1. Inledning 1.1. Bevisbörda, bevisning och tolkning av rättshandlingar

Bevisbörda och bevisning
av jur.lic. JARI VUORIJOKI, Åbo
1. Inledning
1.1. Bevisbörda, bevisning och tolkning av rättshandlingar
Inom rättsvetenskapen har det tagits olika ställningar till bevisbördan. En del av rätts-
vetarna har tyckt att bevisbördan har en positiv styrande egenskap medan andra har
ansett att dessa normer är "rättssystemets konkursförklaring" eller "ett lagligt sätt att
fatta felaktiga beslut".
Bevisbördan och bevisningen är på så sätt skilda saker att bevisbördenormerna tilläm-
pas bara, då bevisningen inte räcker till. Med andra ord skall domstolen först avgöra
vad som blivit bevisat. Om man då anser att bevisbördepunkten 1 inte överskrids, till-
lämpas bevisbördenormerna. 2
Även om bevisbördan och bevisningen är skilda saker så kan den förstnämnda i prak-
tiken inverka på bevisningen. Det är nämligen naturligare att först ta emot bevis av
den part som har bevisbördan. Det kan ju då t.ex. komma fram att det inte överhuvud-
taget finns något bevis och då är det onödigt att motparten skall bevisa något. Domsto-
larna är inte bundna i den här frågan på något annat sätt än att i en process förhör av
en part skall göras före vittnesförhör i samma fråga. Man kan dock på basis av särskil-
da orsaker avvika från denna regel. Å andra sidan har bevisbördan förstås ingen inver-
kan på bevisvärderingen.
Bevisningen och bevisbördan samverkar med varandra också annars än bara vad be-
träffar i vilken ordning bevisning tas emot. Det är ju så att möjligheterna att bevisa
något och höjden av bevisbördepunkten, dvs. hur mycket det krävs bevis för att något
skall anses vara bevisat, inverkar på det hur bevisbördenormen fungerar. Med andra
1 Med bevisbördepunkten menas här den lägsta bevisstyrkan som krävs för att något skall anses vara
bevisat.
Här bör påpekas att bevisbördan inte skall blandas med den s.k. falska bevisbördan, vilken bara är en
2
för det att motparten skall framlägga motbevis då bevisbördepunkten har överskridits.
benämning
skall också hållas isär från åberopsbördan, vilken anknyter sig till gränserna för domsto-
Bevisbördan
prövningsrätt beträffande rättsfakta (Se Lappalainen, Juha (1995): Siviiliprosessioikeus I s. 406 -
lens
Se också Hirvonen, Juhani (1995): Teema-prekluusio. Defensor Legis s. 429 - 450).
407.

ord säger bevisbördenormen i sig inte så mycket om vi inte vet hur mycket det behövs
för att bevisbördepunkten skall överskridas och hur lätt eller svårt det är att bevisa nå-
got. I Finland har man inte lagt så mycket tonvikt på bevisbördepunktens betydelse,
vilket man däremot har gjort i Sverige.
En bra bild av förhållandet mellan bevisbördan och bevisbördepunkten får man med
hjälp av följande bild som Ekelöf och Boman har använt i boken Rättegång IV: 3
icke betalning betalning
1 0 1
Om bevisbördepunkten är i mitten av sträckan, dvs. i noll, 4 så kan man inte säga att
någondera parten skulle ha bevisbördan. Då räcker ju vilket som helst bevis för nå-
gondera partens förmån. För en sådan lösning har inom Norden varit Bolding, Eckhoff
och Lindell.
På samma sätt som höjden av bevisbördepunkten inverkar också det om bevisvärde-
ringen sker med hjälp av temametoden eller bevisvärdemetoden på bevisbördan. I be-
visvärdemetoden är utgångspunkten den att bevisningen av temat och mottemat är
skilda saker. I temametoden däremot är summan av tema- och mottemasannolikheten
ett. Dvs. att ett svagt bevis för temat automatiskt innebär ett starkt bevis för mottemat
och det finns sålunda ingen grå zon.
Tolkning av rättshandlingar är en särskild form av bevisning. Därför är tolkningen och
bevisbördan skilda från varandra på samma sätt som bevisbördan och bevisningen.
Dvs. att bevisbördan kommer i bilden först då man med hjälp av tolkningen har utrett
vilket rättshandlingarnas innehåll är.
Å andra sidan liknar tillämpning av vissa tolkningsprinciper i oklara fall som pro-
blemlösning bevisbördan. I båda är det fråga om att lösa problemet med stöd av en
Ekelöf, Per – Boman, Robert (1992): Rättegång IV s. 56. I denna bild har inte gjorts innehållsmässiga
3
i den nyaste upplagan av boken. Däremot har Ekelöf tidigare ändrat sin åsikt (Om kritiken
förändringar
Bolding, Per Olof (1983): Bevisbörda och Beviskrav s. 8 - 15).
se
Bilden är lagad med tanke på bevisvärdemetoden. Detta har inte direkt betydelse till förhållandet mel-
4
bevisbördan och bevisbördepunkten. Om man sedan däremot går ut från temametoden så har mitlan
värdet 0,5 och summan av temat och mottemat är alltid ett.
tenpunkten

norm då bevisningen inte räcker till. Det är också så att bevisbördenormerna borde
vara förenliga med tolkningsnormerna.
1.2. Teorier och argumentation kring bevisbördan
Man har inom rättsvetenskapen framfört teorier för att lösa bevisbördeproblem med
hjälp av ett kriterium. Trots att det har visat sig vara omöjligt att lösa alla bevisbörde-
problem med en allmängiltig regel så har det kommit fram många viktiga saker medan
man har strävat efter en sådan lösning.
I Finland finns det i rättegångsbalken (RB) 17:1.1 ett allmänt stadgande om bevisbör-
dan i tvistemål. Stadgandet är dock så otydligt att det ger stöd å ena sidan för vilken
som helst och å andra sidan inte för någon lösning på bevisbördeproblemet. Dvs. att
man inte har någon större nytta av stadgandet och det verkar som om det inte överhu-
vudtaget skulle gå att lösa alla civilprocessuella bevisbördeproblem allmänt och enty-
digt med bara ett stadgande. I Sverige finns det ju inte längre något allmänt stadgande
angående bevisbördans fördelning i tvistemål.
Enligt ordalydelsen av RB 17:1.1 verkar det som att parternas status i processen skulle
vara den mest avgörande saken eftersom termerna kärande och svarande används. Så
kan det nog inte vara därför att det delvis beror på tillfälligheter. Däremot har parter-
nas status i det materiellträttsliga förhållandet en central betydelse. Därför då det sena-
re i texten används orden kärande och svarande så avses därmed parternas status i det
materiellträttsliga förhållandet.
Inom rättsvetenskapen är relativt accepterad en norm som bygger sig på en tredelning
av bevisfaktum. Bevisbördan ligger på kärandens sida vad beträffar de speciella förut-
sättningarna som krävs för att en rättighet skall uppstå. Den svarande skall däremot
bevisa att allmänna förutsättnigar inte existerar eller att det finns ett upphävande be-
visfaktum. På förmögenhetsrättens område är denna norm otillräcklig, vilket innebär
att bevisbördan skall lösas så att man tar i beaktande många synpunkter.
Argumenten bakom de enskilda bevisbördenormerna kan indelas i fyra kategorier: ar-
gument beträffande 1) ursprungssannolikheten, dvs. hur sannolik händelsen är på ba-
sen av tidigare undersökningar eller livserfarenhet, 2) möjligheterna att förbereda sig
för bevisningen, 3) rättsnormernas syfte och 4) förmågan att bära konsekvenserna av
det felaktiga beslutet. De tre första kategorierna har allmän betydelse för bevisbördan

