Ladda ner

Interferenseffekter av parallell styrketräning och 

uthållighetsträning 

-implikationer för träning och forskning på elitidrottare 

inom aeroba idrotter 

Av : Bernt Spielberger 

B-uppsats människans fysiologi 2005 

Handledare: Carl-Johan Sundberg

Abstract: 

Interference effects of combined strength and endurance training – implications for 

training and research in aerobic elite athletes: 

Combined strength and endurance training is known to produce different adaptations when 

compared with strength and endurance training alone. This is known as the interference 

phenomena. Because the physiological mechanisms that cause performance improvements 

in elite athletes in endurance sports are different from sedentary subjects there is reason to 

study the interference phenomena from an elite perspective. Our understanding of the 

nature of the mechanisms behind the interference phenomena is limited at present. The 

“chronic hypothesis” contends that human physiology cannot adapt morphologically to 

both strength and endurance training simultaneously. This may be true for the impede 

development of strength that occurs with combined training in sedentary subjects and for 

strength and power athletes, but not for elite endurance athletes. In contrary recent research 

suggests that strength training may enhance endurance performance in well-trained 

athletes. This is by adaptations in the neuromuscular system that enhances the capability 

for speed and power. Although there are reasons to believe that resistance training can also 

be detrimental for long-term elite endurance performance: because an increased likelihood 

of decreased training quality or overtraining. It is recommended that the training for elite 

athletes take into accounts the training methods, the individual needs of the athlete and use 

a periodic approach in designing a training program in order to optimize performance. This 

report also contends definitions of commonly used terms in strength and endurance 

training. In the last part of the study there are suggestions for different study designs that 

could be used for studying interference effects in elite athletes. 

Author: Bernt Spielberger 

Key words: Interference, elite athletes, endurance, strength, aerobic, incompatibility, compatibility, 

and training. 

2

Innehållsförteckning 

1 Bakgrund sid: 4 

2 Syfte 4 

3 Definitioner 5 

3.1 Interferens 5 

3.2 Styrka och styrketräning 5 

3.2.1. Styrka och effekt samt testning av dessa 6 

3.2.2. Olika styrketräningsmetoder 6 

3.3 Uthållighet 8 

3.3.1 Aerob förmåga 8 

3.3.2 Träning av uthållighet 9 

3.3.3. Träningszoner inom idrotten 9 

3.4 Elitidrott 10 

3.5 Träningsbelastning 11 

3.6 Olika idrotter 11 

4 Metod 11 

4.1. Litteratursökning 11 

4.2. Svagheter 12 

5 Resultat 12 

5.1. Trender i resultat 12 

5.1.1. Trender för styrka 13 

5.2.2. Trender för power 13 

5.3.3. Trender för uthållighet 14 

5.2. Fysiologiska förklaringsmodeller 14 

5.2.1. Muskel 15 

5.2.2. Perifera nervsystemet 16 

5.2.3. Hormonell 17 

5.2.4. Gener 17 

6 Diskussion 18 

6.1. Kronisk vs akut hypotes 19 

6.2. Implikationer för träning 20 

6.2.1. Periodisering, specificitet och individualisering 20 

6.2.2. Dubbla träningspass 21 

7 Förslag på design till träningsstudie 21 

7.1. Studie på elitidrottare 22 

7.2. Rekonstruerad studie med matchad träningsvolym 22 

7.3. Muskelfiberförändringar hos elitidrottare 23 

7.4. Duration för mRNA svar och proteinsyntes 23 

Bilaga/Utvalda interferensstudier 24 

Referenslista 28 

3

Hur påverkar styrketräning prestationsförmågan hos uthållighetsidrottare på 

elitnivå 

1. Bakgrund 

Uthållighetsidrotter vilka karaktäriseras av höga krav på aerob kapacitet har länge brottats med frågan om 

styrketräning. Är styrketräning någonting som kan utveckla den individuella idrottarens förmåga? Om så är 

fallet, hur bör man träna för att få bästa möjliga resultat? Idag innehåller nästan alla träningsupplägg för 

uthållighetsidrottare på elitnivå någon form av styrketräning, dock med olika omfattning och motiv. Kunskapen 

om vilka fysiologiska anpassningar som ligger bakom en ökad aerob kapacitet är väl undersökta 1 och likaså 

finns det omfattande forskning kring adaptationen till styrketräning 36 . Idag finns det även en del träningsstudier 

som undersökt en eventuell konkurrenssituation mellan parallell styrketräning och uthållighetsträning. Dessa 

studier har använt försökspersoner med allt från obefintlig träningsbakgrund till idrottsutövare med många års 

träning bakom sig. Träningsbelastningen i studierna har också varierat, från låg (ett par dagar i veckan) till hög 

(nästan varje dag). Studiernas längd har varierat från ett par veckor upp till flera månader. Trots att det bedrivits 

forskning om effekterna med parallell träning på olika grupper är det svårt att tolka och implementera resultaten 

från dessa studier till kunskap om hur elitidrottare bör träna för att optimera sin prestationsförmåga (med 

elitidrottare avses fortsättningsvis elitidrottare i aeroba uthållighetsgrenar som rodd, cykling, löpning, 

längdskidåkning, skridsko samt övriga idrotter med liknande kravprofiler) 2,3,4 . Jämfört med normala 

träningsstudier utsätter sig elitidrottare för avsevärt högre träningsbelastningar under avsevärt längre 

tidsrymder, samt har en avsevärt högre aerob kapacitet och högre prestationsförmåga i övrigt. Eftersom de 

fysiologiska kapacitetsökningar som ökar prestationsförmågan hos elitidrottare antagligen skiljer sig från de 

fysiologiska kapacitetsökningar som ökar prestationsförmågan hos moderat tränade 3,5 finns det anledning att 

betrakta en eventuell konkurrenssituation selektivt ur elitidrottarens situation. 

2. Syften 

1. A/ Att med hjälp av litteratur producerad av idrottsforskning som studerat en eventuell 

interferenssituation mellan parallell styrketräning och uthållighetsträning beskriva en sådan situtation. 

Framförallt med avsikt på om det föreligger några positiva alternativt negativa effekter av parallell 

träning för prestationsförmågan i uthållighetsidrotter. 

B/ Ett viktigt underliggande syfte till ovanstående är att definiera ett antal begrepp som förekommer i 

litteratur och diskussioner kring styrke-, respektive uthållighetsträning samt parallell bedriven styrke- 

och uthållighetsträning. 

2. Att försöka lyfta fram konsekvenser av en interferenssituation för elitidrottare. 

3. Att med fakta från ovanstående frågeställningar konstruera en praktisk träningsstudie som undersöker 

hur parallell träning påverkar prestationsförmågan hos elitidrottare. En sådan studie har som syfte att 

kunna ge framtida träningsrekommendationer med vetenskaplig grund. 

1 Blomqvis t & Saltin (1983) 

2 Fiskerstrand & Seiler (2004) 

3 Jaekendrup (2000) 

4 Laursen & Jenkins (2003) 

5 Lucia et al. (2001) 

4

3. Definitioner 

För att ge ett fortsatt arbete kring frågeställningarna som nämns ovan förutsättningar att vara tydligt och 

stringent ges här en översiktlig förklaring av vad som avses med vissa centrala begrepp. Definitionerna följer 

nedan 

3.1 Interferens 

Att parallellt bedrivna styrke- och konditionsträningsprogram ger annorlunda träningssvar jämfört med när 

samma träningsprogram bedrivits separat benämns ofta interferensfenomenet (interference phenomena) 6,7 . 

Observera att det finns andra termer som ofta används när effekterna av parallellt bedriven styrke- och 

konditionsträning diskuteras: konkurrens (concurrent), kompatibilitet (compatibility), inkompatibilitet 

(incompatibility). Dessa termer insinuerar i större utsträckning resultatet av olika träningsupplägg och därför 

används här interferens som paraplybegrepp för att förutsättningslöst benämna konsekvenserna av parallellt 

bedriven styrke- och uthållighetsträning. 

3.2. Styrka och Styrketräning 

Begreppet styrketräning rymmer väldigt många olika metoder för träning och testning. Eftersom olika tränings- 

och testmetoder ger olika resultat, och därmed olika grad av interferens 8 , är det lämpligt att mer specifikt kunna 

uttrycka vad som avses med styrketräning. Därför följer en kort definition med vad som avses med styrka, samt 

en kategorisering av de vanligaste metoderna att testa och träna styrka. 

3.2.1. Styrka och effekt samt testning av dessa 

Styrka kan anges som en individs förmåga att med en viljemässig muskelkontraktion utveckla kraft mot ett yttre 

motstånd 9,36 . Styrka är beroende av en mängd faktorer vilka sammanfattas i fig. 1 

Fig 1. Faktorer som influerar styrka. Från Thorstensson (1984) 

6 Docherty & Sporer (2000) 

7 Hickson (1980) 

8 Leveritt et al. (2003) 

9 Thorstesson (1984) 

5

Observera att adaptation i styrka enligt fig. 1 kan ske på flera sätt. Hur denna adaptation är avvägd beror på 

vilken typ av stimuli (träning) som använts. Eftersom adaptationen är specifik för stimulit får även valet av 

testmetod betydelse 8 . Alltså behöver man ta hänsyn till både valet av tränings- och testningsmetod när resultatet 

från studier som involverat styrketräning skall tolkas. Nedanstående metoder är vanliga för att testa och även 

träna styrka i vetenskapliga sammanhang: 

• Isometriskt arbete: Kraftutveckling mot ett yttre motstånd men utan rörelse. 

• Isokinetiskt arbete: Kraftutveckling mot ett yttre motstånd med en given hastighet. 

• Isoinertalta arbete: Mot ett valt rörligt motstånd. Knäböj är ett exempel på en vanligt förekommande 

isoinertal övning för träning och testning i vetenskapliga studier 

Ett vanligt misstag när testresultat skall appliceras praktiskt är att inte skilja på kraft och effekt (power). 

Effekten kan ökas genom att öka hastigheten och/eller kraften. Det finns ett samband mellan förmågan att 

utveckla kraft och snabbhet 10 . Effekt mäts i watt och formeln är: 

• kraft x distans / tid = Watt. 

Oftast används musklerna under upprepade kontraktioner och då är det intressanta den sammanlagda 

effektutvecklingen när effekten av dessa kontraktioner summeras 10 : 

• effektutveckling (power output) 

När det yttre motståndet är lågt minskar betydelsen av kraft och tiden det tar att bygga upp kraften under en 

kontraktion blir viktig (rate of force development = RFP) 10 . Observera att i jämförelse med tung styrketräning 

genomförs nästan alla rörelser inom idrotten med ett relativt lågt yttre motstånd och därför är RFP tillsammans 

med effektutveckling en viktig faktor inom idrotten. 

3.2.2. Olika styrketräningsmetoder 

Muskelvolym (hypertrofisk styrketräning): En muskels tvärsnittsarea är hos vuxna proportionell till dess 

förmåga att utveckla kraft 11 . Därför är hypertrofi ofta en viktig målsättning i olika styrketräningsprogram. 

Nedanstående anses känneteckna ett träningsprogram som syftar till att åstadkomma hypertrofi 12 . 

• Träning till uttröttning på vikter >60-70 % av 1RM (RM=Den maximala vikt som kan lyftas en 

repetition). 

• Uttröttning nås inom 6-15 repetitioner, varje övning upprepas flera gånger (flera set) med kort vila (1- 

3min) vila mellan varje set. 

• Långsamma rörelsehastigheter . 

• Excentrisk belastning eller överbelastning. 

10 Schmidtbleicher (1992) 

11 Roland & Edgerton. (1992) 

12 Digby (1992) 

6

Maximal kraft (maxstyrketräning): En muskels förmåga att utveckla kraft beror både på muskelns volym och 

graden av neuronal anpassning 13 . Vid maxstyrketräning med få repetitioner med vikter nära 1RM tillskrivs en 

större del av styrkeökningen neuronala faktorer 14 , styrkeökningar utan hypertrofi brukar tillskrivas neuronala 

faktorer. En sådan neuronal adaptition tillskrivs ökad grad av muskelaktivering, ökad av fyrningsfrekvens 

motoriska aktionspotentialer, synkronisering av motoriska enheter, (reflex potential) samt en ökad koordination 

av synergister och antagonister 14 . Initiala styrkeökningar utan hypertrofi under en period med styrketräning är 

ett exempel på adaptation som tillskrivs neuronala faktorer. Maximal styrketräning som enligt ovanstående 

syftar till att öka 1RM utan hypertrofi karaktäriseras traditionellt av 15,16 : 

• Få repetitioner men med vikter som kräver maximal eller nästan maximal viljemässig insats under varje 

repetition. Vikter mellan 80-100% av 1RM. 

