KULTURFORUM 2010 – NORDENS HUS REYKJAVIK ...

KULTURFORUM 2010 – NORDENS HUS REYKJAVIK
Oplægsholder: Åsa Linderborg
Følgende tekst er et sammendrag af det oplæg Åsa Linderborg holdt ved Kulturforum
2010 i Nordens Hus i Reykjavik.
Från statarlänga till bostadsrätt – välfärden i svensk litteratur
Alla nationer har en kollektiv föreställning om den egna särarten. I Sverige förhärskar
en bild av landet som en ovanligt framgångsrik nation. Från att ha varit ett fattigt bondeland
har Sverige blivit världens mest välmående industrisamhälle. Det viktigaste
samlande uttrycket för denna självbild var länge benämningen ”folkhem”, där medborgarna
är någorlunda jämställda och lever i harmoni med varandra. Den här föreställningen
är ett konglomerat av olika idétraditioner, men det fanns under decennier ett
intresse för både socialdemokratin och näringslivet att framställa Sverige som ett unikt
välfärdssamhälle där det inte längre finns några klasskillnader som pockar på konflikt.
Här är landet där alla har det nästan lika bra.
Några av de svenska romaner som under senare år fått störst uppmärksamhet går helt
på tvärs med den här idylliserande folkhemsretoriken. Jag måste redan här poängtera,
att ämnet välfärdsstaten i svensk litteratur är stort, alltför stort, för att jag ska kunna
säga något övergripande utan att generalisera. Jag skrapar bara på ytan och ger inte
mer än en tentativ skiss. Denna brasklapp ska dock inte ursäkta mina kunskapsluckor
– och de är avsevärda.
Torbjörn Flygts Underdog, Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna
och min egen Mig äger ingen är fyra skönlitterära exempel som alla gestaltar
arbetarklassens erfarenheter under folkhemmets sista decennium, 1970-talet. Nej, säger
den här litteraturen, välfärdsstaten har inte befriat arbetarklassen. Alla har fått
det bättre, men alla har det långtifrån lika bra. Rösträtt och arbete åt alla har inte inneburit
makt åt alla. Arbetarklassen är inte en vredgad man med knuten näve, tvärtom,
romangestalterna präglas just av sin tystnad. Vi vet nåt om välfärdsstaten som ni
inte vet, säger de här författarna, vi känner en annan verklighet än den ni talar om. För
att svara på Lena Anderssons fråga Var det bra så?: Nej, det var inte bra så.
Man kan läsa de här fyra böckerna som ett slags bekräftelser på PO Enquists magnifika
roman Sekonden från 1975, om en fuskande släggkastare, en idrottslig metafor för
den avradikaliserade socialdemokratin, den som i sitt samarbete med kapitalet förhandlat
bort målsättningen att omvandla samhället i grunden. Det var ett vanligt tema
i 60-talets romanvärld: den förhatliga klasskompromissen, hur välfärdsstaten ersatt
idén om socialismen. När PO Enquist skrev Sekonden stod verklighetens Leif Andersson,
huvudpersonen i Mig äger ingen och bröt sönder sin kropp till värmen av Metallverkens
härdarugnar och känslan av att de sociala ingenjörerna inte tog sådana som
honom på allvar. Han kände sig mer som en arbetshäst än en människa.
Dessa romaner, som alla helt eller bara i fragment bygger på författarnas egna erfarenheter,
blev hyllade av kritikerna. Men intressant nog problematiserade inte recensenterna
böckernas centrala tema: arbetarklassen i välfärdssamhället. Svinalängorna beskrevs
som en roman om fulla finländare; den handlade, sade kritikerna, om missbruk
27. august 2010
Dok. nr.

och etnicitet. Mig äger ingen sades också i första hand handla om en alkoholist, inte en
metallarbetare. Kritikernas beröringsskräck med begreppet klass – det anses gammaldags
och märkligt nog patriarkalt – drabbar även den unga litteraturen med ursprung i
de invandrartäta förorterna.
I Sverige pratar vi om förorten som ”välfärdssamhällets utkant”. Mitten, som också är
normen, är där medelklassen bor – det är medelklassen som bestämmer vad som är
centrum och periferi. I förortslitteraturen, om man nu kan prata om en sån, är våldet
alltid överhängande. Hassan Loo Sattarvandis Still, en hård roman om en förort där det
finns mer hat och knark än jobb och trygghet, reduceras av kritikerna till att handla om
etnicitet, inte klass, varför analysen och förståelsen för den socioekonomiska över- och
underordning han gör anspråk på att beskriva, aldrig blir mer än halv. Ett annat
exempel är Andrzej Tichýs prisbelönta Sex liter luft. Förortslitteraturen bjuder en detaljerad
realism om samhällen befolkade av människor som står helt utanför välfärden.