inom förmögenhetsrätten. Det har däremot inte den fjärde kategorin. Då man motive-
rar en bevisbördenorm så betonas de ovannämnda synpunkterna på olika sätt. De olika
argumenten kan vara motstridiga eller ge stöd för samma lösning av bevisbördan.
Det har också framförts den åsikten att illojal verksamhet som är till för att försvåra
processen skulle vända bevisbördan. Det att man i regel skulle tillämpa en sådan norm
är tvivelaktigt, därför att den illojala verksamheten kan tas i beaktande i bevisningen
som indicium på händelserna. Om det å andra sidan inte överhuvudtaget finns något
som helst bevis så kan det vara svårt för domstolen att anse försvårandet som fullt be-
vis. I sådana fall skulle man kunna tänka sig att bevisbördan vänds så att parten inte
får nytta av sin illojala verksamhet.
2. Några betydelsefulla bevisbördenormer
2.1. Allmänt
Förutom det ovannämnda stadgandet i rättegångsbalken så finns det också i lagstift-
ningen andra mera specifika stadganden som reglerar bevisbördan. Man har å andra
sidan i lagstiftningen inte kunnat reglera alla bevisbördeproblem. Sålunda har sedva-
nerätt, rättspraxis och rättsvetenskap en stor betydelse för bevisbördan. 5
I det följande har ur de sammankopplade avtalens synvinkel tagits med bara de mest
betydelsefulla bevisbördenormerna. Här skall dock nämnas att man i regel har ansett
att bevisbördan angående det att avtalet slutits ankommer på den som åberopar det.
Detta har motiverats med att bevisningen beträffande avtalets uppkomst hör till grun-
den för käromålet. En annan fördelning av bevisbördan skulle vara ett hot för rättssä-
kerheten. Det kan ju inte tänkas att ett påstående som motparten har bestridit skulle
vara fullt bevis. Det är också så att det är betydligt lättare att bevisa avtalets uppkomst
än att parterna inte har ingått något avtal. Ytterligare kan nämnas att parten kan förbe-
reda sig för att bevisa avtalets uppkomst.
Se Aarnio, Aulis (1989): Laintulkinnan teoria s. 220 - 247. Jfr. Timonen, Pekka (1987): Ennakkota-
5
ja niiden merkitys oikeuslähteenä s. 130 - 145. Se också Björne, Lars (1991): Nordisk rättskälpaukset
lelära s. 27 - 42.

2.2. Bevisbördan beträffande avtalets innehåll
2.2.1. Vem skall bevisa avtalets rättsliga natur?
Avtalets rättsliga natur avgörs sällan på basen av bevisbördenormerna därför att den
normalt kommer fram av avtalets yttre väsende. Domaren kan ju också utreda vad par-
terna har menat genom att använda sin frågerätt. 6
Tidigare ansågs det i den rättsvetenskapliga litteraturen att bevisbördan vad gäller av-
talets rättsliga natur hör till den som åberopar avtalet, men detta motiverades inte så
mycket. 7 Det att käranden skall bevisa avtalets rättsliga natur stöds med det att talan
inte kan bifallas om inte rättshandlingen är av den natur som det påstås i käromålet.
Detta kan ytterligare motiveras med det att käromålet normalt betyder strängare obli-
gationer än svaranden är redo att gå med på. Man har ju i regel ansett att bevisbördan
hör till den som stödjer sig på det strängare avtalet.
Det är dessutom en ganska så smart lösning att bevisbördan fördelas på samma sätt
både vad beträffar avtalets rättsliga natur och det om avtalet har slutits eller inte. Des-
sa två saker är nämligen i mycket beroende av varandra. Det vilka saker man skall
komma överens om för att det skall ha slutits en viss typ av avtal beror ju på avtalsty-
pen. Det är dock möjligt att man ändå har slutit ett avtal men att det är någon annan
avtalstyp. 8
I vissa fall har det gjorts undantag från det att käranden har bevisbördan. Detta har inte
gjorts för att parternas möjligheter att framföra bevis skulle vara olika, eftersom de är
ganska lika. Snarare har ett slags a priori sannolikhet förorsakat de väsentliga undan-
tagen i fördelningen av bevisbördan. Ett sådant är t.ex. att den som påstår att rätts-
handlingen är en gåva har bevisbördan. 9
Se Virolainen (1994): Alioikeusuudistus I s. 98 - 105.
6
Se HD 1923 d. II 3, HD 1929 II 154, HD 1936 II 13, HD 1939 II 47 och HD 1947 II 15.
7
Se HD 1935 II 497.
8
Se Halila, Jouko (1955): Todistustaakan jaosta s. 167 - 170 samt HD 1935 I 18, HD 1936 II 267, HD
9
I 14 och HD 1973 II 28. Jfr. HD 1951 II 65. Halila har varit av den åsikten att detta borde vara
1940
också då det är fråga om nära släktingar och att släktskapet skulle tas i beaktande i bevisvärde-
fallet
(Se Halila 1955 s. 116). Rättspraxis har i stort sett varit inne på samma linje (Se HD 1921 d. II
ringen
HD 1924 d. II 292, HD 1933 II 340, HD 1937 II 560, HD 1939 II 120, HD 1940 II 250, HD
283,
och HD 1997:183, jfr. dock HD 1929 II 631 och HD 1946 II 235). I de ovannämnda rättsfal-
1997:137
har det varit fråga om relationen mellan gåvogivaren och -tagaren. Bevisbördeproblemet kan komlen
upp också då det är fråga om någon annan relation. (Se HD 1954 II 111, var maken skulle bevisa att
ma
inte var en gåva, vilket hans borgenär hade påstått. Se också avsnittet 2.4.)
rättshandlingen

