Sanna av-slöjanden eller ren dikt? - BADA

jevärldenkvinnan” mot de västerländska feministernas presentation av sig själva, vilket resulterar
i det binära motsatsparet subjekt – objekt. 46
En viktig symbol för den bruna kvinnan, eller tredjevärldenkvinnan, är förstås slöjan. Att bära
slöja sker dock av olika anledningar i olika sociala och kulturella kontexter. Något som både
Mohanty och Frantz Fanon i ”Algeriet av-slöjat” pekar på. Enligt Fanon hade slöjan en viktig
funktion som frihetssymbol, och som ett faktiskt vapen, i befrielsekampen i Algeriet 47 . Mohanty
tar upp slöjan som solidaritetssymbol när medelklasskvinnor bar slöja för att visa solidaritet
med arbetarklasskvinnor i Iran 48 .
3.1.3. Den Andres innersta väsen
Som nämnts tidigare, och som också Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn menar, kan alltså
rasismens stereotyper också manifesteras i form av exotism.
Rasismens projektioner – t.ex. den aggressivitet, expressiva sexualitet eller autentiska känslosamhet
som kan tillskrivas de Andra – tas här som utgångspunkt för idealisering och fascination, för
hyllning och härmning. Den Andre får representera ”den naturliga människan”, ett ”genuint” vara,
som ställs i kontrast mot den alienerade västerländska människans förkrympta känslo- och sexualliv
och hennes undertryckta och perverterade aggressivitet. 49
Det har hävdats att denna typ av fascination för den Andre kan utgöra en utgångspunkt för
gränsöverskridande identifikation och solidaritet – en exotiskt präglad fascination för litteratur
om ”främmande kulturer” eller för ”svart musik” kan utgöra en inkörsport till engagemang i
solidaritetsrörelser och antirasistisk kamp. Inte desto mindre innebär exotismen en spegling av
den explicit nedvärderande rasistiska diskrimineringen – den vilar på samma sorts projektioner
och stereotyper och innebär en objektifiering av den Andres identitet, vilken essentialiseras,
naturaliseras och fixeras. 50 Den Andres identitet framställs således som essentiell; den är
av naturen inte förändringsbenägen, medan ”den Förstes” identitet, däremot, är av naturen
förändringsbenägen i så motto att personligheten och karaktären kan utvecklas.
Enligt Eriksson, Eriksson Baaz och Thörn menar postkoloniala tänkare att identiteten är ickeessentiell.
De menar istället att den präglas av den postkoloniala erfarenheten. Inom postkolonial
teori talar man om diasporan. Diaspora är det grekiska ordet för förskingring och det användes
ursprungligen för att beskriva den judiska erfarenheten. Stuart Hall och Paul Gilroy
talar om den diasporiska identiteten som skapas både av ”var du kommer ifrån” och ”var du
nu är”. Den formas således av flera platser och flera historier. Enligt Eriksson, Eriksson Baaz
och Thörn skapas den både av det som Salman Rushdie kallar ”imaginära hemländer”, det vill
säga de länder man ursprungligen kommer ifrån men som man endast har en bild av genom
berättelser och ”andrahandsinformation”, och de faktiska platser där man nu lever. Denna
identitet skapas och omskapas på nytt och kan alltså aldrig förstås essentialistiskt. 51
46
Mohanty 1993, s. 207.
47
Fanon 1959, s. 113.
48
Mohanty 1993, s. 203.
49
Eriksson et.al. 2005, s. 39.
50
Ibid.
51
Ibid., s. 45f.
12