företags utrymmen. Att städa i ett
hem mot betalning tycks inte heller vara samma sak som att städa hemma hos sin vän
som brutit benet. Också andra frågor dyker upp. Vissa yrken tycks handla om ”att behaga
och att bjuda på sig själv” (för att inte tala om att underhålla, roa, ”) skriver Gorz
(referens). Dessa arbeten kan inte renodlas till att utföra en överenskommen, klart
definierad uppgift (och inte heller, vilket väl Marx visat, till ”bytesvärde”). Kanske vill
man, som Gorz, säga att det finns ett antal yrken, undervisning, vård, hjälp, assistens,
forskning där betalningen möjliggör att man kan arbeta med något, snarare än att lönen
utgör målet för detsamma. Visst – och är en viktig inställning, som inte behöver stå i
konflikt med att se skälig lön som viktig. Men det typiska steget i autonomiriktningen blir
10

att säga att arbetsprestationen är en fritt given gåva (1989, 169-70). Här vill jag inte följa
Gorz. Att ta sin tillflykt till metaforen gåva blir här ett sätt att spalta upp världen i det
totalt fria och det nödvändiga/funktionella. Därför är det inte förvånande att Gorz inte
bara menar att vissa arbeten borde avprofessionaliseras (om jag förstår honom rätt:
statusen som yrke måste bort i så hög grad som det är tekniskt möjligt), men också att
vissa sysslor på ett egentligt plan alltid måste vara frivilliga. Det kan finnas ett djup i den
poängen (och det handlar just om var det går att tillämpa externa motivationsperspektiv).
Men, krasst sagt, läkarens och terapeutens verksamhet är just en yrkesverksamhet, och
jag tycker att det finns all orsak att hålla det i minnet, hur mycket man än vill
begreppsliggöra en totalitär ekonomisk logik.
Att ta fasta på en konflikt mellan lön och arbetets innehåll kan också förvränga en
yrkesverklighet och i värsta fall sentimentalisera den och ge den en känslobetoning som
är falsk. Ett exempel: Att en sjuksköterska kräver högre lön kommer, utifrån en viss
(sexistisk) logik, att bemötas med anklagelser om girighet. En sjuksköterska ska vara en
uppoffrande Florence Nightingale och Florence Nightingale står inte på barrikaden och
kämpar för högre lön. Strejkande stuvare anklagas också för att vara giriga. Men
girigheten tycks här inte ha samma relation till föreställningar om arbetets mening. Här
förutsätts inte att stuvarnas inställning till sitt arbete korrumperats genom kraven på
högre lön. Girigheten här handlar snarare om ”vad samhället har råd med” och att
stuvarna måste ”ta sitt ekonomiska ansvar” i kristider.
Ett annat exempel: Att företagsledare har astronomiskt höga löner väcker frågor.
Vilken relation till jobbet har lönerna? Det måste ju finnas något berättigande. En sak
som ständigt förs fram har just med kopplingen mening och lön att göra, men på ett
ytterst dubiöst sett. Företagsledares lön är, heter det, en motiverande faktor. Bara om
lönerna är riktigt höga kan man locka kvalificerad arbetskraft till dylika poster.
Företagsledare är dessutom, sägs det, ansvarstyngda människor. Lönen står i relation till
detta ansvar. Men vilket samband mellan ansvar och lön förutsätts här? Tänker man sig
att företagsledare gör ett offer? Eller ska man snarare igen vända sig till
motivationsbegreppet: bara genom yttre kompensation hålls arbetsmotivationen uppe.
Det är en bild som samtidigt rullar upp ett meningsperspektiv, för att sedan genast
förkasta det.
