SCA går mot strömmen – betalar mer för timret!

Två driftiga bröder från Sörmland är anledningen
till att två kvinnor utan släktband eller gemensam
historia kan plocka murklor i skog som de äger
tillsammans.
22
– Några problem att fatta beslut om skogen
har vi inte, trots att vi inte umgås regelbundet,
konstaterar Anna-Lena Lundblad i Härnösand.
Murkelskog
med guldkant
Det dröjer inte lång stund innan
vi måste duka bort på köksbordet
för att ge plats åt pärmen med skogsbruksplan
och andra dokument relaterade
till skogsskiftet i Tarasjönäs
utanför Junsele.
– Skogsbruksplanen är en bra
hjälp för att se vilka åtgärder som
ska göras, särskilt när man inte är
någon skogsexpert, kommenterar
Anna-Lena Lundblad.
Sedan slutet på 90-talet har hon
blivit allt mer aktiv som skogsägare.
Innan dess var det hennes far som
skötte tillsyn och planering. Nu vilar
ansvaret på henne själv och på skiftets
andra delägare.
Anledningen till att två kvinnor,
utan inbördes släktskap eller gemensam
bakgrund, tillsammans äger 200
hektar skog i nordvästra Ångermanland
pockar dock på en förklaring.
Köpte skogsskifte
I slutet av 1800-talet valde två unga
och företagsamma bröder från Sörmland
att pröva lyckan i Junsele. Där
startade de bageri, kraftverk och
jordbruk, de öppnade skjutshåll för
resande, drev affär och post. Tillsammans
med en kompanjon blev de
även ägare till ett större skogsskifte.
Det är detta skifte som genom arv
numera delas mellan Anna-Lena och
ett barnbarn till brödernas kompanjon,
Elisabeth Näsström i Umeå.
De båda delägarna har ingen
gemensam historia, kände tidigare
knappt till varandra. Nu ringer de
några gånger varje år, när papper ska
fyllas i eller beslut måste fattas. Och
ibland träffas de i Tarasjönäs.
– Men trots att vi inte umgås
regelbundet har vi inga som helst
problem med att gemensamt äga
skogen, försäkrar hon. Besluten fattas
i full enighet och vi har ungefär
samma uppfattning om hur den ska
skötas.
I alla år har Anna-Lena gjort regelbundna
besök i Tarasjönäs. Hon har
plockat bär och svamp och följt med
pappan på promenader. Och tagit
med sina egna barn på upptäcktsfärd
i skogen.
– Men en djupare känsla för
mitt skogsinnehav fick jag först när
pappa inte kunde sköta det längre,
säger hon.
Planterar själv
Sedan dess har Anna-Lena gått på
kurser i skogsskötsel och fått hjälp
av Skogsstyrelsen i Sollefteå att inventera
skiftet. En av hennes söner
har gjort flera svettiga arbetspass
med röjsågen, själv har hon satt en
hel del plant.
– Ett roligt och härligt arbete
– när vi väl kommer till skott, säger
hon. Skogsinnehavet i Tarasjönäs
består mest av sandjord med tall
och blandskog. Det finns gott om
gammal och ung skog. Sämre är det
med tillgången på halvgammal skog.
Däremot finns det mycket murklor.
Mycket av arbetet med skogen
har man valt att leja bort. Dels på
grund av tidsbrist, dels beroende på
bristande kunskap.
Ta vara på möjligheter
Den senaste större avverkningen
gjordes 2004. Många intresserade
köpare hörde då av sig, ivriga att få
avverka de fyra aktuella posterna.
Men Anna-Lena och Elisabeth
valde att fundera en extra gång. De
lockades inte av att slutavverka.
I stället tog de kontakt med Jan Jonsson,
virkesköpare för SCA i Sollefteå,
som föreslog ett alternativ som tilltalade
de båda delägarna.
Det handlade om tallbestånd med
fin kvalitet och Jan Jonsson såg en
möjlighet att göra en sistagallring
och därmed lämna kvar träd som får
växa på sig ytterligare några år.
Det var en åtgärd som också passade
bra utifrån skogens åldersfördelning.
På större fastigheter säger
skogsvårdslagen att max 50 procent
av skogen får vara under 20 år. I och