Inget jobb, inget språk, inga socialförsäkringar. Ingen framtid.
Och medelklassen – det är den som läser den här litteraturen, de som bor i förorterna
gör det inte – kittlas av denna exotism, denna helt okänd värld. Det hade lika gärna
kunnat handla om infödingar i Afrika. Det är inte konstigt. Den svenska
bostadsmarknaden är ovanligt segregerad, de olika klasserna eller socialgrupperna stöter
sällan på varandra mer än i tjänste- och servicesektorn. ”Att det där är Sverige!” är
en vanlig reaktion. Jag stöter ofta på den själv när jag möter läsare av Mig äger ingen:
Så annorlunda, så där trodde man ju inte det kunde vara! Så tjänar den här litteraturen
nästan som ett slags indianreservat.
Det går inte att prata om välfärdssamhället utan att prata om klass. Just nu är det valrörelse
i Sverige och jag ska inte här genera er med att agera politisk kommentator,
men ska vi förstå hur den nya svenska litteraturen förhåller sig till välfärdsstaten,
måste vi förstå vilket ideologiskt klimat den föds i.
Efter Berlinmurens fall iscensattes en formidabel smutskastningskampanj mot välfärdsstaten.
Folkhemmet, sa de borgerliga debattörerna, var en pendang till Nazityskland
och Stalinsovjet. Social trygghet gjorde folk bortskämda, sa man vidare, och
folkhemmet förnekade valfrihet och individuell utveckling. Det här var ingen beskrivning
folk kände igen sig i, och den fick heller inget större genomslag i skönlitteraturen,
mer än i den meningen att den samhällsengagerade romanen försvann. Icke desto mindre
påbörjades en samhällsomvandling så stor att vi kan prata om ett systemskifte – vi
lämnar den allmänna välfärden för ett samhälle där man privatiserat de sociala frågorna.
För att ideologsikt ro detta systemskifte i land gör nu borgerligheten tvärtemot för tjugo
år sen: man gör anspråk på att i själva verket vara folkhemmets förvaltare. Moderaterna
kallar sig för det enda arbetarpartiet. Statsminister Reinfeldt själv jämför sig gärna
med de gamla socialdemokratiska landsfäderna Per Albin och Tage Erlander. Att högern
korpar motståndarens honnörsord och fyller den med sitt eget innehåll är inte förvånande.
Så har man alltid gjort. Per Albin snodde folkhemmet, som är ett klassförsoningsbegrepp,
från högern.
Moderaternas taktik att överta arbetarrörelsens portalbegrepp underlättas av att socialdemokraterna
själva inte längre har ett klassperspektiv. Moderaterna kan kalla
sig för arbetarparti eftersom socialdemokraterna slutat göra det. I nysvenskt borgerligt
språkbruk är den klasskonflikt som en gång var kärnan i orden arbetare och arbetarklass,
och som dunkar i den litteratur som proletärförfattarna en gång gjorde Sve-
Side 2

ige unikt med, som bortrollad. Orden har vänts i sin motsats. Avväpnats. Enligt högern
är alla som jobbar arbetare.
Bara den privilegierade kan inbilla sig att alla har samma villkor som man själv. Att
det inte finns någon skillnad mellan den som jobbar i hemtjänsten och den som utför
hjärtkirurgi. Lägg lönekuverten bredvid varandra och klassamhället grinar upp sig.
Men lönen är inte avgörande, det finns medlemmar i LO-kollektivet som tjänar bra. Att
vara arbetare handlar om utbildning, arbetsmiljö, medellivslängd, semestervanor,
förslitningsskador, tandstatus, möjligheten att avancera på sitt jobb, språkresurser,
självförtroende att alls tala, kulturvanor – om det vittnar de romaner jag nämnde inledningsvis.
Även om alla människor är individer är klasskillnaderna strukturella, inbyggda
i ekonomin, den grundval på vilken hela samhället vilar. Alla klassteorier blir
trubbiga när man applicerar dem på den betydligt mer finkalibriga verkligheten – och
skönlitteraturen kan just måla med liten pensel – men klass är ytterst en fråga om
makt och ägande. Vem har makt över arbetet? Hur ska vi organisera arbetsprocessen,
vem ska göra vad, på vilket sätt och när? Vem i arbetslivet kan ge order och vem kan
inte göra annat än lyda?
Frågorna är akuta i Kristian Lundbergs prisbelönta Yarden, som handlar om
hamnsjåare i Malmö, liksom i Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema, som beskriver
arbetet i äldrevården, den reproduktiva sektorn – den kring vilken hela välfärdssamhällets
praktik graviterar. Stilistiskt ligger språkmaterialisten Jönson så
långt ifrån man kan komma Maja Ekelöfs klassiker Rapport från en skurhink, men erfarenheterna
de beskriver är desamma.