11
Alltså: i olika yrken kommer olika frågor att uppstå om vad det är man får betalt
för. Att den anställdas lön kan kokas ner till arbetstimmar är förstås i många sammanhang
en självklarhet (jämförbar med den institutionaliserade ackordlönen). Att få lön handlar
ytterst inte om prestation, utan om arbetstimmar. 4 Det här är, såvitt jag förstår,
grundelementet i Taylorismen [kolla Braverman]. Relevansen hos den här bilden har inte
försvunnit, men det gör inte att andra frågor skulle försvinna: vad innehåller dessa
timmar? Är det timmar av väntande, beredskap (kanske till och med sömn), övervakning,
tillsyn, plötsliga ingripanden, definierade uppgifter, ronder, uppdrag, projekt, hjälp, vård,
tolkning, informerande, ”att stå till tjänst”, politiskt arbete – osv. De här beskrivningarna
av ”arbetstid” och ”betald arbetstid” (men också obetald arbetstid) kommer ibland att
aktualiseras som meningsfrågor gällande relationen mellan arbete och lön. Tänk till
exempel på hur någons övertidsarbete kan betraktas som en flykt från något annat eller
hur ojämlika löner kommer att väcka frågor angående hur olika arbeten värderas.
Det är inte klart att det finns en given, neutral beskrivning av relationen mellan
lön, arbetstid och mening – det är inte ens klart att det finns en given beskrivning av vad
arbetstiden betstår av. Tänk på helt konkreta perspektivskiften: ”mitt jobb består av
massvis av död tid.” ”Jag måste ständigt vara i beredskap på att någonting kan hända och
jag måste ingripa”. Måns Wadensjö beskriver i dokumentärromanen Förlossningen att
som vårdbiträde ha nattjour på en förlossningsavdelning, arbetstid dels som en tid av
dåsande, kallprat och kaffedrickande, men också rutiner, arbetsuppgifter, plötsliga
uppdrag och ett slags öppenhet i vad som kan hända på jobbet. Och det är just här jag ser
en dimension av mening även om det här begreppet om mening passar dåligt in på tanken
om att ”mening” handlar om något slags existentiellt stirrande, bortslitet från handlande.
Alltså: relationen mellan lön och mening kan inte ges någon allmän beskrivning. Externa
och interna relationer kommer att föras fram i särskilda syften; som motiverande
perspektiv, som berättiganden, eller som kritik.
Själen i arbete
4 Det är förstås viktigt att komma ihåg att begreppet arbetstid är historiskt förankrat och att det inte finns
någon statisk ”arbetstid”, oberoende av hur arbete, ekonomi och liv organiseras och praktiseras.
12

Frågor om arbetets syfte måste ställas på nytt och på nytt. Att ställa sådana frågor handlar
om ideologikritik, om att förstå sin samtid. I sin bok The Soul at Work frågar sig ”Bifo”
Berardi vart motstånd och uppror har tagit vägen. Han beskriver en italiensk
sjuttiotalskontext: masstrejker och arbetsvägran. Men, säger han, retoriken kring arbete är
annorlunda nu. Arbete är, i en västerländsk kontext, sällan ett mekaniserat fabriksarbete
som endast tar kroppen i anspråk (Gorz och Berardi beskriver, som ni ser, industriellt
arbete på helt olika sätt). Det postindustriella arbetet lämnar inte själen i fred. Berardi
skriver, en smula ensidigt, om arbete som i olika bemärkelser kretsar kring information.
Helt riktig är hans påpekande att distinktionen manuellt och intellektuellt arbete inte
längre är självklar. ”Informationsarbete” korsar en sådan uppdelning. För många
anställda gäller det att ställa sig till förfogande för en ström av information:
Both simple executing workers and entrepreneurial managers share the vivid perception
that they depend on a constant flow that cannot be interrupted and from which they cannot
step back save at the price of being marginalized (2009, 89).
Det här är en god beskrivning av många jobb, av vad det är att jobba för call centres, en
viss idé om forskning, kanske viss typ av journalistik, marknadsföring, programmering,
”management” – men också av jobb där det hela tiden gäller att tillägna sig ”det nya”, det
innovativa, att inte låta sina yrkeskunskaper föråldras.