• Färre repetioner ger en lägre total träningsvolym än ett hypertrofiskt träningsprogram.. 

• Lång vila mellan set. 

Effekt (Power): Inom idrott är det ofta förmågan att skapa största möjliga kraftutveckling under en specifik 

tidsfraktion, eller förmågan att utveckla kraften på kortast möjliga tid som är viktig (RFP). Oftast under 

komplexa rörelsemönster specifika för den aktuella idrotten. Det är vanligt att en stor del av effektökningen 

efter explosivt inriktade träningsprogram tillskrivs en neuronal adaptition 11 av samma karaktär som tidigare 

kortfattat beskrivits under rubriken maxstyrketräning. Olika idrotter har olika metoder att utveckla 

effektberoende kapaciteter varav de flesta ryms inom nedanstående träningsmodeller 15 : 

• Traditionell styrketräning med tunga vikter, framförallt maxstyrketräning. 

• Plyometrisk träning. Ofta i form av hoppövningar med en stretch shortening komponent. 

• Explosiv träning med vikter. Träningen genomförs med maximal viljmässig insats men med lättare 

vikter(10-50 % av 1RM) och högre rörelsehastigheter än vid traditionell styrketräning. 

Cirkelträning: Består av en serie olika övningar med lättare belastning än vid hypertrofisk styrketräning. 

Övningarna genomförs i en följd med kort vila mellan varje övning. Samma serie upprepas vanligen flera 

gånger. Tanken är att samtidigt få en anpassning av både aerob kapacitet och styrka. Anpassningarna har dock 

visat sig lägre än vid ren styrke- eller uthållighetsträning 17 . 

Uthållighetsstyrketräning: Brukar genomföras med vikter som orkas lyftas mer än 15 repetitioner. Träningen 

genomförs således med lättare vikter än tung styrketräning (max styrka eller hypertrofisk styrketräning) vilket 

leder till ingen eller begränsad hypertrofi. Det finns stöd för teorin att fler repetitioner ger mer muskulär 

uthållighet och mindre ökningar i förmågan att utveckla maximal kraft 18 . Exakt vid vilken belastning, vid vilket 

antal repetitioner eller någon annan faktor styrketräning blir ett rent uthållighetsarbete är svårt att definiera. 

Rehabilitering/Kroppskontroll: Förutom att direkt öka idrottsspecifik kapacitet har styrketräning inom 

idrotten en viktig roll i att förebygga och rehabilitera skador genom mer sjukgymnastiskt orienterade övningar. 

På senare tid har intresset ökat för hur liknande träning kan överföras till idrottslig kapacitet hos icke skadade. 

Ett bra exempel på detta är MAQ (Muscle Action Quality) 19 . En på Bosön utvecklad träningsmetod vilken 

fokuserar på kroppskontroll, bålstabilitet och effektutveckling och som med framgång använts av svenska 

elitidrottare. 

13 Scmidtbleicher (1987) 

14 Behm (1995) 

15 Wilson et al. (1993) 

16 J. Garhammer & B. Takano (1993) 

17 Gettman & Pollock (1981) 

18 Stone & Coulter (1994) 

19 Johansson & Larsson (2004) 

7

3.3. Uthållighet 

Uthållighet är ett brett begrepp vilket har definierats som kapaciteten att bibehålla en given hastighet eller ett 

givet arbete under längsta möjliga tid 20 . Men en sådan definition kan syfta på olika typer av arbeten som ställer 

olika krav. Även om denna uppsats koncentrerar sig på uthållighetsarbete beroende av aerob metabolism finns 

det utrymme för stora skillnader. Till exempel skiljer sig en maratonlöpare och en roddares kravprofiler 

drastiskt på många områden även om båda är extremt beroende av aerob uthållighet. Om en diskussion kring 

interferens skall kunna leda till kunskap som går att tillämpa praktiskt krävs förmågan att kunna specificera 

vilka förutsättningar som särskiljer olika idrotter. Nedan ges en beskrivning av olika teoretiska kategoriseringar 

som används för att skilja på olika aspekter av aerob uthållighet i vetenskapliga sammanhang. Dessutom 

presenteras ett exempel på hur man inom idrotten brukar dela in uthållighet i olika träningszoner beroende på 

intensitet och syfte. 

3.3.1. Aerob förmåga och testning av aerob förmåga 

Maximal Aerobic Power (MAP): Är den maximala hastigheten för oxidativ metabolism. MAP mäts vanligen 

som VO2max, vilket kan uttryckas i absoluta tal (liter/min) eller relativt i förhållande till kroppsvikten 

(ml/kg/min). VO2max har hög eller mycket hög korrelation med prestationsförmågan i aeroba uthållighetsidrotter 

och förbättras genom stimuli som ökar kroppens förmåga att transportera, extrahera och förbränna syre 20,21 . Den 

yttersta begränsningen för VO2max anses vara de syretransporterande systemen och framförallt hjärtats maximala 

minutvolym 4 . 

Maximal Aerobic Capacity (MAC): Avser ett kvantitativt mått på det arbete som kan utföras med framförallt 

oxidativ metabolism. MAC syftar på aerob uthållighet vid en given intensitet och är ytterligare en komponent 

som avgör prestationsförmågan inom aeroba uthållighetsidrotter. MAC brukar i idrottssammanhang mätas 

genom att laktattröskel (LT) relateras till vilken arbetsintensitet eller vilken % av VO2max den sammanfaller 

med. MAC anses förbättras av stimuli som framförallt ökar muskulaturens förmåga att extrahera och förbränna 

arteriellt syre, musklernas förmåga att transportera bort och tåla laktat samt idrottarens verkningsgrad 6,20 . 

Det är även vanligt att mäta aerob uthållighet genom någon form av maxprestation. Exempelvis används tiden 

för en given sträcka, alternativt hur långt man kommer under en given tid. Man kan även använda tiden till 

uttröttning på en given belastning, eller tiden det tar att utföra ett visst arbete. Observera att det är fullt möjligt 

att förbättra resultatet signifikant på dessa typer av mer prestationsinriktade tester utan signifikanta förändringar 

av framförallt VO2max men även LT 20 . 

20 Jones & Carter (2000) 

21 Åstrand, et al. (red.) (2003) 

8

3.3.2. Träning av uthållighet 

MAP och MAC kan förbättras genom en mängd av olika konstruerade träningspass med avseende på duration 

och intensitet. Intensiteter från 50 % till >100 % av VO2max har visat sig förbättra både MAP och MAC. Exakta 

samband mellan vilka träningsmetoder som ger bäst genomslag på respektive förmåga diskuteras men med 

ökande träningsgrad krävs ett ökande stimuli 21 . 

Högintensiv träning: Studier tyder på att om vältränade vill fortsätta öka MAP bör en del av träningen 

bedrivas vid höga intensiteter i närheten eller över VO2max. Det görs vanligen i form av högintensiv 

intervallträning med förhållandevis korta intervaller (arbetstider 30sek-5min). Den höga intensiteten begränsar 

träningsvolymen och träningen har ett förhållandevis stort inslag av anaerob energiproduktion 3 . 

Medelintensiv tränining: Träning för att förbättra MAC består normalt av längre intervaller vid intensiteter i 

närheten av LT, ett exempel på hur sådan träning kan gå till är uppvärmning följt av 20 min på den fart som 

motsvarar LT 20 . 

Lågintensiv träning: Forskare pekar på att träningsstudier inte visar några förbättringar av den aeroba 

förmågan när redan vältränade individer tränar vid lägre intensiteter än ovanstående 22 . Men samtidigt bör det 

påpekas att framgångsrika elitidrottare ofta lägger ned extremt mycket tid på lågintensiv träning 1 . Det är möjligt 

att lågintensiv träning ger förbättringar hos elitidrottare som är svåra att utvärdera inom ramarna för vanliga 

idrottsvetenskapliga försök. 

3.3.3. Träningszoner inom idrotten 

För att mer precist kunna ange träningsintensitet har olika idrotter utvecklat schematiska system som är mer 

detaljerade än ovanstående definitioner av träningsintensiteter. I tabell 1 finns ett exempel hämtat från rodd, 

men även andra idrotter har liknande system. Observera att även det avsedda syftet med respektive 

träningsintensitet anges. Långsiktiga träningsupplägg för elitidrottare innehåller träningspass från alla olika 

intensiteter även om balansen varierar mellan olika idrotter, perioder och upplägg. 

Tabell 1: ”Olika former av uthållighetsträning” Exempel på hur idrotten delar in träning i olika intensiteter för att förenkla 

träningsstyrning. Modellen är hämtad från svenska roddförbundet. 

Intensitet A Intensitet B Intensitet C Intensitet D Intensitet E 

Syfte: Att förbättra krafthastighetssambandet, 

sprint och spurtkapacitet. 

Energi från: ATPnedbrytning,kreatinnedbrytning. 

% av max V02: 110-200 

Pulsområde: Ointressant 

Subjektiv upplevelse: 

”som en sprint” eller ett 

maxlyft. 

Träningsmodeller: 

Styrketräning, kort-kort 

intervall, fartlek. 

Laktat i blod: 0-max 

mMol/L 

22 Martin et al. (2001) 

Syfte: Att förbättra 

produktion och 

borttransport av laktat. 

Energi från: 

Spjälkning och 

förbränning av 

kolhydrater. 

% av max V02: 90- 

110. 

Pulsområde: 90 % – 

100 % av max. 


Som tävling. 


Sprintlopp, 

uthållighets- 

styrketräning. 

Laktat i blod: 4-9 

mMol/L 

Syfte: förbättra central 

aerob kapacitet. 


Spjälkning och 

förbränning av 

kolhydrater (fett). 

% av max V02: 80-95. 

Pulsområde: 75-95 % 

av max. 


Strax under tävlingsfart 


Intervaller 3-20 min, 

kortintervaller 


mMol/L 

Syfte: Förbättra lokal 

syreupptagning. 


Förbränning av 

kolhydrater och fett. 

% av max V02: 70-85. 


av max. 


Lite högre ansträngning 

än ”snacktempo”. 


Intensiv långdistans. 


mMol/L 

Syfte: Förbättra lokal 

syretransport, bana in 

neuronala 

rörelsemönster. 


Förbränning av fett och 

kolhydrater. 

% av max V02: 60-75. 


av max. 


”Snacktempo”. 


Lågintensiv 

långdistans. 

Laktat i blod: - 2 

mMol/L 

9

3.4. Elitidrott 

Vem som kan kategoriseras som elitidrottare är en viktig fråga att svara på om man vill undersöka dessa 

individer som grupp. Idrottsliga resultat och fysiologiska mätningar har framförts som förslag på vad som kan 

användas för att avgöra om någon är elitidrottare 22 . Träningsvolym kan vara lämpligt att lägga till då 

elitidrottare särskiljer sig genom stora träningsvolymer och många träningsstudier kring interferensfenomenet 

diskuterar just träningsvolym som en viktig faktor 23,24,25,26 . Därför föreslås här att alla tre av nedan nämnda 

faktorer används tillsammans för att identifiera en elitidrottare. De siffror som anges nedan kan ses som 

generella riktvärden. För att kategoriseras som elitidrottare bör en individ vara i närheten av dessa värden även 

om de exakta siffrorna varierar något mellan olika idrotter och individer. En lång träningsbakgrund nämns inte 

som en faktor för kategorisering av elitidrottare, men det blir en konsekvens om de tre nedanstående faktorerna 

uppfylls. 

Idrottsliga resultat: Att världens 200 främsta idrottare i respektive idrottsgren skall kallas elit har föreslagits 22 . 