2.2.2. Hur skall bevisbördan fördelas då det är fråga om avtalets närma-
re innehåll?
Det uppstår i praktiken oftare svårigheter att bevisa avtalets närmare innehåll än att
bevisa avtalets tillkomst eller avtalets rättsliga natur. Eftersom det verkligen är svårt
att bevisa avtalets närmare innehåll så har bevisbördenormerna en ganska stor betydel-
se.
Käranden har i många frågor bevisbördan om avtalets innehåll. Naturligtvis har dock
den som påstår att avtalet har blivit förändrat bevisbördan. Det kan inte heller förutsät-
tas att käranden skulle bevisa att man inte har kommit överens om avtalets tillfälliga
beståndsdelar. 10 Det går å andra sidan inte att lösa bevisbördan på ett helt entydigt sätt
i alla innehållsfrågorna, men några mera allmänna riktlinjer går det att ge. 11
Bevisbördan och avtalstolkningen borde harmoniera med varandra. Annars kan bevis-
bördenormerna förhindra att tolkningsnormernas syfte uppnås. 12 Vanligtvis tolkas av-
talet i enlighet med normalt språkbruk. I tolkningen skall kontexten tas i beaktande
därför att den inverkar på betydelsen. Avtalet tolkas å andra sidan i enlighet med spe-
cialspråk då de bägge avtalsparterna hör till en viss bransch. Då skall den part som
påstår att något annat har avtalats bevisa det. 13
Alltid går det inte så lyckligt att problemet skulle ha blivit löst på så sätt utan det kan
leda bara till det att man vet att uttrycket kan ha två eller till och med flera olika bety-
delser. Om det inte framgår av bevisningen vilken av dessa är den riktiga så måste sa-
ken avgöras på någon annan grund. Då kan det hända att man stöder sig på normen
contra stipulatorem. Dvs. den som har författat den tvetydiga klausulen får bära nack-
delen att avtalet tolkas till skada för honom. Problemet kan å andra sidan lösas så att
avtal tolkas i enlighet med det vad är ändamålsenligt vid ifrågavarande avtalstyp. 14
Det var fråga om ett liknande problem i rättsfallet HD 1982 II 187. Försäljaren hade bevisbördan om
10
att han skulle ha meddelat om felet i varan åt köparen eller på något annat sätt försökt att förhindra
det
Också i rättsfallet HD 1985 II 132 var det fråga om en situation som påminner om denna. Pas-
skadan.
skall informeras om flygtransportens villkor genom att man ger färdbiljetten åt denne. Om man
sagerare
har gjort på detta sätt så kan fraktföraren inte åberopa reglerna angående ansvarsbegränsningar och
inte
Fraktföraren hade bevisbördan om det att passageraren hade fått färdbiljetten.
-befrielser.
11 Om tidigare försök att hitta en sådan lösning se Halila 1955 s. 171 - 178.
Se avsnittet 1.1.
12
Jfr. Klami (red.) (1995): Todistelun ongelmia s. 116 - 117.
13
14 Om att hålla isär rätts- och bevisfrågorna se Lindell, Bengt (1989): Sakfrågor och rättsfrågor s. 364 -
384. Se också Klami 1995 s. 117.

Vad beträffar den dispositiva rätten så är det betydligt lättare att bevisa att man i avta-
let har avvikit från den än att man inte har gjort det, vilket talar för att bevisbördan i
regel skall ligga på den som påstår att man har gjort en sådan avvikelse. Detta kan mo-
tiveras också med lagstiftningens syfte och skäligheten. Meningen med dispositiva
normer är ju att de tillämpas om inte annat avtalas och dispositiva normer är inte oskä-
liga. En sådan lösning på bevisbördan begränsar inte avtalsfriheten därför att parterna
alltid kan avtala annorlunda.
Vad gäller sedvanerätten 15 så går det naturligtvis inte att motivera bevisbördan med
lagstiftarens vilja. Det finns däremot vissa praktiska synpunkter som talar för att man
skulle omfatta en likadan fördelning av bevisbördan som i samband med den disposi-
tiva rätten. Det är nämligen så att sedvanerätten grundar sig på ett erfarenhetsbaserat
antagande om parternas avsikt och avtalets innehåll. Det kan också motiveras med att
praxisen på så sätt blir mera hävdvunnen och avtalstolkningen lättare. Dessutom så
talar samma saker som i samband med den dispositiva rätten för det. För att man skall
kunna tillämpa sedvanerätten förutsätter det å andra sidan att man har kunnat bevisa
att det finns relevant sedvanerätt och vilket dess innehåll är. 16 Vad beträffar det att
olika kategorier av sedvanerätten är motstridiga så är det närmast fråga om att affärs-
kutymen mellan avtalsparterna avviker från handelsbruket. Jag skulle i så fall anse att
affärskutymen mellan avtalsparterna har förträdesrätt i oklara fall eftersom avtalspar-
terna högst sannolikt har avvikit från handelsbruket också i detta fall.
Avtal kan vara knutna till varandra vad beträffar giltighet. Det är dock inte bara fråga
om avtal som är kopplade till varandra enbart vad beträffar giltigheten. Avtal som
även är kopplade till varandra på annat sätt kan ju också vara knutna till varandra vad
beträffar giltigheten. Detta kan ske på så sätt att man tar med i avtalet antingen ett
upplösande eller ett uppskjutande villkor.
Vad beträffar upplösande villkor så har det ansetts att bevisbördan ligger på den som
påstår att parterna har kommit överens om ett sådant. Åsikterna angående bevisbördan
då det är fråga om uppskjutande villkor har däremot varierat.
Både upplösande och uppskjutande villkor är sällsynta, vilket talar för det att den som
påstår att parterna har avtalat om ett sådant villkor skulle ha bevisbördan. Annars ock-
I detta sammanhang räknar jag förutom landssed också handelsbruk och hävdvunnen rättspraxis
15
affärskutymen mellan avtalsparterna med i sedvanerätten. Om olika definitioner på sedvanerätt se
samt
1987 s. 134 - 137 och Björne 1991 s. 59 - 62.
Timonen
Se Halila 1955 s. 184 - 186 och Ekelöf - Boman 1992 s. 96.
16

så stöder argumentationen för den ovannämnda fördelningen av bevisbördan angående
ett upplösande villkor i stort sett en likadan lösning då det är fråga om ett uppskjutan-
de villkor. Det är också så att gränsdragningen mellan dessa två kategorier av villkor
är oklar och relativ. 17 Därför skulle det vara bra att bevisbördan skulle delas på samma
sätt oberoende av om det är fråga om ett upplösande eller ett uppskjutande villkor. Det
finns å andra sidan många olika typer av uppskjutande villkor. Därför går det inte att
ge någon allmän regel beträffande fördelningen av bevisbördan men i oklara fall borde
bevisbördan ligga på den som påstår att avtalet innehåller ett sådant villkor.
Till upplösande och uppskjutande villkor anknyter sig ännu ett bevisningsproblem,
nämligen att bevisa om det har hänt något sådant att parten kan stöda sig på villkoret.
Man har i allmänhet ansett att bevisbördan ligger på den som påstår att villkoret har
blivit uppfyllt.
2.2.3. Om indelningen i avtalets rättsliga natur och avtalets närmare in-
nehåll
Det att man separerar avtalets rättsliga natur och avtalets närmare innehåll betyder un-
gefär det att man anammar indelningen i avtalets väsentliga, naturliga och tillfälliga
beståndsdelar. Att bevisa avtalets rättsliga natur är att bevisa att man har kommit
överens om de väsentliga beståndsdelarna. Om man inte lyckas med det så räknas det
som att det inte skulle ha uppkommit ett avtal eller att avtalet hör till någon annan av-
talstyp. Att bevisa avtalets närmare innehåll hänför sig åter till de naturliga och tillfäl-
liga beståndsdelarna.
Indelningen i de väsentliga, naturliga och tillfälliga beståndsdelarna har på god grund
blivit kritiserad därför att den baserar sig på två olika kriterier. Det ena klassifice-
ringskriteriet är viljeförklaringens betydelse för att det har ingåtts en viss avtalstyp.
Det andra kriteriet har att göra med om normen som tillämpas baserar sig på avtalet
eller på lagstiftningen. Det kan vara så att viljeförklaringen hör samtidigt till två olika
kategorier. 18 Denna kritik träffar inte indelningen i avtalets rättsliga natur och avtalets
närmare innehåll därför att den baserar sig bara på det förstnämnda kriteriet. 19
17 Detta har tagits i beaktande också i den nya jordabalken. Dvs. att man inte längre har olika regler för
och upplösande villkor.
uppskjutande
Se Muukkonen, P. J. (1958): Muotosäännökset s. 56 - 59.
18
Här skall också nämnas att trots att fördelningen har vissa teoretiska problem så lyfter den bra fram
19
att de olika avtalstyperna har sina egna kännetecken (Se Halila, Heikki - Hemmo, Mika (1996): So-
det
pimustyypit s. 17 - 18).