”Alienation” är inte längre ett belysande begrepp skriver Berardi, som är nog så
medveten om att ”alienation” är ett begrepp som används på olika sätt. Han analyserar
flera schatteringar av sextiotalsmarxism. En humanistfalang betonade alienation utifrån
ett autenticitetsperspektiv (en viss idé om ”det mänskliga”). Kapitalismen inhiberar
mänsklig potentialitet. Vi såg detta mönster också hos Gorz. Hos de italienska autonoma
marxisterna sågs alienation snarare ur ett klassperspektiv. ”Alienation” markerade en
form av (aktiv) medvetenhet om en intressekonflikt mellan kapital och arbete. Utifrån
detta markerade alienationsperspektivet redan ett slags uppror, en kollektiv rörelse mot
kapitalet – att vägra identifiera sig med sitt arbete, att, för att tala på Gorz’ sätt, markera
ett avstånd mellan arbete och liv. Berardi vill till och med säga att fordismen i sig
innehöll en medvetenhet om konflikter. Att arbetet designades i små, mekaniska enheter
13
för att undvika ”destruktiva mänskliga element” var något som, på ett visst sätt, befann
sig på ytan. Antagonismen inbyggd. Så här skriver Gorz i Re-claiming Work:
[Fordism] recognized the specificity of, and antagonism between, the respective interests
of living labour and capital. The relationship between the company and the workers was in
essence a conflictual one and required of the parties concerned negotiated compromises
which are continually undergoing review. Workers did not belong to the company. They
owed it only the work clearly laid down in their contracts of employment, at set hours and
on specified terms and conditions. They owed it to the company to lend themselves to the
accomplishment of tasks which could be effected without their committing themselves to
the particular ends concerned. […] It did not require their subjective involvement, or at
most it required it only incidentally (1999, 37).
Berardi menar att det inte längre är belysande att beskriva arbete som att en extern
ordning, som något främmande. Man måste fråga: vad betyder det att människor nu
tenderar att identifiera sig med och genom sitt arbete? Hur ser relationen mellan detta och
olika drag i arbetsverkligheten ut? Arbete är i allt högre grad informationsarbete.
Kapitalistiska intressen avskaffar manuella löpandebandarbeten (eller så utmanövreras
dessa jobb till andra världsdelar). Nu upphöjs arbete som fritt strömmande kreativitet,
som det enda livsområde där vi är oss själva, där vi verkligen kan göra vad vi vill (2009,
76). Arbete ses inte längre som en tillfällig åttatimmarsdöd utan som den sfär i livet där
vi är mest levande. Man har investerat sig själv i arbetet, metaforiskt och bokstavligen;
inte en viss mängd timmar om dagen, utan man är sitt arbete: ens arbete är en förlängning
av ens person och ens personlighet. Många sociologer talar om det gränslösa arbetet:
arbetet breder ut sig i tid och rum men också så att arbete och individualitet på olika sätt
knyts ihop, i praktik och ideologi (Allvin 2006). [säg mer om det]
Att tala om arbete på andra sätt än som personlighetsprojekt har blivit tabu. En
översättare berättar att ordet ”arbetare” är med på en lista av bannlysta ord. Att beskriva
arbete som en konflikt mellan liv och arbetstid beskrivs ofta som en inre, nästan själslig,
konflikt. Allvin et al (2006, 18): man förväntas lösa konflikten själv, det är upp till en
själv att bestämma vilken plats arbetet ska ha! Att beskriva människor som vandrande
kompetens, en vandrande CV kan tyckas onödigt polemiskt, men det finns en smula
begriplighet i det. Ett exempel: filosofen Nina Power nämner hur kvinnor tenderar att ses
som ideal arbetskraft för vissa jobb – de behöver ju inga specialkunskaper: de ÄR
kommunikativa, relationella, empatiska. Med andra ord: perfekt arbetskraft för ett call
14

centre! (Power 2009, 18) Ett annat exempel: i många företag ingår processer av
utvärdering och utvecklingssamtal. De anställda ska placera olika förmågor och
”kompetenser” på en skala. Kanske ska de också utvärdera chefen. Det som de här
utvärderingsprocesserna handlar om låter sig inte begränsas till ”kan x y?”.
Utvärderingarna beskrivs helt öppet som ett slags utvärdering av de anställdas
självkännedom. Ännu ett annat exempel: i anställningsintervjuer är det inte sällan en
persons inställning som uppmärksammas (”passar du in i teamet”).