Eftersom prestationskravet är överordnat i tävlingsidrott är förmågan att kunna prestera en viktig del i en 

elitidrottares profil. Men det går även att hitta argument emot en alltför skarp gränsdragning baserad på enbart 

idrottsliga resultat. Idrottens karaktär kan ibland medföra svårigheter att skapa en objektiv och precis 

rankinglista. Dessutom varierar konkurrensen stort beroende på idrott vilket gör att de 200 främsta kan vara för 

många i smala idrotter och för få i mer utbredda idrotter. 

Fysiologiskt mätbara parametrar: VO2max är som tidigare nämnts den vanligaste metoden för att utvärdera 

aerob förmåga och brukar i träningsstudier oftast anges som ml/kg/min. Som referensvärden för elitidrottare kan 

det lyftas fram att 85ml/kg/min angetts som riktvärde för manliga längdskidåkare i världseliten 27 och att 

65ml/kg/min har angetts som riktvärde för kvinnliga cyklister i världseliten 22 . Exakt vilka fysiologiska 

parametrar och värden som bör väljas varierar dock något beroende på idrott. Andra mätbara parametrar av 

intresse för att särskilja elitidrottare är till exempel verkningsgrad (syrekostnad för ett givet arbete) och MAC 

(till exempel laktat tröskel). Att det finns individer som uppfyller fysiologiska parametrar men ändå inte 

presterar på elitnivå talar emot en alltför skarp gränsdragning baserad enbart på fysiologiska parametrar. I detta 

arbete har mätbara styrketräningsparametrar medvetet utelämnats.Detta eftersom fokus ligger på aeroba idrotter 

i allmänhet och att divergensen mellan olika styrkeparametrar och tester varierar så mycket mellan olika idrotter 

att det är svårt att ange referensvärden. 

Träningsvolym: Fiskerstrand visar på träningsvolymer för manliga norska världsmästare i rodd under åren 

1970-2001 mellan 924 timmar/år upp till 1128 timmar/år. Thor Nielsen (muntlig referens i Sevilla 2005) anger 

att det finns världsmästare i rodd som tränar mellan 600-1200timmar/år. Att detta är siffror som äger relevans 

även i andra idrotter bekräftas av att H.C. Holmberg anger (muntlig referens) ca 800timmar/år som en 

representativ siffra för världseliten i längdåkning. Jeukendrup och medarbetare anger att cyklister i världseliten 

tränar mellan 27 000km och 39 000km per år 28 , vilket utan översättning till tid ändå kan anses stödja 

storleksordningen på ovan nämnda siffror. Att det går att träna dessa volymer utan att vare sig prestera 

idrottsliga resultat på elitnivå eller att uppfylla elitmässiga fysiologiska parametrar talar starkt emot att 

träningsvolym används enskilt för att identifiera elitidrottare. Dessutom vägs träningens typ och intensitet och 

därmed den egentliga träningsbelastningen inte in i dessa värden (se rubrik 3.5.). 

23 McCharthy et al. (2001) 

24 Häkkinen et al. (2003) 

25 Kraemer et al. (1995) 

26 Deakin (2004) 

27 Forsberg (1985) 

28 Jaekendrup (2000) 

10

3.5. Träningsbelastning 

Att som ovan enbart ange träningsvolym som mått på träningsbelastning kan ge ett felaktigt intryck. För att få 

en rimlig uppfattning av den faktiska träningsbelastningen bör man ta hänsyn till antalet träningstillfällen, 

respektive träningstillfälles längd, träningsfrekvens, träningens intensitet samt typ av träning 29 . 

3.6. Olika idrotter 

Olika uhållighetsidrotter ställer olika krav och det finns en mängd idrotter vilka kategoriseras som aeroba till 

exempel triathlon, löpning, rodd, längdskidor, cykel, simning, skridsko m.fl.. Även om alla dessa idrotter 

kategoriseras som aeroba finns det betydande skillnader mellan de olika idrotternas kravprofiler. För att i detalj 

svara på frågor om parallell styrke- och uthållighetsträning behövs kunskap i respektive idrotts kravprofil. 

Exempel på skillnader av betydelse för hur ett interferensfenomen får olika genomslag i olika idrotter är 

rörelsehastighet, antropometriska krav, arbetsintensitet, kraftutveckling, distanser och anaeroba krav 29 . 

4. Metod 

4.1 Litteratursökning 

En första sökning begränsades till att omfatta review artiklar kring styrketräning, uthållighetsträning och 

interferens. Detta för att skaffa en överblick över litteraturen samt utöka antalet relevanta söksträngar. Den 

andra sökning begränsades inte och utvecklades med söksträngar som var vanligt förekommande efter den 

första sökningen. Dessutom utökades den till att även försöka hitta översiktsartiklar kring elitidrott. Under 

arbetets gång har även en löpande sökning efter material skett genom att referenser vilka bedömts intressanta 

har följts upp. I tabell 2 ses en sammanfattning av vilka databaser och söksträngar som använts. 

Tabell 2. Sammanfattning av använda databaser och söksträngar 

Sökmotorer Söksträngar 

Pub Med 

Sport Discus 

Sponet 

Arbetet har följt följande ordning: 

Strength, endurance, interference, 

incompatibility, compatibility, aerobic, 

anaerobic, power, elite, athlete, training 

volume 

1. Litteraturen granskades för att identifiera om någon form av interferens observerats och vad man 

härleder det till. 

2. Ett antal studier vilka ansågs särskilt intressanta ur ett elitidrottsperspektiv valdes ut för att granskas 

ytterligare och jämföras sinsemellan med avseende på uthållighet och prestationsförmåga 

3. Med hjälp av resultat från ovanstående valdes kriterier vilka ansågs vara av intresse för en eventuell 

praktisk träningsstudie. 

29 Idrottens träningslära (1997) 

11

4.2. Svagheter 

• Den begränsade tiden har medfört att litteraturgenomgången varit tvungen att begränsas och att studier 

som inte varit lättillgängliga från Karolinska Institutets Bibliotek bara kunnat användas i begränsad 

omfattning 

• Att elitidrottare är dåligt vetenskapligt dokumenterade begränsar förutsättningarna att svara på 

frågeställningen. 

• Systematisk personlig kontakt med tränare och elitidrottare är antagligen en viktig metod för att närma 

sig frågeställning i detta arbete på ett realistiskt vis. Detta har tyvärr inte fått plats inom ramarna för 

detta arbete. 

5. Resultat 

5.1. Trender i resultat 

Parallellt bedriven styrke- och konditionsträning har i träningsstudier visat sig kunna ge skilda resultat jämfört 

med separat bedriven styrke- eller konditionsträning. Den vanligaste trenden är att förbättringar i styrka blir 

lägre och att aerob utveckling ej påverkas, eller påverkas i mindre utsträckning 6,30,31 . Men resultaten är inte 

entydiga och i de studier där aerob förmåga trots allt har påverkats visar olika träningsstudier olika resultat. 

Vissa studier har observerat en ökning av aerob uthållighet när styrketräning implementeras i ett pågående 

uthållighetsträningsprogram 31 , medan andra studier observerat en hämmad utveckling av aerob uthållighet 32 . 

Sedan Hickson 1980 visade att parallell träning kan ge signifikant sämre utveckling i styrka efter tio veckor 7 , 

har idrottsforskningen gett frågan kring interferens uppmärksamhet via en relativt stor mängd träningsstudier. 

Om man är intresserad av att prakiskt använda resultaten från dessa studier bör man dock vara försiktig med att 

ge en kortfattad och enkelspårig bild från litteraturen kring interferens. Resultaten måste tolkas ingående utifrån 

respektive studie och utifrån vilket perspektiv man tittar. Dels för att olika studier har gett olika resultat. Dels 

för att samma träningsmodeller kan få olika konsekvenser beroende på i vilka sammanhang de tillämpas, till 

exempel verkar löpning och simning ge olika interferensresultat 31 . Den främsta anledningen till dessa 

nyanserade resultat är antagligen att olika studier använt olika design 6,8 . Tabell 2 presenterar variabler i 

studiedesign som skiljer sig mellan olika studier och som föreslagits ge variationer i resultat 8,26 . 

30 Leveritt, et al. (1999) 

31 Tanaka & Swensen (1998) 

32 Nelson, et al. (1990) 

12

Tabell 2: Variabler i studiedesign som varierar i olika frekvent refererade original interferensstudier. 

Från otränade utan träningsbakgrund till vältränade med flera års träningsbakgrund 

Försökspersoner 

Frågeställningens 

fokus 

Muskelfiberförändringar, neuromuskulära förändringar, prestationsförändringar i uthållighet 

och/eller styrka, endokrina förändringar 

Mätmetoder Styrka: -Isokinetiska tester (vid olika hastigheter och övningar) 

-Isometriska tester (vid olika ledvinklar och övningar) 

-Isoinertala tester (knäböj vanligast) 

-Effekttester (olika övningar och olika mätmetoder) 

Uthållighet: -VO2max (vid cykel och löpning) 

-Maxarbete (olika duration) 

Träningsbelastning Volym: -Två till åtta träningstillfällen per vecka mellan 30 min 

/frekvens till > 60 min per vecka. 

Studiens längd 

5.1.1. Trender på styrka 

Intensitet: -Uthållighetsträning mellan 65% till > 100% av VO2max. 

-Styrketräning mellan 6 – 25 repetitioner. 

-Låg rörelsehastighet – hög rörelsehastighet 

-Med eller utan excentrisk belastning 

Övningsval: -Uthållighetsträning bestående av cykel, löpning, simning eller rodd. 

-Styrketräning med fria vikter, isoinertala maskiner, 

isokinetiska maskiner. 

8 till 20 veckor 

Den vanligaste slutsatsen från original artiklar som jämfört parallell träning med enskild styrke- eller 

uthållighetsträning är som sagt att utvecklingen av styrka blir hämmad jämfört med separat bedriven 

styrketräning. Men samtidigt bör nämnas att ett flertal studier inte funnit någon hämmad styrkeutveckling av 

parallella träningsprogram 23,24,33 , dessa studier har dock använt en låg total träningsbelastning (avser både 

uthållighetsträning och styrketräning). Studier som använt en hög total träningsbelastning tenderar att få 

signifikant försämrad utveckling av styrka 7,25 . Dessutom verkar det även som att vissa träningsmetoder har 

högre tendens att ge negativa interferenseffekter än andra. Docherty har föreslagit att interferensstudier i 

framtiden bör pröva hypotesen att hypertrofisk styrketräning och högintensiv uthållighetsträning ger större 

interferenseffekter än maxstyrketräning och lågintensiv uthållighetsträning 6 . Det finns även tecken på att 

träningens inbördes ordning och om olika träningspass genomförs under samma alternativt separata dagar har 

betydelse för resultatet 26 . Vilket tyder på att risken för negetiva interferenseffekter ökar med minskade 

återhämtningstider mellan träningspassen 26 . Sammanfattningsvis kan sägas att det verkar som att en hämmad 

styrkeutveckling framförallt förekommer vid höga totala träningsbelastningar. Men inte när den sammanlagda 

träningen omfattar

5.1.3. Trender på uthållighet 

Resultaten varierar men den tydligaste trenden i review artiklar vilka gått igenom originalstudier kring 

interferensfenomenet är att parallell träning inte ger negativa effekter på aerob utveckling, eller att dessa 

negativa effekter är mindre uttalade än de negativa effekterna på utvecklingen av styrka 6,8 . Man framhåller dock 

att aerob utveckling har påverkats negativt i vissa studier. I en översiktsartikel kring uthållighetsträning anses 

traditionell tung styrketräning inverka negativt på uthållighet, men även i den artikeln framhåller författarna 

skillnaderna i resultat mellan olika studier samt behovet av att studera interferensfenomenet närmare 

beträffande uthållighet 20 . Samtidigt rapporterar ett flertal studier vilka undersökt prestationsförmåga efter 

parallell träning att resultaten på aeroba prestationstester förbättras, ofta utan signifikanta effekter på VO2max 31 . 

Det verkar alltså som om styrketräning har komplexa konsekvenser på uthållighet och att dessa kan vara både 

positiva och negativa. Under rubrik 5.3. görs en närmare granskning av dessa resultat för att mer i detalj försöka 

specificera effekter av styrketräning på uthållighet och elitidrottare. 

