#08 hoten blev för månGa - V-Tab

Gatsoparen har precis borstat bort vattnet
från det senaste regnet, när jag står utanför
Henrik Brandão Jönssons port. Jag är föranmäld
och uppmanas av vakten att gå till
tredje ingången och sedan ta hissen upp
till lägenheten. Alla andra ingångar är låsta.
– Det är helt sjukt hur säkerheten är här.
Förut fanns det några ungdomar som tog
crack i parken utanför, och det kan ju vara
farligt, men nu är parken stängd och våldet
borta. Titta här, ändå är den rullade taggtråden
kvar ovanpå muren.
Vi stannar en stund i lägenheten och hälsar
på dottern Clara, sedan ger vi oss av mot
centrala Rio de Janeiro. ”Den bästa delen av
stan” menar Henrik. På vägen berättar han
om sitt liv, och vägen till det han är i dag.
Henrik Brandão Jönsson flyttade till
Brasilien för snart tio år sedan och har bitvis
haft svårt att anpassa sig. Få har annars
haft så goda förutsättningar för att klara en
sådan flytt, tvärs över jorden.
Uppbrott, att komma in i nya miljöer, nya
arbetsplatser och nya livsval går som en röd
tråd genom Henrik Brandão Jönssons liv.
I 20-årsåldern var han halvetablerad som
hårdrocksmusiker och skrev musikrecensioner
i lokaltidningarna i Skåne. Men så
ringde en polare som var i Venezuela och
erbjöd honom att komma och hälsa på.
– Jag jobbade på Ikealagret och kände att
det inte fanns något som band mig, så jag
drog iväg.
Efter ytterligare en resa till Latinamerika
kom han hem till Malmö igen och 1993 sökte
han jobb på Sydsvenskan.
– De behövde ungt folk. Jag började bevaka
skolkravallerna och fick intervjuer
med ungdomarna som ingen annan lyckats
med. De såg mig som en av dem. Polisen
grep mig till och med vid ett tillfälle.
Intervjuerna slogs upp stort och dagen
efter kom chefredaktör Jan Wifstrand och
gav mig en klapp på ryggen, och några uppmuntrande
ord.
Efter en tid på Sydsvenskan kom han in
på journalistlinjen på Skurups folkhögskola.
profilen
Henrik Brandão Jönsson
”Ibland måste man
låtsas att man kan något
för att komma vidare.”
Henrik Brandão Jönsson är verkstadsarbetaren som
blev journalist och flyttade till Brasilien för kärleks
skull. Förra året var han med om att i Kalla fakta
avslöja att drottning Silvias pappa hade varit en
betydligt mer aktiv nazist än vad som tidigare framkommit.
TexT och foTo helena Giertta
– Det var häftigt att träffa likasinnade, alla
som gick där var lite annorlunda, hade inte
samma likriktade bakgrund som de flesta
andra journalister. Min första anställning
var som kugghjulsfräsare. Jag gillade
blandningen på gänget som gick på Skurup.
Efter studierna kom han tillbaka till Sydsvenskan,
sen blev det Sveriges Radio, P4
Malmöhus.
– Men jag kom inte riktigt överens med
hur jag lät i radio. Och så tycker jag om att
formulera mig, det är svårt att hinna med
i radio.
Så efter ett år, 1995, lämnade han radion
och var med och startade den nya nöjesbilagan
Expressen fredag.
– Det var en ny typ av journaliststik som
presenterades. Vi skrev om hippa trender
och popungdomars liv. Jag intervjuade de
bästa banden i Malmö och hade jättebra betalt.
Men Henrik kände sig inte hemma där,
då.
– Jag var inne i en Gunnar Ekelöf-period.
Det kändes för ytligt med kändisar och inne-utelistor.
I dag skulle jag ha kunnat hålla
distansen, men det klarade jag inte då.
Under tiden på Expressen drev han också
Cosmopolitan Café, som bland annat
anordnade poesikvällar där Henrik själv
ibland läste upp sina dikter. Kaféet var
omtalat och en dag blev han tillfrågad av
kulturdepartementet att göra ett projekt om
ung kultur under kulturhuvudstadsåret. Så
han sa upp sig från Expressen och åkte runt
23 juni – 17 auGusti 2011 Journalisten 23