SCA går mot strömmen – betalar mer för timret!

dIn SkOG
SCA SKOG AB
851 88 SUNDSVALL
årkväll vid bäverån
Skogen runt Brännmyren var inte grön längre. Ån
som förr slingrade sig fram över myren hade hindrats i
sitt flöde och myren påminde nu mer om en liten tjärn.
Granar och tallar längs myren hade förvandlats till
vattenväxter och blivit så ”våta om fötterna” att de
dött. En lång bäverdamm tvärs över ån höll kvar en
stor del av den vårflod som för länge sedan skulle ha
lämnat myren.
Bävrarna, naturens egna små landskapsarkitekter,
hade genom idogt arbete skapat sin egen livsmiljö.
Ett stycke uppströms dammen hade de byggt sin
hydda, en i det närmaste ointaglig borg. Ingången
till hyddan alltid under vatten, matplatserna inom
bekvämt simavstånd och bra transportvägar. Om
fara hotade var det bara att försvinna ner i djupet.
Trummande hackspett
Bävrarnas omdaning av landskapet uppskattades av
en del, men kanske inte alltid lika mycket av den markägare
som fick bävrarna som hyresgäster.
Just den här vårkvällen, när jag kom vandrande längs
ån, verkade de flesta jag stötte på positiva till Brännmyrens
förvandling. Några krickor försvann in bland de
översvämmade videbuskarna, en nyanländ enkelbeckasin
lyfte ur starrgräset och en hackspett satt och trummade
mot en av de silvergrå tallstammarna. I det murkna virket
hittade spettarna den mat de behövde och det var lätt för
dem att hacka upp sina bohål.
Pärlugglans bo
Under vårvinternätterna hade jag hört pärlugglans
envetna hoande nerifrån myren och en kall morgon när
vårskaren bar skidorna hade jag hittat hennes bo högt
uppe i en av gråtallarna. Fanns hon kvar låg hon säkert
och ruvade där uppe nu.
Jag kunde inte låta bli att krafsa försiktigt på tallstammen
när jag gick förbi. Visst var hon hemma. Ett litet runt
huvud med guldgula ögon stirrade ner på fridstöraren. Jag
önskade henne lycka till med sina häckningsbestyr, bad
om ursäkt att jag stört hemfriden och vandrade vidare.
Bakom nästa åkrök mötte jag bävern. Silvriga svallvågor
i det mörka vattnet avslöjade honom. En svag vind
från mitt håll fick honom att stanna upp. Mötet blev kort.
I en kaskad av vatten dök han och var borta. Som de
flesta andra vilda djur tyckte han inte om doften av människa.
I granens topp
När det började skymma lämnade jag bäverbäcken. När
jag stannade för att tömma vatten ur den ena stöveln
sträckte en morkulla förbi och ett par taltrastar satt och
ropade till varandra från var sin grantopp.
Jag gjorde mig ingen brådska hem. Vårkvällen som
höll på att ta slut fick gärna vara en stund till.
tExt & illustRation: göRan bostRöm
B
Porto
betalt