Medelhavsvegetation/hårdbladsvegetation

Medelhavsvegetation/hårdbladsvegetation
• På västra sidan av
kontinenterna en bit
utanför vändkretsarna,
30-45º latitud
• Sammanfaller med
medelhavsklimatet
• Många lokala namn:
macchia, maquis,
garigue, chaparral,
monte bajo etc.

• Vegetationen utgörs
av väldoftande buskar
och örter, t.ex. salvia,
timjan, oregano m.m.
• Bränder vanliga
Korkek i Andalusien
Phrygana-vegetation på
Kreta

• Har av tradition kallats
”terra rossa” = röd jord,
vilket är intetsägande
• Yaloon (1997) talar om
xeriska jordar
• Blandning av kalkrik
berggrund och
ökenstoft som mixas
under den mediterrana
klimatregimen
Jordmånen
Xerisk jord med högt aluminiuminnehåll,
bauxit på Kreta

Tempererade gräsmarker (stäpper)
• Semiarida
kontinentalklimat (BS) i
det inre av kontinenterna
• 250-500 mm nederbörd/år,
mycket i form av snö
• Stora temperaturskillnader
under året

• Vegetation: Perenna gräs och perenna örter [särskilt
korgblommiga (Asteraceae) och ärtväxter (Papilionaceae)
dominerar. Två eller flera grässkikt där det är fuktigare.
• Gräs. Perenna gräs med tillväxtnoder vid eller strax under
markytan, välanpassade till torka, eld och kyla.
• Heltäckande med rhizom (underjordiska stammar) och
vegetativ förökning inom fuktigare områden
• Tuvade gräs utan rhizom, förökar sig med frön; på torrare
områden.
• Jordar: Kalcifiering viktigaste jordmånsbildande processen
Måttlig urlakning, högt organiskt innehåll och anrikning av
kalciumkarbonat i B-horisonten karakteriserar de
mörkbruna mollisoler som utvecklas i gräsmarkerna. När
denna process verkar på lössjord, som i sig är rik på
kalcium, skapas världens bördigaste jordar, chernozem
(Ryska, betyder svart jord). Löss och således chernozem
underlagrar de östra prärieområdena i USA, Pampas i
Sydamerika och stäpperna i Ukraina och Ryssland.

• Fauna: De tempererade gräsmarkerna har en mycket låg
diversitet, särskilt i jämförelse med savannerna i Afrika. I
Nordamerika utgörs de dominerande betarna av bison
(Bison bison) och gaffelantilop (den enda i den nearktiska
endemiska familjen Antilocapridae). Växtätande gnagare
innefattar kindpåsråttor (ytterligare en nearktisk endem),
jordekorrar, och präriehundar. Bland rovdjuren finns
coyote (egentligen en allätare), grävling, och den hotade
svartfotade illern, av vilka de två senare tillhör mårddjuren.
• På de ryska stäpperna fanns tidigare bl.a. visenten (Bison
bonasus), tarpanen (vildhästen) och saigaantilopen.
Mullvadsråttor, endemiska grävande djur i Palearktis,
märks genom sina många jordhögar. Stäppillrar och andra
mårddjur är representanter för de kvarvarande köttätarna.

I dag är stäpperna till största delen uppodlade

• < 250 mm regn/år
• Vändkretsarnas
högtryck
• Regnskugga
• Innanför kalla
havsströmmar
Öknar

Vegetation
• Freatofyter är växter med
långa pålrötter, som kan gå
5-10 m nedåt för att nå
grundvattnet (t.ex.
Welwitchia). I synnerhet
längs intermittenta floder
eller under dyner kan det
finnas gott om grundvatten.
Mesquite är ett bra exempel
från Nordamerika.
Uttorkade flodfåror
(wadis/arroyos) i västra USA

• Succulenter kan lagra vatten i sina vävnader; stamsucculenter,
bladsucculenter, rotsucculenter och
fruktsucculenter. Förekommer inom många
växtfamiljer; kaktusar i Amerika, törelväxter
(euphorbior) i Afrika. Agave (Liliaceae) är exempel
på bladsucculenter i Amerika, aloe i Afrika. Tål ej
minusgrader, så de är begränsade till varma öknar.
Euphorbia
Saguarokaktus
Agave

• Efemerer. Kortlivade med en livscykel på 2-
3 veckor. Fröna tål avdunstning i flera år.
Regn -> öknen blommar
• Perenna lökväxter lagrar näring och vatten
under jorden och vilar största delen av året.