I Finland har numerus clausus principen dock inte blivit accepterad i sin starkare form
på avtalsrättens område. Med andra ord ger man rättsskydd för avtal oberoende av om
de är lagstadgade avtalstyper eller ej. Det att vissa avtal skall ingås i en bestämd form
kan anses innebära att man har accepterat den svagare formen av numerus clausus
principen men det går att se också som ett problem angående normernas tillämpning.
Tidigare ansågs det i rättsvetenskaplig litteratur att numerus clausus-principen skulle
gälla inom sakrätten. I nyare litteratur har man hävdat att åsikten är inexakt och felak-
tig. I rättspraxis har numerus clausus principen inte någonsin blivit tillämpad.
Avtalsparterna kan komma överens om prestationer som hör till olika avtalstyper. Par-
terna kan också avtala om något sådant som inte hör till någon lagstadgad avtalstyp.
Nuförtiden anses det att de rättsfrågor som kommer upp i samband med sådana avtal å
ena sidan skall lösas självständigt men å andra sidan på basen av en helhetsbedöm-
ning.
Vad beträffar bevisbördans fördelning så anses det väsentligt vilken natur käranden
påstår att avtalet har. Men vilken är avtalets rättsliga natur? Graden av sammankopp-
lingen kan ju variera och detsamma gäller prestationernas relation till varandra. Det är
nog så att det sist och slutligen måste avgöras in casu. Dessutom tycker jag att det ur
bevisbördans synvinkel i vissa situationer kan vara så att man orsakar sig onödigt be-
kymmer genom att grubbla på det. T. ex. om parten påstår att han har kommit överens
med motparten om att denne levererar någon maskin och installerar den och baserar
sin talan på det, spelar det ingen roll för bevisbördans fördelning vilken avtalstyp det
är fråga om.
2.3. Skadestånd vid avtalsbrott
Vad beträffar skadestånd vid avtalsbrott är fördelningen av bevisbördan väldigt bety-
delsefull. I samband med skadestånd kommer det ju upp sådana svårbevisade saker
som t.ex. skadans storlek och art, orsakssambandet och vållande. Trots att det inte all-
tid förutsätts så mycket bevis som man normalt kräver i tvistemål så blir man ändå
tvungen att tillämpa bevisbördenormerna. 20
Bevisningsfrågorna berör antingen rätten till ersättning eller skadans storlek. Vad gäll-
er det förstnämnda så är det klart att skadelidanden skall bevisa 1) att han har lidit en
20 Halila 1955 s. 259.

skada, 2) avtalsbrottet och 3) orsakssambandet mellan dessa två. 21 För orsakssamban-
dets del kan man dock inte sätta bevisbördepunkten alltför högt och i vissa situationer
kan t.o.m. tänkas att man tillämpar överviktsprincipen. 22 Bevisbördan beträffande
skadans storlek ligger också på den skadelidandes sida. Den har dock underlättats i
RB 17:6. Domstolen kan på basen av detta lagrum uppskatta skadan till ett skäligt be-
lopp om man inte alls eller endast med svårighet kan bevisa skadans storlek.
I den rättsvetenskapliga litteraturen och i rättspraxis har man ansett att det i skades-
tånd vid avtalsbrott beträffande vållande tillämpas en omvänd bevisbörda, dvs. att den
som har gjort sig skyldig till avtalsbrott skall bevisa att han inte har varit oaktsam. Här
skall dock påpekas att man aldrig presumerar s.k. kvalificerad culpa dvs. grov vårds-
löshet eller uppsåt. 23
I lagstiftningen har stadgats om den omvända bevisbördan bara för vissa avtalstypers
del. Det är å andra sidan väl motiverat att omfatta den som en allmän norm i skades-
tånd vid avtalsbrott. Det är ju betydligt lättare för skadeorsakaren att bevisa att han har
varit aktsam än för skadelidanden att bevisa skadeorsakarens vållande. Också a priori
sannolikheten stöder detta. Om den skadelidande har lyckats bevisa att han har lidit en
skada, avtalsbrottet och orsakssambandet mellan dessa två så är det mycket sannolikt
att motparten inte har uppfyllt avtalet på ett ändamålsenligt sätt. Halila har ansett att
man ändå inte kan göra ett allmänt antagande av detta utan saken skall avgöras skilt
för var och en avtalstyp. 24
Den rätta avtalsprestationen kan vara omöjlig på grund av en händelse med karaktären
av force majeure. I allmänhet har det ansetts att den som påstår att ett sådant hinder
föreligger skall bevisa det. Den motsatta åsikten vore ett hot mot avtalsbundenheten
därför att då kunde den ena parten utan orsak bli fri från sina förpliktelser. Det är ock-
så så att det är lättare att bevisa att ett hinder med karaktären force majeure föreligger
än att det inte finns sådana hinder. Denna fördelning av bevisbördan gäller inte bara
då det är fråga om skadestånd utan också annars då någon stödjer sig på force majeu-
re.
21 Se HD 1985 II 170, HD 1990:42, HD 1993:80, HD 1995:53 och HD 1997:163.
I lagstiftningen har man för miljöskadornas del intagit ett stadgande om bevisbördepunkten i 3 § i
22
om ersättning av miljöskador. Meningen med detta är att sänka bevisbördepunkten för orsaks-
lagen
på så sätt att det skulle räcka med att det har bevisats vara sannolikt. Kommittén som utredsambandet
behovet av förändringar i skadeståndslagen har i sitt betänkande föreslagit att man skulle ta med i
de
ett stadgande om den lägre bevisbördepunkten för orsakssambandet (Se Justitiemini-
skadeståndslagen
(1998): Selvitys vahingonkorvauslain uudistustarpeesta s. 40 - 41).
steriet
23 Se Rodhe, Knut (1956): Obligationsrätt s. 548 - 549.
24 Se Halila 1955 s. 261 - 270 och speciellt s. 268.