5.2. Fysiologiska förklaringsmodeller 

Både styrke- och uthållighetsträning stressar till stor del samma fysiologiska system men bedrivet var för sig ger 

de olika och ibland till synes motsatt adaptition. Uthållighetsträning ger en adaptatition till aerob metabolism 

medan styrketräning ger en adaptation till ökade krav på styrka och anaerob metabolism 6,8,31 . De fysiologiska 

system som litteraturen kring interferens mest frekvent studerar kan kategoriseras in i nedanstående rubriker: 

muskel (behandlas närmare under 5.2.1), perifera nervsystemet (5.2.2.) och hormoner (5.2.3.). Dessutom 

behandlas även gensvar kortfattat under rubrik 5.2.4.. Muskel och perifera nervsystemet behandlas ofta som en 

funktionell enhet under rubriken neuromuskulär adaptation. Förutom nämda system är det inte omöjligt att 

parallell träning interfererar med de genomgripande effekter som uthållighetsträning har på fysiologiskt mer 

centrala komponenter (hjärta, lungor och blod) 2 . Detta inte är lika väl undersökt och omfattas inte av detta 

arbete. 

• Muskel 

• Perifera nervsystemet 

• Hormonnivåer i blod 

• Gensvar 

Två översiktliga hypoteser kring hur parallell träning kan tänkas konkurrera har lags fram 26,30,35 : 

Kronisk hypotes: Fysiologin kan ej adaptera till både styrke och uthållighetsträning samtidigt på grund av 

diametrala krav på morfologi och biokemi. Tydligast och följaktligen också mest diskuterad är en sådan 

diametral situation på muskulär nivå. 

Akut hypotes: Den totala träningsbelastningen påverkar kvalité på träning och återhämtning. Den akuta 

hypotesen kan tolkas som en form av överträning och/eller bristfällig återhämtning på kort sikt. Parallell träning 

skulle på så sätt ge negativ interferens genom att avbryta adaptationen efter träning innan den nått maximal 

effekt eller genom att en kvardröjande effekt från föregående träningspass ger sämre kvalité på nästkommande 

träningspass. 

Sammanfattningsvis kan sägas att träningsstudier inte kan hitta en exakt mekanism och därmed ingen exakt 

förklaringsmodell för hur interferens uppkommer. Ett antal mekanismer för inkompatibilitet (negativa 

interferenseffekter) har föreslagits, till exempel: muskelskador på mikronivå, fibertypsförändringar, hypertrofi 

alternativt atrofi, neuromuskulär trötthet, tömda glykogendepåer, förändrad neuronal adaptation, överträning, 

förändringar i gensvar 26,30,35 etc. Observera att de flesta av dessa mekanismer inte utesluter varandra och att 

möjligheterna för komplex interaktion mellan dessa mekanismer därför är stora. 

35 Chromiak & Mulvaney (1990) 

{ Neuromuskulär enhet 

14

5.2.1. Muskel 

Separat bedriven uthållighetsträning ger som sagt annorlunda och i vissa avseenden motsatt adaptation på 

skelettmuskelns biokemi och morfologi än separat bedriven styrketräning 26 . En översikt över 

skelettmuskulaturens adaptation till uthållighet- respektive styrketräning presenteras i tabell 3. Muskelfibrernas 

karaktär anpassar sig på ett intressant vis olika beroende på vilken typ av träning de utsätts för, vilket redovisas 

separat i tabell 4. Observera att nedanstående översikter är schematiska beskrivningar och att adaptationen går 

att specificera ytterligare med avseende på typ och grad av anpassning, samt beroende på vilken typ av träning 

som föregått adaptationen. 

Kapillärtäthet 

Mitokondrievolym / 

Volym 

Muskelfiberarea 

(alla fibertyper 

sammanslagna) 

Proteinmetabolism Ökad nedbrytning och/eller 

minskad uppbyggnad 

Tabell 3: Muskulär adapation till olika typer av separat styrke- respektive uthållighetsträning. 

Anpassad från inledningen i Deakins doktorsavhandling 26 . 

Uthållighetsträning Styrketräning 

↑ ↓→ 

↑ ↓ 

↓ ↑ 

Ökad uppbyggnad och/eller minskad 

nedbrytning. 

Glykolytiska enzymnivåer ↑→ Olika resultat i olika studier 

Oxidativa enzymnivåer ↑ ? 

Intramuskulära 

energidepåer 

Fett: ↑ 

Glykogen: ↑ 

Fosfokreatin: ↑ 

ATP: ↑ 

Fett: ? 

Glykogen: → 

Fosfokreatin: ↑ 

ATP: ↑ 

Kommentarer till tabell 3: En hög kapillärtäthet är funktionellt förknippad med aerob arbetskapacitet då det 

ger arbetande muskulatur större möjligheter till utbyte med blodet. Om muskelfiberarean ökar och 

kapillärtätheten är oförändrad minskar dock förhållandet kapillär per muskelvolym 4 . Detsamma gäller 

förhållandet mellan mitokondrietäthet/densitet och muskelvolym. Styrketräning behöver alltså inte per se 

påverka utvecklingen av kapillärer eller mitokondrier negativt utan en ökad muskelvolym kan, även om det är 

den enda förändringen som sker, stå för de minskningar som finns i tabell 3 36 . En ökad muskelvolym ger som 

tidigare nämnts en ökad förmåga att utveckla kraft vilket kan påverka prestationsförmågan positivt men 

samtidigt kan en ökad kroppsvikt beroende på idrottsgren i större eller mindre utsträckning hämma 

prestationsförmågan 35 . En ökad glykolytisk förmåga kan antagligen medföra både fördelar och nackdelar 

beroende på hur den övriga adaptationen påverkas samt vilken typ av prestation som avses. Att öka de 

intramuskulära energidepåerna är positivt för uthålligheten. Men att parallell träning orsakar en akut 

interferenssituation genom att träningens kvalité påverkas via energidepåer är lätt att tänka sig. Till exempel kan 

sänkta glykogendepåer från ett tidigare träningspass påverka både träningens intensitet och adaptionsmönstret 

efter träningen 26 . 

15

Tabell4. Redovisning för hur ett antal forskare beskriver hur distribuitionen av olika muskelfibertyper anpassar sig till olika typer av 

träning. Sammanställd från: Strength and Power in Sports. (Blackwell Scientific Publications) 36 och från Putman et al. 37 . 

Styrketräning 

Area % 

(av totala antalet 

m muskelfibrer) 

Uthållighetsträning 

Area % 

(av totala antalet 

m muskelfibrer) 

Typ I (långsamma oxidativa) ↑→ → →↓ ↑ 

Typ IIB (snabba oxidativa) ↑→ ↓ ↓ ↓ 

Typ IIA (snabba glykolytiska) ↑ ↑ ↓ ↑ 

Interferensstudier som med hjälp av histokemisk analys studerat fibertypförändringar hos otränade under 

parallell träning har inte funnit några stora skillnader mellan separat styrketränining och parallell träning på kort 

sikt. När man slår ihop dessa studiers gemensamma observationer framstår inget konsekvent och tydligt 

mönster 23,24,25,32 , dock ses en trend av minskad hypertrofi vid hög träningsbelastning 25 men inte vid låg 23,24 . I en 

nyligen publicerad studie som med hjälp av elektrofores noggrannare undersökt förändringar inom en och 

samma fibertyp sågs en tendens till långsammare myosintyp vid parallell träning jämfört med styrketräning 37 . 

Vilket skulle kunna vara en del av förklaringen till den beskrivna försämrade prestationsförmågan i 

effektberoende parametrar som observeras efter uthållighetsträning. 

5.2.2. Perifera nervsystemet 

De motoriska enheternas rekryteringsmönster skiljer sig när vi jämför styrketräning och uthållighetsträning. 

Detta rekryteringsmönster kan mycket kortfattat sägas bero på arbetsintensiteten, vilket avser rörelsehastighet, 

yttre motstånd och duration. De rekryteras efter storlek och allteftersom arbetsintensiteten ökar rekryteras de 

efter följande ordning långsamma → medelsnabba → snabba. Muskelfibrerna rekryteras följaktligen efter 

samma mönster, långsamma (typI)→ snabba oxidativa(typIIa)→ snabba glykolytiska (typIIB). Eftersom det 

finns påtagliga skillnader i rekryteringsmönster är det logiskt att leta efter neuronala mekanismer i samband 

med parallell träning. Dessa neuronala mekanismer har dock varit svåra att identifiera och ett par studier som 

använt EMG för att hitta skillnader mellan styrketränande och parallellt tränande grupper har inte kunnat visa på 

skillnader i adaptationsmönster 23,24 . Studier på uthållighetsidrottare har dock kunnat visa på hur tiden det tar att 

bygga upp kraften under en kontraktion (rate of force development = RFD) minskat när styrketräning 

kompletterat pågående uthållighetsträning 38,39 . Eftersom parallell träning verkar kunna påverka hur de 

motoriska enheter rekryteras finns det anledning att vara medveten om det kan vara en bidragande mekanism 

när styrke och uthållighetsberoende testresultat påverkas av träning 35 . 

36 Strength and Power in sports (1992) 

37 Putman, et al. (2004) 

38 Hoff, et al. (2002) 

39 Paavolainen, et al. (1999) 

16

5.2.3. Hormoner 

I träningsstudier som berör endokrin respons, både inom uthållighetsidrotter och styrkeidrotter, är det vanligt 

att titta på testosteron/cortisol kvoten i blod för att få en bild av ifall en katabol respektive anabol situation 

föreligger 40,41 . En hypotes i interferensstudier är att uthållighetselementet under parallell träning skapar en 

katabol miljö som skulle hämma utvecklingen i styrka 30 . Observera att det ur ett uthållighetsidrottsperspektiv 

kan noteras att det även är möjligt att styrketräningen påverkar den endokrina respons som normalt följer på 

uthållighetsträning. Häkkinen och medarbetare fann dock inte några signifikanta skillnader i longitudinellt 

hormonsvar över ett år mellan uthållighetsidrotter respektive styrkeidrotter 42 . Det har även varit svårt att hitta en 

konsekvent korrelation mellan utveckling i uthållighet och styrka samt hormonsvar 30 . Men eftersom cortisol och 

testosteron även korrelerats med ökningar i uthållighet respektive styrka 26 är forskningsresultaten svårtolkade. 

Studier har dock funnit att parallell träning med höga träningsvolymer gett ett signifikant mer katabolt 

hormonsvar 25 än respektive träningsprogram genomfört separat. Vilket tillsammans med Deakins 

doktorsavhandling som visat att den akuta endokrina stressresponsen är större när två pass slås ihop, är tecken 

på att den totala träningsbelastningen är mer avgörande än att olika träning kombineras. Resultaten från Deakins 

forskning antyder även att när parallell träning genomförs under samma dag får det andra träningspasset störst 

inflytande över det totala hormonsvaret. 

De flesta interferensstudier har studerat hormonvariationer efter den sammanlagda träningsbelastningen över en 

längre tid. I en studie noterades dock skillnader i testosteron/kortisol kvot utifrån ett träningstillfälle, som bestod 

av både styrke- och uthållighetsträning, beroende på i vilken ordning träningen genomfördes 26 . Tendensen var 

att uthållighetsträning före styrketräning hämmade testosteronsvaret efter styrketräningspasset, och att 

motsatsen ökade kortisolsvaret efter uthållighetsträningspasset. 

Sammanfattningsvis kan sägas att även om en endokrin förklaring till resultat i interferensstudier har varit 

lovande och tilltalande så är det svårt att dra slutsatser om en eventuell konkurrenssituation utifrån hormonsvar. 

Även om katabola respektive anabola hormoner i blod är nyckelspelare i respons och adaptation efter träning är 

de bara delar i komplicerade förlopp beroende av fler komponenter som till exempel lokala hormonnivåer, 

receptornivåer och andra hormoner. Mer forskning behövs för att med precision uttala sig kring hormonell 

respons och interferens. En hög total träningsbelastning ger dock en mer katabol miljö vilket kan hämma en 

optimal adaptation av prestationsförmågan, både med avseende på styrka och uthållighet. Sammanfattningsvis 

talar ovanstående dock för att det är svårt att med dagens forskningsresultat uttala sig kring en 

interferenssituation utifrån hormonell respons i blod. 