• Teoretiskt i tropiska torra
och våta klimat (Aw) men
mest i störda områden
• Sammanhängande grässkikt
men många olika typer:
grässavann, parksavann,
trädsavann m.m.
Savann
• Näringsfattiga
oxisoler/ferralsoler
vanligaste jordmånen

Regionala savanner
• Östafrikas savanner är typiska, eller kanske stereotypiska
acaciasavanner. Många finns i de kända parkerna i Kenya och
Tanzania och också i Zimbabwe, Botswana, South Africa och
Namibia. Savannerna utgör egentligen en mosaik av samhällen
som kontrolleras (och idag sköts) av eld och betestryck.
• De berömda Serengeti-slätterna i Tanzania är en grässavann som
har utvecklats på torra men näringsrika vulkaniska sandjordar.
• Llanos i Orinoco-bäckenet i Venezuela och Colombia är
grässavanner som upprätthålls av Orinocos och Araucas (med
bifloder) årliga översvämningar. De långa perioderna med
stillastående vatten förhindrar tillväxt av de flesta träd.
• Brasiliens cerrado är ett öppet skogslandskap med lågvuxna,
förvridna träd. Den är artrik och överträffas bara av de tropiska
regnskogarna i fråga om växtbiodiversitet. Det finns många
endemiska arter och flera växter uppvisar anpassningar för att
tolerera de höga aluminium-halterna i jordarna som beror på
lateritisering av Gondwanaskölden i Sydamerika.
• Trädsavannerna i Belize och Honduras i Centralamerika,
förekommer på sandiga jordar.

Savannerna som subklimaxstadier
1. Edafiska subklimax.
• Omväxlande torra och våta årstider och solstekning skapar ett
tegelhårt rött lager, laterit (från latinets ord för tegel), som är
ogenomträngligt för vatten. Under regnperioden täcks skorpan
av stillastående vatten i flera månader och förhindrar flertalet
träd från att etablera sig. Under torrperioden förhindrar lateriten
rötter att tränga ner, vilket också förhindrar tillväxt av de flesta
träd. Flera arter av palmer tolererar dessa förhållanden och
förkommer tillsammans med gräs ovanpå lateriterna.
• Torra substrat, såsom kvarts- eller vulkanisk sand, förhindrar
också växt av de flesta träd. Tallsavannerna i Centralamerika är
exempel på savannvegetation som har utvecklats på torr,
näringsfattig kvartssand; grässavannen i Serengeti, med sina
hjordar av stora däggdjur är praktiskt taget trädlös.
• Näringsfattiga jordar. Cerrado i Brasilien upptar en stor yta av
de brasilianska högländerna som skulle täckas av skog om inte
de kraftigt urlakade jordarna inte var så näringsfattiga.

2. Eld-subklimaxstadier. Två grupper av växter som är
anpassade till att överleva bränder blir dominerande i
områden där bränder är ofta och periodiskt förekommande.
Sådana bränder är både naturliga och beror på människan.
Savannerna i Sydostasien anses i allmänhet bero på
människan.
• Palmer har en fördel av att de är monokotyledoner
(enhjärtbladiga): deras ledningssträngar är strödda i hela
stammen så att skador i det yttre skiktet inte kommer att ta
livet av plantan. (Dikotyledoner, å andra sidan, har sina
ledningssträngar arrangerade innanför den yttre, levande
delen av sina stammar där de lätt förstörs av elden.)
• Perenna gräs har underjordiska stammar, s.k. rhizom och
därför skyddas tillväxtnoderna av jorden under en
markbrand. Träd och buskar med förnyelseknoppar
ovanför markytan skadas av elden och gräsen vinner.

