Kriser - Åbo Akademi

kortvariga starka negativa känslor. Denna fas har inget slut utan ses som
resten av livet efter att krisens övriga faser har klarats av.
Slutligen: I denna introduktion finns inte utrymme att, utöver det som
nämnts ovan, i detalj gå in på hur individen reagerar fysiologiskt vid
krisens olika stadier. Den som vill veta mera om fysiologiska stressreaktioner
hänvisas till böcker av exempelvis Friedman, Keane och Resick
(2007), Ekman och Arnetz (2005) eller van der Kolk, McFarlane och
Weisaeth (1996), se litteraturlistan.
Vanliga reaktioner efter en traumatisk händelse
Beträffande symptom på allvarliga reaktioner efter en traumatisk kris
är det först och främst viktigt att lyfta fram att de flesta klarar sig utan
svåra långtgående reaktioner efter att ha upplevt en kris. Risken för att
drabbas av allvarliga reaktioner beror på en mängd faktorer, som typen
av kris, krisens varaktighet, hur individen ansåg att man klarade av själva
situationen, tidigare egna traumatiska upplevelser, mm.
De symptom som oftast kopplas direkt samman med traumatiska kriser
är akut stressyndrom (ASD), som förekommer inom fyra veckor efter
krisen, och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som förekommer
tidigast en månad efter krisen. Symptomen på allvarliga reaktioner efter
en kris förklaras vanligen genom att hänvisa till de definitioner som getts
av American Psychological Association (APA), i deras manual DSM-IV,
eller av Världshälsoorganisationen (WHO) i guiden ICD-10. Kriterier
för dessa syndrom enligt DSM-IV (översättning av Hammarlund (2001))
hittas i faktarutan nedan.
I Finland har vårdrekommendationer, så kallade Käypä hoito-rekommendationer,
beträffande akut och posttraumatiskt stressyndrom uppdaterats
2009 (Ponteva, 2009). I korthet rekommenderas vid akut stressyndrom
och kortvarig PTSD en välfungerande vårdkontakt, uppföljning
samt stöd med eventuella praktiska problem som kan uppkomma i
vardagslivet, eventuellt i kombination med medicinering. Därutöver
lyfts två terapiformer fram som de metoder som visat sig vara mest effektiva
vid vård särskilt vid svåra eller långvariga symptom. Dessa är den så
kallade EMDR-metoden (Eye movement desensitization and reprocessing)
och kognitiv beteendeterapi. Som andra alternativ rekommenderas
medicinering eller en kombination av medicinering och någon av de
ovan nämnda terapiformerna. Rekommendationen i sin helhet finns i
litteraturlistan nedan.