5.2.4. Gener 

De fysiologiska förändringar som utgör muskelns långsiktiga adaptation till träning sker via effekten av 

upprepade förändringar i genuttryck, som medierats via förändringar i transkriptionshastigheten av specifika 

gener och därmed följaktligen hastigheten på proteinsyntesen 26 . Deakin har undersökt ifall parallell träning ger 

förändrat mönster i ovanstående respons när det jämförs med separat träning. Det intressanta fyndet var att både 

gener associerade med muskeltillväxt och metabola funktioner förändrade sitt uttrycksmönster efter parallell 

träning jämfört med samma träning genomförd separat. Några signifikanta tendenser i hur uttrycket förändrades 

var det dock svårt att uttala sig om. Ett mönster som författaren trots allt nämner är att gener förknippade med 

lipidmetabolism uttrycktes i högre grad när styrketräning genomförts före uthållighetsträning, jämfört med när 

ordningsföljden på träningspassen varit den motsatta 26 . Men steget från att konstatera att det finns ett förändrat 

uttrycksmönster till att förstå och kartlägga uttrycket från ett träningstillfälle är mycket långt och steget till att 

förstå en ackumulativ effekt av många träningspass är fortfarande avlägset. 

40 Lehman et al. (1998) 

41 Kraemer & Nindl (1998) 

42 Häkkinen et al. (1989) 

17

6. Diskussion 

Adaptationen av styrka och effektutveckling påverkas som sagt generellt negativt av parallell träning (ett styrke- 

och uthållighetsträningsprogram genomförda under samma tidsperiod) jämfört med enbart styrketräning, 

särskilt när tung styrketräning kombineras med hög total träningsbelastning. Däremot verkar det svårare att 

svara på vilka konsekvenser styrketräning får för elitidrottare (avser fortsättningsvis elitidrottare i aeroba 

uthållighetsidrotter) vars aeroba förmåga alltid kommer att vara den mest fundamentala förutsättningen för 

framgång. Frågan om styrketräning är någonting som kan förbättra prestationsförmågan blir viktig att kunna 

besvara utifrån hur mycket den kostar i form av tidsåtgång och fysiologisk återhämtningsförmåga. Är det värt 

att lägga träningstid på styrketräning? Elitidrott är ofta en balansgång mellan optimal träningsvolym och 

överträning vilket gör det viktigt att kunna motivera valet av träningsmetod. 

I de flesta uthållighetsidrotter innebär en ökad förmåga till kraft- och framförallt effektutveckling en fördel om 

prestationsförmågan i övrigt förblir oförändrad (till exempel VO2max eller kroppsvikt) 43 . Anledningar till att 

effektutveckling har betydelse för uthållighet är att under de flesta idrotter varierar till exempel motstånd och 

behovet av effektutveckling tillsammans med skiftande terräng och taktik, vissa sporter har ett högt yttre 

motstånd inbyggt i sin karaktär till exempel rodd, simning och kanot, till sist verkar det dessutom i de flesta 

uthållighetsidrotter finnas någon form av samband mellan förmågan till kraft/effektutveckling och 

verkningsgrad. Att styrketräning kan påverka prestationsförmågan positivt under arbetstider på upp till 60 

minuter hos vältränade idrottare inom flera olika sporter visar ett flertal studier, detta med oförändrade aeroba 

testvärden 35,37,38,44 . Den viktigaste mekanismen bakom denna förbättring hos hårt tränande idrottare verkar vara 

en förbättrad förmåga till effektutveckling. Att det är den förbättrade förmågan till effektutveckling och inte 

styrkeökningen per se som är viktig stöds av att det hos elitroddare finns en hög korrelation mellan 

idrottsspecifik prestationsförmåga och effektberoende testresultat, men inte mellan idrottsspecifik 

prestationsförmåga och kraftberoende testresultat 44 . 

Även om det är svårt att hitta studier som visar att uthållighet påverkas negativt av parallell träning finns det 

tecken på att allteftersom träningsbelastningen ökar så blir risken för inkompatibilitet med parallell träning 

större 25,34 . Flera av varandra oberoende studier med hög träningsbelastning har även funnit en noterbar, men icke 

signifikant hämmad utveckling av VO2max, både hos vältränade och otränade 10,25,39,45 . Om detta är ett 

återkommande resultat kan det ändå vara viktigt att notera, eftersom de skillnader i resultat som är 

utslagsivande för idrottsliga prestationer är mycket mindre än de skillnader som krävs för signifikans i 

vetenskapliga studier. Att studier som undersökt hormonell respons funnit ett mer katabolt svar av parallell 

träning jämfört med enskild träning talar också för att en hög total belastning kan vara ett problem för 

elitidrottare 25,26 . Dessutom har flera studier funnit tilltagande inkompabilitet desto längre tid den parallella 

träningen pågått 7,25,32,44 . Sammanfattningsvis är det därför inte osannolikt att elitidrottare löper en förhöjd risk att 

drabbas av negativa effekter med parallell träning på grund av överträning eller genom en hämmning av den 

optimala utvecklingen. 

Flera interferensstudier, och andra studier, har visat på tydliga förändringar mot långsammare fibertyp 

(typIIB→typIIA) samt minskad muskelfiberarea hos tidigare otränade personer efter uthållighetsträning, med 

perioder och belastningar som är mycket ringa jämfört med de som elitidrottare använder 23 . Hos otränade, och 

kraftidrottare, skulle en sådan fibertypsförändring kunna vara en mekanism bakom den hämning av 

effektutveckling vilken många interferensstudier beskriver. Att en sådan fibertypsförändring skulle orsaka 

samma interferenssituation när styrketräning implementeras i elitidrottares träningsprogram är med tanke på 

deras träningsbakgrund mindre troligt. Eftersom deras muskulatur efter flera år av intensiv träning och höga 

träningsvolymer redan genomgått de förändringar som beskrivs ovan 46 . Detta stödjs av studier på vältränade 

cyklister där man ej funnit några förändringar i fibertypskomposition efter parallell träning. Författarna har även 

tillskrivit detta en låg potential för förändring beroende på en liten del typ IIB fibrer 26,43 . Tvärtom pekar 

sammanlagda resultat på att parallell träning kan ge förändringar på muskelfibernivå som bidrar till förbättrade 

resultat för uthållighetsidrottare. Dels på tydligt effektberoende tester, korta och intensiva. Men även på längre 

43 Hickson et al. (1988) 

44 Bernsand et al. (2001) 

45 Hennessy & Watson (1994) 

46 Tesh & Karlsson (1985) 

18

och mer aerobt orienterade tester 25 . Samtidigt pekar flera studier på att en adaptation av det perifera 

nervsystemet efter specifik styrketräning kan förbättra förutsättningarna till effektutveckling i den aktuella 

idrotten 28,39 . Tolkningen blir här att styrketräning kan upprätthålla eller förbättra förmågan till effektutveckling 

hos elitidrottare. Men att valet av frekvens, tidpunkt, träningsmetod, träningsintensitet och och träningsvolym 

har stor betydelse för förutsättningarna att tillgodogöra sig en sådan eventuell förbättring av förmågan till 

effektutveckling. Det är även troligt att fel val av dessa faktorer kan ge en försämring av den grenspecifika 

prestationsförmågan 

6.1. Kronisk vs. akut hypotes 

Diskussionens tidigare resonemang kan på ett intressant vis relateras till den akuta respektive kroniska 

hypotesen kring parallell träning (se rubrik 5.2. sid 13). Flera studier har konstaterat att en för hög 

träningsbelastning eller överträning (akut hypotes) inte är en trolig förklaring till negativa interferenseffekter. 

Motivet för en sådan slutsats har varit att eftersom utvecklingen av aerob kapacitet varit oförändrad vid parallell 

träning måste de negativa effekterna som drabbat adaptationen av kraft- och effektutvecling förklaras av att en 

samtidig optimal adaptation till de båda träningstyperna inte är möjlig morfologiskt och biokemiskt (kronisk 

hypotes). Därför är det lätt att få uppfattningen att den huvudsakliga ståndpunkt som råder inom litteraturen 

kring interferensfenomenet är att en eventuell inkompatibilitet mellan styrke- och uthållighetsträning förklaras 

av att en samtidig optimal anpassning inte är möjlig morfologiskt och bikokemiskt (kronisk hypotes) och inte av 

an för hög total träningsbelastning eller överträning (akut hypotes). 

Man bör dock vara uppmärksam på att det är mycket möjligt att morfologiska och biokemiska förändringar 

(kronisk hypotes) kan förklara negativa interferenseffekter på kraft och effektutveckling när man studerar 

otränade samt idrottare där en hög maximal kraft- eller effektutveckling är avgörande. Det är även tydligt att en 

sådan hämmad adaptation av den maximala förmågan till kraft och effektutveckling kan uppstå vid relativt låg 

träningsbelastning. Men att faran med parallell träning för uthållighetsidrottare (elitidrottare) däremot kan 

utgöras av en för hög total träningsbelastning eller överträning (akut hypotes). För uthållighetsidrottare verkar 

det däremot vara troligt att morfologisk och biokemisk adaptation (på neuromuskulär nivå = kronisk hypotes) är 

förklaringen till att parallell träning har potential att förbättra idrottsliga resultat. För elitidrottare kan det istället 

vara så att riskerna med parallell träning består av överträning och/eller en hämmad långsiktig utveckling aerob 

kapacitet genom en försämrad träningseffekt (akut hypotes). Sammanfattningsvis betyder detta att den kroniska 

hypotesen kan innehålla förklaringen till att parallell träning ger försämrad utveckling av kraft- och 

effektberoende parameterar hos otränade samt hos idrottare beroende av en hög maximal kraft och/eller effekt. 

Samtidigt som samma förklaringsmodell (kronisk hypotes) faktiskt innehåller förklaringen till de förbättrade 

idrottsliga resultat som ses hos uthållighetsidrottare. Dessutom är det troligt att det istället är den akuta 

hypotesen (överbelastning eller överträning) som utgör risken för negativ interferens hos elitidrottare. 

Övrigt som är värt att notera ur ett elitidrottsperspektiv är att elitidrottare skiljer sig fysiololgiskt från de 

försökspersoner som vanligtvis används i vetenskapliga studier, att de skillnader i resultat som ger statistisk 

signifikans i dessa studier är mycket mindre än de skillnader som är utslagsgivande för idrottsprestationer på 

elitnivå. Dessutom är det många kapaciteter av stor betydelse inom idrott som inte studeras, till exempel 

spurtkapacitet efter en timmes hårt arbete eller förmågan att växla tempo och sedan fortsätta på samma 

intensitet som tidigare. 

19

6.2. Implikationer för träning 

För otränade och motionärer finns en hög korrelation mellan ökad träningsbelastning och förbättrad 

prestationsförmåga, därför är det lätt att luras till och tro att den som tränar mest blir bäst. Men för elitidrottare 

som redan ligger på gränsen för vad som är möjligt att tåla är det antagligen svårare att göra samma enkla 

konsekvensanalys av träning. Även om mycket träning är en förutsättning för elitidrottare behöver antagligen 

inte mer träning per definition vara bättre, det finns även en del forskning som stödjer detta påstående 47 . För 

elitidrottare blir därför träningstid en dyrbar tillgång och valet att fokusera på rätt saker vid rätt tillfälle bör 

därför ha en central betydelse vid träningsplanering för elitidrottare. Att kunna välja rätt styrketräningsmodell 

vid rätt tidpunkt är att inte slösa med träningstid som kunde använts till någonting mer utvecklande. En 

elitidrottare som lägger tid på fel avvägd styrketräning kastar inte bara bort tid i allmänhet utan utveckling i 

synnerhet. 

6.2.1. Periodisering, specificitet och individualisering 

Periodisering avser att genom en variation i träningsbelastningen minska risken för överbelastning och skapa 

förutsättningar för maximal adaption. Det vanligaste sättet att åstadkomma periodisering är att variera 

träningens volym och intensitet. Men även variation av träningstyp och träningsfrekvens används för att skapa 

periodisering. Att fokusera mer på en typ av träning (till exempel styrketräning) under en period är även detta 

en form av periodisering, som ofta används i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv utveckling av en 

enskild delkapacitet (med styrketräning kan motivet till exempel vara förbättrad kraft, muskelvolym, förmåga 

till effektutveckling eller anaerob kapacitet). Att förbättringarna efter träning som syftar till att öka 

effektutveckling är specifikt koncentrerad till de rörelsemönster och rörelsehastigheter som tränats är 

dokumenterat i ett flertal studier 48 . Implikationen för träning blir att styrketräning som inte syftar till att direkt 

öka effektutvecklingen bör förläggas tidsmässigt isolerat från tillfällen då en hög prestationsförmåga önskas. 