Samtidigt, bakom den här ideologin/praktiken pågår, enligt Berardi, en
utarmningsprocess. Kommunikation är arbete. Berardi beskriver ett arbetssamhälle där
mänskliga relationer förlorat en dimension av omedelbarhet. Han kommer från en
tradition där detta uttryck genom allmänbegrepp som ”loss of eros in everyday life” men
också ”de-realization”. Berardi beskriver en värld av ”production of scarcity and need ---
can’t waste time --- need to get back to work.” (2009, 82) Precis som Jonathan Crary
(referens) beskriver Berardi uppmärksamhet som något socialt och historiskt. Ett ständigt
krav på tillgänglighet: ”Everywhere, attention is under siege” (Berardi 2009, 108).
Berardis poäng är att kapitalismen inte begränsar sig till en åttatimmarstransaktion.
Kapitalismen genomströmmar känslor, upplevelser och perception. I motsats till t.ex.
Simone Weil beskriver Berardi ett slags själslig frihet som ännu kunde råda i en
industrikontext. Här fanns det ännu plats för urskiljandet av konflikt och individuella och
kollektiva protester. M.a.o.: den ”kreativa klassen” ses som urtypen för ett fritt arbetsliv –
Berardi ifrågasätter denna bild av frihet. Men som Allvin et al (2006, 100) största möjliga
krasshet skriver: att arbetets självständighet upphöjs till ett ideal kan ses som en brist på
samhörighet.
Kapitalismen i dess postindustriella form, säger Berardi, kräver en form av
helhjärtat deltagande. Som Gorz skriver: det krävs devotion (1999, 38). [jfr PD Anthony:]
Kapitalismen vill ha villiga, autonoma, självgående, flexibla varelser. Men förstås är det
en alldeles särskild form av autonomi som det frågas efter. Kapitalismen är, som redan
Marx noterade, beroende av en reservarmé av villig arbetskraft, en förutsättningslös,
absolut mobilisering. Som jag förstår det. konflikten mellan arbete och kapital har inte
försvunnit någonstans, men genom att företagsanställda betraktas som kompetens-/
kunskapsresurser och entreprenörer i företagens – nej, kundens tjänst (jfr Allvin et al
15
2006 om individualisering av arbetsrelationer) kommer konflikterna att flyttas; till
relationen mellan olika former av arbeten, relationerna mellan att ha ett arbete och inte ha
ett, globala och nationella arbetsmarknader, diskussioner om produkter och tjänster roll.
Utifrån den ideologisk-praktiska uppställning som Berardi gestaltar tycks det råda
fullständig harmoni mellan företagens syften och den anställdes strävanden. Den
anställda får möjligheten att förverkliga sig själv i ett intressant arbete och företaget
möjliggör just detta (och de tjänar på det) (jfr Gorz 1999, 45-7).
Men Berardi gör det på många sätt för enkelt. Han målar upp en bild och i den
bilden står information i centrum på ett sätt som blir förenhetligande. Han går inte på
djupet med hur olika konflikter kommer till uttryck och hur de hänger ihop med arbetets
innehåll; att ifrågasätta en arbetsorganisation, att ifrågasätta reformer, att ifrågasätta de
syften arbetet tjänar, att säga upp sig, att kontakta facket, att sjukskriva sig, att känna sig
trött, att vilja påverka, bitterhet och ressentiment, att kräva erkännande av arbetets
viktighet. Det Berardi beskriver, men som han inte tematiserar tillräckligt, är vad det
innebär att vara utelämnad åt sig själv i arbetslivet – man är utelämnad ”åt sitt eget
meningsskapande”, man är utelämnad åt att vara målmedveten och autonom entreprenör
vad man än jobbar med och hur än arbetsmarknaden ser ut, man är utelämnad åt olika
typer av ovisshet och sårbarhet; ”att anpassa sig”.
Berardi har väldigt lite att säga om subjektivitetens olika former. Han ser en enda
form av exploatering, men inte ens här blir det riktigt klart vad som står på. Även om han
avslöjar en mängd ideologiska konstruktioner kring ”kreativt arbete”, är hans bild av
förtryck och exploatering långt mindre tillfredsställande. Visst är det lätt att förstå
Berardi: att ha ett arbete är att ha en berättigad existens i samhället, ett liv i arbetets tjänst
som samtidigt ska vara ett arbete i livets tjänst. Drastiskt uttryck: att ha ett arbetsliv ses
som en grundläggande förutsättning för erkännande av rätten att finnas till (”att göra rätt
för sig”) vilket är lätt att se i det politiska utagerandet kring arbetslösa icke-medborgare
och det s.k. ”tiggeriet”. Samtidigt: arbete ses som en bristvara som man måste vara
beredd att göra sig tillgänglig för. Man får inte missa sina chanser (”att vara
anställningsbar”). Att det här har med känslor och subjektivitet, t.o.m., i vissa avseenden,
vad det är att ha ett liv, är självklart - men ändå: på vilka sätt exploateras känslor och
subjektivitet?