Det kan också vara så att det inte finns någon form av vållande därför att skadorna är
oförutsägbara. Som sagt tillämpas i skadestånd vid avtalsbrott den omvända bevisbör-
dan. Att bevisa skadornas oförutsägbarhet är ett sätt för skadeorsakaren att bevisa att
det inte finns något vållande. Med andra ord skall den som påstår att han inte är skyl-
dig att ersätta skadan därför att skadorna var oförutsägbara bevisa att de var det.
En avtalspart kan utvidga motpartens skadeståndsskyldighet på så sätt att han ger in-
formation om skadorna som förorsakas av en felaktig prestation. Bevisbördan kan an-
ses ligga på den som hävdar att sådan information har givits. Det är ju lättare att bevi-
sa att motparten har blivit informerad än det motsatta. Det är också så att avtalsparten
på förhand kan förbereda sig inför bevisningen. Ytterligare kan nämnas att det normalt
har ansetts att den som åberopar speciellt krävande prestationer har bevisbördan.
Det skadeståndsansvar som regleras i köplagen skiljer sig från det ovan beskrivna.
Försäljarens ansvar för de s.k. direkta skadorna som förorsakas av ett dröjsmål i leve-
ransen eller ett fel i varan är inte culpaansvar utan s.k. kontrollansvar, vilket regleras i
köplagens 27 och 40 §. Kontrollansvar är också det i köplagens 57 § stadgade ansvaret
för köparen. Det sistnämnda ansvaret aktualiseras i två fall. För det första är köparen
ansvarig ifall han inte på så sätt som skäligen kan förutsättas medverkar till köpet. Det
andra fallet då ansvaret aktualiseras är om köparen inte tar emot eller hämtar varan,
fastän det kommer fram av avtalet eller omständigheterna att varans borthämtande har
en särskild betydelse för försäljaren.
Kontrollansvaret bygger på den principen att skadeorsakaren skall bevisa att han inte
har haft möjlighet att förhindra skadan. Det förutsätts ytterligare bevis för att man inte
kunde ta i beaktande hindret som förorsakade dröjsmålet eller felet då avtalet ingicks
och att påföljderna av detta inte skäligen skulle ha kunnat undvikas eller undgås.
Vad beträffar de skador som enligt köplagens 67 § är indirekta finns det inte något
uttryckligt stadgande om bevisbördans fördelning. Köplagen ger med andra ord stöd
varken för att man skulle tillämpa den omvända bevisbördan eller för att skadelidan-
den har bevisbördan för att motparten har varit försumlig. Från själva lagtexten fram-
går inte heller det tredje alternativet, dvs. att bevisbördan skulle lösas in casu. I Fin-
land stöder lagförarbetena närmast den sistnämnda lösningen. 25 Från högsta domsto-
lens praxis får man inte stöd för någon av de ovannämnda lösningarna. 26
I regeringspropositionen konstateras det följande: "- - har säljaren således inte ensam bevisbördan så
25
han undgår skadeståndsskyldighet endast om han kan bevisa frånvaron av vårdslöshet. Avsikten är
att
att frågan om bevisbördans fördelning inte i dessa situationer skall lösas schematiskt, utan det ankom-

De tidigare nämnda argument som talar för den omvända bevisbördan i skadestånd
vid avtalsbrott gör det också då det är fråga om indirekta skador. Därför skulle den
omvända bevisbördan i regel kunna tillämpas, förutom när fallets särdrag kan leda till
det att man tillämpar culparegeln. 27
I köplagen menas med s.k. rättsligt fel att det är sannolikt att en tredje persons rätt be-
lastar den sålda varan trots att man inte har avtalat om något sådant. Ansvar i samband
med ett sådant fel är inte culpaansvar utan strikt. Försäljaren är enligt köplagens 41 §
alltid ansvarig för skadan ifall köparen inte kände till och han inte heller borde ha känt
till det rättsliga felet då avtalet ingicks.
Ansvaret är strikt enbart i några speciella fall. Det ovannämnda ansvaret för s.k. rätts-
ligt fel kan anses vara ett av dem. Det strikta ansvaret är på sätt och vis ett undantag
både från kontrollansvaret och culpaansvarets omvända bevisbörda. I praktiken är
skillnaden mellan dessa tre ganska liten. Speciellt kontrollansvaret och det strikta an-
svaret är mycket nära varandra.
2.4. Närstående vid återvinning
Vad gäller återvinning finns det i lagen om återvinning till konkursbo (ÅL) särskilda
bestämmelser om bevisbördan. Vissa sådana personer som är närstående i relation till
gäldenären har en omvänd bevisbörda i vissa saker.
Om personen är en närstående eller ej har först av allt betydelse då någon kräver åter-
vinning på basen av den s.k. allmänna återvinningsgrunden, dvs. ÅL 5 §. En närståen-
de har nämligen då en omvänd bevisbörda, vilket innebär att man presumerar att den
närstående kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens eller överskuldsätt-
ning. Man antar också att den närstående borde ha känt till hurudan betydelse rätts-
på domstolen att bedöma vilken bevisning som skall anses vara tillräcklig och vilkendera parten
mer
mot denna bakgrund skall ha bevisbördan med beaktande av bevismöjligheterna och de andra om-
som
(Reg.prop. 93/1986 s. 81)
ständigheterna."
Från rättspraxis kan nämnas fallet HD 1992:86 var det bara konstateras att felet inte berodde på säl-
26
försummelse. Det kommer med andra ord inte fram hur bevisbördan fördelas därför att beviset
jarens
till. I fallet HD 1994:98 ansågs det att skadelidanden hade bevisat motpartens vållande, dvs. att
räckte
också i det sistnämnda fallet fanns tillräckligt bevis. Se också fallet HD 1997:61 vari majoriteten
det
käromålet därför att det inte baserade sig på försäljarens vållande eller på att försäljaren
förkastade
ha gett ett särskilt löfte om varans egenskaper.
skulle
Av motsvarande åsikt har varit Aurejärvi och Hemmo. Se Aurejärvi, Erkki - Hemmo, Mika (1998):
27
oppikirja s. 141. Se också Taxell, Lars E. (1993): Skadestånd vid avtalsbrott s. 74 -
Velvoiteoikeuden
Jfr. Routamo, Eero - Ramberg, Jan (1997): Kauppalain kommentaari s. 227 - 229.
77.

handlingen hade för gäldenärens ekonomi och att den var oacceptabel. För det andra
så finns det i ÅL 8 § en presumption att en överlåtelse eller betalning till samt ett avtal
med en närstående är en gåva. En närstående skall sålunda bevisa att överlåtelsen, be-
talningen eller avtalet inte var helt eller delvis en gåva. 28
Vad beträffar bevisbördepunkten används både i ÅL 5 § och 8 § ordet sannolikt. Av
lagförarbetena, speciellt tydligt i motiveringarna till ÅL 5 §, framgår att det har varit
meningen att det skulle räcka med mindre bevis än normalt. 29
Som närstående betraktas i ÅL 3.1 § gäldenärens nära anhöriga. Sådan är först av allt
hans maka. För det andra räknas gäldenärens eller makans släktingar i rätt upp- eller
nedstigande led, syskon och halvsyskon samt deras makar som närstående. För det
tredje är en för honom annars speciellt nära person en närstående.
Mera intressant är kanske ÅL 3.2 § i vilken det stadgas om närståendeskap som base-
rar sig på ekonomiska förhållanden. Som närstående till varandra betraktas enligt det
nämnda lagrummet också en enskild näringsidkare, ett bolag, någon annan samman-
slutning eller en stiftelse och:
den som ensam eller tillsammans med någon närstående till honom har en sådan väsentlig
1)
med näringsidkaren, sammanslutningen eller stiftelsen som grundar sig på
intressegemenskap
delägarskap eller ett därmed jämförligt ekonomiskt förhållande,
den som genom ledande ställning har ett väsentligt inflytande över verksamhet som närings-
2)
sammanslutningen eller stiftelsen bedriver, samt
idkaren,
3) den som är en närstående till någon som avses i 1 eller 2 punkten.
Ett närståendeskap som baserar sig på den tredje punkten har dock inte någon betydel-
se ifall man bevisar att det är sannolikt att förhållandet inte hade samband med rätts-
handlingen.
Den första punktens närståendeskap kan förutom på delägarskap basera sig också på
andra ekonomiska omständighetern. Närståendeskapet kan bero t.ex. på det att perso-
nen styr verksamheten på basen av kredit- och andra avtalsarangemang och får sin an-
del av resultatet. 30 Det att man bara ger kredit räcker dock inte till utan förhållandet
28 Då någon kräver återvinning på basis av ÅL 20 § av en närstående ligger bevisbördan om förutsätt-
för återvinning däremot på den som kräver återvinning. Se HD 1998:52.
ningar
Se reg.prop. 102/1990 s. 50 och 53.
29
Se Tuomisto, Jarmo (1995) Takaisinsaannista s. 15 - 18 och Tepora, Jarno (1994): Yritysvarallisuu-
30
myynti toiminnallisena kokonaisuutena velkojan suojan kannalta. I boken Asianajajan työkentältä -
den
från advokatens arbetsfält s. 464 - 466. Se också Kangas, Urpo (1993): Lahja s. 280.