Den romanvärld och den poesi som idag gestaltar arbete och välfärd skiljer sig på en
avgörande punkt från den äldre arbetarlitteraturen: de är skrivna när välfärdssamhället
har passerat zenit. Ivar Lo Johansson fattade pennan när arbetarrörelsen marscherade
fram och folkhemmet låg i sin linda. Dagens arbetarförfattare skriver när arbetarrörelsens
livsverk håller på att slås i spillror. Det är de stumma förlorarna i det nyliberala
epokskiftet som ges röst i Johan Jönsons poesi. Den nya arbetarlitteraturen är helt
renons på den framstegsoptimism som en gång gav så många av de äldre proletärförfattare
ångest då den förväxlades med defaitism: de var rädda att människan skulle alieneras
i det urbana industrisamhället; bli en rationell maskin. I dag består ångesten av
att de sociala framstegens tid är förbi. Att det inte finns någonting att hoppas på.
Men ångesten finns även hos medelklassen, och dess källa är den samma – fast omvänd.
När välfärdssamhället övergick till ett valfrihetens samhälle, för dem som har resurser
det vill säga, blev problemet plötsligt att det finns för mycket att välja på och för
många livsval att göra. Om detta vittnar lejonparten av den svenska nutidslitteraturen.
Klasskillnaderna växer snabbt i Sverige, trots att vi klarat oss relativt bra i den senaste
globala finanskrisen – det känns särskilt viktigt att säga det här i Reykjavik. Men även
i Sverige blir de fattiga fattigare och de rika rikare. Välfärdssamhället är inte något vi
längre kan ta förgivet, social trygghet kan bara den räkna med som har råd att köpa
privata försäkringar. Men lika många som är förlorare i den nya ekonomin, lika många
är vinnare. Det finns idag en köpstark och mycket klassmedveten medelklass. Det är
den som syns, tar för sig och ställer krav. Det är den som trängt undan alla andra – som
helt erövrat det offentliga samtalet och det är dess behov som all politik handlar om:
Side 3

förbättringar för dem som redan har det gott ställt. Det är den som tror att Sverige är
en meritokrati.
Den västerländska medelklassen har aldrig varit så stark som nu. Kanske har den heller
aldrig dominerat litteraturen som nu. Med några få undantag skrivs svensk skönlitteratur
av, om och för den urbana medelklassen. I den litteraturen spelar arbetet – huvudpersonerna
brukar jobba inom media, reklam eller något liknande – en mycket liten
roll. Viktigare är bostaden. Den trendriktiga bostadsrätten som ligger centralt och är
alldeles för dyr. Den som stylas enligt inredningsmagasinen och som måste fyllas med
bjudningar, för annars är det ingen som ser den. Hemmet är en uppvisning.
I de här romanerna är konsumismen berättelsernas epicentrum. Huvudpersonerna är
fångade i en statuskonsumtion som gör dem alienerade. Konsumismen, säger den här
litteraturen, är vår tids stora lögn. Den har ersatt allt av värde. Vantrivseln för huvudpersonerna
är monumental. De finner alla samtal ointressanta, alla människor ytliga
och inskränkta och alla äktenskap lider av samma problem: vi har inte råd att konsumera
lika mycket som våra vänner eller grannar.
Samhällskritiken är dock ytterst begränsad. Individen sätts inte in i något större sammanhang.
Ingen förklarar varför konsumismen ersatt idén om den generella välfärden
som vår tids religion. Om 1970-talet delvis med rätta kan anklagas för att skapa plakatlitteratur
som serverade förenklade förklaringar och lösningar, kan man i dag säga,
att författarna är så rädda att ta ställning, att litteraturen blir banal. Man beskriver ett
tillstånd, men går aldrig på dess djup.
Huvudpersonerna i de här romanerna pendlar mellan likgiltighet och hat – och påminner
i den meningen om huvudpersonerna i den hårda invandrardominerade förortslitteraturen
– men inte heller här kanaliseras aggressionen till något konstruktivt. Ett aktuellt
exempel är Vi i villa av pseudonymen Hans Koppel. I den romanen, som är en
träffande satir över medelklassen, begår huvudpersonen en rad sabotage mot grannarna.
Han repar deras lite finare bilar. Han spärrar deras lite mer feta lönekonton.
Lösningen på problemen är inte, som förr i välfärdslitteraturen, kollektiv resning, utan
privat hämnd i det fördolda.