Tung styrketräning med stor volym fyller antagligen sin främsta funktion genom att skapa förutsättningar för 

framtida förbättringar i mer idrottsspecifik effektutveckling. Dessutom bör antagligen även tolerans för en 

sänkning av specifik idrottslig prestationsförmåga tillåtas under sådana uppbyggnadsperioder. Tidpunkter då 

idrottsliga resultat ska optimeras bör dock föregås av en period med specifik styrketräning som direkt syftar till 

att stimulera effektutveckling. Denna träning bör med avseende på träningsval, frekvens och volym även 

konstrueras så att den interfererar med uthållighetsträning i minsta möjliga utsträckning. Detta är 

rekommendationer som även har praktiska erfarenheter från tidigare framgångsrik och systematisk 

träningsstyrning 49 . Att undersöka forskning som studerat hur träningsbelastning och återhämtningstid varierar 

mellan olika typer av träning skulle kunna ge en mer nyanserad uppfattning om periodisering. Tyvär finns det 

inte med i den här uppsattsen men förhoppningsvis finns det förutsättningar att i framtiden mer detaljerat 

utveckla hur en effektiv periodisering av skulle kunna se ut. 

Om det är så att styrketräning kan leda till att adaptationen till uthållighetsträning hämmas, bör det effektivaste 

antagligen vara ett förhållningssätt som försöker uppnå de positiva effekterna av styrketräning med ett 

träningsupplägg där belastningen från styrketräning är så liten som möjligt i förhållande till den totala 

träningsbelastningen. Styrketräningens roll i ett långsiktigt träningsupplägg bör i linje med detta även avvägas 

noga i förhållande till individens kapacitetsprofil jämfört med den specifika idrottens kravprofil. Kanske är det 

även så att styrketräning inom uthållighetsidrotter kräver en högre grad av individualisering än den traditionella 

uthållighetsträningen för att optimera framtida idrottsliga resultat.Till exempel skulle hypertrofisk styrketräning 

för en idrottare med redan tillräcklig muskelvolym kunna försämra möjligheterna till framtida resultat. Medan 

en idrottare med otillräcklig muskelvolym däremot skulle kunna acceptera en prestationsförsämring under en 

uppbyggnadsperiod för att sedan med nya resurser till kraft- och effektutveckling återgå till mer specifik 

träning, med ett styrketräningsprogram som enbart upprätthåller muskelvolymen med minsta möjliga 

hypertrofisk retning. Sammanfattningsvis avser ovanstående att uppmana uthållighetsidrottare till försiktighet 

med att styrketräna mer än nödvändigt. Men utan att försumma möjligheterna till en förbättrad 

prestationsförmåga genom ett noga avvägt upplägg för styrketräning. 

47 Costill (1991) 

48 Moritani (1992) 

49 Verkashansky & Lazarov (1989) 

20

6.2.2. Dubbla träningspass 

Deakins studerade fysiologisk respons under dubbla träningspass samma dag jämfört med samma pass 

genomfört enskilt under en dag. Tolkningen från resultaten av denna forskning blir att hårda och prioriterade 

träningspass bör genomföras som dagens första. Att återhämtningen efter hårda och prioriterade träningspass 

inte bör störas av konkurrerande träning under samma dag. De dagar man tränar dubbla pass bör det vara med 

medvetenheten att den fysiologisk stressen och metabola kostnaden för det andra passet ökar och att kvalitén på 

träningen antagligen försämras jämfört med om samma träningspass genomförts isolerat 26 . Speciellt försiktig 

bör man vara med kombinationen hypertrofisk styrketräning och höga volymer av uthållighetsträning, speciellt 

uthållighetsträning som är intensivare än träningszon D (se tabell 1). Det finns även stöd för att 

inkompatibiliteten är minst om tung styrketräning kombineras med lågintensiv uthållighetsträning 6 . Slutsatsen 

blir att ett andra pass efter högintensiv träning bör bestå av lågintensiv träning i träningszon E för att undvika 

negativa interferenseffekter. 

7. Förslag på design till träningsstudier 

Det mesta av den vetenskapliga grund som modern träningsmetodik stödjer sig på i fråga om interferenseffekter 

kommer från studier med otränade eller moderat tränade individer, studierna har använt låg eller moderat 

träningsbelastning (iallafall jämfört med elitidrott), studierna har använt en begränsad tidsperiod och de flesta 

studier kring interferens har inte inte varit orienterade mot en specifik idrott. Många studier har ursprungligen 

konstruerats med utgångspunkten att man vill undersöka hur parallell träning påverkar uthållighet alternativt 

styrka. När en träningsstudie för elitidrott konstrueras får man dock inte glömma bort att det som är intressant ur 

ett idrottsligt perspektiv är effekten på den totala långsiktiga prestationsförmågan. Eftersom elitidrottare skiljer 

sig fysiologiskt och funktionellt på ett signifikant vis från vanliga försökspersoner är studier på elitidrottare ett 

intressant (och viktigt) område att fördjupa sig i. Det finns dock speciella svårigheter med att konstruera studier 

som undersöker elitidrottare och samtidigt uppfyller de strikta krav som vetenskapliga studier generellt kräver. 

Anledningar till detta är till exempel: 

• Elitidrottare är ovilliga att ändra sitt upplägg, speciellt under längre perioder. Vilket gör det svårt att 

hitta försökspersoner. 

• De skillnader i resultat som ger vetenskaplig signifikans är mycket större än de skillnader som är 

utslagsgivande för idrottsliga resultat på elitnivå 

• Det är svårt att med vetenskaplig stringens konstruera studier som inte på ett orealistiskt vis påverkar en 

elitidrottares vardag. 

• Egenskaper som är viktiga för en idrottsprestation kan vara svåra att efterlikna och standardisera utanför 

tävlingssammanhang. 

Tyvär lyckas denna uppsats inte fullt ut uppfylla sitt tredje syfte. ”Att konstruera en praktisk träningsstudie som 

undersöker hur styrketräning (parallell träning) påverkar prestationsförmågan hos elitidrottare”. Detta på grund 

av begränsat tidsutrymme. Avslutningsvis följer dock några idéer vilka eventuellt skulle vara möjliga att 

utveckla till praktiska studier som fördjupar kunskapen kring ämnet för detta arbete. 

21

7.1. Studie på elitidrottare 

Eftersom elitidrottares förutsättningar på flera viktiga punkter skiljer sig från de försökspersoner som vanligtvis 

använts i träningsstudier kring interferens skulle det vara intressant med studier som använde elitidrottare som 

försökspersoner. Möjligheterna för att genomföra en sådan studie skulle antagligen behöva anpassa sig utifrån 

elitidrottens förutsättningar på ett sätt som så lite som möjligt kompromissar med vetenskapliga krav. En sådan 

anpassning skulle bland annat betyda att: 

• Studiens design skulle i största möjliga utsträckning behöva anpassa sig till idrottaren genom att i minsta 

möjliga utsträckning långsiktigt påverka idrottarens existerande träningsupplägg. 

• Om man manipulerar ett existerande upplägg skulle förutsättningarna antagligen innebära en begränsad 

försöksperiod och ett begränsat antal försökspersoner 

Det skulle vara möjligta att konstruera en studie på elitidrottare utifrån Docherty´s hypotes. Docherty föreslår 

att framtida studier kring interferens prövar hypotesen att: 

”Hypertrofisk styrketräning (5-15 repetitioner) och högintensiv uthållighetsträning innebär störst risk för 

negativ interferens medan maxbetonad styrketräning (1-4 repetitioner) och lågintensiv uthållighetsträning 

innebär minst risk för negativ interferens. 6 ” 

Det skulle eventuellt vara möjligt att med relativt korta träningsperioder försöka identifiera trender utifrån 

träningsupplägg som är konstruerade enligt ovanstående hypotes. En sådan studie skulle kunna konstrueras så 

att försökspersonerna fick utgöra sin egen kontrollgrupp genom att de fick använda sig utav två olika 

träningsupplägg efter varandra. 

7.2. Rekonstruerad studie med samma träningsbelastning för uthållighet och parallell träning 

I de flesta, alla enskilda träningsstudier som hittats inom ramarna för detta arbete, har de olika försöksgrupperna 

inte tränat lika mycket. Den vanligaste studiedesignen innehåller en grupp som styrketränar, en grupp som 

uthållighetstränar och en parallellt tränande grupp. Den parallellt tränande gruppen har genomfört de båda andra 

gruppernas träningsprogram samtidigt. Uthållighetsgruppen har med tanke på de träningsvolymer som 

förekommer inom elitidrott antagligen använt en träningsbelastning som är otillräcklig för att optimera aerob 

kapacitet i ett långsiktigt perspektiv. Kombinationsgruppen har enligt flera studier däremot legat på en 

träningsbelastning som varit närmare den fysiologiska stress som maximalt kan tolereras utan att den totala 

träningsbelastningen leder till överbelastning eller överträning. För elitidrottare är en optimering av 

prestationsförmågan i ett karriärsperspektiv minst lika intressant som de kortare tidsperspektiv träningsstudier 

traditionellt studerar. För elitidrottare med ett karriärsperspektiv skulle en framtida begränsning av den 

maximala aeroba utvecklingspotentialen vara någonting som är lika viktigt, eller viktigare, att uppmärksamma 

än en kortsiktig negativ påverkan. Därför hade det varit intressant med en träningsstudie som använder en 

uthållighetsträningsgrupp med lika stor total träningsbelastning som kombinationsträningsgruppen. Om en 

sådan grupp långsiktigt utvecklade sin aeroba förmåga mer än kombinationsträningsgruppen skulle det innebära 

att parallell träning kan begränsa utvecklingen, jämfört med det optimala, av den idrottsspecifika 

prestationsförmågan i ett längre perspektiv. Att rekonstruera en redan tidigare genomförd studie men med en 

uhållighetsgrupp som hade en total träningsbelastning som motsvarade den parallellt tränande gruppen, skulle 

kunna vara ett sätt att undersöka om optimering av aerob förmåga eventuellt kräver att träningsupplägget 

fokuserar på just aerob träning. En svårighet med en sådan studie skulle vara hur man jämför 

träningsbelastningen från styrketräning med träningsbelastningen från uthållighetsträning. 

22

7.3. Muskelfiberförändringar hos elitidrottare 

Att med metoder som kan urskilja isotypförändringar inom en muskelfibertyp studera förändringar efter 

parallell träning skulle kunna ge en mer nyanserad bild av vilka effekter parallell träning har på muskelfibernivå 

hos elitidrottare. 

7.4. Duration för mRNA svar och proteinsyntes 

Att ett och samma träningsprogram behöver anpassas olika till olika idrottare utifrån individuella förutsättningar 

och träningsbakgrund är erfarenhetsmässig kunskap som tränare och aktiva vardagligen använder sig utav. Men 

oftast med avsaknad av en djupare vetenskaplig förankring till vilka fysiologiska skillnader som orsakar 

behovet av en sådan individualisering. Att studera individuella variationer i gentranskription skulle kunna vara 

en början till att med större säkerhet skapa en mer precis individualisering. Till exempel skulle även tidsmässigt 

små skillnader mellan olika individer i transkriptionsprocessen kunna få stora konsekvenser om dessa individer 

använde samma träningsprogram under en längre tid. En inblick i hur lång tid dessa processer tar skulle kunna 

ge en grund att stå på för hur stor variationen i träningsvolym och frekvens som kan tillåtas för att varje individ 

långsiktigt skall ha förutsättningar uppnå sin optimala prestationsförmåga. 

23

Bilaga/Utvalda interferensstudier: 

Här uppmärksammas ett antal träningsstudier kring interferensfenomenet som är intressanta ur ett 

elitidrottsperspektiv. Anledningarna till att dessa studier ansetts vara speciellt intressanta är att de innehållit en 

eller flera av nedanstående punkter: 

Studie 

(ref 25) 

• Att de noggrant har dokumenterat effekterna av parallell träning på uthållighet. 