skall vara jämförligt med ett delägarskap och den ekonomiska kopplingen skall vara
väsentlig. 31 Ett närståendeskap kan också bildas tillsammans med en annan närstående
och basera sig på de verkliga förhållandena.
Det är närmast fysiska personer som kan vara närstående enligt den andra punkten. I
regeringspropositionen har man dock ansett att också juridiska personer skulle kunna
vara det. 32 Tepora är av den åsikten att det är mera ändamålsenligt att i sådana fall till-
lämpa den första punkten av ÅL 3.2 §. 33
I den tredje punkten stadgas det att som närstående anses också den som är närstående
till en sådan person som nämns i de två första punkterna. Närståendekedjans första
länk skall sålunda basera sig just på första eller andra punkten i ÅL 3.2 §. Den andra
länken däremot kan också basera sig på 3.1 §. 34
Att tillämpa den ovannämnda tredje punkten i ÅL 3.2 § då det är fråga om en närstå-
ende till en närstående är inte problematiskt. Huruvida man skall tillämpa den på läng-
re närståendekedjor är däremot inte så klart. I rättspraxis har man tagit den inställning-
en att den skulle gå att tillämpa 35 och från ett exempel i lagförarbetena 36 får man den
bilden att detta skulle ha accepterats. I den rättsvetenskapliga litteraturen finns det
däremot också ställningstaganden emot detta. 37
3. Bevisprövningen behandlad närmast ur bevisbördans synvinkel
3.1. Allmänt
I Finland har man omfattat den s.k. fria bevisprövningen, vilket innebär att både bevis-
föringen och bevisvärderingen är fria. Fri bevisföring innebär att man kan förebringa
allt som har bevisvärde till domstolens kännedom. Fri bevisvärdering däremot betyder
att domstolen fritt avgör bevismaterialets betydelse för fallet. För den fria bevisvärde-
31 Reg.prop. 102/1990 s. 46.
Reg.prop. 102/1990 s. 46.
32
Se Tepora 1994 s. 466 fotnot 27. Se också Tuomisto 1995 s. 19. Jfr. Ovaska, Risto K. (1991): Kon-
33
s. 155.
kurssikäsikirja
Se Tuomisto 1995 s. 19 - 20.
34
Se Rovaniemi hovrätt 20.9.1995 d. nr. 1292. Se också HD 1998:52.
35
Exemplet som skulle tyda på detta är: "Närstående till ett aktiebolag är - - verkställande direktören i
36
annat bolag som hör till samma koncern." (Reg.prop. 102/1990 s. 46 - 47.)
ett
Se Tuomisto 1995 s. 20 - 22 och litteratur man hänvisar till i den.
37

ingen är det dock inte nödvändigt att även bevisföringen skulle vara fri. Undantag
från den fria bevisföringen leder ju bara till det att bevismaterialet begränsas, vilket
inte inverkar på det hur man värderar bevismaterialet.
I lagen framgår den fria bevisprövningen av RB 17:2.1 både vad beträffar den fria be-
visföringen och den fria bevisvärderingen. I bevismaterialet ingår allt som har före-
kommit. Sålunda kan domstolen ta i beaktande även sådan processuell verksamhet
som inte är bevisföring. I Finland är dock den fria bevisföringen inte undantagslös
utan det finns vissa undantag till den. Ett sådant är t.ex RB 17:11 som stadgar att vissa
skriftliga urkunder inte duger som bevis. Också preklusionen, som kom med i bilden i
samband med underrättsreformen, begränsar bevismaterialet.
Det finns en reservation i RB 17:2.2, enligt vilken, ifall det i lagen finns ett särskilt
stadgande angående inverkan av något bevis, det skall tillämpas. Denna hänvisning
syftar på de s.k. presumptionerna och RB 17:4. Den sistnämnda är ett undantag från
den fria bevisvärderingen, eftersom erkännande enligt RB 17:4 är tillräckligt bevis i
dispositiva mål. Ett erkännande kan dock återkallas. Då har detta endast ett bevisvärde
och kan motbevisas. Det har också påståtts att presumptionerna, vilka det finns speci-
ellt vad beträffar offentliga urkunder, skulle vara undantag från den fria bevisvärde-
ringen. Som exempel har nämnts bl.a. RB 11:25, 38 vilken nog är formulerad så som
om den skulle ha varit tänkt som en bevisvärderingsregel. Det går å andra sidan att
framlägga motbevis. Den och andra motsvarande presumptioner fungerar dessutom
annars också på samma sätt som bevisbördenormer och är sålunda inte några undantag
från den fria bevisvärderingen. 39
Vad gäller problem kring avtal, så som också i övrigt vad beträffar tvistemål, har
skriftliga bevis mycket stor betydelse. I fortsättningen kommer jag därför att koncent-
rera mig rätt mycket på skriftliga bevis. I rättsvetenskaplig litteratur har man varit av
den åsikten att stadgandena om skriftliga bevis i stort sett skulle kunna tillämpas då
det är fråga om foto, film, ljudband, video och dylika bevis. 40 Det är å andra sidan så
att andra bevismedel inte är helt betydelselösa utan speciellt personliga bevismedel
kommer i fråga. Det är viktigt att veta hur pålitliga dessa bevismedel är. Ofta är det
också så att det inte finns bara ett bevis. Därför behandlas också de personliga bevis-
medlen samt samverkan av flera bevis.
38 Se Tirkkonen, Tauno (1977): Siviiliprosessioikeus II s. 156 - 157.
Se Ekelöf - Boman 1992 s. 76 - 78.
39
Se Bolding, Per Olof (1989): Går det att bevisa? s. 44.
40

