Sanna av-slöjanden eller ren dikt? - BADA

gerskor, men ”de föredrog grälla och pråliga prylar som inte var något annat än anskrämliga
efterapningar av sådant som jag hade valt med ytterst omsorg.” 133 Således får familjemedlemmarnas
heminredning kritik av Carmen när inredningen är för opersonlig intetsägande,
men när de försöker inreda så som hon gör får de också kritik för att de apar efter. Carmen
hade förmodligen föreställt sig hemmen i Saudiarabien mer lika den romantiska bilden av
barndomens Iran och hon som annars kritiserar allt med landet som är ålderdomligt tycker här
illa om svärmoderns hus för att allt är nytt och påminner om ett hus i en förort.
5.2.3 Teman
En gyllene bur genomsyras av motsättningen mellan individens frihet kontra klanens förtryck.
I denna kamp ställer sig Carmen på individens sida och hon gör det bland annat genom det
storslagna och envisa firandet av födelsedagar.
Carmen ställer också sanningen i Väst mot förljugenheten i Öst. Hon vill lära sina barn att bli
starka och ärliga människor som förstår värdet av hederligt arbete. Detta ställs mot beskrivningarna
av de saudiska kvinnorna, hur de ljuger och manipulerar, den smutsiga maktkampen
mellan klanens män, och dubbelmoralen i dekadensen och överflödet å ena sidan, och de
strikta religiösa värderingarna å andra sidan.
I Carmens tankar om uppfostran finns konflikten mellan essens och konstruktion. Carmen
understryker återkommande att hon vill respektera barnens personlighet, som om den finns
där inne i barnen och det är hennes uppgift att plocka fram den. Hon säger att hon själv under
sin uppväxt var handikappad av motsägelserna mellan sin uppfostran och sin personlighet, där
hon egentligen tycks mena att uppfostran står för mammans traditionella iranska värderingar,
och personlighet står för uppväxten i det schweiziska samhället. Hon tycks inte reflektera
över att någons personlighet möjligen är en produkt av ens uppfostran och det samhälle man
lever i. Carmen ser heller inte det motsägelsefulla i att uppfostra sina barn till att ”bli sig själva”.
Undermeningen tycks vara att en ”västerländsk” uppfostran är bättre i och med att den
fokuserar mer på individen.
Usama Bin Ladin får stå som symbol för allt som är negativt med Saudiarabien, och det är
också hans handlingar som gör att Carmens förhoppningar om en friare värld mycket symboliskt
”begravs i den arabiska ökensanden”. Svärmoderns hem liknas dessutom vid en gravkammare,
och det som möjligen begravs där är Carmens dröm om ett exotiskt Orienten, som i
Tusen och en natt, med äkta mattor och andra dyrbarheter, allt eftersom realiteterna i dagens
Saudiarabien istället gör sig påminda. Även om Yeslam inte direkt står vid gravens kant så
har han psykiska problem och han lider av hypokondri. Ju svagare och sjukare han är, desto
mer får han representera Saudiarabien, desto mer saudisk är han.
133 Bin Ladin, s. 108.
29