3. Betningssubklimax. Stora däggdjur såsom elefanten öppnar
skogen genom att barka träden och genom att välta dem.
Resultatet blir en invasion av gräs som drar till sig betande
djur som t.ex. zebror, gnuer, och olika antiloper. Betarna
kommer både att äta och trampa ner trädplantor och förhindrar
skogens återväxt. Endast välbeväpnade buskar och träd kan
etablera sig i luckorna vilket leder till snår av taggiga acacior.
Skyddade av snåren kommer an del acacior och andra träd att
växa upp till vuxen ålder.
• Överbetning: om en grässavann överbetas, kommer fläckar av
bar jord att skapas. Gräslandskapet kommer inte längre att
brinna och invandring av träd blir möjlig. Den bara marken
utsätts för ökad avdunstning och ett torrt mikrohabitat
utvecklas snabbt. Välbeväpnade, torkresistenta arter som
acacior tolererar både betning och torka, så åter kommer en
acaciasavann att etableras.

• Fauna. Högsta diversiteten i världen (över 40 olika arter)
av hovdjur finns på Afrikas savanner. Antiloperna är
särskilt artrika och innefattar bl.a. elandantilop, impalor,
gazelles oryx, gerenuk, dik dik och kudu. Buffel, gnu,
zebra, noshörningar, giraffer, elefanter och vårtsvin är
andra växtätare på den afrikanska savannen. Upp till
sexton olika betare kan samexistera inom samma område.
De delar på resurserna i tid eller rum; var och en av dem
har sina födopreferenser, höjden de betar på, tid på dygnet
eller året när ett område utnyttjas, och olika refugier för
den torra perioden.
• Den artrika trofiska nivån gräsätare kan underhålla en
mångformig hop av köttätare, bl.a. katter (lejon, leoparder,
geparder, servaler), hundar (schakaler, vildhundar), och
hyenor.
• De flesta gräsätarna på de öppna savannerna är flockdjur,
ofta organiserade i grupper av honor med sina ungar med
en enda hanne och en grupp ”ungkarlar”.

• I Sydamerika finns ingen distinkt utvecklad savannfauna.
Kapybaran, den stora halvakvatiska gnagaren, hör ihop
med Llanos, men finns även på andra platser och i andra
vegetationstyper. I själva verket är få, om ens några,
neotropiska däggdjur bundna till savannerna. Den högsta
diversiteten bland däggdjur påträffas i torra eller
säsongsbundna skogar. På samma sätt är de flesta
fågelarterna inte knutna till savannliknande habitat.
• Termiter förekommer särskilt rikligt på de tropiska
savannerna och deras höga stackar är iögonenfallande
element i savannlandskapet. Dessa nedbrytare är viktiga i
bildningen av jord; deras stackar ger skydd för andra djur
och utgör föda för myrslokar (endemisk för den
neotropiska zoogeografiska provinsen), jordsvin och
myrkottar (etiopisk endem).

Tropisk regnskog

• Jordmån:
Oxisoler/ferralsoler, näringsfattiga,
djupt vittrade och
urlakade på den gamla
Gondwanaskölden. Snabb
nedbrytning förhindrar
uppkomsten av humus.
Koncentrationen av järn- och
aluminiumoxider ger jorden
en klar röd färg och på vissa
platser bildas brytvärda
mineraler, t.ex. bauxit. På
yngre substrat, speciellt
vulkanaska, kan jordarna bli
bördiga.