3.2. Skriftliga bevis
Tirkkonen har använt indelningen i urkundens s.k. materiella och formella beviskraft.
I den sistnämnda ingår två saker, dvs. det om handlingen är äkta och om den som på-
stås ha givit urkunden verkligen gjort det. Den materiella beviskraften däremot är en
benämning på hurudant bevisvärde den har i fallet. 41
Ekelöf och Boman använder inte denna indelning då de behandlar skriftliga handling-
ars bevisvärde. 42 Jag ser inte heller någon större nytta med den ovannämnda indel-
ningen. Däremot är det viktigt att - såsom Ekelöf och Boman har gjort - lägga märke
på det att presumptioner kan ha karaktären av legala bevisvärderegler 43 och att mest
betydelse för urkundens bevisvärde har det om den innehåller ett imperativ eller per-
formativ som t.ex. domar, kontrakt, ansökningar och kravbrev har eller om den är be-
skrivande som t.ex. privatbrev och protokoll. En urkund av det senare slaget beskriver
ett sakförhållande, medan handlingarna som innehåller ett imperativ eller performativ
ofta har betydelse som rättsfaktum. Bl.a. gäller det sistnämnda då det är fråga om s.k.
dispositiva handlingar som t.ex. testamenten, anbud och accept. Naturligtvis kan ur-
kunden dock vara både beskrivande och innehålla ett imperativ eller performativ.
Den som har bevisbördan i frågan och som stöder sig på urkunden skall bevisa att den
som påstås ha givit urkunden gjort det. 44 Vad beträffar original av offentliga handling-
ar 45 har man dock ansett att bevisbördan skulle ligga på den som påstår att myndighe-
ten eller liknande inte har upprättat handlingen. Å andra sidan är bevisvärderingen fri
och indelningen i offentliga och privata handlingar har inte någon större betydelse för
bevisvärderingen. 46
Det att man skall bevisa att urkunden är äkta kommer i fråga närmast då urkundens
yttre skick är på något sätt bristfälligt, dvs. då man kan upptäcka tecken som skulle
tyda på det att handlingen är förfalskad. Sådana saker som man skall titta på är bl.a.
det om urkundens text är enhetlig eller inte, om handlingspappret är söndrigt eller helt
och om det har strukits över text. Dessa slags brister får en att misstänka förfalskning.
41 Se Tirkkonen 1977 s. 154 - 156.
42 Se Ekelöf - Boman 1992 s. 211 - 216.
43 Se Ekelöf - Boman 1992 s. 73 - 83 och 214 - 216.
Se HD 1954 II 48, HD 1979 II 135, HD 1986 II 158 och 1994:41.
44
Offentliga är sådana handlingar som någon myndighet eller därmed jämställbar har gett. Om det vil-
45
handlingar är offentliga se närmare Tirkkonen, Tauno (1972): Suomen rikosprosessioikeus II s. 185
ka
litteraturen nämnd i fotnot 7.
och
46 Se Ekelöf - Boman 1992 s. 210 och 214.

Då ligger bevisbördan rörande urkundens äkthet på den som har bevisbördan i frågan
och åberopar urkunden som bevis.
Nuförtiden kan man relativt lätt utreda om en handling är förfalskad eller inte. Å andra
sidan har också förfalskningarna blivit bättre, vilket innebär att det är svårt att säga om
urkunden är äkta eller ej bara på basis av dess yttre skick. Det vore nog oskäligt att
kräva bevis för det att urkunden inte är förfalskad om inte något i det yttre skicket ty-
der på att den är en förfalskning. I så fall skulle ju motparten lätt kunna försvåra pro-
cessen helt utan orsak.
Bevisvärderingen är fri också då det är fråga om urkundens äkthet. Sålunda kan dom-
stolen ta i beaktande bristerna i handlingen även om den inte anses vara förfalskad.
Samma gäller naturligtvis då urkunden anses vara äkta. Frågan om urkundens äkthet
är alltså inte så svartvit att urkunden samt dennas brister antingen tas i beaktande eller
inte.
3.3. Personella bevismedel
Vittnesmål, partsförhör och bevisning med hjälp av en offentlig eller en privat sak-
kunnig är personella bevismedel. Av dessa används vittnesmål och partsförhör för att
utreda bevisfakta medan en sakkunnig huvudsakligen bibringar kunskap om de behöv-
liga erfarenhetssatserna. Bevisvärderingen i samband med dessa bevismedel sker fritt.
Det går enligt RB 17:18 att förhöra som vittne alla andra än parterna och sådana tredje
personer som kommer att bli bundna i domen genom dess s.k. rättskraft. 47 Tidigare
var det så att inte heller den som tidigare hade varit en part i målet dög som vittne,
men så är det inte nu längre. Det är dessutom möjligt att förhöra parten under san-
ningsförsäkran, men detta har begränsats till bevisning om sådana saker som har en
särskild betydelse i målet. Det går också att förhöra parten i bevissyfte utan sannings-
försäkran. Det går å andra sidan att ta i beaktande i bevisvärderingen om någon är en
part eller dennes närstående.
Sakkunnigbevisning, som regleras i RB 17:44 - 17:54, skiljer sig från andra bevisme-
del inte bara genom sitt föremål. Att utse en offentlig sakkunnig prövas av domstolen
trots att en part kan ta initiativet till förordnande av en offentlig sakkunnig. Parten kan
47 Vem som helst duger inte som vittne utan t.ex. enligt RB 17:21.1 prövas av domstolen det om under
femton år gamla kan förhöras.

dock enligt RB 17:55 framlägga bevisning om erfarenhetssatserna. I det sistnämnda
fallet är det fråga om en privat sakkunnig. Vad beträffar bevisvärdet är det inte auto-
matiskt någon skillnad mellan dessa två bevismedel eftersom bevisvärderingen är fri.
Målet med en process är att uppnå den materiella sanningen trots att denna inte alltid
uppnås. Om en urkund är äkta och om den som påstås givit den verkligen har gjort det
kan bevisas med hjälp av en eller t.o.m. flera sakkunniga. 48 Detta sker med hjälp av
rättslig handskriftsjämförelse vilken inte skall blandas med grafologi. 49 Det kan också
bevisas med hjälp av vittnesmål ellr partsförhör.
Vittnesmål är såsom det i den rättsvetenskapliga litteraturen har påpekats ett ganska
opålitligt bevis. I praktiken ger man vittnesmålet större betydelse än man borde enligt
vittnespsykologins forskningsresultat. Speciellt civilrättslärda tycks ge det alltför
mycket betydelse. Vittnesmålet innehåller många felkällor trots att vittnet skulle för-
söka tala sanning. 50 Samma felkällor kommer fram också i samband med partsförhör.
En del av dessa felkällor är anknutna till förhörstekniken och -metoden. Sådana felkäl-
lor har också tagits i beaktande i lagstiftningen. 51 Jag kommer inte att ta upp förhörs-
tekninkens och -metodens felkällor.
Observationerna lagras naturligtvis inte i minnet i sin ursprungliga form. Därför tolkar
människorna det som de ser och hör. Det hur bra sinnesorganen fungerar - t.ex. om
personen är närsynt eller färgblind - inverkar naturligtvis på hur bra minnesbilderna
och verkligheten motsvarar varandra. Dessutom kan till och med helt normala sinnes-
organ ge en felaktig bild av verkligheten.
Ur vittnespsykologins synvinkel är de ovannämnda felen mindre betydelsefulla än det
att hjärnan tolkar de inkommande signalerna. Då vi tolkar signalerna så gör vi det på
basen av det som vi har lärt oss förut. Ju mer vi lär oss om den yttre världen desto lät-
tare uppfattar vi den. Det är också så att om observationerna är ofullständiga så fyller
man ut dem med den tidigare erfarenheten så att upplevelserna blir fullständiga och
observationerna rationella. Detta garanterar inte att tolkningarna alltid skulle motsvara
verkligheten. Däremot är alla våra observationer färglagda av våra tidigare upplevel-
48 Se HD 1994:41 var två kriminallaboratorier hade yttrat sig om det ifall det var A som hade skrivit
urkunden.
under
Om det hurudana metoder det används och hur pålitliga svaren är se Lehtonen, Kirsi - Ljungberg,
49
- Himberg, Kimmo (1992): Oikeudellinen käsialavertailu. Defensor Legis s. 875 - 885 och käl-
Vuokko
nämnda i den.
lor
50 Se Jonkka, Jaakko (1993): Todistusharkinnasta s. 58 - 59 och källor nämnda i den.
51 Se Jokela, Antti (1998): Uudistuva rikosprosessi s. 308 - 315 och reg.prop. 82/1995 s. 141 - 142.