• Att de har använt sig av höga träningsvolymer. 

• Att de haft en kontrollgrupp som enbart har uthållighetstränat. 

• Att de har haft en lång träningsperiod. 

• Att träningen haft signifikant positiva eller negativa effekter på uthållighet. 

• Att de har använt för idrotten adekvata träningsmetoder. 

• Att studiens design verkar noggrann och seriös. 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Titel: Compatibility of high-intensity strength and endurance training on hormonal and skeletal muscle 

adapations. 

Författare: Kraemer et al. (1995) 

Tidskrift: J. Appl. Physiol. 

Syfte: Att undersöka den fysiologiska adaptation som uppstår vid parallella högintensiva 

träningsprogram hos redan fysiskt aktiva män. Samt att studera hypotesen att enbart muskulatur 

involverad i träning drabbas av interferenseffekter. 

Fyra grupper, 12veckor. 

Styrketräningsgrupp(S): 2dgr/vecka hypertrofisk styrka+ 2dgr vecka mer maxstyrkebetonad träning, 

träningen bedrevs med fria vikter och maskiner. 

Uthållighetsgrupp(U): Löpning 40min max 2dgr/vecka + löpning intervallform 2dgr/vecka (200- 

800meter m varierande vila). 

Kombinationsträningsgrupp(K): Båda ovanstående program parallellt. 

Kombinationsträningsgrupp/Överkroppsstyrketräning(KÖ): Som ovanstående men utan 

benstyrkeövningar. 

-Power: S ökade i ben och arm, K ökade i arm och U var enda gruppen med oförändrade resultat. 

-Fibertypförändringar: 

1. –Fibertyp/area: Styrketräning verkade hålla fiberarean uppe i de muskelgrupper som 

engagerats. K träning verkade hålla fiberarean uppe. U gruppen var den enda gruppen som 

minskade fiberarean. Enbart styrketräning ökade fiberarean i alla fibertyper medan K träning ffa 

ökade typIIa. 

2. Fibertyp/procentuell fördelning: Alla typer av träning minskade typIIb och S gruppen var den 

som minskade mest sedan K gruppen. 

-Hormon: K gruppen hade högst ökningar av både kortisol och testosteron och var den enda gruppen 

med signifikant mer katabol testosteron/kortisol kvot. 

-VO2: Inga signifikanta skillnader mellanU och K gruppen även om en tendens till sämre utveckling i K 

gruppen kan noteras. 

Slutsatser -Kombinerad träning ger förändringar i muskelfibersammansättning och hormonsvar som skiljer sig från 

träningsprogram med en typ av träning. Parallell träning ger ffa. en hämning av styrka. 

-Tendens mot att power verkar känsligare för interferens än långsam styrkeutveckling. 

-Muskelvolymen hålls högre med parallell träning än med uthållighetsträning. 

-Tendens till en mer katabol miljö mätt i blod med uthållighetsträning vilket kan ligga bakom skillnader i 

träningssvar. 

Kommentarer 

till studien 

-Risken för interferens verkar vara större vid höga träningsbelastningar. 

-Väl designad studie. 

-Vältränade försökspersoner. 

-Spekulerar i att neuronalt aktiveringsmönster kan vara en bakomliggande orsak till olika adaption på 

muskulär nivå. 

-Hög total träningsbelastning. 

-Negativa interferenseffekter blev tydligare under studiens gång. 

24

Studie 

(ref 7) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer- 

till studien 

Studie 

(ref 38) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer till 

studien 

Titel: Interference of Strength Development by Simultaneously Training for Strength and Endurance 

Författare: Hickson (1980) 

Tidskrift: Eur. J. Appl. Physiol. 

Syfte: Att avgöra hur individuell anpassning av ett konkurrerande träningsprogram skiljer sig från ett 

som tränar uthållighet och styrka separat 

3 träningsgruppergrupper, 10veckor. 

S grupp: Hypertrofisk benstyrka 5dgr/vecka med två olika program. 

U grupp: Cykling 3dgr/vecka + löpning 40min max 3dgr /vecka. 

K grupp: Båda programmen parallellt. 

-Aeroba förändringar för U och K följde varandra under hela perioden. 

-Styrke förändringar för S och K följde varandra i sju veckor sedan noterades sämmre utveckling i styrka 

för K gruppen jämfört med S gruppen. 

-När anpassningar i styrka och aerobförmåga börjar nå en övre gräns hämmas fortsatt utveckling av 

respektive kapacitet (ffa styrka) av konkurrerande träning. 

-Troligtvis beror detta inte på överträning eftersom försökspersonerna i K gruppen visade samma 

utveckling i aerob förmåga som U gruppen under hela perioden. 

-Otränade försökspersoner. 

-En studie med hög träningsbelastning. 

-Kanske den tidigaste studien kring interferens. (Iallafall den tidigaste uppmärksammade studien.) 

Titel:Maximal strength training improves aerobic endurance performance 

Författare: J. Hoff, A. Gran, J. Helgerud (2002) 

Tidsskrift: Scand. J. Med. Sci. Sports. 

Hypotes: Att specifik styrketräning för längdskidåkare förbättrar 1RM och förmåga till 

effektutveckling i stakergometer. Vilket i sin tur förbättrar verkningsgrad och prestationsförmågan 

under uthållighetsarbete (dubbelstakning). 

Försökspersoner: Sexton hårt tränande och tävlande manliga längdåkare, VO2max ∼70ml/kg 

Träning: Hälften av deltagarna bildade en styrketräningsgrupp som genomförde specifik 

styrketräning, koncentrisk dubbelstakning i stakergometer. 3x6reps ∼85 % av 1RM, 

2-3ggr /vecka, under 8 veckor. Uthållighetsträningen genomfördes som vanligt, ca 10tim/vecka. 

De övriga deltagarna i studien utgjorde kontrollgrupp vilken liksom styrketräningsgruppen 

uthållighetstränade som vanligt. 

-Stor förbättring i tid till uttröttning för styrketräningsgruppen jämfört med kontrollgruppen, men 

med oförändrade aeroba testvärden. Vilket härleds till en förbättrad verkningsgrad. 

-Stor förbättring för styrketräningsgruppen i förmågan att utveckla effekt samt i RFP. 

-Liten förbättring för styrketräningsgruppen i maxstyrka (9%), vilket var mindre än förväntat. 

Studien pekar på att specifik styrka som riktar sig mot att öka maxstyrka utan hypertrofi kan ge 

betydande förbättringar på prestationsförmåga i uthållighetstester utan påverkan på aeroba 

testvärden relaterade till VO2max. Som en trolig förklaring anges förbättrad verkningsgrad härledd 

till en neuronal anpassning som ger ökad förmåga till effektutveckling. Observera dock att denna 

ökade förmåga till effektutveckling inte behöver vara kopplad till maxstyrka. 

-Inga tester på neuromuskulär funktion eller adaptation. 

-Resultaten är i linje med en tidigare liknande studie som samma forskargrupp genomförde på 

kvinnliga längdåkare. (Hoff, Helgerud, Wisl∅ff 1999) 

25

Studie 

(ref 43) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer 

Studie 

(ref 39) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer 

50 Bastiaans et al. (2001) 

Titel:The effects of replacing a portion of endurance training by explosive strength training on 

performance in trained cyclists 50 

Författare: J.J. Bastiaans, et al. (2001) 

Tidsskrift: Eur. J. Appl. Phys. 

Syfte: Att undersöka effekten på prestationsförmåga när en del av uthållighetsträningen ersätts 

med explosivt inriktad styrketräning hos hårt tränande tävlingscyklister. 

16 vältränade tävlingscyklister delades in i en styrketräningsgrupp och en kontrollgrupp. Jämfört 

med kontrollgruppen som uthållighetstränade ∼9tim/vecka ersatte styrketräningsgruppen 30 % av 

träningstiden med explosiv styrketräning. Övningarna var ospecifika men konstruerade för att 

likna cykel med tanke på ledvinel och rörelsehastighet. Styrketräningen bestod av 4 övningar, 

x30repetioner, x4set, 3ggr /vecka, under 9veckor, med låga eller utan vikter samt hög hastighet. 

-Inga signifikanta skillnader i en timmes maxarbete efter 9 veckor, dock fanns en signifikant 

skillnad till styrkegruppens fördel efter 4 veckor. 

-Styrkegruppen förbättrade sin effektuveckling på ett 30 sek max test medan uthållighetsgruppen 

försämrade sig på samma test. 

-Styrkegruppen visade en tendens till förbättrad verkningsgrad vilket inte kunde observeras i 

uthållighetsgruppen. 

En del av uthållighetsträningen kan kortsiktigt ersättas av styrketräning utan negativa effekter på 

prestationsförmåga, eller med positiva effekter på prestationsförmågan. Framförallt vid kortare 

arbetstider med höga intensiteter. 

-Inga aeroba testvärden eller maxstyrkevärden presenterades. 

-Testerna genomfördes på ergometercykel med styrd kadens vilket avviker relativt mycket från 

vanlig cykling. 

Titel: Explosive-strength training improves 5km running time by improving running economy and 

muscle power 

Författare: L. Paavolainen, et al. (1999) 

Tidsskrift: Journal of Applied Physiology 

Hypotes: Eftersom prestationsförmåga hos tävlingslöpare inte bara påverkas av VO2max utan även 

av anaerob kapacitet och förmåga att utveckla effekt skulle det vara fördelaktigt att ersätta en del av 

uthållighetsträningen med träning som siktar på att utveckla dessa förmågor. 

Tio orienterare tillhörande nationell elit delades in i en styrkegrupp och en kontrollgrupp. 

Kontrollgruppen tränade ∼9tim uthållighetsträning /vecka medan styrkegruppen ersatte 30 % av 

träningsvolymen med idrottsspecifik explosiv styrketräning med enbart kroppsvikt eller lätta vikter 

som belastning. Träningen varade i nio veckor. 

-Styrkegruppen, men inte kontrollgruppen, förbättrade sin tid på 5km löpning signifikant. 

-Styrkegruppen, men inte kontrollgruppen, förbättrade även effektberoende testresultat som 

sprinthastighet, hopplängd och löpstegets kontakttid. 

-Styrkegruppen visade inga förbättringar i aeroba tester. (Intressant är att kontrollgruppen, men inte 

styrkegruppen,visade en något om än inte signifikant förbättrad VO2max) 

-Styrkegruppen, men inte kontrollgruppen, förbättrade sin verkningsgrad. 

Neuronal anpassning som förbättrar förmågan till effektutveckling kan påverka prestationsförmågan 

hos löpare positivt 

-Liten försöksgrupp, totalt 10 stycken varav två var tvungna att avsluta studien i förtid på grund av 

skador. 

-Mycket intressanta mätningar med kraftplatta vid fotisättning som visade på minskad kontakttid, 

vilket pekar på att effektutveckling och framförallt tiden till effektutveckling kan vara viktigare än 

kraft per se. 

26

Studie 

(ref 32) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer 

Studie 

(ref 44) 

Design 

/Belastning 

Resultat 

Slutsatser 

Kommentarer 

51 Bishop et al. (1999) 

Titel:Consequences of combining stringth and endurance training regimens. 

Författare: Nelson et al. (1990) 

Tidsskrift: Phys. Ther. 

S grupp: 3dgr /vecka isokinetisk styrketräning vid låga hastigheter och låga volymer. 

U grupp: 3 dgr /vecka cykel 30-60min på 75% av V02max. 

K grupp: Båda träningsprogrammen parallellt. 

Studien pågick i 20 veckor. 

-Inga interferenseffekter på styrka. 

-K gruppen hade hämmad adaptation av oxidativa enzymer jämfört med U gruppen. 

-Sämre utveckling av V02max under studiens andra halva för K gruppen jämfört med U gruppen. 

-Parallell träning stör mönstret för fiberhypertrofi och övrig anpassning på muskelnivå jämfört med 

enskilt genomförd träning. 

-Graden av interferens beror antagligen på total träningsbelastning samt typ av träningsmetod. 

-VO2max mättes på löpband fastän träningen genomfördes på cykel. 

-Låg träningsbelastning och otränade försökspersoner. 

-Denna studie används ofta som referens på att aerob kapacitet kan påverkas negativt av parallell 

träning. 

