PDF (examensarbete) - SLU

få förståelse för historien. Som en av slutsatserna i projektets
slutrapport säger man att: ”Om kulturmiljövården
ska fungera i takt med tiden och de gemensamma demokratiska
målsättningar som finns för verksamheten, krävs
att man istället för att utgå från de fysiska objekten i högre
grad utgår från människan”. Detta skulle öppna upp för
en syn på kulturarvet där även det nyare och ”vanligare”
också får vara med.
”vi måste göra finrummet till ett vardagsrum där alla kommer
in”
(Riksantikvarieämbetet et al., 2004 s.18)
Jan Kolen, skriver i sin artikel ”Rejuvenation of the heritage”
(2006), om hur uppfattningen av kulturarvet (the
heritage) som någonting från det förflutna som har fått en
ändrad betydelse. Kolen menar att även om konservering
och lagar om skydd är, eller i alla fall borde vara, viktiga
redskap i bevarandet av kulturarven, så har samhället börjat
ställa frågor om dåtiden som ger en annan bild av vårt
arv från förr. Enligt Kolen syftar inte längre begreppet
kulturarv bara på byggnader och museiföremål utan numera
även på sammanhängande landskap, delar av urbana
miljöer och framförallt på den delvis immateriella världen
av minnen, historier, upplevelser och traditioner. Kolen
menar att i och med den nya synen på vad som är värt att
bevara har konservering gett plats åt transformering.
”Människan kan visserligen inte återskapa det som väl förbrukats,
men hon kan återanvända kulturarv och framför allt
berika det med nytt kulturgods.”
(Johansen, 2002 s.42)
Nyare gammalt
I och med ett ökat byggnadstempo från efterkrigstiden
och framåt kommer vår historia hela tiden närmare oss.
Då det som räknas som det nyaste hela tiden byts ut blir
tiden som nytt kortare och det som räknas som gammalt
blir yngre. En annan faktor till den ändrade synen på vad
som är historia kan härledas till dagens ökande tillgång
på information. Informationen når idag ut snabbare och
1
samhället förändras snabbare vilket leder till att historien
kommer närmare. Det som var en nyhet för en vecka sedan
har sedan dess bytts ut många gånger och räknas snart
till det förflutna.
I boken ”Forankring i forandring” skriver Tietjen et al.
(2007) om att transformation av stadsmiljöer kräver mer
än en historisk och nutida sammanställning av byggnader,
mer än en tolkning av en existerande topografi eller
ett historiskt formspråk. De menar att historiens roll och
betydelse har ändrat sig radikalt. Liksom Kolen tar de upp
det faktum att vad som räknas till kulturarv idag avgörs i
en mer demokratiserad process där det människorna själva
upplevt som historien kanske är viktigare än det som
tidigare varit betraktat som kulturarvet. Kulturarven har
gått från att varit en sluten bedömning av politiker och
kännare till en outtömlig källa för identitetsgivande platser.
Att använda kulturarven som identitetsskapare och för
att ge identitet och marknadsföra sina städer (”branding”)
blir mer och mer populärt (Tietjen et. al. 2007).
”We live in a growing fear that we shall forget the past
that it will somehow get misplaced among the bric-à-brac of
the present. We commemorate a world we have lost, sometimes
even before we have lost it.”
(Tietjen et al. 2007 sid. 23)
Tietjen et al. (2007) tar även upp problematiken med
vilken historia man ska välja att bevara eftersom kulturarven
nu inte längre bara kan definieras av experter och
politiker. De har en hypotes om att en undersökning av de
fysiska och sociokulturella förändringarna kan leda till ett
resultat av vad som är bevarandevärt och hur detta skulle
kunna utvecklas i framtiden. I författarnas fall har de undersökt
området Christiania i Köpenhamn. Christiania är
ett område som började användas som ett militärt kasernområde
men efter nedläggningen intogs av folk som bosatte
sig där och bildade en fristad (Tietjen et al. 2007).
Det är också som fristaden Christiania området är mest
känt idag. Dock är det som bedömts av kommunen som
bevarandevärt de byggnader som utgör spåren av det före