16

Den här typen av beskrivningar av arbete öppnar upp för meningsperspektiv. Men
dessa meningsperspektiv utmanar tanken att det skulle finnas en given moralisk tyngd i
att något ”är meningsfullt i sig”. Eller: ”att arbeta för någon annan”, ”att ens arbete tjänar
ett visst syfte”, ”att förhålla sig instrumentellt till det man gör” har en specifik historisk
omgivning av ideologier, praktiker och strukturer. Uppställningen mellan ett statiskt
ekonomiskt förnuft versus personligt meningssökande är begränsande. ”Att jobba för
någon annan och att jobba för sig själv”: det här är i högsta grad en distinktion som är
inramad av politiska oenigheter kring hur vår samtid ska förstås. Att, som Berardi, säga
att anställda frivilligt låter sig exploateras är något som ingen sociologisk analys i världen
kan ge uppbackning för. Det handlar om att förhålla sig till vad som menas med
frivillighet.
Mål i sig
I The Quest of Meaning diskuterar Oswald Hanfling den klassiska frågan som inställer
sig gällande mål och medel: hur länge kan resonerande fortsätta? Finns det något yttersta
mål? Hume säger att det måste finnas: ”Something must be desirable on its own
account.” (Hanfling 1987, 18) Men om det yttersta målet tillskrivs något slags ”natur”, en
form av faktum, så tycks den grundläggande intuitionen att en aktivitet görs meningsfull
genom de syften den strävar till plötsligt problematisk. För hur kan ett faktum ha en
sådan funktion? Men ”ett yttersta mål” artikuleras inte alltid som ett grundläggande
faktum, utan son en förståelse av vad det innebär att något är meningsfullt. Så förstår jag
Gorz, även om jag är kritisk mot den rörelse han gör i sina texter. Mål kan inte vara ett
slags fakta. Ändå betraktas mål ofta antingen som något som kan studeras objektivt eller
som något som är helt och hållet subjektivt, ett radikalt val. Så här skriver Charles Taylor
i sin essä ”Begreppet person”: ”Våra mål betraktas som givna av naturen och därför
möjliga att lägga i dagen genom ett objektivt studium – eller så ses de som autonomt
valda.” (1995, 158)
Hanfling noterar också att det inte är speciellt klart vad det innebär att säga att vi
gör något ”för sin egen skull”. Är detta endast en transportsträcka mellan att ge skäl och
17
att vägra ge skäl? Är det ett kvasi-skäl som just genom ”skäl” vill framställa något som
meningsfullt?
Syften, förståelse & aktiviteter
Att beskriva syftet med en handling kan handla om att ge skäl för något, att
berättiga något, att få någon att göra något, att motivera ett beslut eller ett
tillvägagångssätt, att urskulda sig, att beskriva varför något är viktigt. Som Anscombe
noterade: vi nöjer oss inte med vilken typ av svar som helst för vad som är ett skäl eller
ett mål (referens). Att något beskrivs som ett syfte garanterar inte i sig självt
meningsfullhet. Meningsfullhet – för vem? Den här poängen är viktig men den pekar åt
många håll. ”Jag gör det för att...” betyder inte en enda sak och det är inte en formell
utsaga som på ett magiskt sätt gör min handling meningsfull. Att en aktivitet är
meningsfull - viktig, begriplig, bra, nyttig - uttrycker ett perspektiv. Samma gäller för
begreppet ”syfte”. Ett meningssökande kan komma till uttryck just genom ett försök att
artikulera vilken poäng en aktivitet har och hur det jag gör förhåller sig till denna poäng.