Författare: Bishop et al.(1999) 51 

Titel: The effects of strength training on endurance performance and muscle characteristics 

Tidsskrift: Med. Sci. Exerc. 

Syfte: Att undersöka effekterna av styrketräning på uthållighet och muskelkaraktäristika hos 

kvinnliga cyklister. 

20 kvinnor delades in i en S grupp eller en kontrollgrupp (KT) där styrkegruppen genomförde 5 set 

på 2-8 repetitioner max knäböj två gånger i veckan under tolv veckor. 

-Inga signifikanta förändringar mellan grupperna i VO2max, laktat tröskel, eller resultatet på en 

timmes tempolopp. 

-Inga synbara förändringar i enzymaktivitet eller muskelfiberkaraktäristika. 

-Att styrketräningen inte påverkat prestationsförmågan. 

Styrketräningen var inte speciellt specifik i förhållande till prestationen. 

Styrketräningsgruppen visade en icke signifikant ökning i resultatet på en timmes tempolopp. 

27

Referenslista: 

1 Å. Fiskerstrand, K. S. Seiler (2004) Training and Performance Characteristics among Norwegian International rowers 1970-2001, 

Scand. J. Med. Sci. Sports, vol. 14, ss. 303-310 

2 A.E. Jaekendrup, N. Craig, J. Hawley (2000) Physiological demands of world class cycling, J. Sci. Med. Sports, vol. 3, ss. 400-419 

3 P. B. Laursen, D. G. Jenkins (2003) The Scientific Basis for High-Intensity Interval Training, Sports Medicine, vol. 32: 1, ss. 53-73. 

4 G. Blomqvist, B. Saltin (1983) Cardiovascular Adaptations to Physical Training, Annu. Rev. Physiol., vol. 45, ss. 169-189. 

5 H. Lucia, J. Hoyos, J.L. Chicharro (2001) Physiology of professional road cycling. Sports Medicine, vol. 31: 5, ss. 325-37 

6 D. Docherty, B. Sporer (2000) A Proposed model for Examining the Interference Phenomenon between Concurrent Aerobic and 

Strength Training. Sports Medicine, vol. 30: 6, ss. 385-394 

7 R. Hickson. (1980) Interference of Strength Development by Simultaneously Training for Strength and Endurance. Eur. J. Appl. 

Physiol., vol. 45: 2-3, ss. 255-263 

8 M. Leveritt, P.J. Abernethy, B. Barry, P. Logan (2003) Concurrent Strength and Endurance Training: The Influence of Dependent 

variable Selection. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 17: 3, ss. 503-508 

9 A. Thorstensson (1984) Några tillämpningar av biomekaniska principer på styrkeutveckling och styrketräning. I A. Forsberg & B. 

Saltin (red.) Styrketräning (Idrottens Forskningsråd). ss. 55 

10 D.Schmidtbleicher (1992) Training for Power Events. I P.K. Komi (red.). Strength and Power in Sports. (Blackwell Scientific 

Publications). ss. 381-395 

11 R.R. Roland, V.R. Edgerton (1992) Skeletal Muscle Architecture and Performance. I P.K. Komi (red.). Strength and Power in 

Sports. (Blackwell Scientific Publications). ss. 115-129 

12 G.S. Digby (1992) Neuronal Adaptation to Strength training. I P.K. Komi (red.). Strength and Power in Sports. (Blackwell 

Scientific Publications). ss. 249-265 

13 D. Schmidtbleicher, M. Buerle (1987) Neuronal adaptations and increases of cross-sectional area studying different strength training 

methods. Biomechanics, vol. 6b, ss. 615-620 

14 D.G. Behm (1995) Neuromuscular Implications and Applications of Resistance Training. Journal of Strength and Conditioning 

Research, vol. 9: 4, ss. 264-274 

15 G.J. Wilson, R.U. Newton, A.J. Murphy, B.J. Humphries (1993) The optimal training load for the development of dynamic athletic 

performance. Med. Sci. Sports exerc., vol: 25: 11, ss. 1279-1286 

16 J. Garhammer, B. Takano (1992) Training for Weightlifting I P.K. Komi (red.). Strength and Power in Sports. (Blackwell Scientific 

Publications). ss. 357-369 

17 L.R. Gettman, M.L. Pollock (1981) Circuit weight training: A critical review of the physiological benefits. Physician and 

Sportsmedicine, vol: 9, ss 44-60 

18 W.J. Stone, S.P. Coulter (1994) Strength/Endurance Effects From Three Resistance Training Protocols With Women. Journal of 

Strength and Conditioning Research, vol: 8: 3, ss. 231-234 

19 P. Johansson, L. Larsson (2004) Muscle Action Quality – Modell för systematisk utveckling av rörlighet, kontroll, balans och 

styrka. RF / EIC / Bosön 

20 A.M. Jones, H. Carter (2000) The effect of Endurance Training on Parameters of Aerobic Fitness. Sports Medicine, vol: 29: 6, ss. 

273-386 

21 P.O. Åstrand, K. Rodahl, H.A. Dahl, S.B. Stromme (red.) (2003) Textbook of work physiology. (Human Kinetics) 

22 D.T. Martin, B. McLean, C Trewin, H. Lee, J. Victor, A.G. Hahn (2001) Physiological Charactersitics of nationally Competitive 

Female Road Cyclists and Demands of Competition. Sports Medicine, vol: 31: 7, ss. 469-467 

23 J.P. McCharthy, A. Pozniak, J.C. Agre (2002) Neuromuscular adaptations to concurrent strength and endurance training. Med. Sci. 

Sports Exe., vol. July, ss. 511-519 

28

24 K. Häkkinen, M. Alen, W.J. Kraemer, E. Gorostiaga, M. Izquierdo, H. Rusko, J. Mikkola, A. Häkkinen, H. Valkeinen, E. 

Kaarakainen, S. Romu, V. Erola, J. Ahtiainen, L. Paavolainen (2003) Neuromuscular adaptations during concurrent strength and 

endurance training versus strength training. Eur. J. Appl. Physiol., vol: 89, ss. 42-52 

25 W.J. Kraemer, J.F. Patton, S.E. Gordon, E.A. Harman, M.R. Deshenes, K. Reynolds, R.U. Newton N.T. Triplett, J.E. Dziados 

(1995) Compatibility of high-intensity strength and endurance training on hormonal and skeletal muscle adaptations. J. Appl. 

Physiol., vol: 78: 3, ss. 976-989. 

26 G.B. Deakin (2004) Concurrent Training in Endurance Athletes: The Acute Effects on Muscle Recovery Capacity, Physiological, 

Hormonal and Gene Expression Responses Post Exercise. Thesis from: School of Exercise Science and Sport Management, Southern 

Cross Univerity Lismore, Australia. 

27 A. Forsberg (1985) Styrketräning I konditionsgrenar – med utgångspunkt från längdåkning. I A. Forsberg & B. Saltin (red.) 

Styrketräning (Idrottens Forskningsråd). ss. 142-149 

28 A.E. Jaekendrup, N. Craig, J. Hawley (2000) Physiological demands of world class cycling. J. Sci. Med. Sport., 

vol: 3, ss. 400-419 

29 A. Gjerset & C. Annerstedt (red.) (1997) Idrottens träningslära (SISU Idrottsböcker – Idrottens förlag) 

30 M. Leveritt, P.J. Abernethy, B.K. Barry, P.A. Logan (1999) Concurrent Strength and Endurance Training. Sports Medicine, vol. 28: 

6, ss. 413-427 

31 H. Tanaka, T. Swensen (1998) Impact of Resistance Training on Endurance Performance. Sports Medicine, 

vol. 25: 3, ss. 191-200 

32 A.G. Nelson, (1990) Nelson, A. Arnall D.A. Loy, S.F. (1990) Consequences of combining stringth and endurance training 

regimens. Phys. Ther., vol. 70: ss. 287-294 

33 D. Sale, J. MacDougall, J. Jacobs (1990) Interaction between concurrent strength and endurance training. J. Appl. Physiol., vol. 68: 

1, ss. 260-270 

34 J.P. McCharthy, J.C. Agre, B.K. Graf, M.A. Pozniak, A.C. Vailas (1994) Compatibility of adaptive responses with combining 

strength and endurance training. Med. Sci. Sports Exe., vol. Aug., ss. 429-436 

35 J.A. Chromiak, D.R. Mulvaney (1990) A review: the effects of combined strength and endurance training on strength development. 

Jour. Appl. Sport. Sci. Res., vol. 4: 2, ss. 55-60 

36 Komi (red.)(1992). Strength and Power in Sports. (Blackwell Scientific Publications). 

37 C.H. Putman, X. Xu, E. Gillies, I.M. MacLean, G.J. Bell (2004) Effects of strength, endurance and combined training on myosin 

heavy chain content and fibre-type distrubution in humans. Eur. J. Appl. Physiol., vol. 92: , ss. 346-384 

38 J. Hoff, A. Gran, J. Helgerud, Maximal strength training improves aerobick endurance performance (2002) Scand. J. Med. Sci. 

Sports. 

39 L. Paavolainen, K. Hakkinen, I. Hamalainen, A. Nummela, H. Rusko (1999) Explosive-strength training improves 5-km running 

time by improving running economy and muscle power. J Appl Physiol., vol. 86:5, ss. 1527-1533. 

40 G M. Lehman, C. Foster, N, Netzer, W. Lormes, J. Steinacker, Y. Liu, A. Opitz-Gress, U. Gastmann (1998) Physiological Responses 

to Short- and Long- Term Overtraining in Endurance Athletes. I R.B. Kreider, A.C. Fry, M.L. O´Toole (red) Overtraining in Sport 

,(Human Kinetics). ss. 19-47 

41 W.J. Kraemer, B.C. Nindl (1998) Factors Involved With Overtraining for Strength and Power. I R.B. Kreider, A.C. Fry, M.L. 

O´Toole (red) Overtraining in Sport, (Human Kinetics). ss. 69-87 

42 K. Häkkinen, K.L. Keskinen, M. Alen, P.V. Komi, H. Kauhanen (1989) Serum hormonen concentrations during prologned training 

in elite endurance-trained and strength-traininged athletes. Eur. J. Appl. Physiol. Occup. Physiol., vol. 56: 3, ss. 233-238 

43 R.C. Hickson, B.A. Dvorak, E.M. Gorostiaga, T.T. Kurowski, C. Foster (1988) Potential for strength and endurance training to 

amplify endurance performance J. Appl. Physiol., vol. 65: 5, ss.2285-2290 

44 C.O. Bernsand, B. Spielberger, J. Söderström (2001) Specificitet i styrketester för rodd, Examensarbete på Idrottshögskolan i 

Stockholm 

29

45 L.C. Hennessy, A. Watson (1994) The interference effects of training for strength and endurance simultaneously, Journal of 

Strength and Condition. Research., vol. 8: 1, ss. 12-19 

46 P.A. Tesch, J. Karlsson (1985) Muscle fiber types and size in trained and untrained muscles of elite athletes. J. Appl. Physiol. Vol. 

59: 6, ss. 1716-1720 

47 D.L. Costill, R. Thomas, R.A. Robergs, D.D. Lambert, S.I. Barr, W.J. Fink (1991) Adaptatations to swimming training: influence of 

training volume. Med. Sci. Sports Exerc., vol. 23: -, ss. 371-377 

48 T.K. Moritani (1992) Time Course of Adaptations during Strength and Power Training (red.). Strength and Power in Sports. 

(Blackwell Scientific Publications). ss. 267-278 

49 Y.V. Verkashansky, V.V. Lazarov (1989) From the eastern bloc: Principles of planning speed and strength/speed endurance training 

in sports, N.S.C.A.J., vol. 2, ss. 58-61 

50 J.J. Bastiaans, A.B.J.P. van Diemen, T. Veneberg, A.E. Jeukendrup (2001) The effects of replasing a portion of endurance training 

by explosive strength training on performance in trained cyclists., Eur. J. Appl. Physiol., vol. 86, ss. 79-84 

51 D.Bishop, D.G. Jenkins, L.T. Mackinnon, M. McEniery, M.F. Carey (1999) The effects of strength training on endurance 

performance and muscle characteristics. Med. Sci. Sports Exerc., vol. 31: 6, ss. 886-891 

30

Ladda ner

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?