ser. Dessutom inverkar också våra attityder så att vi tolkar observationerna i enlighet
med våra förväntningar.
Människornas minne har också sina begränsningar. Minnesbilderna blir svagare med
tiden. Speciellt gäller detta då det är fråga om vardagliga händelser. Att komma ihåg
dessa efter många år förutsätter kraftiga rekonstruktioner och man kan inte ens få fram
minnesbilder i ordets riktiga betydelse. Bättre kommer vi ihåg saker som har någon
speciell betydelse för oss men även dessa lämnar kvar bara några minnesbilder. Detal-
jerna glömmer vi först och då det har gått tillräckligt lång tid kommer vi bara ihåg de
mest väsentliga delarna av händelserna. 52 Dessutom förfalskar händelser som sker
nära varandra våra minnesbilder 53 och vi glömmer lätt sådana saker som strider mot
vår egen uppfattning.
Med minnet är det så som med observationerna att hjärnan fyller på luckorna. Det
kommer med andra ord med nytt material. 54
Också Holgerson har haft samma utgångspunkter som Trankell, vars åsikter har blivit
behandlade ovan. 55 Även om man inom vittnespsykologin lägger märke till personer-
nas egenskaper vad beträffar misstag så är det inte någon allmän inriktning inom den
att utreda vittnenas allmänna trovärdighet utan att utreda vittnesutsagans tillförlitlig-
het. Vittnenas personlighet är nuförtiden bara en faktor och en inte ens alltid så bety-
delsefull sådan. Man ser dock ännu också annorlunda åsikter. 56
3.4. Värdering av två eller flera bevis
Det finns olika teorier om det hur man sammanväger flera bevis. Grundidén med des-
sa är att man efter det att man har fått reda på bevisvärdet av enskilda bevis räknar
ihop dem enligt vissa formler. Det att man skulle kunna ge exakta matematiska bevis-
värden för enstaka bevis är dock inte möjligt utan det går bara att ge bevisvärdet enligt
Trankell, Arne (1963): Vittnespsykologins arbetsmetoder s. 21 - 22. Se motiveringar i fallet HD
52
Vittnesmålet hade blivit aktuellt först efter över åtta år. Det var dessutom fråga om att vittna
1994:41.
helt vardagliga bankrutiner. Det hade inte heller kommit fram att det skulle ha hänt något
angående
som man skulle komma ihåg bättre.
ovanligt
53 Se Trankell 1963 s. 23 - 24.
Se Trankell 1963 s. 24 - 26.
54
Se Holgerson, Astrid (1990): Fakta i målet - vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i
55
rättsfall s. 24 - 26.
enskilda
Se Jonkka 1993 s. 65 - 68 och källor nämnda i den.
56

sådana vaga termer som antagligt, sannolikt, styrkt/visat eller uppenbart. 57 Det går inte
att göra matematik av bevisvärderingen utan bara att framföra problem då man sam-
manväger två eller flera bevis och på så sätt minska inverkan av intuition.
Det totala bevisvärdet av bevis som talar för samma sak och är helt oberoende av var-
andra är summan av deras bevisvärden. Normalt brukar man underskatta sådana bevis.
Detta har förklarats med det att man lätt tänker att det totala bevisvärdet inte kan vara
högre än bevisvärdet av det bästa beviset. Man skall dock märka att det är bevisvärde-
na som är avgörande och inte antalet bevis. Om det finns många bevis med lågt bevis-
värde blir inte heller det totala bevisvärdet högt.
Bevis kan också bilda en s.k. beviskedja. Då bevisar A att B har hänt vilket bevisar att
C har aktualiserats. Det totala bevisvärdet av en sådan kedja får man genom att multi-
plicera bevisvärdena. Eftersom bevisvärden är mellan noll och ett så blir det totala be-
visvärdet desto mindre ju längre kedjan blir. I praktiken brukar man överskatta bevis-
kedjornas bevisvärde.
Att sammanväga det totala bevisvärdet av bevis och motbevis är däremot inte lika en-
kelt som de ovannämnda fallen. Ett motbevis kan ju rikta sig direkt mot temat på så
sätt att det stöder något annat händelseförlopp eller också vara anknutet till bevisets
trovärdighet eller betydelse. Med sannolikhetsmatematikens formler går det att de-
monstrera bara det förstnämnda fallet, dvs. det att motbeviset riktar sig direkt mot te-
mat.
Faran med motbevis är att man tänker allför schematiskt. Man jämför beviset med
motbeviset och tar inte alls i beaktande "förloraren". Det är därför på sin plats att på-
peka att även ett litet motbevis inverkar på huvudbevisets bevisvärde. Detsamma gäll-
er naturligtvis också omvänt, dvs. man inte helt skall åsidosätta huvudbeviset då mot-
beviset är starkare.
57 Ekelöf - Boman 1992 s. 141. Se också Bolding 1989 s. 91 - 92.

Formler angående bevisprövningen har betydelse då man kontrollerar intuition i be-
visprövningen därför att de ger en bra bild av samverkan av två eller flera bevis. Be-
visprövningen går ändå inte helt att bygga på dessa formler utan prövningen skall åt-
minstone i någon grad basera sig på helhetsbedömning av bevis. Beviset får sin bety-
delse på basen av den kontext som bevismaterialet utgör. 58
Det finns vissa faror i helhetsbedömningen som speciellt dess kritiker har påpekat. Det
att bevismaterialet bildar en rationell helhet garanterar inte i sig att förklaringen skulle
motsvara verkligheten. Det är ju möjligt att t.o.m. alla bevis kan förklaras med något
annat. 59 Dessutom kan det hända så att man tolkar bevis så att de passar i helhetsbil-
den. Då får de ett alltför högt bevisvärde om man inte tar i beaktande alternativa för-
klaringar. Dessa kan vara antingen andra heltäckande förklaringar eller sedan sådana
som förklarar bara en händelse. 60
58 Jonkka 1993 s. 104 - 105. Se också Lindell 1987 s. 246 och 252 - 259.
59 Sahlin, Nils-Erik (1989): Ett bevisteoretiskt fallstudium. Advokaten s. 196 - 197.
60 Jonkka 1993 s. 112.

4. Slutord
Det går inte att lösa alla bevisbördeproblem angående avtal på ett helt entydigt sätt.
Det går å andra sidan att klassificera argument beträffande bevisbördan såsom det be-
skrivits i avsnittet 1.2. men betoningen av dessa varierar från fall till fall. Bevisbördan
skall ändå inte avgöras på basen av godtycke utan olika argument skall få sin vikt en-
ligt situationen.
På bevisbördan inverkar mycket hur högt bevisbördepunkten ligger samt hur man vär-
derar bevis. I vissa fall kan man inte ens tala om att någondera parten skulle ha bevis-
bördan, dvs. då man tillämpar överviktsprincipen.
Naturligtvis inverkar på bevisbördan om bevisvärderingen sker fritt eller ej. Det ver-
kar som om vi skulle ha skapat för oss onödigt bekymmer angående vissa till skriftliga
bevis anknytna bevisbördenormer därför att bevisvärderingen är fri. Sådana är bevis-
bördenormer beträffande en urkunds äkthet och beträffande det om personen som på-
stås ha upprättat urkunden verkligen gjort det.