Men här är det inte vettigt att säga att meningsfullheten uppstår genom att ett syfte
formulerats. Snarare blir det viktigt att se på hur idén om syften är ett uttryck för
meningssökande. Alltså: man kan tala om syften i aktiviteter, som uttrycks i dem, snarare
än att det skulle vara så, att syften är något externt till vad vi gör.
Förhållandet mellan meningsfullhet och syften är, menar jag, primärt sett en fråga
om meningssökande och -skapande. Att säga att något ”inte tjänar något till” är ett
uttryck för hur något framstår för mig. (På samma sätt finns det en viktig obestämdhet i
vad ett resultat är och hur resultat förhåller sig till att något är meningsfullt).
Jag skulle uttrycka mig som Charles Taylor (som i detta sammanhang diskuterar
beskrivningar som inte kan reduceras till objektiva beskrivningar - Taylors syn är dock
inte oproblematisk): ”Vår förståelse för de mål vi eftersträvar fördjupas av hur vi fattar
den betydelse saker och ting har för oss, och vice versa, och ett språk där vi kan tala om
bäggedera gör det möjligt för oss att artikulera oss klarare.” (Taylor 1995, 111) Poängen
här är att mål och syften är något vi hela tiden förhåller oss till; något artikuleras som ett
mål inom ramen för att saker har betydelse. Men det här betyder, tycker jag, inte att vi
18

hela tiden förhåller oss till just mål – att allt som i någon bemärkelse handlar om hur
saker har betydelse för oss skulle kunna sammanfattas som ett syfte eller mål som
”värderas”. Sättet att tänka kring vad det är att vara ett djur som förhåller sig till sig själv
verkar däremot måla upp en mycket rikare beskrivning av vad det är att artikulera
mening. [& Phillips & Dilman om självbedrägeri] Att förhålla sig till sig själv kan inte
reduceras till att ”förhålla sig till mål” eller att förhålla sig till ”det som motiverar mig”.
Det som tycks bli allt mer tydligt här är att det är omöjligt att ge en neutral (i
bemärkelsen oberoende av menings- och begriplighetsperspektiv) beskrivning av vilka
syften en aktivitet tjänar. Men att säga att det inte finns någon neutral beskrivning är inte
samma sak som att hänvisa till subjektivitet och att alla beskrivningar befinner sig på
samma nivå. Poängen riktar sig först och främst mot föreställningen – bär Aristoteles en
del av skulden? – att man kunde rada upp hur olika syften förhåller sig till varandra.
Naturligtvis framhålls beskrivningar som riktiga, träffande osv., beskrivningar får en
normativ roll; tänk på begreppet ”målstyrning” och hur det används som en beskrivning
av ett arbetsliv som inte längre grundas på tvång eller disciplin utan ett slags självgående
verksamhet. En aktivitet kan inte tas ut ur sitt livssammanhang, men mänskliga aktiviteter
har en öppenhet i sig: de är inte givna. Poängen med vad vi gör kan inte ses som given.
Att framhålla att arbete kan vara ”meningsfullt i sig” är en tanke som gör anspråk
på att lyfta fram arbetet som existentiell angelägenhet. Vad jag försökt visa i den här
texten är hur denna tankefigur ekar märkligt tomt genom dess totala ointresse för arbetets
sociala och samhälleliga förankring, för frågor om arbetets mening och arbetets roll i en
specifik historisk situation. Kort sagt: denna tankefigur är helt beroende av
uppspaltningen frihet och nödvändighet. Det är lockande att tänka att nödvändighetens
rike har olika historiska gestalter, medan de autonoma verksamheterna inte har det: här
handlar det om villkorslöst, resultatlöst handlande som drar sig undan från det övriga
samhället, den ekonomiska rationaliteten - nödvändigheten. 5 Precis som André Gorz
skulle jag säga att det är centralt att förstå olika bilder av relationen mellan arbete och liv,
men att försöka göra det så konkret som möjligt. Min avsikt med texten är att tänka
begreppet syfte på nytt och reflektera kring vad det innebär att se olika verksamheter som
meningsfulla eller meningslösa.
5 Jag jobbar med en tankestruktur som Hannah Arendt, tydligare än många andra, utarbetat.
19