Vad som också begränsar radikalismen i den här konsumtionskritiska romantrenden är
att där inte formuleras några idéer om hur samhället borde se ut i stället. Drömmen är
flykt. Jag är konsumtionssamhällets fånge och jag vill inte vara med längre. Jag vill
bryta upp, men jag kan inte för jag sitter fast i ränteträsket. Allt jag äger är ett lån ihop
med min äkta hälft. Delar vi på oss tvingas jag till standardsänkning. Om arbetarlitteraturen
graviterar kring erfarenheten av att arbetsgivaren äger ens arbete, kretsar
medelklasslitteraturen kring erfarenheten av att hela ens sociala kapital ägas av banken.
Konsumtion förväxlas med välfärd när 1930-talsromanens statarlänga ersatts av
2000-talets bostadsrätt. Den dominerande känslan är då som nu alienation, men av helt
skilda slag och orsaker.
På 60-talet pläderade den samhällsengagerade romanen för att välfärden skulle spridas
jämnare, en central konflikt var den mellan individens självförverkligande och solidaritetens
krav. I dag, när klassklyftorna växer snabbt, skulle man kunna tänka sig att romanerna
om konsumtionssamhället pläderar för att konsumtionen ska fördelas jämnare,
men det gör den inte. Man utgår ifrån att alla har det ungefär lika bra som man
själv – problemet är snarast att vissa har det ännu bättre. Det är där orättvisan finns,
inte att det finns stora grupper som inte kan konsumera överhuvudtaget.
Side 4

Jag vågar påstå att den svenska samtidsromanen präglas av ett slags social autism.
Man vill säga nåt viktigt om samhället, men man vet mycket litet om den klassklyfta
som är verklighet för dem som hamnade på den andra sidan när välfärdsstaten rämnade
mitt itu. Det finns ett starkt patos för miljön. Det finns en stark solidaritet med papperslösa
flyktingar, de som välfärdssamhället skamligt nog vill exkludera. Trafficking
är ett annat exempel där författare vill visa engagemang. Samma sak med sexuella minoriteter.
Det här är viktigt: de framsteg som hbt-rörelsen har gjort de senaste femton
åren hade inte varit möjliga utan denna litteratur.
Men de sociala skillnader, som tidigare var den svenska romanens stora anatema, är
inget man längre bryr sig om. Även på 2000-talet avspeglar litteraturen tidsandan, och
hur skulle den kunna göra nåt annat? Men här finns svaret på frågan varför arbetarklassen
inte längre läser som förr, och särskilt inte dess yngre män. De hittar ingen
litteratur som handlar om dem själva. De hittar heller ingen uppbygglig politik som
handlar om dem.
Varför har det blivit så här? Varför har det sociala drama som nu ritar om välfärdstaten
i land efter land, så få skönlitterära uttolkare?
Medelklassen, även den skrivande som på många vis har hjärtat till vänster, har drabbats
av det Göran Greider kallar för ”Amelinsyndromet” (Albin Amelin var en svensk
socialrealistisk konstnär). Man tittar sig omkring och har svårt att finna den muskulöse
metallarbetaren med keps och uppkavlade skjortärmar, och tänker, att liberalerna nog
har rätt i påståendet att arbetarklassen är död. Man köper sin ekologiska mjölk och tror
att förpackningsindustrin är som journalfilm på tv; en snillrik mekanik som går helt av
sig själv. Man hämtar sina barn på dagis, och funderar inte varför de som jobbar där
aldrig kommer bo i samma fina kvarter som man själv.
Det är därför ingen slump att kriminalromanen mångdubblats i volym de senaste tjugo
åren. Det klagas på att läsarna vill ha ”lätt” litteratur, men jag tror de hungrar efter
realism och verklighetsskildringar. I deckarna finns så kallat ”vanligt folk”. De bor ofta
på landsbygden, i samhällen där hela klasspyramiden finns i miniatyr. Men inte heller
här är realismen reflekterande. Den bjuder inga sammanhang, ingen kritik, ingen
överblick. Kriminalromanen, skriver Göran Greider i en essä, ”berättar alltmer om
verkligheten men ställer inte frågorna om vilka makter som regerar våra samhällen.”
Avslutningsvis. Jag har målat upp en starkt kritisk bild av hur välfärdsstaten och dess
skiktade medborgare skildras i svensk litteratur, och jag vill understryka att jag inget
har sagt om böckernas litterära och språkliga kvaliteter. Men om vi träffas här igenom
om tjugo år, tror jag att min sura min är utbytt mot ett entusiastiskt leende. Det kommer,
det är jag övertygad om, en litteratur som sätter ord på den välfärdsstat som idag
är under omvandling. En litteratur som engagerar sig för nåt annat än det vi just nu
ser håller på att ske.
Side 5