Vegetation: En vertikal skiktning med tre
trädskikt kan ses. De kallas A, B, och C-skikt:
• A-skiktet: överståndarna. 30-40 m höga träd med
paraplyformade kronor som sträcker sig över det allmänna
krontaket. Eftersom de måste stå ut med uttorkande vindar
har de ofta små löv och vissa arter fäller t.o.m. Löven
under den korta torrperioden.
• B-skiktet: slutet kronskikt på ca 30 m. Rik ljustillgång i
krontaket men kraftigt reducerad under.
• C-skiktet: slutet kronskikt på ca 20 m. Liten rörelse i luften
-> konstant hög luftfuktighet
• Buskskikt: mindre än 3% av ljuset når hit. Hämmad
tillväxt men tar fart om en lucka öppnas i krontaket.
• Markskikt: Mager vegetation. Mindre än 1% av ljuset når
marken så där växer få växter. Fuktigheten minskas av
trädkronorna ovanför: 1/3 av nederbörden fångas upp av
träden som interception.

Växtformer
• Epifyter: s.k. luftplantor högt uppe i träden och får sitt vatten från
luften och näring från fallande löv och stoft. Bromeliader (ananasfamiljen)
finns speciellt i Neotropis; orkidéer överallt. Som exempel på
relativ ariditet kan nämnas epifytiska kaktusar på öppna grenar i
Amerika.
• Lianer: träiga klängväxter tar sig snabbt uppåt när krontaket öppnas,
blommar och sätter frukt i A- och B-skikten. Många är lövfällande.
• Klättrare: grönstammiga växter som Philodendron som håller sig i
undervegetationen. Många klättrare, inklusive förfäderna till den
odlade jamsen (Afrika) och sötpotatisen (Sydamerika), lagrar näring i
rötter och stamknölar.
• Strypare: börjar sitt liv som epifyter i kronskiktet och skickar ned rötter
mot marken. Fikonfamiljen är välrepresenterad bland stryparna.
• Heterotrofer: växter utan fotosyntes kan leva på marken.
• Parasiter får sin näring från fotosyntetiserande arter. Rafflesia arnoldi,
en rotparasit på en lian, har världens största blomma, närmare en m i
diameter. Den luktar ruttnande kött och attraherar pollinerande
insekter.
• Saprofyter får sin näring ur död organisk materia. Vissa orkidéer
använder sig av denna strategi som annars är typisk för svampar och

Karakteristiskt för tropiska träd:
• Plankrötter vid basen av trädstammen.
Ursprungligen trodde man att de hjälpte till att stödja
trädet, numera anses det att plankrötterna kanaliserar
stamflödet och dess lösta näringsämnen till rötterna.
• Stora löv vanliga bland träd i C-skiktet. Unga
individer i B- och A-skikten kan också ha stora löv.
När de når kronskiktet kommer de nya löven att bli
mindre. Den stora bladytan fångar ljus effektivt i
skogens lägre skikt.
• Droppspetsar underlättar avrinningen från bladen
och gynnar transpirationen. De förekommer i de
lägre skikten och hos unga plantor som hör till
överståndarna (A-skiktet).

• Exceptionellt tunn bark, ofta bara 1-2 mm
tjock. Vanligtvis mycket slät, men ibland
försedd med taggar eller tornar.
• Tillväxt året om -> inga årsringar
• Kauliflori, utveckling av blommor (och
därmed frukter) direkt från stammen, i
stället för från grenspetsarna.
• Stora köttiga frukter drar till sig fåglar,
däggdjur och t.o.m. fiskar som fröspridare.

• Subklimaxstadier:
Distinkta samhällen
(varzea) utvecklas på
flodslätter. Djungel kan
kanta floderna där solljus
når skogens alla skikt. Där
skogen har röjts under
lång tid och lateriter har
utvecklats så att de orsakar
vattendränkning av
substratet uppträder
tropiska gräsmarker och
savanner.

• Ett specialfall av tropisk
regnskog är
tidvattenregnskogen:
mangrove med styltrötter
och luftrötter
• Viktig barnkammare för
marina organismer
• Håller på att ätas upp av
kommersiell räkodling

• Fauna: Djurlivet är
mycket mångsidigt.
Vanliga karakteristika
bland däggdjur och fåglar
(liksom hos reptiler och
amfibier) innefattar
anpassningar till ett liv i
träden (t.ex. gripsvansarna
hos apor i Nya världen),
granna färger och brokiga
mönster, kraftiga läten och
en diet i hög grad inriktad
på frukt.