Sanna av-slöjanden eller ren dikt? - BADA

alls känna igen. Hon tror dock i efterhand att anledningen till att Hamid visar ”sitt rätta ansikte”
är att ”bytet var fångat [...] han hade en kvinna” 135 .
Hamid börjar, som sagt, att förändras ganska snart. Malikas far hjälper honom upprepade
gånger att skaffa arbete, vilket Hamid missköter för att gång på gång få sparken. Hamid ljuger
och Malika går ”från den ena överraskningen till den andra”. Mannen som hon trott att hon
kände väl ”hade levt flera dubbelliv. Sannolikt hade han snärjt in sig så i sina egna lögner att
han inte längre visste var dikten slutade och sanningen tog vid.” 136 Hamid har, enligt Malika,
”påstått att han var muslim för att få politisk asyl i Nederländerna” , 137 men han är inte muslim,
visar det sig, utan kristen, och han kommer inte ifrån Libanon utan Syrien.
När Malika bestämmer sig för att bryta upp från förhållandet, resulterar detta i att: ”Hamids
oro slog […] om i raseri” samtidigt som ”han gav sig på mig hårdhänt” 138 . Hamid ”satte från
första dagen igång att trakassera mig [...] krävde att bli insläppt.” Hamid lyckas ta sig in i lägenheten
och börjar ”hota och skrika och knuffa mig runt […] han kunde inte tåla att jag inte
längre ville utgöra en familj med honom”. 139 Emellertid pekar mycket i texten på att Hamid
istället reagerar på Malikas förhållanden med olika män. Dessa förhållanden antyds i boken
men är inget som sägs rakt ut.
I stark kontrast till Hamids våldsamma beteende, beskrivs han också som en pappa fylld av
omsorger, särskilt för sin äldsta dotter. När Dunja föds framställs Hamid som en god och kärleksfull
förälder:
Han klippte av navelsträngen och var från första stund upp över öronen förälskad i sin dotter. Hamid
framstod som den borne fadern och inget var för jobbigt för honom. Han bytte blöjor, badade
Dunja och tog upp henne när hon grät. Han talade först arabiska med henne och kallade henne hela
tiden tahbushi – lilla skatt. 140
Under perioder när Malika är inlagd på psykiatriska kliniker, är det Hamid som tar hand om
Dunja: ”Han skötte om henne väl, gav henne mat, tog med henne till dagis och var rar mot
henne. 141
Samma kärleksfulla relation verkar finnas från barnens sida gentemot pappan. Barnen är
självklart glada över att se Malika, när hon kommer till Syrien, men de uttrycker ingen önskan
att bli tagna från pappan och förda till Nederländerna. ”Men hur ska det då gå för pappa? Vi
kan väl ändå inte lämna honom ensam här? […] Vi är allt pappa har kvar.” 142 Dottern Dunja
har till och med svårt att tänka sig att någonsin åka till Nederländerna igen, ”vi kan inte åka
dit mer för då blir pappa ensam här och det vore väl sorgligt?” 143 Barnen slits mellan föräldrarna
och detta påverkar dem givetvis. På väg till flygplatsen får Dunja ett hysteriskt utbrott
och skriker, sparkar och slår vilt omkring sig. De är tvungna att släpa in henne i bilen. Malika
försöker komma på något sätt att lugna henne: ”Då kom jag på att jag fortfarande hade ett par
valiumtabletter i min väska.” 144
135 Kaddour, s. 18ff.
136 Ibid., s. 79.
137 Ibid., s. 79.
138 Ibid., s. 28.
139 Ibid., s. 43f.
140 Ibid., s. 22.
141 Ibid., s. 29.
142 Ibid., s. 165.
143 Ibid., s. 77.
144 Ibid., s. 205.
31